Archive for 2 november, 2008

h1

För tjugo år sedan

söndag, 2 november 2008

I dagarna är det tjugo år sedan min första bok kom ut.

Mina förväntningar inför dess möte med publik och kritiker var dämpade. Om något skrämde så var det insikten att jag på detta vis öppnade mig för invändningar och kanske tillochmed hån. När jag för första gången tittade i förlagets katalog, såg hur stort de slagit upp mitt förstlingsverk, så blev jag faktiskt bara rädd: jag satt då på en snabbmatsrestaurang vid Stora torget i Uppsala, men störtade upp från en halväten Döner och irrade oroligt och planlöst iväg under en mulen augustihimmel.

Då var det nästan så att jag önskade boken ogjord.

När jag skrev ”Poltava” hade jag egentligen bara en fantasi. I den går jag med en bekant, gärna en kvinnlig sådan, i en bokhandel, och när vi strosar förbi historieavdelningen säger jag, lite nonchalant sådär, ”Den där har jag skrivit” och pekar. Och vännen ska då utbrista imponerad något i stil med ”Va, har du skrivit en bok”, och jag ska då bekräfta, lite avmätt sådär, och sedan ska vi vandra vidare.

Inte mer än så.

Första recensionsdag var den 28 oktober. Då hade jag uppenbarligen lyckats förskjuta hela evenemanget. När jag igår sökte få datumet bekräftat, letade jag reda på min almanacka för 1988 och fann då att den veckan var nästan helt tom på anteckningar! Där stod inget om ”Första recensionsdag”. Istället skulle jag den fredagen träffa en doktorand från Polen och – tydligen – diskutera rättspraxis under 1600-talet.

Hela den veckan dominerades istället av två helt andra saker: 1. Att min halvårsgamle son Gustav fått sin första tand och 2. Att jag på måndagen skulle ha ett nytt avhandlingsavsnitt klart. Som sagt: inte en rad om debut och recensioner och slikt.

Jag minns att jag på morgonen smög upp och hämtade DN som låg nedanom brevinkastet i vår lilla lägenhet på Studentvägen 17 i Uppsala. Jag slog upp kulturdelen. Jag fann en recension av min bok. Jag läste den i badet. Jag noterade att den faktiskt var riktigt bra. Jag var lättad.

Senare ringde Kjell, min förläggare, och ville att jag skulle komma till Stockholm. Han skulle bjuda på lunch.

Jag cyklade ned till stationen och tog pendeltåget.

Jag anlände lätt nedslagen till förlagets våning vid Humlegården. På Centralen i Stockholm hade jag tjuvkikat i Aftonbladet och skummat en avfärdande anmälan av en historieprofessor från Stockholm, som menade att det fanns mer intressanta saker att skriva om.

Kjell kunde dock förlösa mig ur min nyvunna dysterhet, ity han hade sett långt fler recensioner än jag och visste att det gått bra, tillochmed mycket bra. Han pekade och bubblade och skrattade. I samma veva dök det upp en journalist från Expressen som ville prata med mig med anledning av min debut. Tror det var min första intervju. Jag minns att jag blev avfotograferad sittande i en av Kjells blommiga fåtöljer.

Senare åt vi lunch på en restaurang i närheten av Rosenbad. Jag minns bara efterrätten: vit chokladmousse med orange mangosås.

Jag tog tåget hem.

När jag åter klev in i lägenheten var det redan mörkt. På TV rullade ett avsnitt av ”Batman”, 60-talsupplagan. Jag var glad, omtumlad och lite förvirrad. Jag berättade för Anki om min dag. Telefonen ringde.

Nästa dag gick vi ned på stan, Anki och jag, Gustav i den ljusblå barnvagnen. Jag styrde oss med bestämda steg förbi Studentbokhandeln på Sysslomansgatan, för jag visste att de hade ett exemplar av boken i skyltfönstret. Antar att jag nu skulle leva ut den där fantasin.

När vi kom dit var boken borta.

Jag tänkte något lagomt dystert i stil med ”sic transit gloria mundi”. (Det var först lite senare som jag fick reda på att orsaken var att boken sålt slut.)

Det var tjugo år sedan.

Annonser