h1

Lyx och armod

måndag, 17 november 2008

Utan något att göra på en timme drar jag ned på stegen.

Just när jag passerar en dörr i passagen slås den upp, och ut kommer en blond, stor, rätt rund man i 30-årsåldern. Jag fäster mig vid två saker. För det första: han är så jublande glad, hans ansikte är uppsprucket i ett brett leende och medan han fumlar med en axelväska slänger han en överdriven tackfras bakom sig. För det andra: han är klädd i en alldeles ny, grå dressmankostym, som sitter sällsynt dåligt; han fromtonar som utklädd, i värsta fall en jättebaby i cheviot, men det verkar han helt omedveten om. Vid kavajslaget sitter en sådan där besökarbricka i plast. Dörren stängs och han bara strålar. Kanske har just fått jobb?

Bara en tio meter längre bort går jag förbi en man som skulle kunna vara hans bror: en man i 30-årsåldern, blond, stor, rätt rund. Han har en liten prydlig väska bredvid sig, är iförd en proper rutig skjorta och jeans och står liksom fastfrusen på golvet och gnider händerna över sitt ansikte, igen och igen och igen, som försökte han vakna upp. Håret är lite rufsigt. Det är länge sedan jag såg en människa så nära sammanbrott. Kanske har han just blivit lämnad?

Vid utgången tvekar jag. Gå hit eller dit? En timme utan måsten känns underbart. Samtidigt korsas min bana av en av Stockholms hemlösa, böjd, vacklande, smutsig. Han styr sina korta steg på ett sätt som syns mig helt slumpmässigt.  Den högsta lyxen och det största armodet: att röra sig mållöst.

23 kommentarer

  1. Du kan ha mött samma man i tre olika skepnader. Först på tröskeln till livet med nytt jobb, barn på väg och djupt förälskad i sin kvinna. Därefter varslad, lämnad och förkrossad av att hans barn flyttat långt bort. Till slut mötte du den han blev.
    En påminnelse om att avgrunden alltid är närmare än vi tror och att den står öppen för alla.


  2. Peter, så sant. Tanken på frihet kan berusa, tills man blir varse dess pris – att inte höra till den här världen, med alla dess förväntningar. Vilken styrka krävs det inte att inte vara någons? Eller, som mannen du skriver om … att kanske inte ens vara någon – i de förbipasserandes blickar. Tusen tack för den oändligt rika boken – i vilken jag, sedan jag förärades den i måndags, har hunnit till ”Sophie Botjarskij besöker Duman i Petrograd”. Trots det tunga ämnet är läsningen pur bliss.


  3. Det finns ytterligare en möjlighet. För att använda ett citat av Samuel Johnson, som jag brukat både i skrift och i levande livet: ”There but for the grace of God goes I”.


  4. Det är en tanke som känns bra att tänka … åh, om det bara inte krävdes så mycket tro för att tro … Men faktum är att när jag gick längs havet i morse, hade jag en känsla just av att gå där ”but for the grace of the sea”. Halvvägs mötte en svart hund utan människa. Den hade kommit ännu längre i sin utveckling och for fram i avundsvärt sporrsträck blott för sin egen lyckliga skull.


  5. UTAN MÅL – INGEN MENING.


  6. Kände inte igen citatet, men det verkar vara rätt känt på engelska. Tillskrivs den engelske reformatorn och martyren John Bradford på 1500-talet. Vet inte varifrån formen ”goes” kommer.


  7. Don Quijote överlät åt sin häst Rosinante att fritt välja riktning
    – något som han ansåg ingick i äventyrets sanna väsen.
    VH.


  8. Kanske, men mycket mål – mindre mening.


  9. eller kanske ännu hellre: mycket mål – fiktiv mening.
    (Vilket är mindre än ingen mening eftersom den är just fiktiv.)


  10. Kommer att tänka på en tanke i Ulrika Nielsens debutroman Små springor som värmen tränger ut ur, från år 2001: man kan inte misslyckas som människa.

    Jag frågade mig i en recension av boken: när blir upplevelsen av någonting verkligt, äkta, starkt, drabbande? När är livet och samtalen som intressantast?

    Svaret i boken var: när de gestaltar någon form av brist, tvivel, tomhet, saknad. När är, frågar Nielsen, en människa befriad från sig själv, från före och efter och förmögen att leva i ett enda stort nu? Inte i det ekonomiska oberoendets frihet, som är en chimär, svarar texten.


  11. Egentligen bara en kommentar till Slaghökens inlägg om mål och mening. Tänkte på lyckan i att röra sig genom verkligheten utan mål och trista förplik-telser.
    OO


  12. Diskussionen om mål och mening får mig att tänka på Hjalmar Söderbergs historiett Spleen.Den handlar om en man, som säger sig vara en ohjälplig tungus. ”Det har jag varit ända sedan jag ärvde min moster”.
    Så länge mostern levde var han glad och munter,eftersom han hoppades på att en gång få ärva henne. När hon dog hade han inget mer att hoppas på.
    Så kommer han på, att han kan spela på Hamburglotteriet. Då kan han vinna femhundra tusen kronor. ”Det var endast tvåhundra tusen kronor jag ärvde efter min moster. Om jag spelar på Hamburglotteriet kan jag alltså hoppas, att få min förmögenhet mer än fördubblad: jag kan hoppas att få ärva ytterligare en och en halv moster. Då har jag ännu något att leva för…men om jag vinner? Då är allt förlorat, då återstår mig endast döden!”
    MVH
    Petter Eremiten


  13. Olle Montelius; -mål och mening kan ha olika strukturer men bygger i sin grund en människas egen tillit och därför ett värde som ut i sin natur bygger vidare i innehållet av ens liv.
    Alla människor har mål och mening men målen kan variera och meningen olika orsaksgrunder.
    Samtidigt ger mig Peters sista rad i hans blogg
    ….”att röra sig mållöst”, en dubbelmening.
    Rör han sig utan mål eller är han tyst,
    stum = Mållös.
    Är hans liv borta i den form han kan ge sig i en mening, ett tal, ett språk eller har hans mun tystats av att han haft ett mål som han nu lämnat och låter sig gå utan spår = spårlös.
    Ingen vill gå i hans spår och hans ord har ingen vikt och därför har han också blivit = viktlös.
    Han har tappat sin massa.


  14. Visst, utan mål blir livet meningslöst. Men målet får inte vara möjligt att uppnå. Den dag man uppnår sitt mål blir man besviken: var det inte mera än såhär? Dessutom har man ingenting mera att hoppas på, att leva för.
    Den unge forskarens mål kanske är att doktorera. Sedan drömmer han om att bli docent, sedan strävar han efter att bli professor. Ja, vad ska han sedan sträva efter? Är han medicinare, kemist eller fysiker kan han ju drömma om Nobelpriset. Det värsta som skulle kunna hända måste vara att få Nobelpriset i unga år. Vad ska man sedan sträva efter?
    MVH
    Petter Eremiten


  15. Men snälle rare Petter Eremiten…
    Har man inte själva livet kvar? Kärleken? Familj? Vänskap? Naturen…?!
    Är yrket ALLT?
    Det går jag inte med på.
    Tragiskt om några upplever det så…
    Men…som sagt, det är vad jag tycker/känner.
    M v h Mohikanen :-/


  16. Ja, det är ju helt sant; dina slutrader.
    Jag är glad att jag hittade in hit till dig idag.
    /Lalis


  17. Det här kom jag att tänka på… Friheten kan också finnas i det förflutna.

    Albert von Stockenström var (en ofta missförstådd) skulptör och konstnär som bland annat upplevde sina bästa år i Paris samtidigt som Strindberg. Trots sitt alkoholmissbruk blev han 87 år. De sista 20 åren bodde han i Ljungby. Så här berättar Lars-Göran Oredsson i sin bok om konstnären:

    ”Stockenström sitter ensam vid ett bord i lokalen. Klädd i snörkängor, vadmalsbyxor, cheviotkavaj och den svarta artisthatten från Johan Johanssons herrekipering i Ljungby. /…/

    De unga notarierna som fått syn på den luggslitne gamle mannen förfäras av att man släpper in en sådan typ på stadens Stora Conditori. För att demonstrera sin överlägsenhet och inte behöva sänka rösten använder de sin knaggliga skolfranska för att uttrycka sin avsky.

    Då lär Stockenström ha sett upp från tidningen. Sträckt på nacken och vänt huvudet mot de båda smädarna. Spänt blicken i dem och på flytande pariserfranska upphävt sin stämma:

    Mina herrar. Ni kan också bli vad jag är nu. Men aldrig – aldrig vad jag har varit.”


  18. Att röra sig mållöst: läste i går min vän och kollega Ralf Andtbackas nya diktsamling Österbottnisk gotik som nog kan beskrivas som ett slags mental kartografi över vår belägenhet anno 2008. Flera av de koordinater som läggs ut har, tror jag, alla chanser att bli klassiker. T.ex:
    ”Rörelsen ska gå neråt och sedan spikrakt upp.”
    Och: ”Han har färdats tillräckligt långt. / För att se sig själv i nacken.”


  19. Sven-Erik!
    Det där sista låter som Tranströmer!
    :-)Mohikanen.


  20. Vänd dig aldrig om – det kan vara dig själv du hör flåsa i nacken.
    Nästan vackert i sitt enkla uttryck med vad Klinkmann citerar om
    ”Han har färdats tillräckligt långt./ För att se sig själv i nacken.”
    Det är nåt jag skall lägga på minnet för det är bland det bästa jag hört jag kan göra en bild av.


  21. Har inget att tillägga mer än att jag älskar dina små inlägg ibland! Förresten kom jag att tänka på ett inlägg för ett tag sedan om att något historiskt var på väg att ske, appropå finanskrisen, appropå armod också för den delen. Den som lever får se…


  22. Uttrycket ”There (but for the grace of God) goes I” har snappats upp av recovery-rörelsen. Klok formulering och kul att se hur du tillämpar den. Själv använder jag ”live and let live” och tillämpar den på lite olika sätt. Uttrycket kommer från första världskriget. Att bloggosfären är en plats att retirera till, utan att riktigt bli tagen på allvar är ju en variant.


  23. […] en kommentar » Peter Englund skriver vackert om det underbara i att ströva fritt. Att ej veta varthän stegen för. Jag instämmer. Det är en […]



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: