h1

Jag såg Snoddas

tisdag, 18 november 2008

På söndagkvällar går min favoritserie alla kategorier, ”Mad Men”. Det är inte bara tidsskildringen som varit felfri. Även dramaturgin har varit förstklassig, inte minst i det att den undvikit alla vanliga, trötta grepp, utan istället hela tiden förmått att överraska, vilket är mycket av förklaringen till varför den är så spännande, trots att det egentligen inte gör mer än skildrar livet på en reklambyrå i New York i början av 60-talet.

07-mm_ep205_peggy_and_bobbie_img_0409

Senaste avsnittet, ”The new girl”, fick mig dock att grimasera flera gånger. För allra första gången. Vad är detta?

Först en bilfärd som man tidigt förstod skulle sluta ILLA – plantering, plantering. Sedan inte mindre än tre s.k. tidsmarkörer av allra simplaste slag, i form av omnämnande av 1. en då populär pjäs, sedan 2. en då populär film samt 3. en då populär kändis, som dessutom står i begrepp att göra ett Sedermera Berömt Framträdande.

Det är tung klichévarning på detta enkla och slöa grepp att visa var vi befinner oss. ”Jag såg Snoddas på vägen hit!” Alltid när man inte talar fram tiden, utan istället talar om tiden, bryts fiktionen.

21 kommentarer

  1. Jag började följa serien efter ett av dina tidigare inlägg. Men jag vet inte. Jag fastnade inte på samma sätt.

    Det enda bestående intrycket var att jäklar i helsicke vad de röker!

    Visst. Serien är snygg.

    Men det är inte spänning á la the Wire😉


  2. Intressant, Peter. Stämmer väldigt bra!
    Har du kollat på Öppet Arkiv?
    Där kan man se gamla Hylands Hörnor m m.
    Det är hisnande…och ändå igenkännligt. Man kan t ex får se när Pippi Långstrump skulle ha premiär i Tv…Eller en ungdomlig och trevlig Gunnar Wiklund. ”Lapp-Lisa” m fl.
    Fantastiskt!
    :-)Mohikanen, nostalgisk.(Med detta vill jag inte påstå att allt var bättre förr.)


  3. Jag håller med om att det specifika avsnittet var en svacka, men det blir bättre. Kuba-krisen🙂


  4. Peter! Eftersom du är en stor vän av Baltasar Gracián och hans ”Handbok i levnadskonst” vill jag rekommendera en på svenska nyligen utgiven bok, Sándor Márai ”Visdomsord för vardagsbruk” från 1943 (övers Susanna Fahlström, Sivart Förlag). Jag lovar, du kommer inte att bli besviken.


  5. Även om det finns undantag verkar det som om de flesta TV-serier följer någon slags kvalitétskurva. Efter att intitialt varit drivna av kreativitet och originalitet följer en etableringsfas med förtätad intrig, utmejsling av personligheter och kvalité på detaljnivå, men efter ett tag börjar upprepning, inkonsekvens, snurrande kring schablonerna och slarv tyda på slentrian och serien börjar gå på tomgång. Tröttnar manusförfattarna, eller byts de ut mot B-laget när serien är etablerad? Är det lättare att skapa en schablonbaserad långkörare än en kreativitetsbaserad?


  6. Det senaste avsnittet var helt ok. Inte det hittills bästa men klart ggodkänt. Alla TV-serier, även The Wire, har ett par skönhetsfläckar som inte förringar seriernas helhetsintryck i stort.

    Det som jag tycker att Mad Men gör särdeles bra är en aspekt som du snuddar vid. Vid flera tillfällen byggs det upp olika intrigspår som vi är bekanta med från tidigare verk och vi bygger då upp förväntningar på att dramat i stort skall följa gamla hjulspår. I Mad Men tar dock handlingen oftast en oväntad väg halvvägs genom en utveckilng i intrigen. Detta är i sig inget unikt. Många filmer och TV-serier förlitar sig på överraskande utvecklinga i handlingen. ”Chockerande” kast i intrigen är på sätt och vis en kliche bland andra.

    Mad Mens storhet ligger i att dessa överraskningar så gott som alltid, i efterhand, framstår som en fullt naturlig följd av handlingens och karaktärernas inneboende logik. Överraskningarna lyckas med att faktiskt förvåna samtidigt som de framstår som fullt naturliga och inte som billigt effektsökeri. Det är ingen billig gimmick som är grunden till att detta lyckas. Det är enbart gediget kvalitetshantverk från seriens författare och skådespelare.


  7. Har tyvärr inte heller lyckats fastna för denna serie. Men, om du säger så, vad har dom för bra tidsmarkörer i serien, i så fall? Hur talar man FRAM tiden?


  8. Helt sant.
    Jag missade det avsnittet, men hade förmodligen känt lite samma som du. Och förmodligen igen; helt likadant;)


  9. Med att tala fram tiden istället för om tiden menar jag att istället för att exempelvis visa tidens attityder till manligt och kvinnligt genom att låta någon vara rasande och arg över hur kvinnor behandlas eller betraktas, så visar man upp det, gestaltar det.

    I svenska genrefilm om ungefär denna tid sitter ofta den yttre rekvisitan helt rätt, ned till sista raketosttuben – och detta är ett problem i sig, då man renodlar miljöerna för mycket – samtidigt som människorna tänker och talar som om de alla just gått en kurs i genusvetenskap vid Stoockholms universitet.

    De rena tidsmarkörerna i ”Mad Men” är också genomtänkta: Kennedy syns knappt, en skymt av ett porträtt på en vägg bara. Och sedan allt cigarettrökandet… etc


  10. Jag håller med Magnus angående tv-seriers kvalitetskurva. Problemet, tror jag, beror på att manusförfattarna drar vidare till nya mer lukrativa uppdrag när väl serien nått framgång och då kommer, som du säger, B-laget in. Det är nog ingenting ovanligt, även om det är tråkigt när det blir så.


  11. Håller med om detta med svårigheten att göra film som känns både tidstypisk och rätt i sin tid och i vår. Amerikanska neo noirs med handlingen förlagd till 40- eller 50-tal känns ofta, paradoxalt nog, alltför mycket 40- eller 50-talsmässiga. Årtiondet blir en fetisch i stället för en naturlig inramning. Gäller både LA Confidential, The Black Dahlia och Lonely Hearts (och en mängd andra liknande filmer).

    Däremot är problemet inte alls lika akut i filmer som Chinatown (om 30-talets LA) eller i neo noir-filmer som lyft in noir-handlingen i en nyare miljö, som bröderna Coens Blood Simple eller Fargo. Eller i spanska mästerverket The Spirit of the Beehive, en film gjord 1973 som utspelar sig på 40-talet i Francotidens Spanien.

    Bäst vad gäller tidsfärgen är kanske allmänt taget britterna med sin oerhörda kärlek till det förgångna, både människor, miljöer och artefakter. Nu senast t ex Cranford med en enastående stark känsla av svunnen, passerad tid och kommande, hotande tid.


  12. Håller med om din syn på svenska retrofilmer. Det blir som om rekvisitören har filmens huvuduppdrag på bekostnad av intrig, dramaturgi etc. Paradoxalt nog blir jag dessutom då mycket irriterad på även de minsta av misstag. Som exempelvis i filmen ”1939” där en cykel försetts med ett baklyse, något som ju inte fanns förrän i mitten av 1950-talet, tiidgare hade man ju enbart ”kattöga”. Hemligheten med trovärdighten i en film med tidsfärg är nog att inte vara alltför detaljerad. En svensk film där jag menar att man lyckats är ”Skenbart” med Peter Dalle, Lena Nyman, Robert Gustafsson med flera. Den är dessutom fantastiskt rolig!


  13. Jag läste en intervju av en skaparna bakom Mad men där han sa att ett av knepen med att skapa den trovärdiga tidiga sextiotalsmiljön var att inkludera rekvisita som är från 50-talet och som därmed ett par år gamla när serien utspelar sig. Ofta tror jag att man i historiska dramor försker skapa en för tidsmässigt ren miljö och någonting med det bryter vår ”suspension of disbelief”. Just det synliggjorda tidsjupet är också någonting som många av de mest ”verkliga” litterära världarna har gemensamt, t.ex. Tolkiens Midgård.

    Kanske också därför som monokronologiska miljöer som t.ex. downtown Dubai uppfattas som så ”overkliga”? De saknar tidsdjup.


  14. Märkligaste retrofilmen jag sett på väldigt länge är nog Steven Soderberghs The Good German (2006) som går ett steg längre än de flesta filmer som beskriver en förgången tid och värld. Filmen handlar om den komplicerade fysiska och symboliska trafiken i Berlin under Potsdam-konferensens tid 1945.

    Soderbergh försöker på sätt och vis återskapa kultfilmer som Casablanca och The Third Man, båda gjorda på 40-talet. Men som kritikern Amy Taubin skriver i filmtidningen Sight & Sound blir källorna för Soderberghs del – 40-talets stora studiofilmer och noir-filmerna, även skulle jag tillägga kombinationen av tidstypisk filmutrustning (UFA) och gamla dokumentärklipp – alltför disparata.

    Alltsammans hänger i luften på ett märkligt sätt och skådisarna, hur fina de är än – och både George Clooney, Cate Blanchett och Tobey Maguire är ju finfina skådisar – är här helt och hållet ute och cyklar. Clooney är inte Bogie eller Alan Ladd, Blanchett är inte Marlene Dietrich eller Veronica Lake och Maguire är allra minst Orson Welles eller Peter Lorre.

    Som filmvetaren David Bordwell konstaterat är det inte möjligt att åstadkomma en exakt replica av en 40-talsfilm. Rytmen i klippningen blir här snabbare, fotot har skarpare kontraster än 40-talets studiofilmer. Närbilderna är fler och mindre kompakta än på 40-talet. Också 1.85-formatet i filmen är annorlunda än 1.33 proportionerna i arkivklippen Soderbergh använder, konstaterar Bordwell.


  15. The Good German är skriven av Joseph Kanon. Som också skrivit en thriller som heter Los Alamos, som jag letar förtvivlat efter bland alla bokhögar. Har läst den, men eftersom jag besökte Los Alamos i New Mexico i somras är jag sugen på en omläsning. Inhandlade förstås litteratur på plats. Den senaste Robert Oppenheimer biografin. En komplicerad fascinerande människa. Och diverse smärre lokala monografier och fotoböcker. För alla som vill läsa en gedigen bok om hur atombomben tillverkades rekommenderas Richard Rhodes ”The making of the atom bomb”.
    Det finns några intressanta museer där och Oppenheims kåk kan man se.


  16. Just det Sven-Erik; så är det. Utan att läsa Bordwell kan man lätt konstatera att efterapningar lätt blir ganska könslösa, även med en intelligent filmmakare som Soederbergh. Titta på originalen och på dokumentärerna. En cover är en cover. The answer my friend is blowing in the wind med Dylan, mycket mer så än med Peter, Paul & Mary


  17. Förtydligande.
    Det var alltså i Los Alamos den första atombomben byggdes.
    Ett enormt stort projekt. Bl a att få fram tillräckligt med Uran-235, som behövs för en atombomb. Den isotopen är betydligt mer sällsynt än Uran-238.
    Det var en av orsakerna till att Nazisterna aldrig byggde en bomb, man hade helt enkelt inte tillräckligt med resurser.


  18. Nästan raka motsatsen till Steven Soderberghs 40-talspastisch är, inom populärmusikens ram, Ry Cooders stora projekt Chávez Ravine (2005), om en by i Los Angeles som hamnade under grävskoporna för att staden ansåg sig behöva mark för en ny baseballanläggning. På skivan har ju Cooder, utgående ifrån från gamla fotografier tagna av fotografen Don Normark, försökt att på ett ganska så romantiskt sätt rekonstruera något av känslan för denna plats, det speciella med just den platsen, det folkliga och populärkulturella som emanerade från byn.

    Det finns faktiskt en hel del paralleller till det cooderska restaureringsprojektet inom populärmusiken. Några exempel:

    Sonny Landreth: Levee Town (2000), som bygger på stämningsfulla bilder som finns på cd-omslaget, med litterära återkopplingar, minnen. Handlar om en stad i södra Louisiana och dess komplicerade historia.

    El Curi: En la Habana (2001). Ett bohemiskt drömprojekt av en spanjor som bott (bodde) en längre tid i Havanna. Han återskapar sin bild av staden med hjälp av musik och texter som känns självupplevda.

    Bucky Lindsey: Back Bay Blues (2002). Handlar om en uppväxt i Biloxi, Mississippi vid Mexikanska golfen, så att säga mellan countryn och bluesen, fattigdomen och den amerikanska drömmen, lugnet och stormen.

    Kronos Quartet: Nuevo (2002). Ett ”musiketnologiskt” projekt om Mexiko i ljud och musik från en rad olika genrer. Ett imaginärt soundtrack om man så vill.

    Markku Lepistö: Silta (2002). Ett nostalgiskt minnesprojekt om en finskösterbottnisk landsbygd av i går.

    Maria Kalaniemi: Viimeinen maa (2003). En fotoutställning och en skiva, handlar om det rurala, byar, bymiljöer, människor i Finland.

    Charlie Haden: Land of the Sun (2004). Ett projekt som försöker återskapa stämningar av mexikanskt vemod och romantik med hjälp av sånger av framför allt den mexikanske tonsättaren Jose Sabre Marroquin.


  19. Angående retrokänsla.
    Jag har svårt för den amerikanska dramaturgin i TV-serie form. Barbie och Ken alive, fast något äldre. Ytterst förvånad över diskrepansen mellan bra Hollywood-filmer och bedrövliga TV-serier. Vad beror det på? Dollar??
    Bröderna Cohens filmer, t ex, skulle man aldrig kunna tänka sej i TV-serie form. Det enda som får godkänt av mej är Sopranos.

    Ni glömmer bort UK, här i debatten. Engelska TV-serier är superba. Ur drama-perspektiv, skådespeleri och retro-känsla. Ta bara Dickens som exempel. Eller Jane Austen. I ”Pride and Predjudice” (med Emma Thompson) läste jag att kvinnliga aktörer inte fick ha sin sedvanliga morgon-ögon-sminkning, för det fanns inte på den tiden. Och kvinnorna ser lite bleka ut kring ögonen i serien, faktiskt.
    Fast, det blir ju lite tjatigt ur rekvisita-synpunkt, när man ser samma vältvättade blåa taxi, a’la 30-tal, i fler olika serier, eller det gröna stora ångloket.
    Kan bara hålla med om ”Skenbart”. En sån fantastisk nostalgisk 40-tals känsla! Och kul film.
    Jag måste erkänna att jag såg en serie tidiga Åsa-Nisse filmer bara för att återuppleva svensk lantlig idyll på 50-talet


  20. andra säsongen har ju överhuvudtaget varit aningen mindre skarp och underhållande än första, men det är ju bara som alltid med serier. men nämnda övertramp var verkligen i klass för sig. undrar om en praktikant färsk från DI fick lite för mycket ansvar månne.


  21. Om begreppet tidsdjup påmindes jag häromdagen när jag såg filmen Revolutionary Road. Den filmen saknade helt tidsdjup, varenda möbel, varenda bil, vartenda klädplagg såg utatt vara nyinköpt samma dag år 1952 eller så. Eller var det kanske så på den tiden i USA att allt var nyinköpt och allt gammalt bortkastat?



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: