h1

Själsterapi och välstånd

måndag, 4 augusti 2008

Cioran skriver detta i ”Bitterhetens syllogismer”:

Själsterapi finns i överflöd hos rika folk – frånvaron av omedelbara ångestorsaker gör klimatet dystert. För att bevara nervsystemet friskt behöver en nation en ordentlig olycka, ett föremål för sin oro, en positiv fruktan som förklarar alla ”komplex”. Samhället konsolideras under fara och tvinar bort vid neutralitet. Där fred, hygien och bekvämlighet ”härjar” sprider sig psykoserna.

Jag är från ett land som ej lärt känna lyckan och som därför endast frambringat en enda psykoanalytiker.

24 kommentarer

  1. För att ännu ankyta till det förra bloggämnet, ledan (som ju ingår i det problemkomplex Peter just nu tycks speciellt upptagen med, alltså nervsystemet) har också Rimbaud kopplat samman lättjan med ett slags existentiell programförklaring. I avdelningen Mauvais Sang i långdikten En tid i helvetet (Une saison en enfer), fullbordad år 1873, hyllar han framför allt ljugandet och lättjan.

    I sin genomgång av Rimbaud och Paris-kommunen, i boken The Emergence of Social Space, skriver litteraturvetaren Kristin Ross, att lättjan är det antiborgerliga värdet par excellence, motsatsen till den rättfärdigande myten om flit och nytta. Hon tillägger att Rimbauds relation till lättjan är komplicerad, att den bl a innehåller en tanke om den intakta kroppen, omärkt av arbete, kroppen som just därför kan ha intensiva sinnesförnimmelser. Begreppet lättja hos Rimbaud är, konstaterar Ross, genom författarens hela verkkatalog kopplat till intensiteten i den fysiska känslan, sinnesförnimmelsen och samtidigt till ett slags viktlöshet som har samband med ren rörelse. Genom en slående paradox kommer lättjan hos Rimbaud, trots att den befinner sig utanför arbetets regemente inte att stå stilla utan röra sig snabbt, alltför snabbt, skriver hon. Lättja blir därmed för Rimbaud ett slags absolut rörelse, befriad från gravitationens tyngd.

    Något senare i samma kapitel, som bär rubriken Rätten till lättja, konstaterar Ross att den socialistiske teoretikern och aktivisten inom Paris-kommunen, Paul Lafargue, i sin bok om vänstern och lättjan (Le droit à la paresse, skriven 1880) kastar ljus över Rimbauds hyllning av lättjan som ett slags ideologiskt motstånd. Det Lafargue gör är, säger Ross, att han föreslår en revolutionär praxis som innebär att det verkliga hotet mot den existerande ordningen inte kommer från någon obesudlad arbetarklass utan från en utmaning av gränserna mellan arbete och fritid, producent och konsument, arbetare och borgare, arbetare och intellektuell.

    Intressant är också att Ross, utgående ifrån Maurice Blanchot, placerar Rimbauds dikt i den litterära genrekategorin berättelse (récit) och jämför den med berättelsen om Odysseus och sirenerna, Melvilles Moby Dick, Nervals Aurélia och Bretons Nadja. Det utmärkande för denna antigenre, som Blanchot kallar den, är en berättelse om en enda episod, vilket gör den till en antigenre i relation till romanen. Romanens rum är en värld av ”normal sanningstyp” med sin agenda som går ut på att efterlikna verkligheten, medan récit-genren tar vid där verklighetslikheten slutar, konstaterar Blanchot.


  2. ”Människans villkor: Obeständighet, leda, oro”, skrev redan Pascal. Men för den leda du hemsöks av krävs ju sannerligen ingen psykiatrisk klokskap. Efter att ha avslutat ett stort arbete, en bok, känner väl alla en fruktansvärd tomhet? Själen, nyss befolkad och ockuperad, nu plötsligt en öken. Infallen som haglad förbyts i stelbent tanketomhet. Finns väl bara ett botemedel – börja på nästa!


