h1

Det stora digitala intet

onsdag, 20 augusti 2008

Jag har hört om problemet med digital lagring en längre tid, men att det var så här illa kunde inte ens jag mardrömma om. Håkan Lindgrens artikel i DN sammanfattar väl de kolossala bekymren – läs den!

Magnetband, DVD-er och hårddiskar tappar nämligen sin information, ofta nog efter en förbluffande kort tid. Några exempel ur artikeln:

  • Magnetband verkar hålla runt 20 år.
  • DVD-skivor kan vara helt oläsliga efter 15 år.
  • Hårddiskar bör bytas ut var tredje år.

Paradoxen är att ju mer avancerat ett minnesmedium är, desto mer instabilt är det.

Det äldsta är också det mest bestående: sten. Sedan har vi en glidande skala: pergament minst tusen år, papper – förutsatt att det är någorlunda arkivbeständigt – minst femhundra, film hundra och till sist, som sagt, DVD-er mellan femton och tjugo. Och webben då? ”Enligt Library of Congress var 44 procent av de sajter som fanns på nätet 1998 borta ett år senare.” Att bevara saker på döda träd är kanske inte så dumt trots allt.

Särskilt för de som vuxit upp med den digital revolutionen är icke-materialiteten en viktig poäng. Varför ens ha MP3-filer på sin dator, när allt ändå finns där ute på webben?

Men då lever man aningen barnsligt i ett sådant där underbart men skenbart evigt nu. För vad kommer ha hänt med allt det där materialet om en tjugo till trettio år? Texter, foton, privatfilmer, musikfiler – allt kommer att vara borta. Blir inte det här problemet löst, kommer det om 100 år vara mycket lättare att ta reda på saker om en människa som levde på 1600-talet än en som levde på 2000-talet.

En hel generation hotar att försvinna nära nog spårlöst i det stora digital intet.

53 kommentarer

  1. Lindgrens artikel imponerar inte.

    Det kanske största problemet är att han inte gör någon skillnad mellan mediets fysiska förfall och föråldrade filformat. Det är ju två helt olika problem.

    Man kan fortfarande läsa rena ASCII-filer som är decennier gamla (eventuellt efter visst putsande). Det Word-program jag använder kan läsa WordPerfect-filer, alltså ett ordbehandlingsprogram som var vanligt på 80- och 90-talet. De texter jag skriver i Word kommer säkert – jo – att kunna läsas om decennier. Liksom andra spridda och dokumenterade format som jpeg och mp3.

    (Filformatens mörkaste hörn måtte vara film, där det verkar finns fler codec:ar än filmer. Tiff och PDF är blandade historier. Men det är en helt annan sak än att förändrade format skulle vara en naturkraft.)

    Och detta: ”44 procent av de sajter som fanns på nätet 1998 borta ett år senare” – det är ju ännu en sorts problem, som inte har ett skvatt med de två ovan nämnda att göra.

    Att det kostar 12.000 dollar om året att bevara en digital långfilm? – Den motiveringen skulle jag vilja se. (Även om man byter till fräscha hårddiskar varje månad så kommer man inte upp i en bråkdel.)

    Sammanfattningsvis: äpplen och päron, samt några citroner. Det finns problem på området, men jag skulle hellre vilja få dem beskrivna av någon med mer kunskap och omdöme än Håkan Lindgren.


  2. Förvisso. Ett halvdussin av mina hårddiskar från 1987 och framåt har förstörts på ett eller annat sätt – fast under kontrollerade former. Sålunda har jag kvar all min privata digitala information från 20 år i min nuvarande hårddisk, inklusive all epost-korrespondens. Poängen är att det är så lätt att flytta digital information från ett lagringsmedium till ett annat. Och den samlade informationen från 1987 års hårddisk tar bara upp 0,1% (om ens det) på min nuvarande hårddisk.

    Men det är klart. Skulle vår civilisation gå under försvinner mycket information med den.


  3. Olausson – du reagerar mer på artikeln än på problemet, varför antar jag att du vet bäst själv. Att sajter försvinner är för övrigt visst en del av problemet då många betraktar webben just som ett lagringsmedium – och det är det absolut instabilaste av dem alla.

    Poängen är inte att det GÅR att lagra digital information som är mer än 20 år gammal – jag har också texter från mitten av 80-talet på min hårddisk, men det gör mig ändå inte fallen att bagatellisera problemet. (ALLA mina gamla 5-1/4 floppydiskar är numera oläsbara. Tror att kanske hälften av mina 3,5 diskar också är helt döda.) Poängen är att det redan NU pågår en jakt mellan den digitala sköldpaddan och nedbrytningens Akilles. Den nuvarande tekniken är helt enkelt inte gjord med tanke på bevarandeaspekten. Ytterst handlar det om den sedvanliga högteknologiska arrogansen. Avancerat och stabilt är två helt olika saker.

    För mig var artikeln ett riktigt skrämskott. Jag har bland annat omprövat min tidigare tanke att aldrig låta denna blogg ta pappersform. (För webben, det är verkligen skrift i vatten. Det är för övrigt också en del av dess charm. Och löfte: för om man skräms eller leds över all rappakalja som man kan stöta på ute i sajberspejs, så kan man trösta sig att det mesta kommer att vara borta, utan ett spår, om ett antal år.) Det kommer den göra, förr eller senare.

    Vill man vara säker på att ha en text kvar måste man flytta över den till papper.


  4. Tänk vad spännande att vi i vår tid kan se vårt försvinnande fast vi har tekniken. Vilken tankevurpa, att först skapa en teknik som gemeneman kan använda och så enkelt ha virituell kontakt med vem man vill som har liknande teknik men inte kunna lagra beständigt. En filosofisk tanke; att det vi gör inte har tillräcklig verkshöjd för att vara någon mening att framtiden skall kunna veta. Eller så ligger det i ”den-stora-tanken” att det tekniker konstruerar inte bör kunna föras vidare än till någon generation bort. Än mindre sparas.


  5. Informatör, tusen tack. Jag länkar till inlägget. Med alla vänligheter, Anne-Marie Körling


  6. …som för övrigt funderar på hederligt papper och vanligt blyerts och bläck…. annemarie


  7. Frågan om tidsperspektiv (både bakåt och framåt) är som jag ser det central här:

    1. Mina texter riskerar att gå upp i rök på kort sikt, när jag minst anar det, om hårddisken plötsligt kraschar (och jag inte har sparat texterna på något annat ställe). Varje författares/forskares mardröm.

    2. Det jag skriver riskerar att sugas in i en återvändsgränd vad gäller datateknologins utveckling, vilket gör att jag efter ett antal år inte längre kan avkoda texterna, läsa dem, använda dem.

    3. Det jag skrivit digitalt äger inte någon djupare historisk beständighet utan kommer på längre sikt att försvinna, i takt med att ”det stora digitala intet” breder ut sig.

    4. Det som gäller datatexter gäller också mutatis mutandis andra digitala format.

    5. Ord som risk, rädsla, skrämskott signalerar att det här framför allt handlar om djupt subjektiva känslor inför kommande ”katastrofer”.


  8. För publik information, i synnerhet sådan som publiceras på webben, är digitala mediers arkivobeständighet knappast något problem. Orsaken är, som Thomas Nilsson påpekar ovan, att det är väldigt lätt att flytta information från ett digitalt medium till ett annat. Dessutom ökar mängden lagringsutrymme man får per krona exponentiellt. Tillsammans innebär detta att vem som helst, inte bara The Internet Archive (www.archive.org), Googles Cache-funktion med (många) flera, kan kopiera all publik information för en spottstyver. Den kopierade informationen kan sedan göras tillgänglig igen, och kopieras av andra, och så vidare; till slut har vi många fler kopior av allting än vad vi vet vad vi ska göra med.

    Privat information, som inte läggs upp på webben, är ett större problem. Men nuförtiden väljer fler och fler att lagra i stort sett all sin privata information online, till exempel via sitt Gmail-konto. Och den informationen kommer att finnas kvar, om inte annat så för att det i princip inte kostar någonting att bevara den.

    Slutligen så är inte heller argumentet att gamla filformat skulle bli oläsliga alls övertygande. Nya filformat är (1) standardiserade och (2) helt enkelt bättre konstruerade, huvudsakligen genom att filerna innehåller metadata som förklarar hur de ska uttydas. Jag förstår verkligen inte vad som skulle till för att det inte skulle vara möjligt (och till och med lätt) att tyda en pdf eller mp3 om hundra år.


  9. http://eirikso.com/2008/08/13/my-current-backup-strategy/

    …and a whole generation was saved…


  10. Jag bagatelliserar inte problemet, men jag blåser heller inte upp det och blandar ihop, vilket jag tycker att Lindgren gör.

    I ett historiskt perspektiv är varken papper, papyrus eller ens pergament mycket beständigare än hårddiskar. Så problemet med obeständiga medier löses på samma sätt idag som på Jesu tid: man kopierar.


  11. Att hårddiskarna blir allt billigare per enhet löser inte problemet. För det är inte där som flaskhalsen ligger. Den ligger i den fyska nedbrytningen av lagringsmediet visavi kostnaden och hastigheten (i tid) att göra backup av gammalt material. Som det nämns i artikeln: NASA har berg av gammal data som bryts ned snabbare än man hinner göra backup på dem.

    Kanske finns det folk som känner sig trygga med att lagra allt man har av privat material på en server på andra sidan Atlanten, men jag tillhör inte dem.

    Nej, vad det gäller bevarande är papper fortfarande bäst. Jag vet att det svider i hjärtat på alla som är övertygade om att Nytt Alltid Är Bäst, men så är det.

    Dessutom tror jag att liknöjdheten inför problemet är en viktig del av det – problemet alltså.


  12. Ju mer jag läser inläggen ju mer övertygad blir jag att det lilla som egentligen är värt att spara sparas nog, för hur i alla fridens dagar skall man spara allt för?
    Det mesta är ju egentligen egoistitiska minnen som inte har relevans i ett större perspektiv.
    Eller tror vi att allt dravel som finns sparat i arkiv och lösa minnesenheter är av vikt?
    Hur står det då till med människan?
    Kom att tänk på vad min mor sparade som ovärderliga saker och som jag sedemera fick ta hand om, blev till rök och eld i en sorts eldbegängelserit…..och där slutar det mesta eller borde iallafall.


  13. Kanske signalerar Peters ängslan en djupare liggande ängslan hos historikern, att det digitala som form och system sammanfaller med en allmän försvagning av minneshorisonten. Det är som om den relativa obeständigheten hos det digitala skulle kunna avläsas som ett tecken på ett mer allmänt ointresse för det mänskliga minnet (personligt och kollektivt). Paradoxalt nog har ju dock intresset för minnande av olika slag väl aldrig varit så utbrett som det är i dag.


  14. Tack Peter!

    Äntligen en synpunkt på min kommentar i inlägget om blandband (2007-11-13).

    https://peterenglund.wordpress.com/2007/11/13/om-blandband/#comment-1668


  15. Jag vet inte om jag helt kan hålla med. Du har helt rätt i att dagens lagringsmedia må vara mindre beständiga än de tidigare, men de är samtidigt enklare att reproducera. Att ta backup på en hårddisk på en halv terabyte kräver en väldigt liten insats: bara några sekunder för att ställa in och starta ett säkerhetskopieringsprogram eller för att markera alla filer och välja ”Kopiera” och sedan ”Klistra in”. Sedan krävs bara några timmars väntan som inte kräver någon instats eller ansträgning från användaren. En hårddisk kan i princip innehålla ett helt liv – motsvarigheten till alla fotoalbum, kvitton, brev, bankbesök, nycklar(i form av lösenord eller programnycklar), skivor, skolarbeten. Tänk den insats som skulle krävas för att kopiera dessa ting i ”verkligheten” – att framkalla alla negativ en gång till eller kopiera av all korrespondens tar sin tid, eller kostar pengar för att förmå någon annan att göra det. Många byter dessutom datorer ofta och för då över data från den gamla burken. Frågan är hur många som sparar så lika mycket ”analog” information som digital?

    Möjligheterna att sprida information till andra personer och platser är också betydligt större idag än tidigare. Det har sina nackdelar, man om man krypterar sin data kan det vara en utmärkt del av en säkerhetskopieringsstrategi.

    Problemen artikeln tar upp är två: lagringsmedias obeständighet och stängda filformat som ingen längre vet hur de fungerar. För problem nummer två finns det ofta en lösning i form av öppna format, som är dokumenterade och fria att implementera. Det gäller relativt mycket av våran data, som därmed kommer att kunna läsas även efter de nuvarande programskaparna är döda. Den här frågan börjar få uppmärksamhet bland myndigheter och företag som t ex märktes i debatten om OpenDocument och Office Open XML innan senaste versionen av Microsoft Office släpptes. Jag tycker även att artikelförfattaren kunde ha varit tydligare med att beskriva dessa två problem, då de utgör olika typer av utmaningar. Nu flyter de ihop till ett enda i vissa passager. NASA:s problem med magnetbanden verkar till exempel handla om filformat och inte om bandens beständighet i sig.

    Att öppenhet varit en icke-fråga så länge visar dock hur kortsiktigt det digitala tänkandet ofta är. Jag tycker du har helt rätt i att det digitala är mer obeständigt än vad vi vill tro: bara för att något är digitalt verkar vissa tro att det är evigt, och så är det givetvis inte. Säkerhetskopior är ännu viktigare med digital data än med analog sådan. Digitala kopior är dock mycket lättare att skapa. Ser man till att lagra sin data i öppna format och ha en bra backup-strategi går det att spara mer och på ett säkrare sätt än för trettio år sedan.

    Artikeln tar upp hemsidan suck.com som nu är nerlagd. Det finns tydligen ett artikelarkiv som någon sköter om, men länkarna är alla döda. Går man istället in på http://web.archive.org/web/*/www.suck.com finns de flesta av länkarna kvar(i alla fall de från 20 Dec 1996, för de var de jag prövade), lagrade hos archive.com. Även om inte allt sparas är det inte lika mörkt som man kan tro; det finns arkiv. Debatten om internet är dock viktig: bör vi t ex tillåta aktörer som Facebook att låsa in vår data(som sedan försvinner när företaget går i konkurs?). Hur mycket ska vi spara av webben? Hur mycket kan vi spara? En fördel med digitala arkiv är att de kan göras mer lättillgängliga, se t ex min länk ovan. Vad är bäst, ett enormt arkiv som ingen använder eller ett mindre som lätt går att komma åt? Det är inte heller alltid självklart.

    Stora organisationer som NASA:s bekymmer är en annan femma och om artikeln har rätt är det givetvis ett enormt problem. Om någon har en mer material om ämnet på lager får ni gärna länka.


  16. Jag ser också ett problem i att det tas miljarder digitala bilder. Dels har själva underlättandet som digitalkamerorna utgör gjort att det tas oändligt mycket mer dåliga bilder. Man har möjlighet – därför gör man. När det var svårare och det kostade mer att ta bilderna valde man sina tillfällen bättre. Sen ställdes man inför fullbordat faktum, du var tvungen att framkalla hela rullen.

    Vidare görs det i de allra flesta fallen ingen sortering eller rensning när man väl har fört över bilderna från minneskortet. På min externa hårddisk förvarar jag tryggt mina bilder för tillfället, det är bara det att 90% av bytesen är meningslösa. Sju bilder på en hundvalp, minimal skillnad i fokus och vinkel. 40 bilder på ett brudpar, några när kameran hålls på högkant.

    Slutligen framkallar jag aldrig bilderna, de bilder som jag är nöjd med förvaras på samma ställe som de jag inte bryr mig om – den digitala tidsålderns dammiga byrå, och om man får tro artikeln så är byrån ganska så temporär.


  17. Jag tog på måfå en av artikelns uppgifter: den om NASA:s magnetband. Vad som rapporterades 1999 vet jag inte (är tacksam för besked om någon vet!), men ända sedan den kom i mars 1990 har man hänvisat till en rapport om just detta problem; ”NASA allowed precious data to rot”, den stilen.

    Här är ett pressmeddelande från JPL (6 mars 1990) där man tillbakavisar flera av uppgifterna i rapporten, citerar:
    ”…of the 35,000 [magnetband] evaluated so far 90 percent were valuable and useful and 10 percent were duplicated data or backup material.”
    http://www.jpl.nasa.gov/releases/90/release_1990_1297.html

    Är den uppgiften måhända en anka?

    En tänkbar till: att av alla sajter 1998 hade 44 procent försvunnit nästa år. Vad baseras detta på? En mycket vanlig uppgift (som finns på samma sida hos Library of Congress) är att en hemsida har en genomsnittsålder på 44 dagar, den verkar ännu underligare och precis lika svår att få bekräftad. Vad har man mätt?

    Och nej, jag hör inte till de som är övertygade om att Nytt Alltid Är Bäst (för att returnera en oväntat låg boll). Däremot kan jag bli misstänksam när folk Påstår Förfärande Saker, i synnerhet när det visar sig vara klent med belägg.

    Å andra sidan finns det förvisso problem inom området datalagring. Vilket jag också skrev.


  18. Alexandrias bibliotek brann ner med antikens samlade vetande. Är inte så säker på att världen varit en bättre plats om släckningsarbetet varit effektivare.

    Tillhör de värre defaitistdeterministerna, men undrar om inte de spår som vinden skonar inte är just de som ska bevaras?

    I en gammal scifinovell kommer en civilisation till jorden hundratusen år efter människans försvinnande. Man hittar inte mycket, men bl a en plåtask med en genomskinlig rulle. Ganska snart konstruerar man apparaturen som gör filmen(!) möjlig att beskåda. Och det uppstår konsensus kring att den ger en god uppfattning om hur tillvaron för dessa varelser en gång måste gestaltat sig. Däremot lyckas det aldrig att uttyda skriften som avslutar dokumentet: A WALT DISNEY PRODUCTION.

    Har alltid funnit denna snöplighet mycket mera roande än oroande.


  19. Cheer up dudes soon you will get this kind of DVD disc:

    http://en.wikipedia.org/wiki/Phoenix_(spacecraft)#The_Phoenix_DVD

    ”The Phoenix DVD is made of a special silica glass[79] designed to withstand the Martian environment, lasting for hundreds (if not thousands) of years on the surface while it awaits discoverers.”

    Did they remember to include Vista (i prefer Ubuntu) ?😉


  20. Som historiker är det förstås frestande att ha inställningen ”allt ska sparas”, men jag är nog också inne på det spåret att problemet med digital lagring snarast är att man lagrar för mycket, eftersom det är så lätt.
    De droppar av information, värda att bevara, försvinner i ett hav av för alltid ointressant information.
    Då fungerar mediets obeständighet som ett slag ”naturligt urval” där det som är värt att bevaras kommer att finnas kvar för att det finns i många kopior.


  21. Jag betvivlar att sten är vårt äldsta lagringsmedel. Det är det som är beständigast, det är därför vi känner till den. Jag är övertygade om att både lera, bark och tyg använts samtidigt som sten eller bränd lera. Olika lagringsmedia har alltid haft olika beständighet och vi använder det beständiga för information som vi vill ska vara beständigt.
    Det som också hänt att är att vi genom organisering förlänger beständigheten. Är inte biblioteken ett sätt att organisera beständighet? Förr satt folk i skrev av illa medfarna papyrusskrifter och förde över det till mer beständigt pergament eller papper.
    Vad som har hänt är att nya lagringsmedia har kommit ikapp ett gammalt problem. Ett problem som kan lösas organisatoriskt t. ex genom att göra backup regelbundet docj betydligt oftare än munkarna i klostren.

    Att vi inte skulle kunna tyda gamla filformat tror jag inte heller blir ett problem. Det kommer att finnas många digitala rosettastenar och det kommer att finnas arkeologer som specialiserat sig på tyda digital information på illa åtgångna lagringsmedia.

    Ett problem kommer att finnas kvar. Framtidens historiker kommer alltid att tycka att vi sparade för lite material.


  22. Jag tror att historikerns största problem i framtiden blir vårt sätt att kommunicera. Vi talar mycket i telefon, vi sms:ar, chattar och skriver e-post. Största delen av allt detta går förlorat. Förr kommunicerade man över långa avstånd genom att skriva brev.

    Kvar blir de officiella arkivkällorna, som inte innehåller hela sanningen och ingenting av ”den lilla historien”.

    Jag hittade nyss en samling brev som min far fick hemifrån under kriget. Hans föräldrar och syskon beskriver vardagliga händelser på hemmafronten. Till exempel hur min kusin som då var fem år gammal höll sig helt lugn när flyglarmet gick. Han klädde på sig och följde familjen till skyddsrummet, där han sedan spydde och därpå somnade och sov under hela anfallet.

    Dylika berättelser förmedlas i dag lika förflyktigt som vanliga samtal öga mot öga, varvid ingeting blir kvar.

    Jag håller med om att digitala lagringsmedier är osäkra, men som flera har påpekat här, så löser täta säkerhetskopieringar om största delen av problemet, för då kommer materialet så småningom över till nya diskar och räddas när gamla skivor kraschar.

    Och handen på hjärtat: minst hälften av det som finns lagrat i dag är bara skräp. Problemet är att man inte vet vilken hälft…

    Om en stor del av webbplatserna dör efter några dagar eller veckor, beror det antagligen på att många har ställt upp en sajt med en idé som sedan visade sig sakna bärkraft, eller att upphovspersonen inte har haft energi att hålla platsen levande. Kontinuerlig publicering kräver envishet, målmedvetenhet och kunskap. Entusiasm och inspiration bär inte långt om det inte finns en underliggande stadga som bär över leda, trötthet och förtvivlan.


  23. (Det är både fånigt och förmätet att se ut att recensera den diskussion som uppkommit efter en bloggpostning – därav parentesen -, men jag måste säga att det här har varit en mycket givande diskussion, för mig själv: jag har lärt mig saker, och tvingats att nyansera mig.)


  24. Nu skall jag inte kapa denna blogg mer, bara ett korrigerande: Jag fick tag på den forskare som 1999 försökt att få ut data från ett visst experiment som utfördes på Viking-sonderna.

    1: Det rörde sig alltså inte om *alla* data.
    2: Hans första problem var att uppgifterna aldrig kopierats – lagts ”på data”. Han fick leta efter original-banden med inspelade radiosignaler.
    3: Dessa hittades efter mycket arbete, och först sedan en höjdare gått ut med en efterlysning.
    4: Kvalitén på själva banden var utmärkt.
    5: Men ”the data was written in some obscure code” och mycket riktigt var den ende överlevande kunskaparen pensionerad.
    6: Utifrån pappersdokument lyckades man återskapa inte en tredjedel, utan allt.

    Han beskriver Lindgrens beskrivning som ”slightly garbled” vilket verkar vara en artig underdrift.

    Absolut sist: Paul, att biblioteket i Alexandria brann upp 48 f.Kr. är en myt.


  25. Ingen fara: allt handlar om viktiga korrigeringar eler preciseringar.


  26. Uppgiften att det alexandrinska biblioteket brann med alla sina samlingar är visserligen osäker, men poängen är att om det hade hänt, så skulle katastrofen ha berott på att informationen var koncentrerad till ett ställe.

    I dag är webbinformationen information distribuerad. Samma uppgifter finns på flera ställen samtidigt, bland annat för att den lagras i olika proxy-servrar och hemma hos de personer som har laddat ned den.

    Detta är inte bara till välsignelse det kan vara en förbannelse också. Det är hart när omöjligt att rensa bort felaktig information: manipulerade bilder, rykten, lögner och rent förtal. Det som någon har laddat upp till webben lever sitt eget liv, laddas ned, omarbetas, förvrängs och laddas up igen.


  27. När man nu ser vad som händer i den globala byn samtidgt som det händer – och hemska saker är det – så gör det kanske inte så mycket om vår sjuka ”civilisation” inte lämnar några spår efter sig.

    Dessutom får vi tänka in allt som inte main-stream-media rapporterar om där dom springer på sin upptrampade stig. I ett perspektiv ovanifrån som myror i ett lämmeltåg!


  28. Helena: President Mauno Koivisto förliknade en gång journalistenra vid en flock lämlar där alla rusar blint iväg åt ett enda håll. Liknelsen saknar inte relevans, men är en stark förenkling av verkligheten.

    Dagens informationsflöde är så mångfacetterat att det inte är svårt att hitta alternativ till main-stream-medias rapportering. Det gäler bara att själv kunna sålla och bedöm, för mycket av det som publiceras är vinklat, propagandistiskt och visar fullständig renons på källkritik.

    Som inom alla andra områden finns det bra journalistik och dålig, Jag vill inte hävda att alla som uppträder som yrkesjournalister representerar den först nämnda kategorin eller att alla ”medborgarjournalister” producerar den senast nämnda, men jag vågar påstå att yrkesmänniskor med yrkesstolthet oftare träffar rätt än glada amatörer.


  29. Sune: Jag menar den bild som ges av AB, Expr, TV4, Tv2, Tv1 – samma rapportering om samma saker. Varför ha så många kanaler när dom ändå härmar TT och Reuters et consortes?

    Vi kan ta det sista kriget där bilden ensidigt var att vi ska hata ryssen i vanlig ordning – fast det var Stackars-Villi som startade. Men det kom liksom inte fram? Varför? Vem ville ha kriget?


  30. Förresten: det där som jag och andra här har sagt om säkerhetskopior är en sanning med modifikation det kan gå mycket fel.

    Jag hörde om en tidning som hade allt sitt material i en backuphistorik på sju olika dubblerade medier som byttes ut med jämna mellanrum enligt en viss logik. Killen som gjorde det kopplade fel i hjärnan en gång och bytte ut medierna i fel ordning. Tidningen förlorade sitt färskaste material, som skulle gå in i nästa nummer. Det lär inte ha varit roligt.


  31. Men är inte detta problem förstorat? Den tekniska utvecklingen kommer att lösa det: CD-skivor byts ut mot nya lagringsmedia – formerna förändras, innehållet bevaras.


  32. En trykt indbunden (syet) bog er åbenbart det bedste tilgængelige bevaringsmedium stadigvæk. Et hav af de bøger som tryktes i 1400- og 1500 tallet forsvandt, fordi man ikke havde nået at gøre sig så mange bevaringstanker. Det kunne være ydmyge skrifter som almanakker og Bonde-Practica, men det forekommer mig, at der også er forsvundet mere vigtige ting – det kan Peter sikkert svare på! Men vi har jo ikke en eneste Saxo-håndskrift. Foruden alle de håndskrifter, som forsvandt på grund af ideologiskiftet, der skete med reformationen. Det er vel en sådan fase vi er i nu – teknikken skifter så hurtigt, at vi naive brugere slet ikke kan følge med andet end ‘at anvende’ – de mere sofistikerede tanker om ‘bevaring’ kan vi ikke løse. Tilfældet kommer til at råde.
    Peter du siger papir – men du mener vel ikke udskrifter? De har vist ikke en holdbarhed, som kan konkurrere med det digtitale.
    Langt hen ad vejen er denne debat en debat for eksperter – som jo også Håkon Lindgren fortæller os er i gang. – Men det er da alligevel interessant at blive kastet rundt mellem argumenterne her i bloggen!


  33. Hej,

    Detta är helt ”off-topic”, dvs. ej avsett som kommentar på ”det digitala intet” (jag förlitar mig på att du med dina falkögon filtrerar bort inlägget), men jag skulle gärna vilja veta hur många poäng du som välrenommerad historiker fick på ”forum för levande historias” test på lärares kunskaper om förintelsen. För det fall du inte sett frågorna finns de på denna länk:

    http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=818202

    Jag tror mig ha ganska goda kunskaper om förintelsen, men hade trots det 3 fel, och tycker flera av frågorna var tämligen vansinniga. Kommentar?

    MVH Martin


  34. Lagra och lagra och spara.. Men är det ens en framkomlig väg? Att spara ALLT? Utan urskiljning?

    Idag är avståndet mellan att skriva en text och publicera den några knapptryckningar över en tidsrymd på några sekunder – om man så vill. Eftertanken i det som då presteras (och i många fall tyvärr) även publiceras är väl inte så där dräpande stor direkt. Ska man spara allt likt en ekorre bara för man KAN?

    (FRA kan nog i sådan fall hjälpa till att sortera ut det relevanta att spara? Dom måste ju vara rena hejare på sådan här vad jag förstår.)


  35. Angående det som skrivits ovan om nyheter vill jag bara svara Sune Portin följande sanna historia; -under juli månad i vårt hus i Undrom läste jag vad jag trodde var en färsk ortstidning och när jag kom till vädret tyckte jag att det inte stämde riktigt, så jag frågade hustrun om man verkligen skall tro på tidningars väder. Svaret blev följande, -du som läser en tidning från förra sommaren kan inte tro allt vad som står där. Jag hade alltså läst en tidning som var på dagen 1 år gammal men inte märkt det av nyhetsflödet i tidningen, utan trott det var den aktuella dagstidningen. Ibland undrar man vad som egentligen står i tidningen………..


  36. Läste för något år sedan en text av den finländske professorn i digital kultur, Raine Koskimaa, som konstaterade att vi befinner oss i en övergångsperiod mellan det analoga (det som bygger på direktkontakt medieteknologiskt, t ex skrivmaskinen, vinylskivspelaren och VHS-videon) och det digitala, dvs den teknologi som bygger på en indelning av informationen i mycket små enheter som kodas med nummervärden.

    Det intressantaste avsnittet i Koskimaas text, som var skriven för kanske fem år sedan, var hans påpekande att det digitala lyfts fram i alla möjliga sammanhang. Man tala om digital tv, om digiboxar, om digitalt ljud, digital radio, digitala klockor etc. Och som Koskimaa konstaterade, inte nog med det, man understryker hela tiden att vi lever i en digital era eller i en alltmer digitaliserad värld.

    Men i och med att digitaliseringen numera är så stark och sker på en så bred front uppstår paradoxen att samtidigt som digitaliseringen mer och mer tar över kommer orden digital och digitalisering av allt att döma att försvinna ur det dagliga språkbruket, ungefär på samma sätt som att ingen längre pratar om hur elektrifierad vår värld är, eftersom det blivit underförstått, integrerat i den värld vi tillhör, den världsbild vi bär på. Att tala om det digitala pekar alltså på att vi fortfarande befinner oss i en övergångsfas mellan det analoga och det digitala.


  37. Nåväl, så där är det.
    CD & DVD *kan* tappa information, i
    synnerhet om den förvaras olämpligt eller om brännarhårdvaran var dålig. Jag har annars i min erfarenhet märkt att de flesta gamla skivor som jag
    har fått eller bränt själv har hållit. Hittills. Och vad artikelförfattaren inte säger annat än indirekt är att den största faran med att tappa digital information är plattformsrelaterad. Dvs att om Du
    hittar ett gammalt media i en låda och vill titta på det så är problemet att Du har slängt apparaten som spelade upp det. Försmädligt. För när det kommer nya format finns det alltid under en övergångsperiod
    komboapparater, t.ex fanns det PC med 5,25″ OCH 3,5″ diskettstationer. Nu finns det apparater föra att överföra LP till mp3, smalfilm till
    video sen till DVD och andra digitala format osv. Det är ju egentligen mest en fråga om förutseende och orka-faktor.Ej heller håller resonemanget om hårddiskar. Tre års livslängd är under
    förutsättning att de används regelbundet. Som en server tex. Och slits hårt. Då ska man av säkerhetsskäl byta ut dem ungefär vart tredje år.
    För så lång är *garantitiden* från tillverkarna. Men som vardagsanvändare av en hemdator kan man räkna med mer än tre år. Oftast. Därför är min mening att digitala media lagras säkrast på två (2) hårddiskar. Som sitter i *olika* enheter. Så en som sitter i en dator och en extern, eller två externa är lämpligt. En används för att fylla på med det som produceras dagligt, den andra gör man backuper på. Den senare förvaras av säkerhetsskäl på en annan plats. När de blir fulla, man byter dator eller de börjar låta illa köper man en ny och för över informationen. Går en sönder har man den andra kvar. Det här är relativt säkert och innebär till skillnad från papperskopior att informationen överlever ödelagda hem, blekning och skadedjur. Det enda som papper gör
    bättre är att överleva EMP-pulser. Ja, det brinner bättre med!🙂


  38. Det är nog så, att det man VERKLIGEN vill bevara, det kommer man kunna bevara – om inte annat så genom den ovan nämnda proceduren, där allt kopieras till två nya hårddiskar ungefär var tredje år.

    Det stora tappet av information kommer att vara bland alla som inte orkar eller kan leva med ett sådant här ambitiöst backupprogram. Och för information som man just DÅ inte finner vidare viktig.

    Det är den digitala motsvarigheten till de där lådorna med trettio år gamla privatbilder, eller gamla dagböckerna, som legat där orörda för att man inte brytt sig eller glömt, DE kommer nog i de flesta fall att försvinna i intet.

    Papper har dessutom den stora fördelen att du behöver inte skriva om den där dagboken var tredje år, med karbonpapper mellan sidorna.

    Nej, denna blogg kommer så småningom att bli papper, för det är det enda bevarandeformat jag litar på helt ut. I detta fall styr försiktighetsprincipen. Men låt oss gärna återkomma till frågan, om säg 30 år. Då vet vi vem som hade rätt.

    Återkommer om Levande Historias enkät.


  39. Har inte läst allt ihop, men det jag undrar över i frågan är hurvida Internet kommer att försvinna eller inte. Allt som läggs ut på internet lagras på servrar runt om i världen. Om då det mesta sprids, till flera olika servrar finns det större chans att det inte försvinner. Och om vi håller på så kommer ju ingenting försvinna.

    Lite fildelning kanske inte skadar endå.


  40. Litet kuriosa:
    Den äldsta bevarade texten, skriven med ett alfabet likt vårt nuvarande finns på en grekisk dryckesbägare:
    ”Dansaren med fulländad grace
    ska få det här kruset som pris”

    Alexandrias bibliotek med sina mödosamt kopierade och samlade papyrosrullar har försvunnit. Det som finns kvar av världslitteraturens tidigaste verk hittar man i soptippar och gamla mumiers svepning.
    (enl Thomas Cahill, Sailing the winedark sea)

    Det var nog ingen som tänkte att det skulle bli så, då.


  41. …Trillar förbi lite sent. Det mesta har redan sagts, men lite till kan ju alltid sägas…

    Det är en stor skillnad på saker som bör sparas och att spara allt, som sagt.
    Så länge vår kultur inte går under i ett riktigt våldsamt utbrott eller någon extrem epedemi, så kommer det som är viktigt att bevaras, både privat och inte. Mina vinylskivor är numera MP3-or. Före det var dom först överförda till kassettband och efter det till hembrända CD-skivor. När det är dags att omvandla dom till ett nytt format så kommer jag att göra det. Frugans film från släktträffen 1986 är överförd till diverse medier på samma sätt.
    Alla data som forskare och kulturarbetare producerar behöver inte sparas för framtiden, bara så länge den är användbar (hur mycket papper har tidigare generationer skrynklat ihop och slängt i papperskorgen?).

    En annan sak är arkivbeständighet konta användarvänlighet och användarslitage:
    En gammal film må hålla mycket längre i ett dammigt lager (så länge den blev korrekt fixerad osv). Men det är alltid en ganska stor risk att den går av, och slits, när man faktiskt tittar på den. En DVD kanske bara håller i 15 år (fast jag har också sett data som motbevisar detta) men slitaget och risken för totalhaveri vid användning är mycket litet, knappast mätbar. För en fil lagrad på hårddisk är riskerna ännu mindre.
    Samma problem gäller ju gamla pergament mm. Det här innebär ju bland annat att man när som helst kan ta en kopia utan att riskera originalet.


  42. Hej, jag hittade diskussionen om min artikel igår och det har varit intressant att läsa den. Jag är inte ute efter att ge någon mardrömmar, det skulle bara vara överdrivet – jag ville göra folk medvetna om problemet och berätta att man börjat arbeta på en lösning. Mycket mer kunde naturligtvis sägas än vad som ryms i artikeln.

    Vänliga hälsningar,
    Håkan Lindgren

    Några svar till Peter Olausson.

    ”Det kanske största problemet är att han inte gör någon skillnad mellan mediets fysiska förfall och föråldrade filformat. Det är ju två helt olika problem.”

    Visst är det två olika saker. Problemet handlar både om hårdvaran och om filformaten, och det skriver jag i artikeln. Öppna, väldokumenterade filformat är naturligtvis bättre än slutna format (all kunskap om det slutna filformatet kan försvinna när företaget bakom det går i konkurs eller slutar supporta det). Kopieringsskydd och kryptering lär inte göra det lättare för den som vill läsa filerna i framtiden.

    Källan till det jag skrev om NASA:s backup-problem är en artikel i Wired:
    http://www.wired.com/wired/archive/8.11/mustread.html?pg=9

    Forskaren i exemplet med NASA:s vikingsonder heter Joseph Miller. Jag är noga med alla uppgifter och ska kontakta honom själv för att reda ut hur det ligger till. Källan till det jag skrev om honom är Academy of motion picture arts and sciences rapport ”The digital dilemma”, sid. 31. Rapporten kan laddas ner som pdf här:
    http://www.oscars.org/council/digital_dilemma/index.html

    ”Att det kostar 12.000 dollar om året att bevara en digital långfilm? – Den motiveringen skulle jag vilja se.”

    Uppgiften finns i ”The digital dilemma”. Den gäller inte DVD-film för hemmabruk utan vad ett filmbolag betalar för att arkivera allt material från en helt digital filminspelning. Man spelar in på proffsformat med betydligt högre upplösning och sparar även bortklippta scener (de kan komma till användning som extramaterial vid framtida DVD-utgåvor).


  43. Det stämmer helt enkelt inte. En hyfsad hårdisk eller annat lagringsminne håller betydligt mycket längre än så. Problemet är att tekniken utvecklas och är inte alltid bakåtkompatibel.

    Håller man sig själv uppgraderad och gör backupper på sitt material, så ser jag det inte som ett överhängande problem.


  44. Jag har fått svar från Joseph Miller och har lagt upp en rättelse på min blogg:

    http://www.agamemnon.se/loser.html#Digitallagring

    Tack till Peter Olausson för påpekandet (21 augusti 2008 at 8:38).


  45. Vi kanske ska slänga ut DVD-skivorna och använda stenkakor som lagringsmedia… ;o)


  46. […] Englund skriver om Det stora digitala intet. Han citerar en DN-artikel av Håkan Lindgren som handlar om vårt bristfälliga digitala […]


  47. Och så här kan det också gå:

    http://www.resume.se/nyheter/2008/09/22/serverkrasch-pa-sr-18-000-/


  48. Här är ett exempel på det motsatta.

    En man som erbjuder gamla stenkakor i nedladdningsbart mp3-format.

    http://78records.cdbpdx.com/


  49. […] tänker på den så kallade digitala döden och debatter därikring. Om jag som kund älskar en artist, en låt, litar jag på att Spotify håller arkivet vid liv och […]


  50. Ännu ett exempel på en digital nära-döden-upplevelse:

    http://www.resume.se/nyheter/2008/10/24/adland-nara-doden/


  51. Tror bestämt jag missat Lindgrens rättelse på bloggen tills nu – trevligt. Det var intressant att få kontakt med Miller och ta del av hans forskning (om ev. s.k. cirkadiska rytmer hos ev. marsianskt liv), man lär sig ofta en massa saker på köpet när man försöker ta reda på saker.

    (Noterar även att korrigeringen inte genomförs i de pappers-DN som arkiverats lite varstans. Det vore intressant att se vilken version som lever längst.)


  52. Att det digitalt lagrade materialet försvinner är ett faktum jag flera gånger stött på. Ofta har det hänt att hårddiskar kraschat och timtals videomaterial gått mig förlorat.

    Men teknologiskt sett behöver varje enhets bräcklighet inte betyda att allt material är försvunnet om ett antal år. Institutioner som Google med ambitioner att lagra närmast hela vår nutida världs kulturmaterial på olika sätt(t ex Google books) eller Wayback Machine som sparar cachar av ett stort antal webbsajter med en olinjär ökning för varje år, visar motsatsen.
    Poängen är att dessa insitutioner hela tiden sparar om och ser efter materialet. Så visst kommer en del av det vi ser på webben idag finnas kvar. I alla fall ur någon sorts samhällsspeglande synvinkel om möjligt ej i varje enskilt fall av webblagrade personliga texter och bilder.
    Dock kommer materialet inte bevaras lika avsiktslöst eller automatiskt som tidigare. Men med tanken på den totala expolsionen av material som skapas och lagras idag, så kanske det inte är att eftersträva?



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: