Skrivlogg nr. 16

I förlagens gamla standardkontrakt stod det alltid: ”korrekturläsning är en rättighet och en skyldighet”. Det där med ”skyldighet” är begripligt, för inte sällan kan det vara en pina att läsa korrekturet. När ens bok nått detta stadium har man arbetat på texten så länge att det hela har samma fräschör som dagsgammal hämtpizza. Man kan alla vändningar, känner formuleringarna, är bekant med allt som sker.

I det här fallet har korrekturläsningen dock gått fort, och för en gång skull har jag inte skakats av svårartad tristess.

Det första beror nog på att de personer som i olika omgångar fungerat som redaktörer – Peter, Stina och Bo – gjort ett utmärkt arbete: jag hittar allt som allt kanske mindre än femton verkliga korrekturfel (felstavningar, utbytta bokstäver, extra mellanslag etc).

Det andra kan ha att göra med den speciella berättarformen. Avsaknaden av en övergripande narrativ förstärker på ett intressant – och helt oförutsett – vis framåtrörelsen. Kommer på mig själv med att tänka: ”Jag läser bara ett kapitel till. Och ett till. Och ett till.” Det känns faktiskt lovande. Mina värsta farhågor lättar en smula.

Ändringarna jag gör handlar främst om oviga formuleringar eller fula upprepningar. (Eller att jag stoppar tillbaka effektinterpunktion, något mina redaktörer anser är en horrör men som jag tillämpar, ibland.) Det är sällan jag får använda deleatur, det där korrektionstecknet som är så elegant:

Död, dödare, dödast

Jag tar upp min mobiltelefon och bläddrar efter ett nummer. Och det händer på nytt. Namnet på en vän som numera är död sveper förbi. Igen kämpar jag med mig själv. Rimligtvis borde jag radera den här posten, för den fyller ingen som helst funktion.

Tummen närmar sig ”C”-knappen.

Samtidigt tvekar jag. Det är som om jag med denna gärning skulle göra honom än mer död. Död, dödare, dödast. Vilket känns aningen förmätet, för vi talar inte om János Kovács här, huvudpersonen i Lajos Zilahys kända novell; min döde väns namn sitter bland annat på ett antal bokomslag.

Men nej, hans namn och nummer får bli kvar. Om så bara för att var gång det bläddrar förbi så påminns jag om honom. Och han blir inte mindre död. Bara lite mindre glömd.

Skrivlogg nr. 15

Finalen på arbetet närmar sig. Jag har börjat läsa korrektur – ombrytningen har inte varit helt lätt att göra, har jag förstått, på grund av fotnötterna. Nästa vecka skall jag åka till Stockholm för att göra det slutliga bildurvalet.

Och sedan har jag bara att skriva bildtexterna. (Bara och bara: det är dock alltid ett roligt göra, då det kräver extrem komprimering.) Nedan syns en akvarell, målad under kriget, som kommer att användas till för- och eftersättsen.

Och om allt vill sig väl kommer hela rasket gå till trycket måndagen den 8 september.

Nedan ett första – ej korrekturläst – smakprov, ett kapitel taget mer eller mindre på måfå. (Många av dem är inte längre än så här. Vissa är än kortare.) Brutet ur sitt sammanhanget blir det givetvis svårbegripligt, och måhända därför aningen meningslöst. Dock ger det en bild av det grepp jag använder.

Pál Kelemen är en av bokens 19 huvudpersoner, en husar i österrikisk-ungerska armén, och han befann sig vid denna tid på östfronten. Min källa är hans samtida journal, som är ovanligt välskriven och full av intressanta och detaljskarpa observationer. Han påminner i detta en aning om Ernst Jünger, samtidigt som han saknar tyskens distanserade kyla och stridsvurm:

Kapitel 40.

Onsdagen den 26 maj 1915

Pál Kelemen köper fyra limpor vitt bröd i Glebovka

Ryssarna är verkligen stadda på reträtt nu. Det har han kunnat konstatera under de senaste dagarna, då han ridit genom den ena illa åtgångna orten efter den andra, sett allt som den retirerande fienden lämnat efter sig, från vägarnas skräp och sopor, över döda eller döende soldater, till nyuppsatta vägskyltar med obegripliga namn i kyrilliska bokstäver. (För ett år sedan förde vägen till Lemberg; nu för den till Lvov; snart för den åter till Lemberg.

Kelemen har inget emot att åter vara på marsch och alls inget emot att de ryska invasionsstyrkorna drivs bort. Nyheten om det stora genombrottet vid Gorlice möttes dock med långt mindre jubel bland trupperna än man kunde tro. ”Alla här har blivit likgiltiga”, skriver han i sin journal, ”utnötta av den ständiga anspänningen.”

