Archive for september, 2008

h1

Historiskt

tisdag, 30 september 2008

Som historiker bör man akta sig för att prognosticera, just för att ens hela syssla handlar om motsatsen: tillbakablickande på tryggt avstånd. Ibland kan dock bara inte låta bli, trots att allt flyter, och trots att det finns en överhängande fara att man dummar sig.

Jag tror att det vi är med om dessa dagar, med en stadigt växande finansiell kris, är en Stor Historisk Händelse, sannolikt den mest genomgripande vi sett på den här sidan av murens fall 1989. Långt större än, säg, 11 september, om än inte lika bild- och känslomässigt gripande. Tvillingskyskrapornas fall var på fler sätt än en slumpmässighet, en bisarr tillfällighet, en utifrån kommande störning, en fantasi från en mörk grotta i Toraborabergen plötsligt förverkligad.

Detta däremot är en kris som springer ur det dominerande världssystemet självt, ur dess geografiska, ekonomiska, logiska och ideologiska epicentrum, USA. Och följderna kommer sannolikt bli enorma, och vi kommer alla uppleva dem. (Vad har de flesta av oss känt av Usama bin Laden? Inget. Förutom kanske förlusten av en och annan flaska med hudkräm, konfiskerad av någon flygplatskontrollant med allvarsmin.)

Inte så att det innebär slutet för kapitalismen. Det är ett system som genom åren visat upp en häpnadsväckande anpassningsförmåga.

Dock innebär det sannolikt slutet för den accelerade hyperkapitalism som blev till under tidigt 80-tal, och vars ideologiska credo bestått av en närmast religiös tro på avregleringar och på marknadens egen förmåga att lösa snart sagt vart ekonomiskt och samhälleligt problem. Nya, övergripande och – inte minst – överstatliga regleringar är att vänta.

Det innebär troligtvis också slutet på den era – inledd 1989 – då USA regerat enväldigt som världens enda supermakt. En sådan position bygger ytterst på ekonomisk styrka, och den är iochmed denna kris ordentligt urholkad. USA har redan levt över sina tillgångar, i så måtto att äventyret i Irak betalats av utländska lånegivare. När de amerikanska politikerna häver sig ur sina taktiska och ideologiska låsningar och verkligen röstar fram en ny ekonomisk krisplan, så kommer även den vara finansierad med hjälp av lån i utlandet.

Hur är det nu den låter, den där kinesiska förbannelsen: ”Må du leva i intressanta tider”.

Annonser
h1

Nedför vattenfallet

lördag, 27 september 2008

Drömde följande: står tillsammans med en rad andra människor invid ett stort, högt vattenfall. (Tänk Niagara, tänk ”Apocalypto”.) Plötsligt vänder sig en i sällskapet om, och hoppar rakt ned, fullt påklädd, med ryggen mot vattenfallet och ansiktet mot oss. Personen ser ut som Bengt Ohlsson, författaren och krönikören.

Det hör till historien att jag är en aning höjdrädd, men hans exempel sporrar mig. ”Kan han så kan jag”. Jag tar sats, gör ett vilt språng och hoppar efter.

Jag svävar ned genom en tät, tät dimma av vattenstänk. Och jag faller och faller och faller, hinner tänka ”jag måste se till så att jag ej träffar botten”, hinner ta långa, djupa andetag flera gånger, inför nedslaget.

Så slår jag ned i vattnet. Sprattlande simmar jag upp mot vattenytan. Luften håller på att ta slut.

När jag väl kommit upp ser jag att jag är en del av en hel grupp som alla hoppat, och som nu trampar vatten i en liten cirkel. Känslan av triumf och gemenskap är överväldigande. Skratt och jubel. En av personerna är min vän Charlie Christensen, serietecknaren. Han hälsar mig med ett brett leende, varnar sedan alla att vi nog måste simma undan en bit så att vi inte träffas av någon som hoppat efter oss.

Då gör vi det. Vi är alla mycket glada.

h1

Skrivlogg nr. 18

tisdag, 23 september 2008

Det är en överraskande sinnlig upplevelse. Troligtvis har lådorna stått i någon parkerad lastbil över helgen, och när jag lyfter upp de första volymerna utstrålar de ännu en vag, svag kyla, som känns behaglig mot fingertopparna. Och de doftar en liten, liten aning av trycksvärta.

Boken finns nu.

Jag vänder och vrider. Jag bläddrar och slår. Jag är mycket nöjd.

Det fysiska formatet är nära nog perfekt. Den är tjock, men samtidigt rätt behändig. Som en liten tegelsten. (Och när jag tittar längst bak ser jag det sista sidnumret: 632. Är det inte…? Peter L rusar iväg, kommer tillbaka med ”Ofredsår”. Javisst. Båda böckerna är exakt sexhundratrettiotvå sidor tjocka. För att citera Strindberg: ”Det är makterna”.)

När jag sedan kommer ut på gatan, och går i det varma, låga septemberljuset ned mot Stureplan inträffar nästa märklighet. Jag stoppar in hörsnäckorna i mina öron, slår på min Zen, som är inställd på slumpmässigt uppspel. Och av mp3-spelarens 3288 låtar går temat från filmen ”Triumfens ögonblick” igång.

Jag skrattar till. Det är nästan FÖR mycket.

h1

Ökenvandring

söndag, 21 september 2008

I en intervju i senaste numret av Fokus medger en av grundarna för svenska Attac, America Vera-Zavala, att Göteborgskravallerna verkligen blev en vändpunkt för vänstern, men i en allt igenom negativ mening.

Hennes eget försök till förklaring av det skedda visar på ett ironiskt vis varför så blev fallet: det stora problemet, enligt henne, låg inte i aktivisternas handlingar utan betraktarens öga: ”Det är helt enkelt så att folk i Sverige litar väldigt mycket på polis och myndigheter”. Och när hon får frågan om det är något som hon ångrar eller anser att man skulle ha gjort annorlunda, blir svaret bara ett lätt avfärdande: ”Den typen av analyser kan man göra när man sitter på ett hem”.

Under tiden upprepar sig historien, denna gång som fars, för att – helt oundvikligen – parafrasera Marx: även på European Social Forum i Malmö skulle det vandaliseras en smula mot globaliseringen. Och det hjälper inte om man påpekar att det här bara var något som bara en liten minoritet gjorde sig skyldig till, etc. Så länge man håller fast vid tankefiguren att det stora problemet är polisens agerande och vanligt folks lättrogenhet så är den preciseringen irrelevant.

Vissa delar av vänstern kan bara inte släppa sin olyckliga och nostalgiska kärlek till våldet – vilket inte bara manifesteras i radikalt krossande av glas, utan även i sådana saker som abstrust svärmande för olika avdöda terrorister, som Amaltheamannen, eller Ulrike Meinhof .

Ökenvandringen fortsätter.

h1

Krigsfilmer (och porr)

torsdag, 18 september 2008

När jag kom hem från butiken upptäckte jag att jag köpt fel film. Eller snarare rätt film. Jag trodde mig ha funnit den vanliga 216-minutersversionen av ”Das Boot”, den där tyska ubåtsfilmen från 1981. Döm om min förvåning när jag upptäckte att det mina 99 kronor köpt mig var 5,3-timmarsversionen.

För vissa låter det kanske som mindre kul, detta att tillbringa 318 minuter av ens liv med att följa en alltmer otvättad tysk ubåtsbesättning under ett måttligt framgångsrikt uppdrag mot slutet av 1941.

Inte då.

Jag vill nog hävda att ”Das Boot” i den här versionen är en av de bästa krigsfilmer som gjorts. Kanske den bästa. Inte för att där ej finns problem med det historiska, bland annat att man i detta kollektiv av idel frivilliga, i detta tidiga skede av kriget, bara finner en uttalad nazist. Hmmm.

Må så vara.

Styrkan ligger i skildringen av vardagen, fylld som den är av missräkning och klaustrofobi, grå rutin och frustrerande väntan. Det som gör den långa versionen så oöverträffad är att man där inte bara har utrymme att måla upp denna vardag, utan också kan låta hela kollektivet framträda. Individer som i grundversionen bara framtonar som krumelurer i utkanten kan här stiga fram och bli till individer, och inte alltid vidare sympatiska sådana. Pennalismen är framträdande.

Det är alltså vardagen som tar den mesta tiden, och helt i linje med detta är de rena stridsmomenten också få. (Det är talande att filmens mest spännande avsnitt handlar om när besättningen förtvivlat försöker reparera sin läckande farkost, där den ligger havererad på havsbotten.)

I vanliga krigsfilmer finns sällan plats för vardagen, utan man måste raskt ta sig till det som man antar att publiken betalar för att se: explosionerna, effekterna, dånet. Berättelsen faller samman och blir bara ett grepp för att transportera åskådarna från innevarande rassel-bom-tjut-pang till nästa.

I detta påminner krigsfilmer rent berättartekniskt mest om pornografiska filmer. Även där är tiden mest en matematisk abstraktion som mäts i det antal sammanstötningar man lyckas prestera. Och sedan händer bara samma sak igen, och igen, och igen. Och igen. Och igen. Resultatet blir i båda fallen något som känns vansinnigt utdraget och förlamande, förkrossande, förkvävande tråkigt.

h1

Hos tandläkaren 2

lördag, 13 september 2008

Både mina plågor – och talangen att skildra dem – bleknar ställda invid de dentala olyckornas maestro, Martin Amis. Som många med extrem tandläkarskräck lät han sina tänder förfalla till den grad att det till slut inte fanns något annat alternativ än att dra ut hela rasket, och sätta dit helt nya.

Detta är ett stycke ur hans självbiografiska ”Experience”, och beskriver det tillfälle där överkäken rensades på sitt illa anfrätta innehåll av hans tandläkare Mike Szabatura (Millie är tandsköterskan):

The smocked shoulders of Mike Szabatura bend into their work. First the sour tweakings and piercings of the jabs, one after the other (twelve, fifteen?), until my eyes seem to be brimming with them. Next Mike Szabatura produces the deep plastic horseshoe and starts lining it with the potent adhesive. A civilised pause as we wait for things to solidify, things to liquefy.

Goodbye. Goodbye. This is goodbye. You hated me. I hated you. I loved you. Be gone. Stay! Goodbye. I love you, I hate you, I love you, I hate you. Goodbye.

The hands of Mike Szabatura, with the horseshoe now wedged against my palate, bear down, and tug. In the rhythmical creaking something gives and something catches. My right forefinger flickers up to indicate the right canine: unwilling to abjure its talent for pain, this tooth will fight to the very end. Another trio of injections. And Millie is close, with her rinser, her vacuum-cleaner, her masked face. A further San Andreas of wrenching and tearing – of ecstatic sundering.

– Wait. Your teeth are still there.

I cannot control my tongue which dances up to meet the dangling bridge. Something light drops on to it – a piece of severed root – and slithers off sideways. The aromatic hands of Mike Szabatura are now exerting decisive force. And it is gone – the gory remnant whisked from my sight like some terrible misadventure from the Delivery Room.

När det senare uppstod en inte så lite bitter litterär fejd runt hans nästa bok, den lysande ”The Information”, så spelade hänvisningar till hans tandstatus en ej obetydlig roll.

Det kan nämnas att i registret till den läsvärda ”Experience” så finns det under ”dental problems” 26 underkategorier. Många handlar om kopplingen mellan litterär talang och dåliga tänder.

h1

Hos tandläkaren

onsdag, 10 september 2008

Först den andra bedövningssprutan tar, och borren börjar vina. Samtidigt som små, små bitar av tand och gammal fyllning rickoschetterar runt i min munhåla känner jag något som jag – rent intellektuellt – vet är pulser av smärta, som sinnet alltså registrerar men inte längre förmår att tolka. Ungefär som när man är djupt deprimerad och ser något på TV som man vet är roligt, men omöjligen kan förnimma som roligt.

Borren slutar vina. Han frågar ”Går det bra?”. Jag gör tummen upp. Gardinen har ett mönster med äpplen: Cox Pomona, Cox Orange, Gravensteiner, Granny Smith, White Transparent, Reinette d’Orléans. Han borrar vidare.