Gryningsresa

Till dels handlar det nog om ett optiskt fenomen.

När vi sätter oss i bilen för att åka till sjukhuset har solen just gått upp, och dess strålar har ännu bara nått trädens toppar. (Många av fälten vilar ännu i grå gryningsskugga.) Det sneda oktoberljuset fyller lövträdens vissnande lövverk med än mer färg, förstärker dem flerfaldigt och gör att löven liksom fluorescerar i intensivt gult.

Det är som att åka i en tunnel av guld. Märkligt. Har aldrig sett något liknande.

I Goethes färglära tillhör gult plusfärgerna, de som inspirerar till snabba, livliga och längtansfulla känslor. Gult är också den den färg som enligt honom ligger närmast ljuset, och som i sin renaste form har en rofylld, men samtidigt inspirerande effekt.

Själv förundras jag över att jag, som levat så länge, ännu kan få skåda saker jag aldrig skådat förut, ännu ibland får möta världen som om den var ny.

Senare, när allt är klart, sitter jag med min nyfödda dotter i famnen och studerar hennes ansikte. Hon sover, men i ansiktet går det att förnimma rörelse. De små näsvingarna med sina mikroskopiska vita plitor fladdrar till en aning. Och de tunna ögonlocken med sina utsökt fina kapillärnät och kurviga ögonfransar rör sig i takt med att ögonen under dem far än hit, än dit.

Hon tittar med slutna ögon. Hon REM-sover. Hon som aldrig skådat världen, för vilken den bara är ny, känner den redan så mycket att hon kan drömma om den.