Sedan igår befinner de sig i den lilla staden Glebovka. När han och de andra husarerna red in var det två saker som fick honom att haja till. För det första: ett hus med intakta fönsterrutor bakom vilka han skymtade vita spetsgardiner. För det andra: en ung polska – hans blick söker ständigt unga kvinnor – som rörde sig genom en hop av soldater och ryska krigsfångar och som på sina händer hade vita handskar. Det tar lång tid innan han kan glömma de där handskarna och de där spetsgardinerna, glömma det oklanderligt vita i en värld av smuts och gyttja.

Idag har han fått reda på att det finns vitt bröd att köpa. Och led som han är vid det vanliga kommissbrödet, som antingen är degigt eller uttorkat, har också han gått att handla. Han köper fyra stora limpor vitt bröd. Kelemen noterar i sin journal:

Jag skär i en av dem. Den har ännu inte hunnit kallna. Dess starka, tjocka arom fyller mina näsborrar. Sakta, med något som nästan liknar vördnad, tar jag den första tuggan och försöker uppfatta smaken så tydligt som möjligt. Jag tänker att detta är samma vita bröd som jag en gång var van vid att äta, före kriget.

Jag äter och koncentrerar mig. Men min gom kan alls inte känna igen sig, och jag äter därför det här vita brödet som om det vore någon ny typ av föda, vars rykte och smak är helt okända för mig.

Efteråt förstod jag att brödet verkligen var detsamma som det hemmavid. Det var jag som hade ändrats; till det gamla goda vita bröd som jag tidigare tog för givet hade kriget givit en främmande smak.

Det stora digitala intet

Jag har hört om problemet med digital lagring en längre tid, men att det var så här illa kunde inte ens jag mardrömma om. Håkan Lindgrens artikel i DN sammanfattar väl de kolossala bekymren – läs den!

Magnetband, DVD-er och hårddiskar tappar nämligen sin information, ofta nog efter en förbluffande kort tid. Några exempel ur artikeln:

• Magnetband verkar hålla runt 20 år.
• DVD-skivor kan vara helt oläsliga efter 15 år.
• Hårddiskar bör bytas ut var tredje år.

Paradoxen är att ju mer avancerat ett minnesmedium är, desto mer instabilt är det.

Det äldsta är också det mest bestående: sten. Sedan har vi en glidande skala: pergament minst tusen år, papper – förutsatt att det är någorlunda arkivbeständigt – minst femhundra, film hundra och till sist, som sagt, DVD-er mellan femton och tjugo. Och webben då? ”Enligt Library of Congress var 44 procent av de sajter som fanns på nätet 1998 borta ett år senare.” Att bevara saker på döda träd är kanske inte så dumt trots allt.

Särskilt för de som vuxit upp med den digital revolutionen är icke-materialiteten en viktig poäng. Varför ens ha MP3-filer på sin dator, när allt ändå finns där ute på webben?

Men då lever man aningen barnsligt i ett sådant där underbart men skenbart evigt nu. För vad kommer ha hänt med allt det där materialet om en tjugo till trettio år? Texter, foton, privatfilmer, musikfiler – allt kommer att vara borta. Blir inte det här problemet löst, kommer det om 100 år vara mycket lättare att ta reda på saker om en människa som levde på 1600-talet än en som levde på 2000-talet.

En hel generation hotar att försvinna nära nog spårlöst i det stora digital intet.

Soldat i fält

Tidigare har jag röjt i en vildvuxen häck, och i morse hade regnet fortsatt mitt avtäckande arbete: en plastsoldat hade sköljts fri från jordens omfamning.

Den hamnade väl där för en tio år sedan, när pojkarna var i den åldern. Kanske ett decennium har gått och han strävar fortfarande på med sin hacka, orörd av tiden. Och med tanke på hur långsamt plast bryts ned så kommer han fortsätta på detta vis under en lång, lång tid.

Även sedan jag är borta. Även sedan de pojkar som en gång lekte med honom är borta.

Detta kan jag ibland avundas tingen. Deras oföränderlighet. Samtidigt är det också är en källa till ömkan. Det där hugget kommer aldrig att falla. Trots all sin rörelse kommer han ingenstans.

Uppgörelsevägran

Antologier i allmänhet och akademiska festskrifter i synnerhet är ofta umbärlig läsning: spretigt och trist, fyllda av recirkulerade restprodukter från karriärdocenternas understa skrivbordslådor. ”1973 – En träff med tidsandan” är visserligen en sådan där festskrift (föremålet är den betydelsefulle lundahistorikern Kim Salomon) men den höjer sig ändå en bra bit över genomsnittet.

Orsaken är att de enskilda författarna sökt samla sig kring ett tema, i detta fallet 70-talet, med år 1973 som ett slags fokus. Begreppet ”tidsanda” prövas, och undersöks. Icke utan framgång. Bilden av detta så mytologiserade decennium kompliceras på ett skapsamt vis.

Det är också upplysande att till exempel läsa om mottagandet av Solsjenitsyns böcker. (För mig personligen var det lite skakande att läsa om hur till exempel den då rasande radikale Sven-Eric Liedman avfärdat denne ryske sanningssägare som en pladdrande pajas.) Den kanske mest intressanta texten är skriven av Jens Ljunggren, och handlar om hur några portalfigurer i den svenska vänstern vid denna tid förhöll sig till det faktum att 1968 års röda våg börjat plana ut i förvirring, splittring och besvikelse.

Det som gör uppsatsen så spänstig är att han ej nöjer sig med det svenska, utan gör en jämförelse med vad som samtidigt skedde i Frankrike. Komparationen, jämförelsen över nationsgränserna, är också det närmsta en historiker kan komma experiment i ett laboratorium: skillnader framträder inte sällan mycket tydligt, faktorer kan sållas fram, hypoteser testas.

I Frankrike ledde besvikelsen efter 1968 fram till en sökande och kritisk omprövning bland ledande vänsterintellektuella, som resulterade i att man tog avstånd både från kommunismen och från några av marxismens mer centrala idéer – det är bland annat här den börjar, den skepsis mot de s.k. Stora Berättelserna som brukar förknippas med postmodernismen.

I Sverige ägde ingen sådan omprövning rum. Tvärtom. Tongivande vänsterintellektuella som Jan Myrdal och Göran Palm lyckades istället att övertyga sig själva och andra om att vänstern, trots alla tecken på motsatsen, ännu satt lycklig i Guds kålgård. För att citera Ljunggren:

Under det att en djup anda av omprövning slog rot hos framträdande vänsterintellektuella i Frankrike lyckades man i Sverige att istället hantera tidens utmaningar på ett sätt som skapade bekräftelse och tillförsikt om att den utomparlamentariska vänstern var vid god vigör och att den valda vägen hade varit riktig.

Månne etablerades här ett förhållningssätt som sedan dess hållit den borttynande svenska vänstern i sitt grepp? En ovilja till en verklig omprövning har hursomhelst förblivit ett kännemärke. Det är som om man hellre går under än gör sig av med vissa idéer.

Omvänd noppera-bō

Trött har jag redan börjat kura ihop när hon kliver in i vagnen, och slår sig ned en bit bort. Dagen har varit het och pendeltågets fönstergardiner är fördragna: inne i vagnen härskar därför en varm klärobskyr.

Hon är magnifik, klädd för fest, allt är mycket svart och mycket tajt, håret stort, uppblåst. Men det är ansiktet som jag lägger märke till.

Sannolikt i ett försök att spara tid har hon inte anlagt någon make-up, förutom då en mycket noga applicerad foundation. I den svaga belysningen gör det hennes ansikte platt, och i vissa vinklar är det som om där inte fanns några anletsdrag. Som vore hon en noppera-bō, alltså det där kvinnliga spöket i den traditionella japansk mytologien som skrämmer män, då hon visar upp sitt ansikte som är slätt och tomt som ett ägg.

Hon packar upp en rund spegel och rader med make-up-attiraljer. Jag stänger ögonen, försvinner bort i en lätt slummer.

När jag öppnar ögonen har den unga kvinnan fått kindben, och ansiktet är inte längre lika platt. Hon tittar noga, korrigerar, putsar. Tåget rullar ut från stationen i Knivsta, jag stänger ögonen. Nästa gång jag tittar dit har munnen kommit på plats. Och någonstans vid Märsta har hon även fått ögonlock och ögonfransar.

Det är som hon målar ett stiliserat porträtt av sig själv, på sig själv.

Skrivlogg nr. 14

Jag gillar register. De ger ännu en öppning in i en bok, gör den än mer tillgänglig. Problemet är bara att förlag inte alltid är lika förtjusta. Det tar tid (= pengar) att upprätta ett. Dessutom kan de ställa till med stora problem vid brytningen – varenda sidändring kan tvinga fram besvärliga justeringar.

Sedan är det inte helt lätt att göra register.

De får nämligen inte bli FÖR finmaskiga – då blir de oöverskådliga. Inte heller motsatsen är givetvis bra, av förklarliga skäl.

Britterna är experter. Ack, den lycka jag kände när ”Poltava” översattes till engelska, och de – närmast reflexmässigt – lade till ett mycket fint register, ett register som snart översattes och användes på den svenska upplagan.

Även ”Stridens skönhet och sorg” kommer att ha ett register. (Det kommer dock att hänvisa till kapitel, ej till sidor, ett faktum som lugnade förlagsfolket en smula.) Jag har satt samman det själv.

Här visas, som ett smakprov, registret under bokstaven ”K” (siffrorna hänvisar, som sagt, till kapitel, ej sidnummer):

Kairo – 20, 35
Kamerun – 51, 83
Karfreit, se Caporetto
Karpaterna – 10, 12, 111, 113
Kaspiska havet – 188
Kastamonu – 126, 140
Kaukasus – 30, 36, 42, 188
Kavalleri – 8, 10, 14, 50, 55, 79, 80, 134, 136, 137, 194
Kelemen, Pál – 3, 10, 12, 31, 40, 56, 59, 62, 74, 78, 82, 113, 136, 164, 172, 174, 181, 201, 210, 212, Slutet
Kemal, Mustafa (turkisk militär) – 37
Kemmelberget – 174
Kerenskijoffensiven – se Frihetsoffensiven
Kiel – 60
Kielkanalen – 6
Kiev – 175
Kilimanjaro – 86
King, Olive – 39, 61, 65, 79, 106, 129, 155, 179, 195, Slutet
Kisaki – 118, 120
Kläder – se Uniform, kläder och mode
Kokain – se Narkotika
Kokosöarna – 14
Kolonialtrupper – 32, 51, 64, 68, 98, 100, 117, 122, 129, 142, 145, 152, 172
Kondomer – 107
Konstantinopel – 30, 157, 187, 208, Slutet
Konvojer – 14, 141, 152
Korfu – 74, 106, 179
Kosmetika – 11, 48, 57, 111, 146, 182
Kressenstein, Friedrich Kress von (tysk militär) – 134, 137
Krigsfångar – 9, 42, 100, 101, 109, 126, 154, 157, 162, 170, 172, 186, 187, 199
Krim – 117, 188
Kriminalitet – 19, 132, 157, 182
Krypskytte – 27, 36, 66, 72, 75
Kuhr, Elfriede – 1, 9,18, 22, 47, 53, 92, 108, 131, 147, 158, 168, 178, 200, 202, 205, Slutet
Kulsprutor – 122, 136, 148, 153, 173, Slutet
Kurder – 36
Kut-al-Amara – 64, 66, 68, 72, 80, 84, 85, 92, 100, 131, 157, Slutet
Kwa-Direma – 103
Kvinnliga soldater – 154, Slutet
Köln – 177
Königsberg, SMS (tysk pansarkryssare) – 145
Könssjukdomar – 107, 108

Detta lilla utsnitt ger en rätt bra bild av bokens bredd, tycker jag.

Snart kommer jag lägga ut det första smakprovet.

Själsterapi och välstånd

Cioran skriver detta i ”Bitterhetens syllogismer”:

Själsterapi finns i överflöd hos rika folk – frånvaron av omedelbara ångestorsaker gör klimatet dystert. För att bevara nervsystemet friskt behöver en nation en ordentlig olycka, ett föremål för sin oro, en positiv fruktan som förklarar alla ”komplex”. Samhället konsolideras under fara och tvinar bort vid neutralitet. Där fred, hygien och bekvämlighet ”härjar” sprider sig psykoserna.

Jag är från ett land som ej lärt känna lyckan och som därför endast frambringat en enda psykoanalytiker.

Imiterad lättja

Det var lättare när barnen var små. När solen än en gång glödde på en tomt blå himmel stuvade man bara in småttingar och handdukar och saft och flytkuddar och kex in i en alltför varm bilen och åkte till en alltför varm strand. Närmast per automatik.

Barnen är tämligen stora nu, men automatiken maler på. Så ligger man här igen. Hettan tjocknar. Förtjusta barnskrik meleras med ljudet från vattenplask.

Jaha. Folklivet är det samma. Små barn med solvitt hår som till sina mödrars fasa kissar i strandbrynet, unga kvinnor som bär sin tillkämpade skönhet med en surmulen aggressivitet som är fullt förståelig men ändå en smula paradoxal, gamla herrar som sitter där i skuggan med sina håriga kulmagar och sina glasögon med uppfällbara solskydd, och prasslar med dagstidningar.

Någon har fått sitt hål i sanden stulet och gråter på skånska. En tysk familj går förbi med en enorm irländsk varghund, vars dinglande tunga mäter temperaturen i omvänd längd. Det luktar svagt av ruttnande tång. Flygplan ritar med vit krita sina aldrig fullbordade geometriska figurer ovanom oss. Det går inte att läsa: därtill är solljuset för starkt.

Så kryper den där känslan över mig igen. Det tar ett tag innan jag begriper vad det är. Jag tror mig utöva lättja, men ertappar mig själv med att bara låtsas. Imiterad lättja. För under lättjans lösnäsa sitter – ledan. När barnen var små hade man i alla fall en uppgift. Som att gräva dammar. Eller bara bevaka dem. Inte så här.

Jag är uttråkad. Jag längtar efter höst. Eller regn. Eller i alla fall moln. Jag gräver ned mina hälar i den svala, packade sanden, som tog jag spjärn inför ett språng.