h1

Krigsfilmer (och porr)

torsdag, 18 september 2008

När jag kom hem från butiken upptäckte jag att jag köpt fel film. Eller snarare rätt film. Jag trodde mig ha funnit den vanliga 216-minutersversionen av ”Das Boot”, den där tyska ubåtsfilmen från 1981. Döm om min förvåning när jag upptäckte att det mina 99 kronor köpt mig var 5,3-timmarsversionen.

För vissa låter det kanske som mindre kul, detta att tillbringa 318 minuter av ens liv med att följa en alltmer otvättad tysk ubåtsbesättning under ett måttligt framgångsrikt uppdrag mot slutet av 1941.

Inte då.

Jag vill nog hävda att ”Das Boot” i den här versionen är en av de bästa krigsfilmer som gjorts. Kanske den bästa. Inte för att där ej finns problem med det historiska, bland annat att man i detta kollektiv av idel frivilliga, i detta tidiga skede av kriget, bara finner en uttalad nazist. Hmmm.

Må så vara.

Styrkan ligger i skildringen av vardagen, fylld som den är av missräkning och klaustrofobi, grå rutin och frustrerande väntan. Det som gör den långa versionen så oöverträffad är att man där inte bara har utrymme att måla upp denna vardag, utan också kan låta hela kollektivet framträda. Individer som i grundversionen bara framtonar som krumelurer i utkanten kan här stiga fram och bli till individer, och inte alltid vidare sympatiska sådana. Pennalismen är framträdande.

Det är alltså vardagen som tar den mesta tiden, och helt i linje med detta är de rena stridsmomenten också få. (Det är talande att filmens mest spännande avsnitt handlar om när besättningen förtvivlat försöker reparera sin läckande farkost, där den ligger havererad på havsbotten.)

I vanliga krigsfilmer finns sällan plats för vardagen, utan man måste raskt ta sig till det som man antar att publiken betalar för att se: explosionerna, effekterna, dånet. Berättelsen faller samman och blir bara ett grepp för att transportera åskådarna från innevarande rassel-bom-tjut-pang till nästa.

I detta påminner krigsfilmer rent berättartekniskt mest om pornografiska filmer. Även där är tiden mest en matematisk abstraktion som mäts i det antal sammanstötningar man lyckas prestera. Och sedan händer bara samma sak igen, och igen, och igen. Och igen. Och igen. Resultatet blir i båda fallen något som känns vansinnigt utdraget och förlamande, förkrossande, förkvävande tråkigt.

54 kommentarer

  1. Fantastiskt att kunna sitta och se en film så länge. Personligen har jag svårt att se kortfilmer i 5 minutersklassen, myrorna kryper i kroppen och jag utsätts för hög hjärtrytm, fan så obehagligt.
    Men vissa filmer kan jag se hur länge som helst eller flera gånger till och med.
    Ta Gudfadern som jag kan se alla delar av hur mycket som helst, men nu har det insmugit sig ett litet, men ack så väsentligt problem. När jag spelade in dem från TV för länge sedan, kom inte de sista minuterna med på tejpen, de var inte tillräckligt långa att innehålla filmen.
    Varför jag sett dessa filmer utan att veta slutet.
    En dag skall jag se dem med slutetmed.
    Det kommer att bli extra spännande då!
    Men jag skall suga på karamellen ett tag till…kanske tills jag blir pensionär, vi får se.


  2. ”Das Boot” minns jag som en stark film. Jag blir sugen på att skaffa den långa versionen. Jag brukade tänka på filmen när jag äntrade museiutbåten i Malmö, med något av barnen. Den klaustrofobiska känslan är påtaglig redan efter några minuter.

    En fråga i ett helt annat ämne. Kommer nya boken att finnas till försäljning på bokmässan?


  3. Har tyvärr inte sett Das Boot, inte heller U-571 som väl ska vara en favorit hos inte minst den yngre generationen grabbar (eller är det en fördom att detta är utpräglat macho-inriktade filmer?). Däremot har jag sett bl a The Enemy Below som är en 50-talsklassiker i genren med Curt Jürgens som tysk u-båtskapten och Jakten på Röd Oktober där Sean Connery har motsvarande roll på den sovjetiska ubåten. Den senare filmen hade premiär 1990 och får väl räknas som stilbildande för nyare Hollywoodfilmer i denna speciella sub(!)genre.

