h1

Omvänd noppera-bō

måndag, 11 augusti 2008

Trött har jag redan börjat kura ihop när hon kliver in i vagnen, och slår sig ned en bit bort. Dagen har varit het och pendeltågets fönstergardiner är fördragna: inne i vagnen härskar därför en varm klärobskyr.

Hon är magnifik, klädd för fest, allt är mycket svart och mycket tajt, håret stort, uppblåst. Men det är ansiktet som jag lägger märke till.

Sannolikt i ett försök att spara tid har hon inte anlagt någon make-up, förutom då en mycket noga applicerad foundation. I den svaga belysningen gör det hennes ansikte platt, och i vissa vinklar är det som om där inte fanns några anletsdrag. Som vore hon en noppera-bō, alltså det där kvinnliga spöket i den traditionella japansk mytologien som skrämmer män, då hon visar upp sitt ansikte som är slätt och tomt som ett ägg.

Hon packar upp en rund spegel och rader med make-up-attiraljer. Jag stänger ögonen, försvinner bort i en lätt slummer.

När jag öppnar ögonen har den unga kvinnan fått kindben, och ansiktet är inte längre lika platt. Hon tittar noga, korrigerar, putsar. Tåget rullar ut från stationen i Knivsta, jag stänger ögonen. Nästa gång jag tittar dit har munnen kommit på plats. Och någonstans vid Märsta har hon även fått ögonlock och ögonfransar.

Det är som hon målar ett stiliserat porträtt av sig själv, på sig själv.

22 kommentarer

  1. ”Det är som hon målar ett stiliserat porträtt av sig själv, på sig själv.”

    På en kraftig målarduk eller en tunn silkeshistoria?


  2. Det känns en aning tillgjort med smink men även min hustru har sina minuter på mornarna när det sminkas men jag föredrar osminkat, bara för att se det äkta och inte det falska. Gjorde en avstickare till bloggen sverigevsitalien och den resan gjorde verkligen inte min dag bättre……glöm, bara glöm den sidan.


  3. Jag håller med Tristturist. Jag hade en toppendag fram till dess att jag besökte sverigevsitalien.


  4. Vackert skrivet. Men… Det är verkligen konstigt att en kvinna utan smink inte skulle ha några ansiktsdrag och bli jämfört med ett japanskt spöke.


  5. Ögonen är stängda, men det känns som om författaren, precis som en Stanley Kubrick i Eyes Wide Shut, skulle se, drömma, ”måla fram” sitt verk halvsovande, slumrande: kvinnans ansikte får konturer, blir mindre farligt, mindre gåtfullt. Junichiro Tanizaki skriver i sin essä om skuggor och klärobskyr – utgiven på engelska som In praise of shadows – att skuggornas spel är någonting som speciellt utmärker orientalen. Det finns en speciell relation mellan skuggor och de gula raserna, som Tanizaki kallar det. Samtidigt är vitheten hos en vit kvinna enligt honom någonting tydligt, påtagligt och bekant, medan vitheten hos den orientaliska kvinnan är någonting nästan metafysiskt. Kanske till och med non-existent.

    Det mörka blev i stället ett rum där spöken och monster var aktiva, och var inte, frågar sig Tanizaki, kvinnan bakom täta gardiner, bakom lager efter lager av skärmar och dörrar, egentligen en av dem? Mörket svepte in henne tiofalt, tjugofalt. Kanske, skriver han, utgick mörket från hennes mun och från de svarta tänderna, från det svarta i hennes hår, liksom tråden från den stora jordspindeln?


  6. Vilken målning… trots tågets krängande lyckas hon få dit konturerna av sig själv… Det är inte illa! som njuter av ögonblicksbilden (nja…vänta nu… du blundande… och tittade… nåja…) njutbart hälsar Anne-Marie


  7. Förlåt… men jag använder mig inte av glada ansikten, och dessa figurer… hur kom den dit… står för allt i min tidigare text utom den lilla gubben som … Anne-Marie


  8. Usch nu fick ni mig att kolla den bloggen och nu mår jag illa!


  9. Mattias S: Slarvig läsning. Titta genom texten en gång till.


  10. Förlåt Peter. jag missade betydelsen med foundation. Är tyvärr inte så inläst på området smink, men jag ska bättra mig. Har du skrivit en essä om sminkets historia? Än en gång förlåt för mitt slarv…


  11. Vad betyder Noppera-b..?

    Gu så trist, att som en del kvinnor behöva sminka sig innan de går till jobbet! Jag sminkar mig sällan, och det är jag evigt tacksam över. Hålla på med sånt! Livet är allt för kort för att vara beroende av att sminka sig!

    Dyrt är det med smink också. För en kvinna som inte sminkar sig ofta så är det en ren förlustaffär att köpa smink.

    He he, jag såg på ett avsnitt av Rachel Ray,(visas på TV3 på vardagar mellan 11.30-12.30). Där hade de med kvinnor som hade 25 år gammalt smink kvar! Det är också ett fenomen; vi kvinnor som inte sminkar oss ofta har kvar flera år gammalt smink i sminkväskan. Lite äckligt är det!


  12. Under mina tonår i London hade jag en väninna med en besynnerlig form av exhibitionism. Vi gick ut tillsammans flera gånger i veckan och tog då tunnelbanan in till stan. Till en början förmodade jag att hon hade ont om tid för hon sminkade sig alltid på tunnelbanan. Inte bara ögonpenna – det var stor show där jag fick hålla en spegel medan hon plockade fram det största makeup-skrin jag dittills sett. Så småningom insåg jag att det var välplanerat och att hon njöt av situationen.


  13. JM! Kanske var det ett slags exhibitionism – hon var på alla vis spektakulär. Och när jag tänker på det: hon hade höga stövlar, mitt i värmen. Det antyder att vi har att göra med en person för vilken effekten är allt.

    Mattias! Inte be om ursäkt: för ett år sedan visste inte heller jag vad foundation var, och hur det fungerar. Men det var alltså ljuset, i kombination med den ditmålade ensartade färgen i hela ansiktet som gav den platta effekten.

    Noppera-bo är alltså namnet på det där japanska spöket. Du kan googla det.


  14. Tittar in igen och ser din fina bild/text om det ”japanska spöket”. Jag har funderat över det där många gånger. Över denna detalj- i det att vara kvinna. Det rituella inslaget. Det är mycket intressant hur man genom sin makeup kan förbereda sig på en slags tillblivelse som social varelse. Att, som man sa förr; ”sätta på sig sitt ansikte” är en del av att kliva ut i allmänheten bland andra. Jag är starkt beroende av detta ibland, inte alltid. Det är en viktig ritual för mig fast jag i övrigt saknar tvångsbeteenden. (Vilket man skulle kunna kalla det om man tog i lite.) Det är helt enkelt en trygghetsskapande ritual som förbereder mig på att möta andra. Det man ofta hamnar i är diskussionen om huruvida detta är äkta eller ej vilket är ganska ointressant.
    Många människor väljer genom andra strategier att bära olika masker eller spela olika roller och smink och kläder spelar för män och kvinnor förstås en viss roll. Men sammanfattningsvis verkar föreställningen om ett ”äkta” jag gammalmodig.

    Bästa hälsning Stina


  15. Att sminka sig offentligt är ju ett klassiskt no-no om man ska snacka stil och etikett. Inte för att jag är sån (absolut inte), men det kan ju vara värd att nämna.


  16. Jonas N: att bryta mot klassiska no-noes är väl något av exhibitionismens idé😉


  17. Hehe, Camilla. Ville bara föra in en Ribbing-dimension i samtalet. Jag menar. Om det plötsligt blir ok att ack så kvickt och diskret bättra på makeupen vid bordet, vad har ni då för alibi att gå på damernas? Just det, inget. Kissa på er, det är vad ni hade fått göra.


  18. Någon som läste tunnelbanetidningen Stockholm City igår? En av serierna innehöll precis samma innehåll – en kvinna med tomt ansikte som med mer och mer smink till slut får ett tydligt utseende.


  19. Apropå smink/make up och Elvis (Jonas N; väntar på dina kommentarer) var ju hans överträdelse, inom den kultur han kom från, Southern white trash, eller den vita countrykulturen, mycket tydlig. T ex country-promotorn T. Tommy Cutrer ska en gång ha sagt åt Elvis: “Cat, why you got that shit on you?”, varpå Elvis svarade: “Well, that’s what the movies want.”

    Också Chet Atkins, den berömda gitarristen och producenten, lade vid ett tidigt besök av Elvis i Nashville märke till att den unge Elvis använde mascara.

    Likheten mellan Elvis i Las Vegas och japansk kabukiteater har uppmärksammats i bl a en recension i nöjestidningen Variety som kallade hans 1970 års Vegas-show för ”essensen av ett kabuki-drama”. En poäng här är att medan skådespelarna i den lågkulturella kabukiteatern är sminkade så är, om jag förstått det rätt, skådespelarna i aristokratins och hovets teaterform, no, det inte. Dess rötter finns, som Thomas Warburton skriver i sin bok Brokadbilder. Något om 1800-talets japanska färgträsnitt (1990) i tempeldansen, den folkliga farsen och dockteatern.


  20. Det är alltså kabukis rötter som finns i tempeldansen, den folkliga farsen och dockteatern. Syftningen blev lite oklar där. Om no-teater och dess framväxt kan man läsa på nätet på
    t ex http://wikiwiki1.com/no-teater

    Jag noterar också att kulturforskaren Yamaguchi Masao skrivit en längre artikel – i antologin The Worlds of Japanese Popular Culture – där han visar på de många inbördes kopplingarna estetiskt och symboliskt mellan kabuki och sumobrottning, två kulturformer som är mycket populära i det han kallar det postmoderna Japan.


  21. Peter: Denna text, liksom flera tidigare på bloggen reser en självklart fråga. När får vi läsa din första roman?


  22. Roman? Aldrig. Kommer aldrig hinna skriva alla de sakprosa-böcker jag vill skriva, så varför öda tiden på att göra något som med all sannolikhet kommer att bli tämligen mediokert. (Men jag är självfallet smickrad av frågan.)



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: