Archive for 20 juli, 2008

h1

Att ändra det förflutna

söndag, 20 juli 2008

Det här med hur man i det gamla Sovjetunionen suddade och ändrade i gamla fotografier, i takt med de politiska konjunturerna ändrades, är ett tragikomiskt fenomen.

Som när Stalins supbroder, gammelbolsjeviken och georgiern Abel Jenukidze, blev arkebuserad i den Stora terrorn, vilket innebar att han inte bara försvann från jordens yta utan även från alla officiella foton:

Eller som när Jenukidzes bödel, mannen som administrerade just de här blodiga utrensningarna, NKVD-chefen Nikolaj Ivanovitj Jezjov, själv föll ur nåder, avrättades och blev, på alla vis, en icke-person:

Eller som när man under tidigt 60-tal ville att den store Majakovskij skulle framträda utan sin flickvän Lili Brik (som varit gift med en general som också mördades 1937):

Det är lätt att skratta till, för ställda i serier blir resultatet så påfallande dråpligt, för att inte säga fånigt. Men vi kan unna oss flinandet bara för att Hotet inte finns längre. Men då var det ingen som skrattade. Och vi tänker inte alltid på att de här människorna vars bilder tonar bort i ovanligt fula och platta kostymärmar eller i en märkligt glänsande vattenyta, att de – som sagt – för det mesta också försvann rent fysiskt.

De här fotografierna är ett ovanligt påtagligt uttryck för en ideologi som tror sig själv om allt, och som vill manipulera det förflutna med samma patos och självklarhet som man manipulerar samtiden.

Det handlar om att man, till exempel, man kan tillåta sig brott, stora brott, kolossala brott, i tron att de går att dölja för eftervärlden enligt samma enkla princip som ett fotografi låter sig retuscheras.

Vi vet nu att det är fel. Stängda arkiv öppnas; en kopia på ordern påträffas; massgraven grävs upp; negativet återfinns.

Samtidigt är det också möjligt att i dessa förvridna, förvrängda bilder ana något av det dolda gift som så småningom, en fyrtio-femtio år senare, skall leda till det abrupta och oväntade slutet för systemet.

De styrande ljuger. Systematiskt. Först, sägs det, för fienden, för utlandet. Sedan börjar man ljuga för den egna befolkningen. Och, till sist, för sig själva.

Och man säger att ”jag kan inte minnas att han någonsin var med, titta på den här bilden bara”, och att ”den här statistiken behöver vi i fortsättningen inte” och till slut sitter de där i litet gökbo i det blå, utan kontakt med verkligheten, allt medan fördummning, förstelning och förfall långsamt får hela härligheten att begå sin ultrarapidiska kollaps.

Annonser