  3. ”Ja, driv oss samman med gisselslag,
    Och blåaste vår skall knoppas”.
    Så skriver Heidenstam. Är det verkligen så?
    När det råder fred och välstånd bekymrar man sig merför små saker, man behöver inte oroa sig för att huset man bor i ska bli bombat eller att ens söner ska tvingas ut i kriget.
    Var människorna lyckliga, när Sverige och Europa drabbades av digerdöden? Jag har svårt att tro det.
    Det finns alltid saker att oroa sig för. Under tider av fred och välstånd kanske man oroar sig för småsaker: vad ska jag ha på mig på min systers bröllop, måste jag hålla tal? Eller man oroar sig för att hyran ska gå upp eller skatten höjas? Hur blir det med min löneförhöjning. Jag hoppas att jag får lika mycket som den där Andersson fick?
    Vi var ju hembjudna till Erikssons, måste vi bjuda tillbaka? De är ju så tråkiga. Osv…
    MVH
    Petter Eremiten


  4. Citatet skulle kunna tjäna som en intellektuell sammanfattning av Tove Janssons berättelse om Filifjonkan som trodde pa katastrofer. Bra strandläsning för folk som sticker hälarna i sanden, liksom pa sprang – och i djup misstro mot lättja och trevliga prydnadsföremals förmaga att rädda oss.

    UG


  5. Stackars Peter! Inte nog med att han ska vara ledamot i Svenska Akademien… Nu ska han skriva på löpande band…Hur mkt ska vi begära av honom?!🙂
    M v h Mohikanen.


  6. Nåja, Argentina har haft sin beskärda del av sorger och bedrövelser – och där är ändå psykoanalytikerkvoten högst i världen😉


  7. Jaha. Estonias undergång 1994, diskoteksbranden i Göteborg 1998 och tsunamin i Sydostasien 2004 var kanske när allt kommer omkring katastrofer som den svenska nationen behövde för att vitalisera nervsystemet? I så fall ska vi kanske hoppas att vi drabbas på liknande sätt ytterligare några gånger, så att vi får nerverna under kontroll.
    Fast det skulle förmodligen inte räcka med det för att få stopp på psykosspridningen. Den bästa kuren mot den, förutsatt att skymningstänkaren Cioran har rätt, vore väl ett ”ordentligt” krig, ”ordentliga” doser obekvämlighet och lika ”ordentliga” doser snusk och ohygien.😉


  8. En av mina med tiden många östeuropeiska vänner utbrast en gång i en diskussion, rörande förhållandena i det nya hemlandet: ”Jourhavande medmänniska – vad ÄR det egentligen?”.

    Förutom att företeelsen är ett resultat av oändlig organisation och omsorg hade han naturligtvis rätt: en dylik institution är en helt absurd självmotsägelse.


  9. Visst är det tillspetsat, och mörkt. Och jag säger inte att han har rätt. Ändå är det intressant. Vår fysiska hälsa blir bara bättre och bättre, välståndet ökar mer och mer, de yttre hoten minskar, etc, samtidigt som de rapporterade psykologiska besvären bara ökar och ökar, radikalt. Depressioner är TIO gånger vanligare bland människor födda före 1945 än bland de födda efter 1945. Och en jämförelse som gjordes för ett antal år sedan, visade att barn i Sverige mådde sämre rent psykiskt än barn i Bosnien.

    Som sagt: det är något som inte stämmer här.

    Jag tror inte att det är avsaknad av krig och smuts. Snarare en drift mot att göra tämligen normala mänskliga kriser till något abnormt, sjukligt, som kräver insats av läkare och mediciner.


  10. ”Snarare en drift mot att göra tämligen normala mänskliga kriser till något abnormt, sjukligt, som kräver insats av läkare och mediciner.”

    Ja, precis! Det är en tämligen långvarig trend där psykologer, förmodligen i ett försök att motivera sin egen och sin forskningsdisciplins existens, har förskt hävda, med ganska stor framgång, att människan är en så oerhört bräcklig varelse. Man har diskvalificerat människans förträngningsmekanismer, det ”inprogrammerade” sättet att hantera och överleva kriser, och istället rekommenderat ältandet som terapimetod. Inte konstigt att folk mår dåligt… Lite tillspetsat kanske, men tror det ligger något i det.


  11. Hej Peter!
    Det här har inget att göra med inlägget, så jag vill börja med att be om ursäkt för det. Min syster skickade mig en länk om ”The story of stuff”
    http://www.storyofstuff.com/
    Det är en 20-minuters film om hur konsumentsamhället förstör miljön, oss och våra liv. Medan jag såg den vandrade mina tankar om och om igen till din essä ”Skyltfönstrets historia” i essäsamlingen ”Tystnadens Historia”, och till ett antal blogginlägg om elvispar från 70-talet och Windows Vista.


  12. Jag är Skeptisk,mycket skeptisk till och med🙂. Jag tvivlar på dessa undersökningar och de resultat som man tycks kunna skönja i dem.Oftast har vi ju bara tidningsrubriker och en kortfattad artikel om undersökningen som vår empiriska underlag för att bedöma sanningshalten i studien.
    Med citatet ”Det finns tre sortens lögner; Lögn, förbannad lögn och statistik” klingande i öronen brukar jag försöka läsa hur man har dragit slutsatser att svenskarna är Fuskare,Sjuka,Olyckliga osv. Stundom fallerar själva frågematrisen,”som man frågar får man svar” Kunskapen om själva utformningen/underlaget brister hos forskarna. Ibland ligger felaktigheten i uttolkningen av procenttalen, man tycks ha svårt att förstå enkla matematiska uträkningar, vad är en ökning, vad är majoritet.
    Senast jag läste om en Majoritet var var i flera tidningsartiklar där det svenska folket anklagades för att tillåta och acceptera bidragsmygel och att man trodde att denna företeelse ökade. När jag tittade närmare på dessa siffror fann jag att 88%
    av de tillfrågade inte höll med de brassande rubrikerna, de trodde inte att grannarna och vännerna fuskade (och man accepterade inte fuskande). Men frågan är om rubriken med denna motsatta budskap skulle skapa den frustande harm,som dominerade de allianspoliker, som uttalade sig i samband med att artikeln publicerades i våras.
    Om vårt själsliga mående har jag en hypotes ; jag tror som Maslow, vi fokuserar på de basala behoven, det är själva livet, vi prioriterar; mat, värme, trygghet osv. Dess högre upp på behovspyramidens stegar vi når, dess mer ökar utrymmet för den introverta utforskningen. När individen nådde det översta steget, befann sig på toppen av pyramiden var Maslows hypotes var att detta skulle skapa en världslig nirvana.I denna utopi skulle människan bli en givare, någon som skulle ”betala tillbaka”. För ingen kunde fullfölja sin resa ensam, man var beroende av andra.
    Min hypotes är att det moderna samhällets struktur hindrar oss från att klättra vidare, vi saknar den tryggheten som vänner, familj, kultur bidragit med tidigare. Uttrycken/symtomen för denna själsliga nöd däremot är tidsbundna, själva företeelsen tidslös.


  13. Hmmm… – Apropå uttrycket ovan: ”Där fred, hygien och bekvämlighet “härjar” sprider sig psykoserna.” – slut citat.

    Tja – det är nog så sant som det är tänkt och skrivet, tyvärr tyvärr…

    Måhända är LagomLandet Sverige – mitt kära fosterland, sedan mer än 67 år tillbaka – ett av de främsta exemplen på det världen i dags dato, kanske…🙂

    Dock – det finns bot för ALLT, troligast… Om det har jag ordat en del på
    http://josefboberg.wordpress.com/2008/02/16/wara-lekaminas-i-kott


  14. Man kan väl inte heller bortse från det faktum att antalet diagnoser troligtvis blir större i ett land med mer utvecklad sjuk- och psykvård? Med andra ord, i de länder där dessa påstått lyckliga vildar lever så kanske det springer omkring ett visst mörkertal som ännu inte fått sin diagnos?

    Håller i övrigt med om ditt resonemang, och tycker såklart att det är intressant.


  15. Kommer att tänka på Ian Hackings artikel i London Review of Books om uppfinnandet av nya identiteter och nya sjukdomar där han bl a använder multipel personlighet som ett exempel, en form av psykisk störning som dök upp på 1980-talet och före det var okänt som begrepp. Hacking bjuder läsaren på lite tankegymnastik när han ställer två påståenden mot varandra:

    A. Det fanns inga multipla personligheter 1955; det fanns många 1985.
    B. 1955 var det inte ett sätt att var en person på, folk upplevde inte sig själva på det sättet, de umgicks inte med sina vänner, sina familjer, sina arbetsgivare, sina psykologer på det sättet, men 1985 var det här ett sätt att vara en person på, att uppleva sig själv på, att leva i samhället.

    Hacking tillägger att han tycker att båda påståendena är sanna, medan den som tror på existensen av Dissociative Identity Disorder (en nyare form av tillståndet) kommer att säga att A. är falskt, eftersom personer med flera personligheter måste ha existerat redan 1955 men aldrig diagnosticerades.

    Hacking har ju skrivit en hel bok om en annan liknande form av vad han kallar flyktiga psykiska sjukdomar, nämligen fugue, det tvångmässiga flyendet, och han menar att dylika sjukdomar kan beskrivas i termer av ekologiska nischer där de uppstår och vidareutvecklas. Frågan om sjukdomarna är ”verkliga” eller ”påhittade” är som jag ser det dock inte helt lätt att svara på.


  16. Det finns nog en tendens idag att beteckna alla tillstånd, som det allra minsta avviker från normaltillståndet, som sjukdomar. Min sambos barnbarn blev skickad till läkare för att han hade somnat på en lektion.
    Psykiatrer och psykologer får unga patienter, som är ”deprimerade” för att pojk- eller flick-vännen har gjort slut. Det är något, som de flesta får uppleva någon gång i sitt liv. Visst blir man ledsen, kanske förtvivlad, men det är ingen sjukdom.
    David Eberhard skriver om detta i sin bok, som jag inte just nu kommer håg vad den heter.
    MVH
    petter Eremiten


  17. ”I trygghetsnarkomanernas land” heter David Eberhards bok.

    MVH

    Petter Eremiten


  18. En till vedpinne på diskussionsbrasan:

    Utan diagnos är ingen sjuk – under någon period på 1800-talet fanns det en massa (välbärgade) kvinnor som led av ”hysteri”, som då var en medicinsk diagnos. Den ”sjukdomen” har gudskelov försvunnit …

    Men jag är fullkomligt övertygad om att exvis barnsoldaterna i Afrika eller de fattiga i världens alla slumområden inte mår särskilt bra vare sig fysiskt eller psykiskt. När varje dag handlar om att klara livhanken finns det helt enkelt inte plats att känna efter.

    Också i vårt mer välmående samhälle lider många människor i onödan på grund av brist på psykiatrisk hjälp. – ”Litet stryk ska väl en karl tåla” – ”Gaska upp dig, här duger det inte att sitta och hänga med huvet” – ”Lipsill!” etc. Ofta får flaskan vara terapeut.

    Överkonsumtion av sjukvård finns naturligtvis bland dem som har resurser – både kropps- och själsvård.


  19. Blir det fler diagnoser i ett land med utbyggd sjuk- och psykvård? Fanns multipel personlighet 1955? Är det så att samhällets ”aktuella psykomentala status” utlöser idéer om nya sjukdomsbilder? Mycket intressanta frågeställningar! Själv undrar jag ibland över varför det inte fanns några med ADHD i min generation (1961). – Det fanns inte på vår tid, brukar jag och kompisarna skoja.

    En närbesläktad diskussion, som jag tycker är lika intressant, är den om självmordet och vad det anses ”betyda” utifrån olika religiösa och kulturella aspekter. Ibland är det förknippat med skuld och skam, ibland med martyrskap och det verkar kunna fungera som någon slags kollektiv katarsis. I självmordets närhet sker alltid en meningsproduktion. Det är som att företeelsen självmord blir en plattform där tillvarons temperatur kan mätas.

    Tidskriften Hjärnstorm http://www.hjarnstorm.com kommer med ett nummer i höst, som innebåller ett antal artiklar om detta. Diskussionen om statistik m.m. är ju lika intressant här som när det gäller vårt själsliga mående. Numret kommer också att problematisera de tolkningar i media som hemfaller åt sensationism och därmed korrumperar självmordet och de som har drabbats.


  20. Ja, Petter Eremiten, den boken har jag också rekommenderat förut här! Och jag rekommenderar den igen.

    Visst är vi väl trygghetsnarkomaner! Mer eller mindre.

    Det är ju bra konstigt att människorna överlevde överhuvudtaget förr i tiden, med pest, krig, fattigdom, missväxt och annat elände!

    Människosläktet borde ju ha varit utdött för länge sedan!

    Knepigt hur människan funkar, men hjärnan är ju en otrolig konstruktion!


  21. Lustigkulle: du säger ”Utan diagnos är ingen sjuk”.
    Jag håller absolut inte med. Min systerdotter har en flicka på sex år, som lider av en mycket ovanlig genetisk sjukdom, Smith Magenis syndrom. Den yttrar sig bland annat i lätt utvecklingsstörning, vredesutbrott, sömnstörning på grund av brist på melatonin, smärtokänslighet med mera. Dessa barn är också mycket sena med att lära sig gå och tala.
    Föräldrarna insåg tidigt, att något var fel, men det tog flera år att få en diagnos. Det beror på att de allra flesta inom vården inte känner till denna sjukdom. En kurator inom habiliteringen var på kurs och där behandlades bland annat denna sjukdom.
    Hon kände igen beskrivningen och när väl misstanken finns är diagnosen lätt att ställa. Man behöver bara ta ett blodprov. Sjukdomen fanns där hela tiden, problemen med vredesutbrott, sömnstörningar, smärtokänslighet, sen utveckling av tal och gång med mera fanns där hela tiden.
    De som led av cancer innan man visste vad cancer var led väl lika mycket som dagens patienter. Samma sak kan sägas om andra sjukdomar.
    Däremot finns det kanske en tendens idag att sätta diagnoser även på sådant som inte är sjukligt som att ett skolbarn somnar på en lektion eller att en ung man eller kvinna lider av olycklig kärlek.
    MVH
    Petter Eremiten


  22. Ett tillägg till mitt tidigare inlägg.
    Flickan var ju lika sjuk innan hon fick diagnosen. Däremot var det en stor lättnad för föräldrarna och oss andra anhöriga, när vi fick en diagnos. Då vet man ju varför hon är som hon är och vad man kan göra åt det. Dessförinnan hade vi bara ett antal symtom, som inte verkade ha något samband.
    MVH
    Petter Eremiten


  23. Lyckan har jag funnit i Italien, något som jag speglar i min blogg…

    http://sverigevsitalien.wordpress.com/


  24. Måste svara dig, Petter Eremiten. Jag var nog litet otydlig, men meningen ”Utan diagnos är ingen sjuk” var ironiskt menad. En människa kan naturligtvis vara sjuk utan att anses vara det – om ingen diagnos finns att beskriva sjukdomen med eller ingen sjukvårdsapparat finns tillgänglig som kan ställa diagnoser och vårda den sjuke.

    Likaså tror jag att en modediagnos typ ”hysteri” sjukförklarade kvinnor som var friska men som led av ett ”sjukt” samhälle som tvingade in dem i en mycket hårt beskuren tillvaro.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: