h1

Hos tandläkaren 2

lördag, 13 september 2008

Både mina plågor – och talangen att skildra dem – bleknar ställda invid de dentala olyckornas maestro, Martin Amis. Som många med extrem tandläkarskräck lät han sina tänder förfalla till den grad att det till slut inte fanns något annat alternativ än att dra ut hela rasket, och sätta dit helt nya.

Detta är ett stycke ur hans självbiografiska ”Experience”, och beskriver det tillfälle där överkäken rensades på sitt illa anfrätta innehåll av hans tandläkare Mike Szabatura (Millie är tandsköterskan):

The smocked shoulders of Mike Szabatura bend into their work. First the sour tweakings and piercings of the jabs, one after the other (twelve, fifteen?), until my eyes seem to be brimming with them. Next Mike Szabatura produces the deep plastic horseshoe and starts lining it with the potent adhesive. A civilised pause as we wait for things to solidify, things to liquefy.

Goodbye. Goodbye. This is goodbye. You hated me. I hated you. I loved you. Be gone. Stay! Goodbye. I love you, I hate you, I love you, I hate you. Goodbye.

The hands of Mike Szabatura, with the horseshoe now wedged against my palate, bear down, and tug. In the rhythmical creaking something gives and something catches. My right forefinger flickers up to indicate the right canine: unwilling to abjure its talent for pain, this tooth will fight to the very end. Another trio of injections. And Millie is close, with her rinser, her vacuum-cleaner, her masked face. A further San Andreas of wrenching and tearing – of ecstatic sundering.

– Wait. Your teeth are still there.

I cannot control my tongue which dances up to meet the dangling bridge. Something light drops on to it – a piece of severed root – and slithers off sideways. The aromatic hands of Mike Szabatura are now exerting decisive force. And it is gone – the gory remnant whisked from my sight like some terrible misadventure from the Delivery Room.

När det senare uppstod en inte så lite bitter litterär fejd runt hans nästa bok, den lysande ”The Information”, så spelade hänvisningar till hans tandstatus en ej obetydlig roll.

Det kan nämnas att i registret till den läsvärda ”Experience” så finns det under ”dental problems” 26 underkategorier. Många handlar om kopplingen mellan litterär talang och dåliga tänder.

22 kommentarer

  1. Jag vet inte jag men han kanske har missförstått det där med att bita ifrån sig.


  2. Frånvaron av tandläkarskräck är kanske något man borde uppskatta hos sig själv. Man vill onekligen slippa scenarior i stil med de som Amis beskriver. Jag har varit rädd för andläkaren en gång. Det var på mellanstadiet. En tand skulle dras ut och tandläkaren hade inte riktigt tålamod att vänta tills bedövningen började arbeta. Jag grät förresten redan under bedövningsarbetet.

    Men bortsett från detta har det gått bra. Inget har i alla fall lyckats toppa den upplevelsen och framtår därför som helt okej.


  3. Ett slags parallellfall till Martin Amis vad gäller plågsamma tandläkarbesök är nog John Updike, som ingående – och mycket skickligt – beskriver sina plågor i Self-Consciousness, ett verk som mer än en självbiografi väl kan beskrivas som en serie reflektioner över sitt liv som Updike gör.

    Med anledning av 40 årsdagen av dödskjutningen av president John F. Kennedy skriver Updike i Boston Globe den 22 november 2003 om hur han exakt fyrtio år tidigare fått vetskap om vad som inträffat i Dallas:

    I was sitting in the dental offices, in Brookline, of Dr. Frank Eich, who was working on some crowns for my sadly eroded teeth, when the soothing ”easy listening” music on the radio was interrupted, around noon as I recall, with a bulletin stating that shots have been heard in the vicinity of the presidential cavalcade in Dallas.

    The music resumed, only to be interrupted a few minutes later by word that President Kennedy had been hit. Within the hour, without benefit of any more easy listening, we were informed that he had been hit in the head, rushed to the hospital, and pronounced dead. Doctor Eich and I were shocked, but our appointment dutifully continued. My reaction, if memory serves, was that this was a pretty stupid country where a handsome, brash, witty, and gallant young president could be exterminated like a rat at the dump.

    Redan 1959 hade Updike skrivit en novell, Dentistry and Doubt, om en ung präst, Burton, som grubblar på smärtan som teologiskt problem medan han sitter hos tandläkaren.


  4. Det finns en psykologisk förklaring till extrem tandläkarskräck. Denna teori bygger på, att tänderna är människans främsta vapen i strid. Därför skulle man omedvetet förknippa tandvård med förberedelse för strid. Jag har ingen källa för detta, men har läst det någonstans för ganska löänge sedan.
    MVH
    Petter Eremiten


  5. ”Det kan nämnas att i registret till den läsvärda “Experience” så finns det under “dental problems” 26 underkategorier. Många handlar om kopplingen mellan litterär talang och dåliga tänder.”

    Aha..
    Och således står valet mellan – att lida för skönheten, eller att lida för litteraturen…


  6. Martin Amis har ju skrivit om John Updike vid ett flertal tillfällen. Fem recensioner finns samlade i antologin The War Against Cliché. Kan tänka mig att hans sammanfattning av Updike som författare också är ett självporträtt:

    “Updike is above all an embarrassing writer: it is his recurrent weakness, and his unifying strength. He is always successfully taking you where you don’t quite care to follow.”


  7. Ja, det är inte sällan en kluven upplevelse, detta att läsa Amis. Han tillhör kanske de där författarna som har lite FÖR lätt att skriva – hans stilsäkerhet är synnerligen imponerande – samtidigt som innehållet rent intellektuellt inte alltid står i paritet; det handlar om ett glapp man ej skulle märka hos en mindre begåvad författare, eller som rättare sagt ej skulle uppstå.

    Vad gäller hans teori om sambandet mellan usla tänder och litterär talang – han anför en rad exempel, bl.a. Joyce – blir jag aldrig klok på huruvida han verkligen menar allvar.


  8. Det finns många exempel på framstående författare med dåligaa tänder. HC Andersen är ett. Läs till exempel Tante Tandpine, Tant Tandvärk på svenska.
    Jag vet inte hur det var med Edgar Allan Poe, men han har skrivit en novell, somm passar i detta sammanhang: Berenice.

    MVH

    Petter Eremiten


  9. Oja, det finns rätt gott om författare vars tandgarnityr hade påfallande brister. Två svenska exempel är Selma Lagerlöf och Carl Jonas Love Almquist. Problemet är dock att detta är troligtvis var ett bekymmer de delade med de allra flesta samtida. Korrelationen är på så vis falsk.

    **Möjligen** finns det en gemensam faktor i en viss förmåga till verklighetsflykt, som gör dessa personer särskilt fallna för att blunda för problemet, ända tills det nått Amiska proportioner.


  10. En av orsakerna till Martin Amis dåliga tandstatus kan nog vara hans far, författaren Kingsley Amis. I sin självbiografi beskriver MA sin far som en egocentrisk och oengagerad pappa som inte hade mycket tid över för sina söner.
    För 30-40 år sedan läste jag alla böcker av Kingsley Amis som jag kom över. Det var lättsamma, småhumoristiska berättelser från engelsk medelklass. Med åren blev Kingsley alltmer konservativ och också böckerna blev oengagerade. Den sista jag läste med behållning hette ”One fat Englishman” och var rätt kul.


  11. Förr hade nästan alla dåliga tänder så enligt Amis teori borde litterär begåvning ha varit större före välfärdssamhälle och fluortanter.

    Jag har alltid varit nyfiken på exakt vad fobisk tandläkarskräck är skräck emot; smärtan, den utsatta situationen, äckel?


  12. @JM
    Kan bara tala för mig själv och den egna odontofobin, som enbart handlar om situationen – den totala maktlösheten mens en annan människa sticker in potentiellt söndertrasande vapen i munnen på mig…


  13. Tänder har alltid fascinerat mig. Kanske för att de så starkt är sammanknutna med döden, från de pärlformade mjölktänderna, vi visdomständerna, tandlossning, kaffefläckar och tandvärk. Samtidigt förblir de paradoxalt nog, den kroppsdel som varken åldras eller dör. De är punkten där kraniet gör sig påmind, där skelettet spricker ut ur kroppen.
    Tandpoesins mästerverk för mig kommer alltid att vara Poe’s Berenice (omnämnd ovan), novellen om den döende flickan och hennes älskares besatthet vid hennes perfekta pärlrad av tänder som förblir perfekt också medan hennes sjuka kropp förtvinar. Likt Platonska idéer, essensen av kvinnan.

    ”Not a speck on their surface – not a shade on their enamel – not an indenture in their edges – but what that period of her smile had sufficed to brand in upon my memory. The teeth!-the teeth!-they were here, and there, and everywhere, and visibly and palpably before me; long, narrow, and excessively white, with the pale lips writing about them, as in the very moment of their first terrible development.”

    Annars har vi förståss Thomas Manns Buddenbrooks där tänderna blir ett slags ledmotiv.

    ”Thomas Buddenbrook clutched the plush arm-rests with both his hands. He scarcely felt the forceps close around his tooth; but from the grinding sensation in his mouth, and the increasingly painful, really agonising pressure on his whole head, he was made amply aware that the thing was under way. Thank God, he thought, now it can’t last long. The pain grew and grew, to limitless, incredible heights; it grew to an insane, shrieking, inhuman torture, tearing his entire brain. It approached the catastrophe. ‘Here we are,’ he thought. ‘Now I must just bear it.’It lasted three or four seconds. Herr Brecht’s nervous exertions communicated themselves to Thomas Buddenbrook’s whole body, he was even lifted up a little on his chair, and he heard a soft, squeaking noise coming from the dentist’s throat. Suddenly there was a fearful blow, a violent shaking as if his neck were broken, accompanied by a quick cracking, crackling noise. The pressure was gone, but his head buzzed, the pain throbbed madly in the inflamed and ill-used jaw; and he had the clearest impression that the thing had not been successful: that the extraction of the tooth was not the solution of the difficulty, but merely a premature catastrophe which only made matters worse.”


  14. Ett av de intressantaste avsnittena i John Updikes fina självbiografiska studie Självmedvetande har formen av ett brev som författaren skriver till sina dottersöner, vilkas mor är vit och far svart, precis som, just det, Barack Obamas föräldrar. Texten kan därmed med fördel också avläsas som en uttydning av den rasistiska diskurs som fortfarande är en del av den amerikanska mentaliteten och verkligheten.

    Han skriver bl a:

    “Över de artigaste kontakter mellan svarta och vita faller en skugga, en misstänksamhet och ett vaksamt minne som skuggspelet i en vinberså. I nordstatsstäderna är schablonbilden av den svarte en rånare, knarkare, utslagen och förbrytare som ärvt indianens roll som hotfull inföding – ett slags hämnande ängel för den orörda vildmark vi angrep genom att över huvud taget komma till Amerika med våra biblar och plogar och gevär.”
    —-

    “Om ni pojkar väljer att leva era liv här i USA kommer ni att bli något som ingen av era föräldrar är: svarta amerikaner. Ingen av era släktingar kan ge er några säkra råd om hur ni ska finna er tillrätta i den rollen. Trots att ni till exakt hälften är vita kommer ni att betraktas som svarta, precis som både era vita och era svarta släktingar från den dag ni döptes har föredragit era afrikanska namn framför era engelska. Redan när jag skriver det här brevet som ni ännu inte är beredda att läsa, förutser jag att min egen vithet en dag kan komma att te sig främmande för er, och att vissa o-självmedvetna ögonblick nu —- kanske är det mesta vi någonsin kommer att uppnå av ömsesidig otvungenhet och tillit.”

    – Amerika väntar alltjämt i viss grad på sin tillblivelse, fortsätter den vite morfadern Updike sitt starkt emotionella, till sist på något paradoxalt sätt avståndstagande, främlingsskapande brev till sina egna “svarta” dottersöner.


  15. HÄDANEFTER kommer jag att kontrollera tandstatus hos de författare jag tänker läsa. Skall tandens skick vara mätaren å god eller intellektuell smak torde, som någon ovan skrivit, de flesta på 1800-talet vara goda författare. Men skämt åsido så var fattigdom en orsak till att så många människor gick med löständer i början av 1900-talet. Det var billigare att besöka en tandläkare en gång och få alla tänder utdragna och få löständer än att uppsöka honom årligen.
    Sagt av min mor som berättade hur hon fick sina felfria tänder utdragna som 17-åringen för att slippa kostnaden i framtiden….


  16. Om att få tänderna utdragna för att slippa tandvärk.
    Var det inte Doris Lessing som beskrev att hon hade råkat ut för samma stolliga påhitt?


  17. Genast förstår jag varför jag fått så bra recensioner på min bok. Det är inte många som köpt den men de som har läst är mycket positiva. Nu har jag i och för sig gjort i ordning mina tänker under både skäll, gråt och tandagnisslan. de är ny så vackra och fina🙂 Men helsike vad jag lidit under tiden. Så jo jag har haft dåliga tänder och jag har skrivit en BRA bok🙂
    Hoppas ditt nästa besök blir mer avslappnat och lugnt än det du beskriver i förra inlägget.
    Ha en bra dag


  18. Bengt Svensson; -det är inte så stolligt som det låter. Betänk att min mor var född fattig, så fattig att hon auktionerades ut till den som begärde minst ersättning från kommunen. I ett land som kanske då hade 1 tandläkare/10.000 personer och som hade en taxa som överskred mångdubbelt en månadslön för en fattig tonåring, vad fanns för alternativ?
    Att som barn (min mor var 5 år då det började) vara tvungen att kliva upp kl 4 för att gå 5 kilometer till en bonde som skulle ha sina kor mjölkade och sedan några timmar i skolan för att sedan ta hand om djuren på eftermiddagen. Sedan vandring hem för att ta hand om det lilla som fanns i hemhushållet och hjälpa sin mor som var änka och som också slet sig fördärvad, men som hann bli 94 år.
    Min mor blev också hon gammal och dog trött 92 år gammal.
    (Och här sitter jag och skriver, 134 år efter min mormors födelse).
    Man hade nog en annan syn än stolligt påhitt när man sedan hade sparat pengar för att kunna ha råd att köpa löständer efter att ha dragit ut dem för en engångskostnad. Vi förstår nog inte hur det var i mellannorrländska skogarna. Inte ens husförhörets idiotiska påhitt med människor som inte egentligen hade tid att läsa katekesen. Vi får hoppas att vi aldrig når tillbaka med det samhället.
    Men med historiens tveksamma vinglingar i tiden kanske vi kan bli påminda om jävligheten, likväl det som Peter nu kommer med en bok om. Det finns bara en sorts medicin för att förhindra upprepningar och det är att skriva, informera, ge historien en chans till ett KOMMA IHÅG.
    Det finns mycket att skriva om detta men vi måste lova oss ett samhälle som låter författare verka för ett samhälle med medmänsklighet genom sina verk.


  19. En tandläkare uppväxt i fjälltrakterna, Hemavan, berättade att på 1950-talet och tidigare var en vanlig konfirmationspresent att den unge fick tänderna utdragna och fick löständer. Anledningen var, att det var svårt att få komma till tandläkare, om man fick akuta problem.
    Bengt Svensson :det var Doris Lessings föräldrar, som drog ut alla sina tänder och skaffade nya innan de åkte till Rhodesia. De trodde felaktigt, att det inte fanns tandläkare i Afrika. Se:http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1058&a=741242
    MVH
    Petter Eremiten


  20. ”Literature doesn’t matter! The only thing that matters is money and getting your teeth fixed!” Delmore Schwartz


  21. Återigen har löstandslösningen dykt upp i litteraturen. Läste i PO Enquist självbiografiska bok, den senaste, om hur hans mor som 17-åring drog ut sina tänder för att bli fin i käften.
    Så det var sannerligen inte enbart min mor som genomled dessa kval………..


  22. […] ved sagen, at jeg ikke længere kan undskylde mig med letkøbte udokumenterede forklaringer om at jeg lider for litteraturen… Spørgsmålet er bare hvad. Fuld narkose synes at være en mulighed omend også dette virker […]



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: