h1

Nedför vattenfallet

lördag, 27 september 2008

Drömde följande: står tillsammans med en rad andra människor invid ett stort, högt vattenfall. (Tänk Niagara, tänk ”Apocalypto”.) Plötsligt vänder sig en i sällskapet om, och hoppar rakt ned, fullt påklädd, med ryggen mot vattenfallet och ansiktet mot oss. Personen ser ut som Bengt Ohlsson, författaren och krönikören.

Det hör till historien att jag är en aning höjdrädd, men hans exempel sporrar mig. ”Kan han så kan jag”. Jag tar sats, gör ett vilt språng och hoppar efter.

Jag svävar ned genom en tät, tät dimma av vattenstänk. Och jag faller och faller och faller, hinner tänka ”jag måste se till så att jag ej träffar botten”, hinner ta långa, djupa andetag flera gånger, inför nedslaget.

Så slår jag ned i vattnet. Sprattlande simmar jag upp mot vattenytan. Luften håller på att ta slut.

När jag väl kommit upp ser jag att jag är en del av en hel grupp som alla hoppat, och som nu trampar vatten i en liten cirkel. Känslan av triumf och gemenskap är överväldigande. Skratt och jubel. En av personerna är min vän Charlie Christensen, serietecknaren. Han hälsar mig med ett brett leende, varnar sedan alla att vi nog måste simma undan en bit så att vi inte träffas av någon som hoppat efter oss.

Då gör vi det. Vi är alla mycket glada.

Annonser

12 kommentarer

  1. Kan förstå känslan.

    Känslan av att göra något man tidigare, inte ens tänkt på att göra. Att göra något man tidigare, inte har haft mod till.

    Bra känsla


  2. Peter i drömmen: som Jaguartass i Apocalypto? Minns jag rätt var det just så avstampet för Jaguartass’ hopp tedde sig: med ryggen mot vattenfallet och ansiktet mot de jagande holcanekrigarna.

    Jag har analyserat betydelsen av hopp i äventyrsfilmer, speciellt filmer där man jagar en eller flera protagonister (”chase movies”) och särskilt då hopp från vattenfall, dammar, klippor och liknande, i en vetenskaplig text som fortfarande är outgiven, men som jag hoppas hinna färdigställa i artikelform småningom. Presenterade en kort version av texten vid den internationella etnologkongressen i Derry i somras.

    Det ett sådant hopp – finns även i t ex Jagad med Harrison Ford, i Papillon, The Beach och The Bourne Ultimatum – enligt min tolkning signalerar är huvudpersonens avgörande statusförändring. Hoppet utförs i dödsfara, i absolut sista sekunden och protagonisten överlever alltid. Hoppet är därmed en Deus ex machina – och storyn en manlig hjältefantasi – där den horisontella axeln möter den vertikala i äventyrsberättelsen, och räddar vår hjälte. Notera också att ordet hopp har de här två sidorna semantiskt i svenskan.

    Efter hoppet vet vi att protagonisten verkligen är en hjälte, att han har en hjältes hjärta. Han är nämligen beredd att offra sitt liv, hellre än att bli tillfångatagen eller dödad av sina förföljare. I Apocalypto är hoppet vid vattenfallet dessutom filmens peripeti, en omkastning av de deltagande aktörernas öden, så att den jagade nu blir den som jagar sina jägare. Den värld Jaguartass hoppat ner i och in i från stupet är ”hans” djungel där andra regler gäller än i den värld som ligger ovanför vattenfallet, närmare Mayastaden. Filmens rum är alltså tudelat: den ”främmande” staden och dess omgivningar och djungeln som tillhör Jaguartass och hans klan, familj.

    Vertigo, denna vertikala axel, som också betyder höjdskräck, och som är ett medicinskt symptom med bl a illamående, yrsel, svindel och förlust av spatial känsla, orienteringsförmåga, får hela berättelsen att vända om, gå mot sin logiska upplösning. På ett märkligt sätt blir vertigo här lika med peripeti, omkastning av ödets lotter, och därmed samtidigt en form för hämnd, vedergällning.


  3. Apropå graden av exotiserande fantasi i Apocalyptos beskrivning av mayakulturen, se FD Johan Normarks informativa artikel i tidskriften Arkeologen nr 1/07 s. 16-21. Finns på nätet: http://hum.gu.se/institutioner/arkeologi/publikationer/Arkeologen/ark_1_07.pdf


  4. Sven-Erik Klinkmanns synpunkter är intressanta, men jag för min del associerar mest till det du har skrivit här på bloggen om Lord Moran och till det du berättar i ”Spegelscener” om din fascination för kriget.
    Om detaljer och personer i ens drömmar över huvud taget betyder något kan det inte vara oväsentligt att det är just ”Bengt Ohlsson”, framgångsrik författare och kåsör liksom du själv, dessutom sarkastisk kritiker av språket i ”Poltava”, som kastar sig baklänges rakt ner i det där väldiga vattenfallet. Att du sporras att följa hans exempel trots att du är ”en aning höjdrädd” har jag svårt att tolka på annat sätt än att du vill framstå som, eller vara, lika modig som han, och jag får alltså intrycket av ett slags (försenat) mandomsprov.


  5. Intressanta idéer. Detaljen med BO är givetvis den märkligaste. Det han gör – skriver kåserier och romaner – är ju inte något jag själv direkt längtar efter att göra. Jag associerar själv den här personens språng i drömmen med en beskrivning jag nyss läst om en som tog livet av sig på detta vis, just genom att hoppa ut med ryggen före, troligtvis för att slippa se – det finns alltså ett element av rädsla i just den detaljen. Försenade mandomsprov vet jag inte heller, för om det bara handlade om detta skulle jag ju inte upprepa dem, igen och igen – alltså att åka till krig.

    Hela drömmen kanske handlar om döden, skräcken inför den, och sedan ett slags återuppståndelse, präglad av glädje, när man inser att gränsen verkligen är passerad och att det hela inte var så farligt. Hmmm – näe, det hänger inte riktigt ihop. 🙂 Det gör drömmar sällan. Men känslan som drömmen uttryckte var svindlande och på alla vis god.


  6. Ta det inte så allvarligt, Peter. Det mesta jag kläcker ur mig när det gäller drömtolkning är rena hugskott. 🙂 I det här fallet tyckte jag dock att det fanns en del att gå på. Bengt Ohlsson är visserligen inte historiker och du har mig veterligt aldrig skrivit kåserier (en felskrivning av mig), men ni är båda framgångsrika författare och Ohlssons På stan-kåserier annonseras ju ofta som krönikor – och du har själv varit krönikör, osv.

    Jag vet naturligtvis inte vad drömmen ”egentligen” handlar om. Döden och skräcken inför den, föreslår du själv. Ja, det är väl inte otroligt. Men att den också handlar om något slags mandoms- eller tapperhetsprov, försenat eller inte, förefaller mig uppenbart; modet är, som jag ser det, inte en egenskap man en gång för alla äger, utan något som föds med varje ny situation som kräver ett modigt uppträdande av oss.


  7. En drömtydare kunde ha mycket kul åt detta.
    Kanske symboliserar drömmen att du nu ännu en gång har lyckats producera en bok. Vägen dit var mödofylld men nu är den avklarad.

    Även jag fastnade vid Custers idéer om att BO är en avgörande del i drömmens betydelse. Att du nu har blivit något som BO är och som din vän CC antyder att fler efter dig ska bli.

    Det som gör detta så fasansfullt intressant är att ditt undermedvetna vet något som inte du ännu har kännedom om. Det är det mänskliga sinnets och den mänskliga identitetens mysterier som intresserar.


  8. Jag kanske ska tillägga att jag inte instämmer i de slutsatser Bengt Ohlsson tycker sig kunna dra av ditt ordval i ”Poltava”. I någon mån har han naturligtvis rätt i att ett språk är ”som ett fingeravtryck”. Men ett fingeravtryck säger ju vanligtvis inte särskilt mycket om den som lämnat det om det inte återfinns i polisens fingeravtrycksregister. 🙂

    För övrigt tycker jag att Ohlssons ”Gregorius” är en välskriven men något monoton roman som skulle ha vunnit på att kortas ner ett hundratal sidor. Att läsa den kan förvisso ge en ett mera nyanserat porträtt av pastor Gregorius än det Hjalmar Söderberg tecknar i ”Doktor Glas”, men draget av pedofil har Ohlsson dock inte riktigt lyckats sudda bort verkar det. Helga är ju trots allt bara tolv år när pastorn hypnotiseras av hennes nakenhet i spegeln och därmed uppger sina dagdrömmar om att adoptera henne. I stället börjar han nu dagdrömma om att gifta sig med henne, varvid hans upplevelse av hustruns stela och maskliknande ansikte naturligtvis förstärks och hans egen roll som älskande make blir skenhelig på gränsen till falsk.

    ”Romanen fullkomligt strålar av kärlek”, heter det i ett kritikerutlåtande som återges på baksidan av min pocketupplaga. Ja, det gör den kanske, men kärleken har många ansikten och alla strålar inte lika varmt och omtänksamt. 😉


  9. Kan tillägga att jag faktiskt gillade ”Gregorius” – trots att jag – skam till sägandes – som gammal inbiten Söderbergläsare gick till verket med den förutfattade meningen att ej tycka om den.


  10. Peter, har du funderat på att samla dina drömberättelser/beskrivningar i bokform? Drömmarna du beskriver på din blogg är så cinematiska, poetiska och detaljrika att de helt säkert skulle erbjuda massor av tankestoff för en rad läsare. Dessutom ingår där ofta ett fantastiskt element som gör att man kan börja tänka i t ex surrealistiska banor, på ett slags drömgeografi som känns oerhört spännande och viktigt i en tid som flödar över av vilsna, splittrade bilder och berättelser av olika slag.

    Också flera andra av dina blogginlägg innehåller ju liknande poetiska, nästan drömlika kvaliteter som man gärna skulle läsa i ett sådant sammanhang. Nu senast t ex Omvänd noppera-bō.


  11. Du är nominerad som en av mina favoritbloggare!


  12. Din blog är nominerad!

    http://msgarbo.blogspot.com/2008/09/shit-pommesfrittes.html



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: