h1

Soldat i fält

söndag, 17 augusti 2008

Tidigare har jag röjt i en vildvuxen häck, och i morse hade regnet fortsatt mitt avtäckande arbete: en plastsoldat hade sköljts fri från jordens omfamning.

Den hamnade väl där för en tio år sedan, när pojkarna var i den åldern. Kanske ett decennium har gått och han strävar fortfarande på med sin hacka, orörd av tiden. Och med tanke på hur långsamt plast bryts ned så kommer han fortsätta på detta vis under en lång, lång tid.

Även sedan jag är borta. Även sedan de pojkar som en gång lekte med honom är borta.

Detta kan jag ibland avundas tingen. Deras oföränderlighet. Samtidigt är det också är en källa till ömkan. Det där hugget kommer aldrig att falla. Trots all sin rörelse kommer han ingenstans.

13 kommentarer

  1. Vacker och tankeväckande bild.


  2. Jag förstår precis vad du menar, Peter. Vår livstid (på jorden) är begränsad, men tingen får minsann leva vidare…Träden…Blommor kommer tillbaka…Orättvist.
    Men är det inte hos Brodsky (begravd på De Dödas Ö utanför Venedig)som tingen LEVER…?
    Jojo. Dessutom är de (tingen)VITTNEN till människors göranden…
    Fantastiskt!
    M v h Mohikanen.


  3. En av mina söner (nu 34) hade en leksak med en liten plastfigur på motorcykel. Figuren döptes till Karl vilket sonen, som då var ganska liten, uttalade Harl. Motorcykeln försvann snart och Harls huvud också. Men resten av Harl hittar jag ibland nånstans när jag städar i nåt skåp. En liten varm känsla kommer snabbt farande, och jag klarar förstås inte att slänga Harl. Döda ting säger vi men de har ofta ändå förmågan att uppväcka känslor och minnen. Harl är på sitt sätt en värdefull liten grej även om han saknar huvud och motorcykel.


  4. 1100-tals krucifixen i gotländska kyrkor… ”i en dager av mild mögel” som Tranströmer skrev. Kristus – evigt döende, alltid levande.

    De som stjäl och handlar såna ting gör sig skyldiga till brott vars omfattning de inte har nån som helst möjlighet att begripa.


  5. Kommer att tänka på något den italienske filosofen Giorgio Agamben skrivit, om historia och lek, nämligen att gränsövergångarna mellan polerna liv och död ger möjligheter för ett rikt spel mellan det han kallar spel/ritual och det synkrona/det diakrona. I det utrymmet finns det två speciellt viktiga objekt eller agenter, enligt Agamben: spädbarn på ”livssidan” och spöken på ”dödsidan”. Figurer som plastsoldaten i häcken kan, om man följer Agamben, betraktas som rituella doppelgänger eller spöken som för ett ögonblick fyller ut de här farliga gränspositionerna.

    Jag tror att det är svårt att exakt fixera den känsla ett objekt av det här slaget kan ge sin ”upphittare”. Kanske en bit nostalgi à la plåtlådan i Amélie och en stor dos melankoli över insikten att ens liv är ändligt, tiden är begränsad. En ömkan inför den fastfrusna gesten hos figuren, en gest som för alltid är ofullbordad, i vardande. En konstig känsla av att tidens ström ändå på något sätt har gjort figuren ”äldre”, inplacerad som den är estetiskt i en viss bestämd tid och ett bestämt rum. Miniatyren med sin magiska förmåga att efterlikna någonting större, ger, som Susan Stewart har påpekat, struktur åt ihågkommandet, barndomen och pekar ytterst på berättelsens sekundära karaktär i relation till historien. Miniatyren handlar om en miniatyrversion av ett själv, ett privat och domesticerat själv, skriver Stewart.


  6. Vad är det, en tysk bergsjägare?

    Tänkte att hackan skulle vara passande för en sån. Om än väldigt stor hacka…


  7. Sven-Erik!
    De sista raderna som du skriver är gripande…
    M v h Mohikanen.


  8. Förlåt!
    Du citerade S Stewart.🙂


  9. Plastsoldaten får mig också att tänka på en bok jag ofta brukar titta i, men aldrig blir klar med, Georges Perecs lilla ”minnesbok”, Jag minns (Je me souviens), över olika saker och ting, händelser, idoler m m han minns från sin barndom och ungdom. Det är någonting oerhört komplext och fascinerande med de perecska ihågkomsterna, just därför att de är så skenbart banala och alldagliga. Vilken innebörd har ett minne som ”Jag minns att tävlingscyklister hade en extra innerslang rullad i en åtta runt axlarna.” (nr 160) eller den därpå följande (161), ”Jag minns att Claudia Cardinale är född i Tunis (eller åtminstone i Tunisien).”? Banaliteten i minnena – i motsats till de stora, omvälvande, traumatiska minnesbilderna, som i Batman Begins där Bruce Wayne ännu som vuxen plågas av sitt fall ner i en brunn, med tillhörande fladdermöss – gör att de noggrant antecknade minnesbilderna antar en tvetydig karaktär, som om just det alldagliga hos dem skulle skänka dem en speciell aura, en karaktär av att kunna återkalla en tidsanda, ett slags tidsmaskineffekt, lite påminnande om plastsoldaten.

    Bristen på anspråk, detta att Georges Perec inte försöker hitta någon speciellt viktig ”minneslänk” bakåt i tiden, blir en garant för den speciella, också litterära kvaliteten hos texten.


  10. Tingens godtycklighet fick Sartre att känna äckel. Själv tycker jag att den där plastsoldaten är ganska charmig.


  11. – er det ikke en tysk gasmaskebeholder, han bærer i bæltet – eller hur? Hvilket årti skal den soldat placeres i, tænkte straks på Peters bog – nu er den færdig, emnet spøger stadigvæk – hvad mon næste træk bliver, for at overbevise os om – at der er mere mellem himmel og jord🙂
    Romanen går straks igang:
    – der kommer et brev –
    Eller:
    grannens fru har aldig fortalt, hun kommer fra Tyskland, men en af de personer Peter har valgt er hendes morfar –
    Eller:
    En bog falder ned fra hylden og åbner sig lige på en side med kommentar til en person i bogen.
    Der er mange muligheder for aktiveringer!🙂


  12. Människans förgänglighet och prylarnas, i synnerhet plastprylarnas, relativa oförgänglighet var något som även Tage Danielsson kunde falla i funderingar över. En av de predikningar som fyller hans profana ”Postilla” ägnas just åt det temat och inleds med följande sakligt konstaterande strof:

    ”Kong Christian stod ved højen mast,
    men han var inte gjord av plast.
    Emedan ej av plast han var
    står han inte längre kvar.”😉


  13. Soldaten torde komma från Revell 02508, tyska ingenjörssoldater, ”first made in 1992”:

    http://www.plasticsoldierreview.com/Review.asp?manu=REV&code=02508

    Inte jag som hittade den, tyvärr.🙂

    Den aviga hållningen förklaras med att man använde tvådelade gjutformar. En framåtriktad hacka hade varit mer krävande att tillverka.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: