h1

Imiterad lättja

lördag, 2 augusti 2008

Det var lättare när barnen var små. När solen än en gång glödde på en tomt blå himmel stuvade man bara in småttingar och handdukar och saft och flytkuddar och kex in i en alltför varm bilen och åkte till en alltför varm strand. Närmast per automatik.

Barnen är tämligen stora nu, men automatiken maler på. Så ligger man här igen. Hettan tjocknar. Förtjusta barnskrik meleras med ljudet från vattenplask.

Jaha. Folklivet är det samma. Små barn med solvitt hår som till sina mödrars fasa kissar i strandbrynet, unga kvinnor som bär sin tillkämpade skönhet med en surmulen aggressivitet som är fullt förståelig men ändå en smula paradoxal, gamla herrar som sitter där i skuggan med sina håriga kulmagar och sina glasögon med uppfällbara solskydd, och prasslar med dagstidningar.

Någon har fått sitt hål i sanden stulet och gråter på skånska. En tysk familj går förbi med en enorm irländsk varghund, vars dinglande tunga mäter temperaturen i omvänd längd. Det luktar svagt av ruttnande tång. Flygplan ritar med vit krita sina aldrig fullbordade geometriska figurer ovanom oss. Det går inte att läsa: därtill är solljuset för starkt.

Så kryper den där känslan över mig igen. Det tar ett tag innan jag begriper vad det är. Jag tror mig utöva lättja, men ertappar mig själv med att bara låtsas. Imiterad lättja. För under lättjans lösnäsa sitter – ledan. När barnen var små hade man i alla fall en uppgift. Som att gräva dammar. Eller bara bevaka dem. Inte så här.

Jag är uttråkad. Jag längtar efter höst. Eller regn. Eller i alla fall moln. Jag gräver ned mina hälar i den svala, packade sanden, som tog jag spjärn inför ett språng.

27 kommentarer

  1. ”Ta det rolig”, som dansken säger. Koppla av på kommando är onekligen svårt.


  2. Inte svårt alls att känna igen sig i den där belägenheten och miljöskildringen! Sommarparadiset som ett tillstånd som tenderar att flyta över i sin motsats.

    Kanske inte riktigt Baudelaires spleen, men någonting ditåt. Dilemmat hos dagens intellektuella: att ständigt vara uppkopplad, på språng, om inte annat tankesprång, att jaga nya idéer så som andra jagar prylar, att ständigt producera, för att visa sig vara värd, vara duktig, vara behövlig, för att det är det man kan bäst av allt, tror man, eller åtminstone det man är mest van att syssla med. ”Jag gräver ned mina hälar i den svala, packade sanden, som tog jag spjärn inför ett språng.”

    Ett slags intellektualitetens rutinisering, skulle kanske etnologerna kalla tillståndet. Omöjligheten att fly datorn, uppkopplingen, den febrila oron, den rastlösa aktiviteten. Passiviteten som ett gnagande, obehagligt tillstånd.

    En övertolkning kanske, av en härligt mångtydig, skälmsk och självironisk text som förtjänar att läsas flera gånger för att kunna sjunka in ordentligt. Redan rubriken: Imiterad lättja. Förvisso. Vi lever i en copycat- och allsångskultur.


  3. Strandliv kan verka enkelt, men är något som kräver tillvänjning och – ja, faktiskt – träning. Familjens pliktskyldiga årliga standbesök föreföll och förföll alltid i min barndom efter den första rusiga halvtimmen till en enda lång, sandig solsvidande meningslöshet.

    Först efter en ungdom och halv vuxenålder kom jag till ro, balans och fullkomlig avslappning vid havet. Tror det berodde på ett antal lagom lediga och soliga somrar på 90-talet, då ”Stranden” upphörde att vara ett projekt och blev en tillvaro.

    Förutsättningarna var ensamhet eller ett hanterbart samspelt sällskap, en termos med kallt och en med varmt. En god, välskriven, kortfattad bok. Ödslighet, gärna på naturistbad.

    Den rastlöshet som en gång jagade mig upp och iväg påminde mycket om otåligheten vid de första meditationsförsöken; man sitter på helspänn i väntan på gonggongen eller ledarens röst. Nu går jag in i under den ofantliga kupan, låter tiden försvinna, fyller sinnet till bredden med luft och ljus och laddar organismen med all den energi som kommer att behövas vid sextiden den där tisdagsmorgonen i mitten av november.


  4. Fått sitt hål stulet..!?


  5. Jag håller fullständigt med dig. Denna förb.. sommar.Jag bara väntar på höstrusk med depressioner, ångest och att dämonerna visar sig igen.


  6. Sven-Erik! Låt oss inte släppa Baudelaire och hans spleen. För visst handlar det också om en historiskt betingad oförmåga att hantera sysslolösheten.

    Den moderna ledan uppstod som vi vet någon gång vid mitten av 1800-talet. Då styrs Europa av en ny klass, bourgeoisien, som i motsats till sina föregångare, de feodala godsägarna, hyllar flit, sparsamhet och hårt arbete. Den gamla aristokratin däremot hyllade sysslolösheten. Enligt Walter Benjamin skapade den religiösa kontemplationen och hovlivet ”de formar i vilka grandseigneurens, prelatens krigarens sysslolöshet kunde gjutas”.

    Det var alltså en god sysslolöshet, som överklassens tränats i och vants vid från barnsben, en sysslolöshet som var lika iögonenfallande som den var stolt. För den genomsnittlige borgaren är lättja något fult; han saknar både skolningen i och uppskattningen av lättjan. Och utan den goda sysslolöshetens prövade former uppstår så ledan.

    Frågan är var vi kommer in i detta. Det finns förvisso ett slags modern inskolad sysslolöshet, men kanske är problemet att den – i motsats till den feodala sysslolösheten – alltid handlar om en undantagstillvaro, den är inte på RIKTIGT, för vi vet alla att semestern tar slut. Livet väntar bara på oss.

    Eller så handlar det bara om att vissa av oss tycker att det är så monumentalt tråkigt att bara ligga där i solen.🙂


  7. Jag känner igen känslan; stranden har alltid tråkat ut mig,även på den tiden när det var en plikt som småbarnsmamma att vistas där. Beror förmodligen på att jag aldrig lärt mig simma ordentligt eftersom simskolan började strax efter islossningen och mitt dåförtiden obefintliga underhudsfett gjorde mig otroligt frusen.

    Nu när barnen vuxit upp och flyttat ligger jag bara på stranden om det finns en skön solstol,ett rejält parasoll och intressant bok att fördjupa sig i.

    Och det verkliga livet; det försiggår väl inte under sommaren – semestern är väl något slags påbjudet undantag, då man på kommando ska återhämta sig?


  8. Tillåt mig citera Erik Axel!

    Nu är det stolta vår utsprungen
    den vår de svage kalla höst.
    Nu blommar heden röd av ljungen
    och hvitt av liljor älvens bröst.
    Nu är den sista visan sjungen
    av sommarns kvinnligt veka röst;
    nu stiger uppför bergens trappa
    trumpetarn storm i dunkel kappa.🙂
    Mohikanen.


  9. Den här feodala sysslolösheten är intressant, men vad betydde den. Betydde det att man undvek att göra något överhu´vudtaget eller att man gjorde vad man ville när man ville och demostrerade därmed sitt oberoende. Till skillnad från borgarna som alltid var beroende av kunder.

    Det bästa med solen är skuggan. Därifrån kan man verkligen njuta av solen.


  10. […] Orginalpost: Imiterad lättja […]


  11. Peter: En undran. Du skriver ”Den moderna ledan uppstod som vi vet någon gång vid mitten av 1800-talet.” Är det inte rättare att säga att ledan då kom på modet? Att orden – t ex spleen – för detta tillstånd uppfanns och ledan nästan blev ett modernt förhållningssätt till världen? Annorlunda uttryckt: borde Johan Henric Kellgren känt leda på samma sätt som Lord Byron?


  12. Crister! Det där är givetvis en viktig distinktion du gör där. Och jag är helt med på den. Vad jag menar är inte att folk inte känt leda tidigare, men istället att fenomenet börjar uppmärksammas på allvar först då, samtidigt som det – mycket viktigt – uppkommer ett helt nytt förhållningssätt till det. Ledan blir, på ett för moderniteten mycket typiskt vis, till ETT PROBLEM. På så vis är den moderna ledan mer av en konstruktion än en upptäckt.


  13. Håller med, det moderna livet och masskulturen tycks vara fulla av komplicerade motsatser och paradoxer som knyter ihop känslor och speciella kulturella konfigurationer på en rad olika, och ofta nog så märkliga sätt. Baudelaires spleen – en känsla i mitten av 1800-talet – kan sammankopplas med en rad olika kulturella former och figurer. En ny structure of feeling, för att citera Raymond Williams.

    Just detta: kombinationen av nya känslor, nya sätt att röra sig på, nya gester och nya sociala typer, som flanören, bohemen, dandyn, journalisten, deckaren, nya litterära former/genrer som följetongen och prosadikten, kulturella former som modet som slår igenom på relativt bred front vid den här tiden.

    Det är ett slags startimpuls i den typen av ofta nog så svåråtkomliga kulturhistoriska utgrävningar jag läser in i Peters blogginlägg. Självfallet uppfanns inte ledan eller ens moderniteten på 1850-talet. Men de hamnade i ett nytt, mer aktualiserat läge beroende på en rad samhälleliga, sociala, ekonomiska och kulturella förändringar som inte minst Paris – och i viss mån London – och just dessa nya sociala typer – kände av speciellt tydligt.

    Spleen och modernitet döljer också, som jag ser det, lager av kvardröjande nostalgi och exotism, som det är viktigt att notera.


  14. Hmmm… – personligen har jag aldrig någonsin i mitt vuxna liv haft så lätt för lättja = njuuuta av mitt liv i kött – som sen jag blev folkpensionär för drygt två år sedan, faktiskt…🙂

    Följden av det blir NaturLiktVist att jag bara gör det ”som jag känner för” – när jag känner för det – och Jisses vilket nöje det är i att då göra det jag gör !

    Den ”måste-göra-värld” – som jag levde i före min folkpensionering under hela mitt vuxna liv i kött har bokstavligt talat ”försvunnit” – Tack och Lov !🙂


  15. Jag känner igen mig. Jag tror att det är det starka ljuset som spökar. Jag brukar numera gå ner till stranden vid fyra fem i stället, först då kan jag njuta av sol och bad och inte längta till höst!


  16. Nä, nu blir jag en smula besviken.
    Tidigare i veckan började jag läsa Elin Wägners bok Pennskaftet. Smårolig och intressant. Eftersom det är en originalupplaga har jag haft ordlistan nära till hands.

    Första ordet jag fick slå upp var ”spleen”. Perfekt tänkte jag, här är ett ord jag kan peta in i en kommande postning.

    Den här fullkomligt nedlusade spleentråden har tagit bort det förväntade nöjet.
    Robert – Södermalm


  17. Peter! Du skriver ”Ledan blir, på ett för moderniteten mycket typiskt vis, till ETT PROBLEM. På så vis är den moderna ledan mer av en konstruktion än en upptäckt.” Jag instämmer till fullo. Men ju mer jag sysslar med romantikerna, kanske då främst de engelska, så framstår deras leda som ett tillstånd de s t r ä v a r efter, ja rentav längtar efter. Som något eftersträvansvärt. Alltså, ett intellektuellt mode. Ledan, saknaden, skönheten och döden.


  18. Ja, ännu en viktig distinktion: ledan som en moderörelse, och en markör av ens eget genomskådande och avståndstagande till det samtida.

    ”Ny struktur för känslorna” – det är mycket bra, för det visar att det i första hand inte handlar om uppkomsten av en NY känsla, utan en förändring av den inbördes relationen mellan redan befintliga.


  19. Jag borde kanske inte säga det själv, men det händer inte sällan här att kommentars-tråden blir långt intressantare än den text som utlöste den. Som till exempel nu.🙂


  20. Peter! Det låter, om du ursäktar, som ett lätt anfall av falsk blygsamhet. Din blogg är en av de intressantaste som finns på nätet. Välformulerad, frispråkig och öppet personlig utan att för den skull någonsin sjunka ner i det privata träsket. Du öppnar en dörr. Och vi, dina läsare, kliver tacksamt in!


  21. Jag kommer att tänka på Göran Palms dikt ”Havet”:

    ”Jag står framför havet.
    Där är det.
    Där är havet.
    Jag tittar på det.
    Havet. Jaha.
    Det är som på Louvren.”

    Betraktaren i den dikten tycks mig vara betydligt mer uttråkad än du, Peter. Du är säkert en smula uttråkad du också där du ligger, men uppenbarligen inte mer än att du studerar folklivet på stranden med visst intresse. Att döma av dina iakttagelser och reflektioner är du på sin höjd måttligt blasé.

    Ledan som ”moderörelse” och som ”markör av ens eget genomskådande och avståndstagande till det samtida” kan man förstås inte bortse ifrån, men frågan är om det inte i sådana fall ofta är ”imiterad” leda det rör sig om. Att ledas i den betydelsen att man är uttråkad är väl inte i sig att vara genomskådande och avståndstagande? Det är snarare, enligt mitt förmenande, att ha outsägligt tråkigt och uppleva tillvaron som monoton, banal och/eller meningslös. Personligen tror jag i alla fall att den upplevda ledan, till skillnad från den modebetingade och medvetet anlagda, är ett fenomen som gränsar till melankoli och depression.


  22. Jag vågar nog hävda att knepet ligger i att dyka ner i havet istället för att betrakta det.


  23. Intet är som badet efter en intensivt strävsam dag………..


  24. Usch, ledan kan vara så otroligt tråkig.

    Jag har ett recept mot det; hitta på något roligt!


  25. Hmmm… – Undroms UFO – Såvitt jag känner till så är Wi här för att ständigt och jämt vara glada och lyckliga, faktiskt…🙂

    Att sen MaktPyramid-MaktElitNissarnas påhittade religioners gudDomars budskap missionerar om det rakt motsatta ständigt och jämt till leda – och att Wi av vanligt folk har gått på wåra MaktElitNissars religionsNitar – det är ju en helt annan sak – men likväl realitet för dom allra allra flesta, tyvärr tyvärr…

    Mer om det här på
    http://josefboberg.wordpress.com/2008/02/16/wara-lekaminas-i-kott


  26. Det förvånar mig mycket att det har tagit dig 51 år att inse att strandliv är som helvetets förgård. Skaffa dig en liten ruffad segelbåt, så kan du kajka runt och faktiskt njuta av sommarvädret! Seglet skuggar och vinden svalkar. Du kan bada utan en massa sand och skulle du inte vilja åka hem på kvällen kan du sova i båten.

    Lycka till med framtida somrar (utan strandliv, får man hoppas)!


  27. – morsomt at läsa just i dag, hvor det regner og solen skinner og det regner og solen skinner etc. og det blæser, så troldpilen på hjørnet var ved at vælte – og da kan man jo godt længes til den ene stranddag, det blev til på Djurslands nordkyst med noget af Danmarks fineste sandstrand ved Gjerrild og det var rigtig varmt og man havde husket at få BOGEN med. Hvordan kan en forfatter havne på en strand uden en bog. Og tanken på de små børn – når end ikke ens børnebørn mere kan kaldes små – og det med oldebørn trods alt må ligge hinsides de kommende strandtider.. Men nu er indlægget også snart for to uger siden og humøret nok et helt andet. Nu er det tid til igen at længes mod en hed sommerdag så varm, at al aktivitet bortset fra at læse må stå på stand by. Så kan du/vi sidde i toget og studere brune damer og tænke på om de er malet eller har været i Grækenland…Ordgas for danskere: At lede efter leden er noget af det ledeste – Ungefär: Att söka efter ledan är något af det äckligsta. Tak for ”Någon har fått sitt hål i sanden stulet och gråter på skånska.” … Jeg mistror en lede, som kan uppfatta sånt..:-)



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: