h1

Skrivlogg nr. 20

tisdag, 4 november 2008

Nu är det exakt en vecka till första recensionsdag. Som jag skrivit förr: det blir bara värre med åren och erfarenheterna. Tidigare skrattade jag åt kollegor som flydde landet när Datumet närmade sig. Nu skulle jag gjort det själv, om det inte vore omöjligt av enkla familjeskäl.

Mina egna darrningar är påtagliga.

Två skribenter som jag själv respekterar, lundaprofessorn Svante Nordin samt SvD-kritikern Mats Gellerfelt, har dock redan avgett omdömen om boken, i form av texter skrivna för två olika bokklubbar.

Båda är mycket positiva.

Jag vet att det avslöjar min fåfänga, men jag kan inte låta bli att citera dem.

Svante Nordin avslutar så här:

Stridens skönhet och sorg lyckas med att fånga inte bara det individuella perspektivet utan också ögonblicket. Det första kapitlet utspelas den 4 augusti 1914 när skolflickan Elfriede Kuhr ser 149.e infanteriregementet lämna Schneidemühl, det sista den 13 november 1918 när Pál Kelemen återvänder demobiliserad till Budapest. Ingen av dessa eller av de övriga sjutton personerna kunde se in i framtiden, lika litet som vi kan det.

Men i efterhand kan vi läsa om dem i 212 korta vinjetter, gripande och fascinerade, i Stridens skönhet och sorg. Rent litterärt är detta författarens kanske starkaste bok. Peter Englund har aldrig skrivit bättre.

Hela texten finns här.

Och Mats Gellerfelt avslutar så här:

Detta är en av de mest gripande böcker jag över huvud taget har läst, så omskakande att jag ibland faller i gråt. Den handlar om ett krig för länge sedan, men den handlar också om vår egen samtid, om det människan aldrig tycks upphöra att göra med människan. Den fråga man ställer sig efter avslutad läsning blir då: måste det vara så här?

Det är emellertid litteratur av detta slag som kan skänka en glimt av hopp om människan. Jag skulle vilja uppmana alla som är intresserade av väsentliga böcker att inte lämna Stridens skönhet och sorg oläst. Då missar man en stor och omskakande upplevelse, oförglömlig.

Och hela den texten återfinns här.

Advertisements

35 kommentarer

  1. Det tycks som om du inte har så mycket att darra över. 🙂
    Ser fram emot att läsa boken.


  2. Så fina omdömen, Peter!
    Jag litar på dem!
    Och på dig… 🙂
    Mohikanen, m v h.


  3. Varför det blir värre med åren? Kanske för att fallhöjden ökar. Och för att inga träd växer till himlen. Knepigt detta.


  4. Fåfänga är ett elakt sätt att benämna självkänsla, när den är stark och positiv. Risken finns att någon/något i recensionsjobbet kunde råka se det du inte vill veta, är reell. Ingen är som bekant perfekt utom helgonen och de lär inte vara kända som goda skribenter.


  5. Jag fäster mig vid att båda recensenterna, också i de här utdragen, använder sig av ordet gripande. Slår upp en engelsk ordbok och hittar översättningarna affecting, moving, touching, pathetic; thrilling. Det som är gripande placerar in sig i ett utrymme som, förmodar jag, gränsar mot både det sentimentala och det melodramatiska. Nog också det sublima.

    En läsning som karaktäriseras som gripande sätter igång också kroppsliga processer. ” Detta är en av de mest gripande böcker jag över huvud taget har läst, så omskakande att jag ibland faller i gråt”, skriver Mats Gellerfelt.

    Jag börjar tänka på Ray Charles och Hank Williams, två artister som för mig står för ”det gripande”.


  6. Ju mer man utsätter sig för det ”hemska” ju mer avtrubbad brukar man bli , säger iallafall vissa. Men jag undrar….som konstnär eller författare, i ditt fall, så tänjer man ju på sig själv varje gång man skapat något. Det är inte som bödeln som till slut tar dödens ögonblick som dagens hantverk och söker att bli bättre och bättre på sitt värv.
    Nej, det är mer som offret som skall bli av med sitt huvud att vara skapande. Och varje gång man utsätter sig, ju hemskare blir det….skall bödeln äntligen lyckas? Så jag förstår Dig till fullo av erfarenhet. Det är därför som man ibland ger upp sitt skapande, för varje gång skär man en bit av sin kropp till åskådning, vägning, mätning och till det okändas rannsakning….


  7. Grattis!
    Fallhöjden kanske ökar därför att man vågar mer och mer, allt mer skriver så som man själv vill ha det och inte som andra vill.
    Kanske.


  8. När man lägger så mycket hjärta och själ och kunskapsiver i en text som du gör, har man rätt att både ängslas för kritik och ärligt glädjas åt lovord från kollegor man respekterar.
    Jag tycker det är trevligt att du blir så uppenbart glad över läsarnas uppskattning.

    Lyckönskningar till dig och din allt större familj. 🙂
    (Boken står på min önskelista inför julen)


  9. När barnen (har fyra) har somnat så sitter jag numera och läser din nya bok; måste säga att jag tycker att den är både mycket fängslande och intressant. Tack för att du på detta sätt berikar mina kvällar 🙂


  10. Förlåt oartigheten, men är inte de citerade texterna positiva på ett sätt som är standard för hur bokklubbstexter ska vara utformade? De ska ju sälja boken. Därmed inte sagt att Svante Nordin och Mats Gellerfelt inte är uppriktiga.


  11. Gripande är en bra beskrivning i ett enda ord. Jag ska försöka få min fru att läsa boken. Om hon gör det, och tar sig igenom denna, är det ett överbetyg som heter duga. Hon hatar allt som skrivs om krig. Själv har jag fastnat i boken någonstans halvvägs – har inte orkat läsa på en vecka p.g.a. diverse omständigheter. Vill liksom vara på topp när jag läser. En reflektion bara. Perspektivet (grodperspektivet) är jättebra och frigörande från alla sedvanliga schabloner. ”Bristen” på kartor likså. Men likväl sitter jag senare och försöker hitta igen alla platser i Google Earth. Jag antar att det är jag som är skadad? Men denna lilla fanastiska funktion ger verkligen en skrivbordsgeneral en liten extra krydda…


  12. Köpte boken på bokmässan, blev besviken när du inte var där – hade hoppats på att få ett signerat ex. Men besvikelsen försvann när jag förstod att du inte var där för att ni väntade tillökning. Ett stort grattis till ert lilla barn!

    När det gäller boken håller jag med om att den är väldigt gripande. Det måste till en väldig drivkraft från din sida för att orka att leva sig in i alla dessa personers livsöden och leva med boken under en så pass lång tid som skrivarbetet har pågått.

    Tack för en riktigt bra bok!


  13. Att döma av DN-intervjun så har du inget att oroa dig för.

    Du verkar vara den typen av författare som nagelfar och kritiserar sitt eget arbete mer noga och hårdare än någon kritiker skulle gjort. Vilket betyder att du redan passerat den värsta granskningen.


  14. WOW! Kan det börja bättre, PE? Troligen inte.

    Har bara bläddrat i den i bokhandeln, men snart läggs beställningen och därefter väntar – med all säkerhet – många vackra, omskakande och omtumlande timmar för ögon, själ, hjärta och hjärna. Utan att ha läst en rad vågar jag nästan gå i god för detta.

    Får be om att få återkomma när resan är avslutad.


  15. Jag är nu mitt i boken, det vill säga augusti 1916 och inser det allt igenom meningslösa i denna slakt på människor. Hur skall vi få slut på detta krig!? Snart orkar jag inte huka mig när granaterna kommer, kommer vår civilisation att bestå, eller har den redan upphört? Om civilisationen överlever måste detta verkligen bli det sista kriget!


  16. Jo, jag är medveten om att de är skrivna för bokklubbar – som jag själv påpekat. Därför har de ingalunda stillnat mina darrningar inför Dagen.

    Det som gläder mig mest är dock i första hand inte lovorden så mycket som just läsarten. Nordin – som kan det Första världskriget mycket väl, se t.ex. hans ”Filosofernas krig” – tar fasta på detta att boken utgår ifrån ett deltagarperspektiv, där allt det där som vi NU vet skall komma inte tillåts styra skildringen. Gellerfelt har sett detta som det mänskliga drama det är, där de stora skeendena visserligen är förutsättningen men ändå i någon mån sekundära.

    Men som sagt: detta är ingalunda klart. Vi får se vad recensenterna säger på tisdag…


  17. Som lyssnartips skulle du kunna ta en mp3-favorit i repris: den där gamla låten ”Good Bye-ee”…

    Åtminstone efter recensionsdagen. 🙂


  18. Käre Peter, själv recenserades jag flera gånger årligen under mitt liv på teaterscenen och fann det hela bara vidrigare och vidrigare.

    Till slut lät en god vän mig pröva vad det egentligen var jag fruktade; det var ju inte publiken, en del som såg mina och de andras bemödanden jublade eller buade, de flesta gjorde inget väsen alls… men de hade själva SETT föreställningen och behövde alltså ingen expert som tyckte åt dem.

    Sen var det förstås vissa kritiker vars omdöme och formuleringar man respekterade och gärna ville behaga – men, det handlade trots allt om EN enskild persons uppfattning som var glömd en vecka senare.

    Vi kom fram till att jag våndades för den tillfredsställelse en mycket begränsad krets vänner, bekanta och framför allt ovänner (vilka aldrig skulle se föreställningen) kunde känna vid en nedgörning. Något jag absolut inte unnade dem.

    Inser att man som ensam upphovsman är mera sårbar än som medlem i ett kollektiv – även om det elakaste jag läst drabbat just ensemble- och bandmedlemmar. Recensioner kunde också vara avgörande för en uppsättnings livslängd när man spelade ”underground”, men försäljningssiffror påveras väl mycket marginellt av kritiken numera i ditt fall…

    Så, ta det lugnt. Läsarnas kärlek är din belöning.


  19. Läser med viss förvåning. Har verkligen recensenter all denna makt?


  20. Inga träd växer till himlen, nej, och har man haft framgång så vill man naturligtvis ha det igen och igen – och igen. 🙂 Jag förstår att det kan vara knepigt att vara så framgångsrik som du, i en verksamhet som din, men tror inte du behöver oroa dig över hövan. Mig veterligt finns det inte många historiker som kan konkurrera med dig i fråga om narrativ begåvning och sinne för detaljer, och nästan ingen som förmår ladda enstaka ord och uttryck som du.

    Vad Gellerfelt och Nordin beträffar tycker jag för min del att det saknar betydelse att de skrivit sina texter för bokklubbar. Att de båda två blivit ”gripna” under läsningen bör däremot vara av viss betydelse, för det bör ju rimligen tolkas som att du skrivit något som verkligen berört dem. Med andra ord skulle man kunna säga att ”Stridens skönhet och sorg” åstadkommit ett slags känslomässigt skred, stort eller litet, hos två personer vilkas liv till stor del utspelats bland texter och som med fog kan sägas vara kvalificerade läsare.
    Att lyckas med något sådant är nog vanligtvis bara enstaka poeter och romanförfattare förunnat. Att en historiker gör det hör under alla omständigheter till undantagen, så jag tror du kan invänta de kommande recensionerna med viss optimism. 😉

    (En fråga jag själv funderar över och gärna skulle vilja ha svar på är hur du skulle ställa dig om du blev sågad av Gellerfelt, Nordin och andra kända recensenter, men fick uppskattning och beröm från det stora flertalet ”vanliga” läsare. Skulle det ena uppvägas av det andra, tror du? )


  21. Vad gäller recensenters omdömen, så beror det i allra högsta grad på vem det är. Att bli kritiserad av någon man själv tycker är en jubelidiot känns inte alls faktiskt: det vore som att känna sig personligen sårad för att en kakdua har bitit en i fingret. Om man blir kritiserad av någon man själv respekterar och vet har omdöme, DET däremot känns.

    Samma gäller också, helt analogt, lovprisning.

    Att på detta vis öppna sig för offentlig bedömning är hursomhelst aldrig behagligt.

    Om min B-uppsats: den finns ej i digital form, och jag vet inte ens var det fysiska exemplaret står att återfinna. I någon låda på vinden antar jag. Kanske, om jag snubblar över den. Den är tämligen omärkvärdig…


  22. Finns ju en bourdieusk problematik i detta också, dvs frågan om hur man etablerar sig inom det litterära fältet. För att få ökad cred ska en kritiker gärna fälla ett stort villebråd, dvs såga en etablerad författare. Sågningar upplevs som mer kittlande, mer spännande än positiva recensioner. Spegelsidan av detta är väl sedan vänkritiken, där kritiker och författare som känner varandra skriver om varandras verk.

    Och: har förstått att mången synnerligen etablerad författare under åren upparbetat en ökad känslighet vad gäller kritiken. Ett prinsessan på ärten-syndrom alltså. Förståeligt, men säkert i längden oerhört jobbigt.

    Sambandet med den förändrade kritikerrollen – bl a en starkt ökad subjektivitet, ett ökat tyckande på bekostnad av analyserande – diskuteras ju förtjänstfullt av Tomas Forser i dennes Kritik av Kritiken där han bl a talar för en kritik som dubbelarbetar med både interna och externa analyser och värderingar, i medvetandet om att något annat egentligen inte låter sig göras. En sådan kritik skulle enligt Forser kunna leda till kulturdebatt och kanske ge de intellektuella en bättre närvarokänsla på köpet.

    Den ur en författares synvinkel sett tråkigaste kritiken är väl den som ter sig uppenbart illasinnad eller som har missförstått någonting centralt i boken som recenseras. En kritiker som skriver om en annan bok än den författaren skrivit.


  23. Gratulerar med boken!

    Att få barn och sätta en bok till världen samtidigt måste vara både en ynnest och en belastning.-Två nyskapningar att ömma om.
    För oss läsare är det bara att tacka och ta emot.
    Den ena skall inte bedömmas utan bara älskas, den andra läggs ut till fals, klart att det är nervigt innan upphavet vet att den kommer att hållas högt eller halshuggas.

    Jag ser lätt skakande fram emot upplevelserna!


  24. Det odlas en hel del paranoia i författarvärlden, och inte så lite har nog att göra med att författaren per definition sitter rätt isolerad, och dessutom är ett fantasidjur, och förena dessa två så ut kommer lätt idéer om att vara förföljd etc.

    Sedan är det en annan sak att det verkligen förekommer illasinnade anmälare, som verkligen bara är ute efter att såra, men de är sällsyntare än man tror och ofta skiner deras uppsåt igenom. Vill dock tro att de är rätt få. (Men den längtan efter underhållningsvåld som finns på många kultursidor gör det ändå till en efterfrågad typ.)

    Samtidigt finns helt visst också den mekanism Sven-Erik pekade på: som en skribent med ”låg rang” kan man kliva upp många pinnhål i det hierarkiska systemet om man lyckas göra sig till ”Mannen som dödade Liberty Valance” – för att låna titeln från en klassisk Western.

    Sedan kan man som författare ha svårt att komma ifrån intrycket att det inte bara är boken som recenseras, utan många gånger också – personen. Och det är lika illa.


  25. Jamen Peter…det är det jag menar.
    Genom de skapelser, som bevisligen färdigställts av ens eget kött och blod med både ångest och eufori, skall helt plötsligt vägas och mätas.
    Tyvärr, ibland, uppstår recensentens ”röst” som en personlig kommentar om en själv, något rent personligt och irrelevant och det är förödande ibland att läsa eller höra detta.
    Och vad har de för berättigande egentligen?
    Det är ju massan som skall se eller läsa och det är deras betyg man skall rätta sig efter/till.
    Kanske universitetsvärldens tunga bilor vilar i dina tankar, för inget kan väl egentligen vara värre än att bli kuggad på ”fel frågor”.


  26. Interessant tråd denne – når man lige har lavet et indlæg i en debat om årsagerne til at DIY-forfattere får så få omtaler/anmeldelser. Som en sådan do-it-yourself-forfatter behøver man ikke frygte anmeldelser, lige meget hvor mange man sender bogen til! 🙂


  27. Fredrik Sjöberg i DN.
    http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1352&a=849303

    Enda skönhetsfläcken är att han *ska* ha in något negativt – kritikersjuka? – och lyckas hitta PE:s förment ”vaga begrepp om skillnaden mellan lera och gyttja (noll koll)”. Sådant säger tyvärr mer om recensenten än om förf.


  28. DN snød med hensyn til hvilken dag der måtte anmeldes – det blev lørdag ser jeg – så Peter, du har en ganska lugn helg, begribar jag.
    PS- jeg er ikke kommet så langt at jeg er stødt ind i at du skulle have et vagt begreb om skillnaden mellan lera och gyttja – . Som Frederik Sjöberg påpeger, at anekdoter kan være både litteraturens lykke og forbandelse – således kan påpegning af småfejl også være lykke og forbandelse for anmeldere1 🙂


  29. Intressant att nån så etablerad som du fortfarande orar sig för kritikernas utlåtanden.
    Om du är intresserad av ett omdöme från ett läsarperspektiv så bjuder jag gärna på ett 🙂
    Jag har läst allt du givit ut och måste ärligt säga att du aldrig skrivit bättre. När jag först hörde talas om boken muttrade jag eftersom jag gärna hade läst en tredje bok om 30-åriga kriget men nu när jag är klar med Stridens.. så är jag glad att du skrev den. Ett lysande exempel på historieskrivning när den är som tillgängligast.
    Som bibliotekarie så är den guld då den kommer gå lätt som tusan att prata ut. Jag ska sätta den i händerna på våra litterärt intresserade låntagare som i vanliga fall inte läser historia eller ens facklitteratur. Jag är övertygad om att även de kommer gilla den.
    Jag var på väg att skriva älska men kan man älska en bok som innehåller så mycket lidande och grymhet? Det är en fråga jag måste återkomma till.
    Oavsett vad kritikerna säger så har du i mina ögon skrivit årets bästa bok. Du petade ner Karsten Jensens Vi, de drunknade från första platsen på 2008 års lista.
    En liten fråga i slutet bara: Smög du in en Ernst Jünger/Arne Anka referens i kapitel 139? Meningen ”Handgranater flög i korta bågar genom luften” är väl den Krille Krokodil utnämner till världens bästa mening i en AA strip…


  30. Beställde boken genom clio och sträckläste den. Du har inget att oroa dig för vad gäller mottagandet. Jag har beskrivit den som en sorts blogg från första världskriget. Det fungerar. Man rörs och upprörs.

    Du har rätt när du beskriver hur det mesta har hamnat i minnesskugga av andra världskriget. Jag påminde So-lärarna på min skola idag om att det på tisdag är 90 år sedan vapenstilleståndet. De tänkte inte uppmärksamma det men meddelade att de just höll på att se Schindlers list med ungdomarna.


  31. Torgny Nevús skriver mycket väl om Herr Englunds senaste alster i dagens (11/11)Upsala Nya Tidning!
    Det är du väl värd!


  32. – man kan tænke sig hele verdens aviser skrive om den 1.11. kl. 11 – just passeret, men her en mindes artikel fra Dagbladet Information i dagens anledning…hvor en læser har en god kommentar om oldefarens død i krigen, en passende erindring til denne tråd..
    Og nu får jeg igen øje på interview i DN 2.nov. .. fordi DN linker både til anmeldelse og interview – Internet er da smart.


  33. Jadu Peter,
    Grattis får man väl lov att säga (väldigt välförtjänt) så här på Dagen D.
    Överlag allt från strålande till väldigt bra recensioner (något petnoga getingstick kan väl närmast betecknas som en skråma när det ändå är ett så dödligt krig som första världskriget du har avhandlat?).

    Nu är det väl bara att se till att få texten översatt, så du kan sluta på topp?
    😉


  34. Så även i P4, nu på tisdagsförmiddagen. Bara fina ord om dina ord……


  35. Litet sent, men ändå:

    GRATTIS till lysande recensionert !!!
    Har nturligtvis beställt boken.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: