Archive for 18 september, 2008

h1

Krigsfilmer (och porr)

torsdag, 18 september 2008

När jag kom hem från butiken upptäckte jag att jag köpt fel film. Eller snarare rätt film. Jag trodde mig ha funnit den vanliga 216-minutersversionen av ”Das Boot”, den där tyska ubåtsfilmen från 1981. Döm om min förvåning när jag upptäckte att det mina 99 kronor köpt mig var 5,3-timmarsversionen.

För vissa låter det kanske som mindre kul, detta att tillbringa 318 minuter av ens liv med att följa en alltmer otvättad tysk ubåtsbesättning under ett måttligt framgångsrikt uppdrag mot slutet av 1941.

Inte då.

Jag vill nog hävda att ”Das Boot” i den här versionen är en av de bästa krigsfilmer som gjorts. Kanske den bästa. Inte för att där ej finns problem med det historiska, bland annat att man i detta kollektiv av idel frivilliga, i detta tidiga skede av kriget, bara finner en uttalad nazist. Hmmm.

Må så vara.

Styrkan ligger i skildringen av vardagen, fylld som den är av missräkning och klaustrofobi, grå rutin och frustrerande väntan. Det som gör den långa versionen så oöverträffad är att man där inte bara har utrymme att måla upp denna vardag, utan också kan låta hela kollektivet framträda. Individer som i grundversionen bara framtonar som krumelurer i utkanten kan här stiga fram och bli till individer, och inte alltid vidare sympatiska sådana. Pennalismen är framträdande.

Det är alltså vardagen som tar den mesta tiden, och helt i linje med detta är de rena stridsmomenten också få. (Det är talande att filmens mest spännande avsnitt handlar om när besättningen förtvivlat försöker reparera sin läckande farkost, där den ligger havererad på havsbotten.)

I vanliga krigsfilmer finns sällan plats för vardagen, utan man måste raskt ta sig till det som man antar att publiken betalar för att se: explosionerna, effekterna, dånet. Berättelsen faller samman och blir bara ett grepp för att transportera åskådarna från innevarande rassel-bom-tjut-pang till nästa.

I detta påminner krigsfilmer rent berättartekniskt mest om pornografiska filmer. Även där är tiden mest en matematisk abstraktion som mäts i det antal sammanstötningar man lyckas prestera. Och sedan händer bara samma sak igen, och igen, och igen. Och igen. Och igen. Resultatet blir i båda fallen något som känns vansinnigt utdraget och förlamande, förkrossande, förkvävande tråkigt.