Archive for 21 oktober, 2008

h1

En misslyckad karriär

tisdag, 21 oktober 2008

En gång var jag med om att haverera en lovande karriär innan den ens inletts.

Det var vid mitten av 80-talet, och jag var ung doktorand som uppvisade visst löfte. En av mina handledare hade goda försänkningar i museivärlden, speciellt den som sysslade med stormaktstida ting. Ett liv på museum var ett av de alternativ jag hoppades på, när jag någon gång lyfte mig från böcker och studentliv och – med en rysning – övervägde Framtiden.

Precis som de flesta av mina kamrater hade jag ingen aning om hur jag skulle kunna försörja mig när doktorsavhandlingen väl var skriven och utbildningen väl var över. Vid denna tid hade jag en papperstia fastnålad på min anslagstavla, en tia jag vunnit en kväll i ett vad som gällde vilket år som slaget vid Tannenberg stod. När folk frågade jag brukade jag säga: ”Det där är den första slant jag tjänat på att läsa historia. Och sannolikt också den sista.”

Framtiden var ett mörkt, outgrundligt moln. På unga människors vis var jag dock kapabel till mycken kreativ förnekelse, och jag och min flickvän njöt ett fattigt men ändå gott och mycket fritt studentliv. I värsta fall hoppades jag kunna leva på henne – hon höll på att utbilda sig till biokemist. Jag bar secondhand-kavajer. För att få råd att köpa en bok behövde jag planera i veckor. Men att vara ung handlar inte i första hand om att inte ha pengar, utan om att inte bry sig över det faktum att man inte har pengar.

Så plötsligt: en öppning.

Min handledare sade att hon ville ha med mig på ett internt möte i Livrustkammaren. Där skulle man hålla en hjärnstorm inför en ny utställning, med tema hämtat – från Stormaktstiden. Inget sas rent ut, men det var uppenbart att hon tänkte visa upp mig, och att jag skulle få en chans att demonstrera hur briljant och uppslagsrik jag var. Spelade jag bara mina kort väl kunde detta vara början på en lång och givande bekantskap. Jag var både upphetsad och nervös.

Så kom den stora dagen.

Jag tog på mig slips och kavaj. (Vilket inte var någon större ansträngning, för det här var mitten av 80-talet, remember?) Kvällen innan hade det dock varit postseminarium, och en av de andra doktoranderna hade bjudit på hembränt av sämsta slag, riktig fulsprit. Kvällen hade blivit sen, och jag hade kommit hem full till den lilla studentlägenheten. På morgonen hade spritens omisskännliga acetondoft flyttat över till min egen andedräkt.

Ändå hade jag vaknat lätt euforisk, över Dagens Tillfälle kan tänka.

Det var först när jag satt på pendeltåget till Stockholm som den fasansfulla sanningen uppenbarade sig för mig.

Morgonens eufori handlade till stor del om kvardröjande berusning. Den rann av mig på tåget. Istället kom en baksmälla, en baksmälla som stod i direkt proportion till fulspritens monumentala undermålighet. Jag kräktes på tågtoaletten.

Minns inte hur jag tog mig till slottet, men plötsligt satt jag bara där, kallsvettig, med min stickade slips, i ett stort sammanträdesrum med gigantiska fönster, runt ett stort, tungt, avlångt bord, kantat av idel allvarliga ansikten. Bak våra ryggar höga, mörka bokhyllor.

Minns heller inget av diskussionen, för jag var fullt upptagen att hålla fast mig vid den stadiga bordsytan, som vore den en flotte, och hålla mig flytande där jag översköljdes av våg efter våg av illamående. Jag var rädd för vad som skulle ske om jag öppnade munnen. Kanske skulle jag spy rakt ut över alla konferensblock och overheadark? Yrseln gjorde det dessutom svårt för mig att fixera blicken, än mindre att göra briljanta inlägg. Flotten gungade. Huvudvärken var skärande. Jag stirrade på väggklockan, räknade minuterna, räknade sekunderna, flyttade runt på min pinnstol, oupphörligt. Ångest.


Så – – – äntligen stötte flotten mot land. Jag reste mig på svaga ben.

Sammanträdet var över. Jag hade inte fått ur mig Ett Enda Ord.

Jag såg att min handledare är förbryllad, besviken. Men jag var ändå glad, glad över att ha överlevt. På väg ut genom dörren vände jag mig lättad till en kvinna som suttit bredvid mig och sade, förvånansvärt uppriktigt, ”Jag är så bakis”. Min handledare intervenerade, presenterade. Den jag valt att vara öppenhjärtig inför var en av cheferna där på Livrustkammaren, Agneta Lundström. Vi tog i hand. Godda, godda. Jag skämdes.

Det kom inga fler inbjudningar om att vara med och hjärnstorma på Livrustkammaren.

Då och då under de kommande åren återkom jag till det där misslyckade mötet. Om jag bara, Om jag bara inte, Om, Om –

Så här i efterhand är jag glad över det som skedde. Tror inte att jag skulle ha passat vidare bra i museivärlden.

”Så här i efterhand”, ja.

Minnet lyder under en speciell optisk lag, som gör att det passerade landskapets linjer alla tycks mötas i den punkt som är nuets jag. Alla andra möjliga jag (museum-jaget, FRA-jaget, universitetslärar-jaget, stanna-kvar-i-Boden-jaget, etc) blir till avvikelser, i en mening omöjliga att föreställa sig, annat än som bekräftelser av Det Som Blev.

Men i ett parallellt universum sitter det säkert en högre tjänsteman som bär mitt namn på något museum, med lampa vid dörren och sammanträdesscheman i kalendern. Och han funderar över den där boken han skrev för en 25 år sedan och som Bonniers refuserade, och över det där refusbrevet som han rev i små, små, små bitar under en promenad upp mot slottet. Och han tänker att han så här i efterhand är glad över det som skedde, för han är nöjd med det liv han har, och han tror dessutom inte att han skulle passat vidare bra som författare.