    Vad är det som gör u-båtsfilmer så fascinerande? Peter är ju inne på endel av detta, den mikrosociala biten, där olika personlighetstyper ombord spelas ut mot varandra. Ibland kan väl också myterier förekomma precis som i andra filmer som tar upp ämnen som handlar om auktoritär struktur och pressade livsbetingelser. Men jag antar att det framför allt är kombinationen av intern klaustrofobi och extern storslagenhet, expansionism som åstadkommer det speciellt kittlande vad gäller ubåtsgenren. Också det högteknologiska, det potentiellt ytterst destruktiva elementet är viktigt, liksom pojkäventyrets grundskiss med en ständig rörelse utåt mot okända farvatten, kuster, öden, möten.

    Och samtidigt: det låsta rummet, bokstavligt och bildligt, som bygger upp ett slags teaterrum där filmen kan röra sig, registrera och få oss att identifiera oss med de instängda. Inte minst det ljudmässiga, alla dessa illabådande tystnader, ekoljud, metalliska klanger skapar starka spänningar som på något sätt måste få en utlösning (också där en porrmetafor).

    Om man tittar in på en sajt som ägnas just u-båtsfilmer – och de ”riktiga” u-båtsfilmerna är väl just sådana som Das Boot, alltså krigsfilmer – är det tydligt att det är det laddade, gastkramande i upplägget som är det viktiga: ”Finns inte mycket som slår basen i sjunkbomberna i U-571”, ”Var hos en vän och fasiken när sjunkbomberna kom då kändes det”, etc.

    Och paradoxalt nog: gamla, rostiga u-båtar, som en sovjetisk som för något år sedan gästade inre hamnen i Vasa, i turistiskt syfte, kan fungera extremt nostalgiserande, stå för allt det man förbinder med det kalla kriget, kapprustningen, kärnvapenfaran. Sovjetväldets muskler som visade sig vara övervärderade. Sovjetiska pins och båtmössor m m, hela den ”apparaten”.


  4. Benke i Regnvattnet!
    Givetvis ordnar Peters förlag boken i god tid till Bokmässan. Sedan placerar sig Peter där. Däefter går vi bloggläsare dit…(kanske)… :-) Mohikanen.


  5. Jag har inte sett ”Das Boot”.
    Men jag blir klart intresserad, då du skriver om den på ett sätt som gör mig, som sagt intresserad.

    Har du eller någon annan här, sett filmen Flyga drake?
    Den tror jag är väldigt sevärd


  6. Det ligger något spännande över filmatiseringar om en person eller ett sällskaps undergång när tragedin, från publikens synhåll, redan är ett faktum. En fem timmar lång framställningen om en ubåtsbesättning, som beordrats att färdas i vatten där de allierade styrkorna har herravälde och dessutom försöka att bedriva krigsföring mot denna övermäktiga fiende, är svår att motstå.

    Främst är det nog, av en anledning som varje människa vet bäst för sig själv, det obehagliga och hemska i deras situation som lockar. Och historier av det här slaget väcker, oberoende på om de är återgivna i böcker eller i filmer och utspelar sig ombord på rymdfjära eller på en teaterscen, också existentiella frågor. De tvingar onekligen fram eftertankar.

    En film som förflyttade mig till ett ängsligt ställe var Stalingrad (1993). Den är, med sina brister, enastående. I skildringen är det framförallt berättelsen om kriget som sådant, och inte tillfället när soldaten fick fyra av något magasin, som är framträdande: såsom fallet också är i Das Boat. Dessa filmer är nästan, om man bortser ifrån det att krigsskådeplatserna är vitt åtskiljda, ett tvillingpar.


  7. Vill slå ett slag för en ny tv-serie om Irakkriget: Generation Kill som också lyckas väldigt bra med att skildra just krigets vardag med väntan och tristess, skitsnack, misstag, felkörningar osv.
    Missa inte denna! Dessutom har ju en svensk, Alexander Skarsgård en huvudroll som gruppchef i den.


  8. Håller med angående tråkiga stridsscener. Jag har precis sett Troja (Brad Pitt som Akilles). Insåg snart att man jag måste snabbspola stridscenerna för att orka se den till slut. Men det som blev kvar av filmen var inte så upplyftande heller – trots att storyn borde kunna fungera som film. Koncentrerat och ödesmättat händelseföropp, ett begränsat antal mycket fascinerande och sammansatta personer och begränsad spelplats. Synd på så rara ärtor.

    Utan trovärdiga och intressanta portätt av människorna blir det ingen film hur mycket de än fläskar på med statister och effekter.


  9. Jag minns Das Boot i TV-versionen (den du köpte nu) från när den visades på SVT någon gång på 80-talet. Som knappt bliven tonåring greps jag enormt av den tristess och ångest besättningen brottades med. Vi spelade in den på VHS och i ungdomlig studienit slet jag nästan ut banden. Det var en upplevelse som inte matchades av någon krigsfilm förrän jag såg Elem Klimovs Gå och se, vilken ju fokuserar på en ung rysk frivillig som dras in i vansinnet på östfronten.


  10. Finns bara ett problem med den långa versionen, liksom andra realistiska filmer….. de som borde se dem ser dem icke… jag minns med sorg öde stunder på Bio Kontrast i Eskilstuna där kloka filmer sågs av två personer.


  11. Filmen ”U-571″ nämndes – det är ett försök att göra en version av ”Das Boot” som skulle tilltala publiken mer. Den suger torpeder, rent ut sagt.

    Das Boot är förvisso en av de bästa krigsfilmerna.


  12. ”En av de bästa krigsfilmerna”. Frågan är då vad man har för kriterier för att välja in filmer i en sådan kategori. Tänker jag på amerikanska krigsfilmer typ Spielbergs Saving Private Ryan eller Eastwoods The Flags of Our Fathers tycker jag att filmerna blandar heroism med realism på ett (i sig ganska typiskt hollywoodskt) sätt som jag uppfattar som mindre tillfredsställande. I det fallet föredrar jag faktiskt rena äventyrsfantasier som Aldrichs The Dirty Dozen, Leans Bron över floden Kwai eller Thompsons Kanonerna på Navarone.

    En av de starkaste krigsfilmsupplevelserna är nog för min del tyska Die Brücke (av Bernhard Wicki) som jag såg i min ungdom. Känslan av doom, krigets vansinne, vanmakten i allt, är i den filmen av en helt annan kaliber än i segrarnas filmer.

    Men krigsfilmer med en komiskt-ironisk underton ska inte heller underskattas: framför allt tänker jag då på The Archers’ The Life and Death of Colonel Blimp och även Kubricks kallakrigsklassiker Dr Strangelove. Den senare skulle jag faktiskt placera som en tänkbar kandidat vad gäller titeln en av alla tiders bästa krigsfilmer, även om den inte skildrar något ”riktigt krig”.

    Stanley Kubrick är kanske den regissör som har gjort flest märkliga, komplexa, starka krigsfilmer. Tänker då på, förutom Dr Strangelove, filmer som den underbart poetiskt-vemodiga Barry Lyndon och den sardoniska, nästan nihilistiska Full Metal Jacket, även Spartacus. Hans WWI-film, Paths of Glory, tillhör tyvärr lakunerna i mitt filmtittande. Men det krigiska finns ju som element i nästan alla hans filmer, som The Killing och A Clockwork Orange, för att nu nämna två. Världen, verkligheten uppfattad som ett pågående krig, ett slagsfält.


  13. Två snabba.

    1. Ja, boken kommer att finnas på bokmässan. Fick just reda på att de första exemplaren anländer i början på nästa vecka! Så tidsplanen har hållit streck. :-)

    2. Till listan av ”bästa krigsfilmerna” skulle jag vilja lägga Peter Watkins ”Culloden”, en oerhört skakande och märklig rekonstruktion av det sista slaget på brittisk mark, gjord på det watkinska kvasidokumentära viset, med intervjuer gjorda direkt på slagfältet etc. Fanns i mitt bakhuvud när jag skrev ”Poltava”, då det är den sannolikt mest realistiska skildring som gjorts av ett 1700-talsslag.

    ”Die Brücke” har jag inte sett, men kommer nu söka att få tag på. Tack för tips!


  14. Das Boot är en lysande film! Tyvärr är mittt starkaste minne av den från när TV3 sände den i början av nittio-talet; den gör sig inte riktigt med reklamavbrott för Via tvättmedel (”inte bara rent, men ultrarent”) och Werther’s Original karameller… Ibland blir man väldigt trött på reklam-tv!

    Tyvärr håller jag med Peter om att många krigsfilmer har likheter med porrfilmer, och tyvärr inte bara berättartekniskt; avsikten med porrfilmer är ju alldeles uppenbart att man skall bli sugen på att.. (ja, ni vet vad) och tyvärr verkar många krigsfilmer ha avsikten att man skall bli sugen på att kriga och bli hjälte (se t.ex. ”Järnkorset”; vem vill inte bli som Lee Marvin när han säger till sin mallige kapten att ”Grab your gun, and I will show you the fields where the iron crosses grow” ?(citat taget ur minnet)).

    Das Boot, Stalingrad (som Johann nämnt ovan) och Den tunna röda linjen hör till de ytterligt få krigsfilmer jag sett som helt saknar den nästan pornografiska skildringen av krig och hjälteskapande som man ser i så många andra krigsfilmer.

    Och jag tror det är så krig skall skildras.

    /Martin


  15. Då ser vi alltså med förväntan fram emot Bokmässan! Kan man hoppas få möta författaren själv?
    En fråga i ett helt annat ämne: de små historiska kommentarer du lägger ut för varje dag på startsidan är så härliga. Finns de sparade någonstans? Vore kul att t ex inför ett födelsedagstal kunna leta rätt på en historisk händelse och anknyta NN:s födelsedag till, låt säga, patentet på blixtlåset eller något annat udda.


  16. RE: Martin. Var det inte James Coburn spelade huvudrollen i ”Järnkorset”?
    Den klassiska filmatiseringen av Väinno Linnas ”Okänd soldat” tycker jag är bra.”Vinterkriget” som kom i mitten på 80-talet, där tycker jag regissören lyckas fånga de finska soldaternas vilja att göra uppoffringar samt hur dåligt utrustade de finska trupperna var.Stalingrad som nämns är bitvis mycket bra, men den är klippt på ett konstigt sätt. Jag undrar om tanke inte var att göra en längre version, men att intresset/pengarna tog slut hos finansiärerna.


  17. Jag vill rekommendera den koreanska filmen ”The Brotherhood of War” (eller på koreanska Taegukgi), som förvisso inte visar den vardagslångtråkighet som Peter (och jag) uppskattar med ”Das Boot”, men som liksom ingen annan krigsfilm jag känner till visar de stridandes tilltagande moraliska pervertering. Filmen har några sekvenser som nog inte riktigt passar västerländsk smak, men på det stora hela taget är den i samma klass som ”Das Boot”: även i längd kan den mäta sig med den tyska filmens oklippta version som Peter fått tag i…


  18. En annan oerhört stark krigsfilm, en av de bästa jag sett, är Jean-Pierre Melvilles Skuggornas armé. Utspelar sig i ockupationstidens Frankrike.

    Apropå hjältar på film frågar jag mig om och i så fall varför ett nytt paradigm tycks vara på väg att introduceras i Hollywood vad gäller actionfilmer, där det inte längre är skurken utan hjälten som måste dö på slutet. Tänker på James Mangolds remake av den klassiska femtiotalsrullen 3:10 to Yuma och bröderna Coens No Country for Old Men, även i viss mån Christopher Nolans senaste Batmanfilm, där Jokern ser ut att triumfera medan Batman tar på sig rollen som syndabock. Tacksam för synpunkter på problematiken. Det är som jag ser det inte tillfälligheter som styr detta utan här måste finnas en kulturell logik gömd i förändringen.


  19. Die Brücke är en film som lämnar ett starkt intryck. Jag såg den i skolan när jag utbytesstudent i Tyskland. Hela klassen var berörd. Det är över 10 år sedan, men jag har fortfarande flera bilder i minnet.


  20. Till Kalle,

    Jo, visst var det James Coburn. Fel av mig!

    /Martin


  21. Eftersom ingen annan gör det, vill jag påstå att alla tiders krigsfilm vad gäller skildringen av kriget som ett kollektivt mental tillstånd är Coppolas ”Apocalypse Now” (helst ”Redux”).

    Den vidgar sig faktiskt i både djup och bredd varje gång man ser om den


  22. …Och det är Herbert Grönemayer som spelar journalisten i Das Boot. Bara en sån sak. Han är dock en bättre musiker än skådespelare.


  23. Också jag minns ”Die Brücke” eller ”Bron” som jag såg som tonåring. De som försvarade bron i krigets slutskede var dessutom pojkar i min egen ålder. Kvar i den tyska staden var gamlingar, pojkar och kvinnor. De som hotade staden var amerikanska soldater. Det var med andra ord inte helt okomplicerat som åskådare att bestämma vilka man skulle hålla på.


  24. Hur man upplever en krigsfilm har väl egentligen mest att göra med hur man själv är som person, man projicerar ju sina egna uppfattningar, erfarenheter och känslor på filmens huvudpersoner.


  25. Att hävda att en krigsfilm är ”bäst” är som att säga att andra världskrigets sex år av vansinne ska skildras på två timmar.

    Däremot kan ju fiction skildra olika intressanta sidor av kriget, eller allra helst människan i krig. Dessutom handlar det ju mycket om vad man själv söker efter i en krigsfilm.

    Mina favoriter är:

    1. Den tunna röda linjen
    Varför? I första hand därför att jag länge har haft ett behov av att omfamna och förstå denna märkliga masslakt där enskilda människor ofrivilligt sögs in i krigets malström. Ena veckan nattade man barnen och funderade på vardagens bestyr, nästa vecka förväntas man att utan att blinka springa in i ett granat- och stålregn mot en säker död. Denna reducering av individens värde. Ingen har lyckats skildra det så oerhört bra som Terence Mallick.

    2. Band of Brothers
    TV-serien av Spielberg/Hanks som är markant mycket bättre än den flaggviftande boken som låg till grund för serien. Det är en ärlig skildring av krigets vardag, där varje avsnitt tog upp ett tema, en sida av människan i krig. Det kunde vara något om den totala förvirring och kaos som uppstår vid ett stort anfall, om rädslan som förlamar en soldat, om hur slumpen ofta avgör ett slag, om hur moralen sakta eroderar i ett stort krig. Däremot lyckas serien inte med samma sak som Den tunna röda linjen, nämligen att skildra det plötsliga bortryckande av en människa, ett universum av drömmar och tankar som plötsligt utplånas i någon otillgänglig skog i Europa.

    Böcker däremot!

    Krigets sorger av Bao Ninh.
    En vietnames som skildrar kriget på sitt egensinniga, men lysande, sätt. Kriget som en våldtäkt på ett land, kriget som en mörk kraft som har gjort att något har gått förlorat. Kanske ett lands själ.

    Äran fält av Jean Rouaud.
    Vann Goncourt-priset i Frankrike. Om hur förlusten av en älskad familjemedlem i krig, i detta fall WW1, aldrig riktigt lämnar familjen, hur den personen går som ett spöke i huset tills man har fått möjlighet att begrava honom. I detta fall skildras förstås den sida av kriget där kroppen efter offret aldrig återfinns. Ett svart hål skapas i någon annans universum.


  26. En störande och upplysande film är den ryska ”Come and See” som utspelar sig i det ockuperade Vitryssland.

    http://en.wikipedia.org/wiki/Come_and_See


  27. Apropå 2:a VK-filmer: Till min stora förvåning snubblade jag över Myteriet på Caine på SVT24 här i veckan. Ett oväntat kvällsnöje. Kommer ihåg vilket enormt intryck den ganska komplexa handlingen hade på mig när jag som tonåring såg den första gången. Att se om den med vuxen, analyserande akademisk blick var givande. Amerikaner tycker ju om att hylla uppror mot auktoriteter om de är engelsmän, men ondgör sig över det om det gäller amerikaner, särskilt inom militären.

    Samtidigt är det en komplex fråga, hur långt ska man blint lyda order inför en uppenbart obalanserad ledare? Hur mycket ansvar ska kollektivet ta för att de inte sluter upp och skyddar honom för det allmännas bästa?

    Bogart bär hela filmen på sina axlar – att göra en så otrevlig person mänsklig, och samtidigt visa hur illa ställt det är med honom och den förödelse hans inkompetens leder till…

    Inte das Boot, men väl en film som väcker samtal och känslor än idag. 1954 kom den – kort efter vapenvilan i det katastrofala Korea-kriget…värre var att komma.


  28. Krigsfiler i egentlig mening intresserar mig inte alls. Intressantare är filmer, som visar vad som händer människor i krig, hur de påverkas känslo- och tankemässigt.
    En av de absolut bästa filmer jag har sett är ”Hiroshima, mon amour”, i regi av Alain Resnais, efter en roman av Marguerite Duras. Den handlar om mötet mellan en fransyska, som hade varit ”tysketös” under kriget och en japan, som hade upplevt Hiroshima. De har ett kärleksförhållande och diskuterar sina erfarenheter. Båda anser, att den andre aldrig kan förstå vad de har upplevt.
    MVH
    Petter Eremiten


  29. Hej Peter med vänner!

    Har kunniga och nära bekanta som istämmer med bedömningen att Das Boot är en av de mest gedigna skildringar av flera lager av krigets väsen som gjorts.

    Gratulerar till färdigt verk, Peter. Ser fram emot att tillbringa timmar med en tung bok i hand!

    Vi behöver inget helvete så länge det finns krig.


  30. Håller med den person som skriver om Bogart och Myteriet på Caine. Mkt bra! Aldrig glömmer man väl Bogarts nervösa stirrblick…
    Kan det stämma att skådespelaren Michael Caine (oförglömlig i bl a Ciderhusreglerna) tog sitt ”artistnamn” efter denna film?
    M v h Mohikanen.


  31. Jag kom på en stridsscen som är bra – en av de få. Av en mästare, Akira Kurosawa. Filmen heter Ran och stridsscenen, om jag nu minns rätt, är en del av tiden, alldeles tyst. Effekten blir stiliserade bilder, oerhört vackra men samtidigt fasansfulla. Kurosawa hade nog kunnat göra en bra film av Illiaden!


  32. ”I vanliga krigsfilmer finns sällan plats för vardagen, utan man måste raskt ta sig till det som man antar att publiken betalar för att se: explosionerna, effekterna (…)
    I detta påminner krigsfilmer rent berättartekniskt mest om pornografiska filmer. Även där är tiden mest en matematisk abstraktion som mäts i det antal sammanstötningar man lyckas prestera. Och sedan händer bara samma sak igen, och igen (…)

    Resultatet blir i båda fallen något som känns vansinnigt utdraget och förlamande, förkrossande, förkvävande tråkigt.”

    *** SIR PETER,

    you DO have a point here! Finns det NÅGOT som är mer ”förkvävande tråkigt” än att se pornografi på film?!

    Det skulle i så fall vara, som sagt, KRIGSFILMER.

    I admire your patience, Sir:

    att betitta 5,3 timmar ubåtsfilm skulle jag aldrig klara! För att gå i land med en slik prestation gäller det att ha

    A) rikligt med tålamod,

    B) extremt gott om tid, och inga vardagssysslor som kräver ens uppmärksamhet
    och

    C) en tålig urinblåsa.

    FÖR ÖVRIGT UNDRAR JAG varför Du inte skriver krönikor i DN regelbundet längre.

    Enligt Presstext skrev Du i DN förra gången i juni om FRA), dessförinnan i februari, dessförinnan i september 2007.

    Tidigare fanns en mer påtaglig regelbundenhet i Dina bidrag.

    De bästa,
    Bertil Mollberger,
    Stockholm


  33. Håller helt med.
    Apocalypse Now är den bästa krigsfilmen.
    Samtidigt ska alla veta att det är en perverterad version av Mörkrets Hjärta som för övrigt är den bästa boken.

    Filmen om när/hur man gjorde Apocalypse Now är den bästa filmfilmen.

    Alla uppräknade filmer i kommentarerna är också bra men bara en kan vara bäst. Ett tag. Sedan är någon annan det. Det är olika krig som skildras. Eller ska jag skriva krigsytor. Culloden har jag inte sett.


  34. Det bedömningen av krigsfilm handlar om är, tror jag, en sammanvägning av det etiska och det estetiska i filmerna. Vad gäller den etiska komponenten kan man kanske tala om en etisk minimalism, t ex nihilism, som den ena ytterligheten och en etisk maximalism, i form av olika typer av idealism, t ex heroism, nationalism, nostalgi, romantik m m, som den andra ytterligheten.

    Den estetiska komponenten är kanske framför allt avhängig av en rad berättarkonventioner och filmstilar samt graden av självständighet i relation till dem. Också krigsfilmer kan vara mer eller mindre ”poetiska” eller avskalade, mer eller mindre ”bombastiska” eller ”spännande”.

    Hur de här två komponenterna eller koordinaterna, etiken och estetiken, skapar ett utrymme för vårt mottagande av filmerna är sedan det som är det riktigt intressanta i sammanhanget. Om jag tänker på en film som Clint Eastwoods The Flags of Our Fathers (2006) så är den nästan pedantiskt välgjord och stark, som det brukar vara hos Clintan. Märkligt nog liknar den både Steven Spielbergs Saving Private Ryan (1998) och Terrence Malicks Thin Red Line (1998). Från spielbergfilmen hämtar den väl framför allt det ”pseudo-dokumentära” (om än starkt dramatiserande) greppet att skildra krigscenerna på. Samtidigt är Eastwood mer återhållsam än Spielberg. Filmen går ju till en början också nästan i svartvitt (monochrome), men liksom antagligen alla krigsfilmer gjorda i Hollywood efter 1998 är den på något sätt tvungen att ta ställning till Spielbergs film. Också Saving Private Ryans uppvisning av ”cinema verité”, är ju gjord i svartvitt, scenerna från ”Omaha-stranden” alltså.

    Likaså förefaller Thin Red Line med sin mer ”poetiska” stil att vara en viktig referensram för Eastwood som undviker (men inte lyckas helt) att göra sina män till hjältar av den typ Spielbergs film gjorde dem till. På ett sätt kan man betrakta filmen som ett amalgam av Spielberg- och Malick-filmerna och –filmestetikerna. Borde snarast se Clintans ”japanska” version av striderna, Letters From Iwo Jima (2006), för att få ett helhetsgrepp på den eastwoodska krigsfilmsestetiken.


  35. En snabb sökning på det famösa Internet ger informationen att den gamla filmen ”Die Brücke” fått en nyinspelning för tv som tydligen ska visas på tyska kanalen Pro7 sent i september. Förmodligen sevärt.


  36. Ser att en ny avhandling och bok om hur kriget låter på film, dvs hur ljud och musik i krigsfilmer konstrueras, ges ut i Tammerfors, av Susanna Välimäki. Miten sota soi? (Hur ljuder kriget?) är titeln på boken som tyvärr bara finns på finska. Välimäki koncentrerar sig på filmer som utspelar sig under andra världskriget, från Okänd soldat till The Thin Red Line.

    Såg i går kväll en ytterst fascinerande överlevnadshistoria, från Vietnam-krigets dagar, om den tysk-amerikanske stridspiloten Dieter Dengler, av Werner Herzog. Rescue Dawn heter filmen. Alltså inte dokumentären Little Dieter Needs to Fly (som jag sett tidigare) utan fiktionfilmen om samma ämne, med Christian Bale som Dieter Dengler. Användningen av ljud och musik i filmen, av Klaus Badelt, är spännande, gjort på ett mer återhållsamt sätt än vad man är van vid i Hollywood-produktioner.

    Och inga CCR-, Doors- eller Hendrix-låtar här, vilket ju annars är en kliché i Vietnam-krigsfilmer.


  37. Sven-Erik! Det låter intresant. Det är en av de punkter där jag funnit glappet mellan fiktion och verklighet som allra störst: ljudet i en ”skarp” situation går utöver allt man någonsin sett på film, känns inte sällan lika mycket i inälvorna som i öronen. Det närmsta man kan komma är inledningen på ”Saving Private Ryan” och då i en liten biograf med en sjuhelvetes ljudanläggning.


  38. En likhet mellan de två filmernas – Saving Private Ryan och Rescue Dawn – användning av ljudet som förstärkare av en subjektiv ”gut feeling” som känns hos åskådaren är den tystnad som signalerar en (tillfällig) dövhet på slagfältet/ i fånglägret, till följd av de tryckvågor mot öronens trumhinnor som vapen kan åstadkomma.


  39. Jag har inte något särskilt att tillägga till denna intressanta diskussion än att även jag vill lägga min röst på Generation Kill som en krigsskildring som bör rankas mycket högt. Nästan på samma nivå som Das Boot. Som nämnts fokuserar även den i stor grad på livet mellan striderna medan stridscenerna ofta är korta och saknar mycket av den traditionella dramaturgi där folk dör eller skadas på rätt narrativ tidpunkt som de flesta andra krigsskildringar anammar.


  40. Hej,

    Vi är i färd att uppföra en ubåtshall utanför Marinmuseum i Karlskrona. Hallen ska hysa ubåten Neptun som var en svensk schackpjäs i vårt vatten under kalla kriget. Vi har även robotbåten Västervik som i samlingarna. Satsningens budget liger på ca 70 miljoner kr. Båda fartygen hade aktiv roll vid U137 incidenten. Det finns även andra märkliga märkliga händelser och politiska spel som inte har berättats. Tex har vi nära samarbete med kommendör Hamilton tidigare chef på Neptun som kan bekräfta andra ubåtar än Sovjetiska i svensk skärgård. Vi har en föreläsning där han offentliggör detta. kl 18 30, 2 oktober i Karlskrona, välkommen om du är intresserad.
    Den nyheten får förmodligen många att fundera?
    Vi avser att lyfta fram dessa berätelser, dokumentera och beskriva för nutid och framtid. Vi har duktiga historiker och en etnolog kopplad till arbetet för att säkerställa vetenskaplig grund och därtill önskar vi att berättelsen ska kunna framföras på ett sätt som gör att vi når fram till människor i landet och undrar om du Peter vill hjälpa till med det. Det hela blir spektakulärt både visuellt och för sinnet.
    Sincerely, Richard Bauer 0733923673 Chef Marinmuseum


  41. Det görs ju en ”uppföljare” till Band of brothers, The pacific som kommer 2009 förhoppningsvis.
    Jag tycker mycket om krigsfilmer, varför vet jag inte riktigt. Det är något speciellt med män (det är ju män i det här fallet) som klumpas ihop under bisarra omständigheter. Det är inte striderna i sig som är fascinerande, utan, ja livet så nära döden.


  42. Hej kamrater.
    Das Boot är den ”riktiga” ubåtsfilmen och ”Poltava” är tillsammans med Arnfinn Hagas ”Alta Bataljon 1940″ exempel på fantastiskt realistiska krigsböcker.
    Slaget om Narvik är en fantastisk historiehändelse, inte allt för länge sedan. Tyvärr har det skrivits både bra och mindre bra böcker om den händelsen.
    Alta Bataljon är en av de bättre.

    Hälsar en f.d ubåtsman.


  43. Wow yeah! Jag hittade till din blogg.
    Håller med om att Das Boot kan vara historiens bästa krigsfilm.

    Men den ljuger fruktansvärt. Men om man betygsätter ur dramaturgiska mått så är den väldigt underhållande.

    Jag har läst lite utav det du skrivit. Väldigt bra. Fast det var ju inte sant.


  44. Den brittiska tidningen Empire har låtit 10.000 läsare, 150 Hollywoodhöjdare och 50 tunga filmkritiker rösta på sina favoritfilmer.

    Bästa krigsfilmen blev … …. …. Apocalypse Now

    http://www.dagensps.se/artiklar/2008/10/03/56909481/index.xml?referred_from=/nyhetsbrev/film-noje/2008/10/03/71935604/index.xml

    I alla fall från Hollywodd :)


  45. Är det någon som kan berätta lite mer om den här 319 minuter versionen av Das Boot?

    Det enda jag hittar, förutom den vanliga 206 min ”Directors cut”, är ”The original uncut version”, som är 293 min på Region 1 (NTSC) och 282 min på Region 2 (PAL).

    Finns det ytterligare någon ny version släppt? Vart får man tag på den i så fall?


  46. Ja, Das boot i långversion är definitivt den bästa krigsfilmen genom tiderna. Men för er som nte vet har faktiskt samma regissör gjort en till, den heter Stalingrad. Inte direkt i samam klass men förvånande hög klass och framförallt inte en hollywood-skräpfilm med hjältar klich’er etc. Jag skulle ngo säga att denna films första 20-30minuter faktiskt slår das boot.


  47. Das boot är den bästa film jag vet. Jag har 3-timmarsversionen som jag ser med jämna mellanrum. Och så nu denna underbara nyhet: 5 timmar! Jippie! Hur kan jag ha missat det? Den är beställd nu i alla fall och jag ser storligen fram emot att se den. Helst NU.


  48. Så tråkigt är det väl ändå inte med porr?


  49. Tveksamt om nån läser detta, men jag skulle vilja ha svar på samma frågor som Johan. Jag hittar ingen 316-minutersversion.


  50. Ni som ej hittat den får helt enkelt jobba lite hårdare: ”Das Boot (mini-series) The original uncut version Sony Pictures SSSD 26775 U 2 DISC Speltid: 4 tim. 42 min.”

    Jag köpte min i en videobutik vid Mariatorget i Stockholm.


  51. Jag hittade ganska fort två versioner, en ”director’s cut” och en ”mini series”. Felet jag gjorde var att jag tittade för mycket på tidsangivelserna, det fanns åtminstone tre olika, vilket förvirrade mig. Nu har jag fått klarhet i frågan och ser framemot tristessen.


  52. Ni har alldeles glömt bort ”Memphis Belle”. Spelfilmen alltså, inte dokumentärfilmen.
    En fantastisk film som handlar om amerikanska bombflygare under andra världskriget. För en flygentusiast som jag är den i klass med ”Das Boot”
    Med Boeing B17 Flygande Fästningar. Ett stort drama och välgjord film.
    Prognosen för en flyg-besättning var särdeles dålig. För RAF stupade 50.000 flygare, det vapenslag som drabbades hårdast relativt sett på den allierade sidan.


  53. Angånde det här med ljud i krig: På Maritiman i Götborg kan man får uppleva ett ”sjunkbombsanfall” ombord (i?, kan knappast vara på) ubåten Nordkaparen. Man får höra hur det låter med en 50-grams dynamitgubbe som detonerar strax utanför skrovet. Enligt den tidigare örlogskapten som guidade oss låter (och känns) det ungefär som en ”riktig” sjunkbomb som detonerar 1000 meter bort. Ganska skrämmande och högljudd upplevelse…

    /Martin


  54. hahaha rolig rubrik, jag satt just och tänkte på att Das Boot är bättre än porrfilm. Tänk bara, en massa instängda män, det vore ju ngt att vara där ;)



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 67 andra följare

%d bloggers like this: