Bild och verklighet
söndag, 26 oktober 2008Den film som ännu håller publikrekordet i Storbritannien är en dokumentär, och den är över 90 år gammal : ”The Battle of the Somme”. Det är en propagandafilm som sattes samman i omedelbar anslutning till det stora slaget i Frankrike 1916, och hade premiär medan bataljen ännu pågick. Den består mestadels av helt autentiskt material, filmat före och under striderna.
Som denna, som föreställer ett antal (synnerligen kamerovana) brittiska soldater från Lancashire Fusiliers i en liten ravin, där de väntar på order att storma (notera soldaten som just kissat klart):
Bara en tjugo minuter efter den här sekvensen togs attackerade de en punkt britterna benämnde Hawthorne Ridge och hamnade i kraftig kulspruteeld. Bara runt 50 nådde fram. En stor del av dem vi ser har alltså kanske en halvtimme kvar att leva.
Andra, som dessa två, vet vi är arrangerade (om man tittar noga i slutet av sekvens två ser man hur en av de ”stupade” lägger sig till rätta, och placerar sin ena fot över den andra):
Dessa två sekvenser är också de tveklöst mest återanvända, och går att se i snart sagt varenda dokumentär som handlar om västfronten. Allt enligt den lag som säger att dramatiskt material, även om det är fejkat, tenderar att tränga ut mindre dramatiskt material, även om det är autentiskt.
Sedd som ett stycke historia är ”The Battle of the Somme” inte mycket att ha. Den måste betecknas som förvirrande, motsägelsefull och ibland direkt missvisande. Publiken får ingen helhetsbild, utan ställs inför rader av kaleidoskopiskt skiftande bilder och sekvenser, ofta underligt utdragna: man inser att något verkligen pågår, men oklart vad, oklart var och oklart vem. Vi möts av få förklaringar och den moderna filmdramaturgin lyser nästan helt med sin frånvaro.
Det är paradoxalt nog detta som är filmens stora styrka, och gör den till ett sådant enastående samtidsdokument. För dess sanning är inte så mycket historikerns som deltagarens.
Varenda gång jag själv sett ett riktigt slagfält där strider pågår har jag drabbats av overklighetskänslor. Den dramatik man är van vid från TV och film lyser nästan alltid med sin frånvaro. Och precis som när man ser den här filmen inser man att något verkligen pågår, men det är oklart vad, oklart var och oklart vem.
Det som gör ”The Battle of the Somme” till en sådan speciell upplevelse – trots att den är tänkt som ren propaganda – är givetvis att filmkonsten vid denna tidpunkt ännu sökte sin form, rent berättarmässigt. Publiken under denna tid förväntade sig inte i första hand en berättelse: de var där främst för att se ett spektakel, se ett återgivande av ett ögonblick i tiden. Vad gäller rörliga bilder, vill jag därför påstå att detta faktiskt är så nära vi nu kan komma det Första världskrigets verklighet.
Den som vill se ”The Battle of the Somme” bör transportera sig till Filmhuset i Stockholm nu på tisdag, där den visas 18:00 i Bio Victor. En brittisk stumfilmspianist vid namn Stephen Thorne ackompanjerar visningen med ursprunglig musik, och jag själv introducerar filmen. Fri entré.
Peter Englunds blogg 
Tittar på den första sekvensen, den autentiska. Fasansfull.
Mycket intressant. Kände inte alls till den. (Vid Somme deltog f.ö. Hitler och Tolkien på resp. sida.) Stora smällen vid Hawthorne Ridge är också med, finns på Youtube.
Mer att läsa: http://en.wikipedia.org/wiki/The_Battle_of_the_Somme_(film)
Det är svårt att se den som en propagandafilm. Inga läskigheter såklart (mer än psykologiskt), men inte heller särskilt medryckande. Men man är väl blasé… En undran: Har denna film verkligen publikrekordet än idag?
Tror det, i alla fall i relativa termer. Hälften av alla vuxna människor i Storbritannien såg den.
Varför lägger han sin fot över den andra?? Har sett detta på flera bilder, och även på omslaget till din bok?
Omöjligt att veta. Skulle gissa att skälen är olika. På filmen lägger han ena foten över den andra för att göra det mer bekvämt för sig, antar jag. Den stupade på omslaget till min bok har kanske fått fötterna korsade när man skulle bära bort honom – det är ett enkelt sätt att förbättra greppet.
Filmvetaren Noël Burch har visat att den dominerande formen av representation som är rådande inom tidig film, med sina försök att konstruera omfattande panoramiska, icke-lineära rum och rörelser, väldigt långt följer tidigare teknologiers, t ex dioramas och cinéoramas exempel, också målarkonstens. Burch kallar den här typen av tidig filmkonst för en primitiv, anti-realistisk, icke-centrerad och icke-lineär representationsform. Han kontrasterar den formen mot den typ av cinematisk representation och berättande som vi är vana vid från filmer av i dag, speciellt då de som är gjorda i Hollywood, som har en lineär, karaktärsdriven representationsform, ett dito berättande och rumsproduktion.
Den primitiva formen av filmmakeri som Burch också kallar en tableau (vilket pekar bakåt mot äldre former som vykort, ritade serier, magiska tricks och music hall-underhållning) kräver, menar han, översiktliga bilder som är överfyllda med tecken. Andra element i formen är en horisontell och frontal kamera och centrifugalitet. Den effekt denna primitiva form av filmmakeri ger en tittare i dag är en arkaisk kvalitet, och rentav ibland, en speciell poetisk kvalitet, som nästan har en alienerande effekt på tittaren.
Även på helger?
Jag har av ett medium blivit informerad om att man drömmer och tänker olika beroende på om man har höger eller vänster fot över varandra.
Detta är skillnaden i vilken värld man hamnar i insomningsögonblicket. Det som avgör ängelns vakande öga och vart hon släpper in dig i Morfeuvärldar…
Jag har idag glömt vilken fot som skulle ligga över den andra för att nå in i seansvärlden och vilken som var den mänskliga/vanliga dödliga världen.
Men en sak kan man själv prova och det är att lägga sig på rygg, läggg dig bekvämt tillrätta.
Kontrollera sedean vilken fot man automatiskt har lagt över den andra. Ibland när jag skall ligga och läsa blir det en automatik över hur fötterna lägger sig och vi kan kanske jämföra med vilken hopp eller skjutfot en idrottsman har som naturlig.
Samma sak med vilken fot man börjar en trappa med. Börjar man fel känns det genast, om inte annat när man når trappans högsta topp, man är mer ansträngd om man börjat med fel fot. Kroppen kanske har en sorts inställning som formger den hur man landar i dödens ögonblick……….
Lycka till i kväll och hoppas att många kommer och tittar på filmen! Det måste väl vara, som vi marknadsförara allt för ofta brukar säga, ett unikt tillfälle.
Sven-Erik, lärde man.
Centrifugalitet??
M v h Mohikanen.
Nu har jag inte besökt några riktiga slagfält, men jag drabbades faktiskt av ungefär samma känsla när jag klickade på en länk till den här filmen:
Den visar Blackwater-skyttar som skjuter (hoppas jag) fiender, och hamnar under beskjutning, men det bestående intrycket är hur alldagligt och nästan tråkigt det verkar – ingen blir särskilt upphetsad, det är bara ännu en dag på jobbet, och den där overkliga känslan kryper över mig som betraktare efter en stund.
Mohikanen,
centrifugalitet är alltså Noël Burchs begrepp. Som jag ser det fångar det in något av de svårigheter som den tidiga filmen hade vad gällde att presentera ett berättande stoff. I och med att – som man också kan se på de snuttar från Somme som Peter visade –
filmmakarna försökte tränga in så mycket som möjligt i s k long-shots, alltså avståndsbilder, kommer bildernas tableaukaraktär att understrykas. Det är just detta som Peter kallar ”rader av kaleidoskopiskt skiftande bilder och sekvenser, ofta underligt utdragna: man inser att något verkligen pågår, men oklart vad, oklart var och oklart vem.”
Man hade ännu inte lärt sig ett enklare abc för filmberättande, med omväxlande avstånd, ett aktivt användande av montage, beskärning av bilden m m, allt sådant som vi är vana vid. I den andra snutten, som är fejkad, finns möjligen vissa ansatser till ett cinematografiskt berättande som vi är mera hemma i. De bilderna förefaller mer fokuserade, mindre förstrött registrerande, mer regisserade helt enkelt.