Archive for 30 november, 2008

h1

Jakten på slutstycket

söndag, 30 november 2008

Den känsla av hopplöshet som kännetecknar en djup depression är inte så mycket en följd av detta tillstånd som dess kärna. Tänker jag. För mig ÄR depression hopplöshet – svart, fullständig, horisontlös.

Jag har varit där några gånger.

Det tillfälle jag nu tänkt berätta om inträffade på 90-talet. Jag hade nyligen haft stora framgångar, men det hade inte hjälpt. På något skruvat vis hade de tvärtom förstärkt mina bekymmer, för jag upplevde ett plågsamt glapp mellan person och persona, mellan mitt offentliga jag, som firade triumfer, och mitt privata, där allt var idel nederlag – åtminstone upplevde jag det som så.

9mmAnki, min dåvarande hustru, försökte få mig att söka hjälp, men jag var redan förlorad i det där svarta molnet.

Jag hade börjat överväga självmord.

Hur det skulle gå till var tämligen givet. Jag hade tänkt skjuta mig. I en låst låda hade jag ett vapen jag fått mig tilldelat under min tid vid FRA, och som jag ej kommit mig för att återlämna. Det var en kpist modell 45B.

(Exkurs för militärt överintresserade: Nu tänker du kanske att det var ett udda vapen att bruka till personligt skydd. För undertecknad, som vet hur svårt det kan vara att skjuta prick med pistol på avstånd över 10 meter, var det ett rätt självskrivet val. Dessutom kunde jag vapnet väl sedan min tid i armén: kan plocka isär det och ihop det i fullständigt mörker på under 15 sekunder. Typ. Mekanismen är ålderdomlig men mycket driftsäker. Den slutar inte fungera bara för att det kommit lite skräp i lådan. Den kan tillochmed avfyras under vatten. Inte för inte använde de amerikanska specialstyrkorna i Vietnam gärna detta vapen – under namnet ”Special K”. Slut på exkursen.)

Jag inledde mina förberedelser, började tänka igenom var och när och sånt.

Nästan omedelbart upptäckte jag att kpisten var obrukbar. För helt enligt bestämmelserna förvarade jag inte vapnet tillsammans med dess ”vitala del”, i detta fall slutstycket. Någon ammunition fanns där heller inte.

Efter lite letande fann jag ammunition, ett par askar med 9mm, väl inplastade och förseglade med en röd specialtejp. Slutstycket gick dock inte att finna.

En komplikation var att Anki vaktade på mig, och att jag givetvis inte kunde vända mig till henne. För även om jag, med ett lätt förstrött tonfall och liksom i förbigående, skulle fråga om hon sett slutstycket, skulle hon säkert förstå vad jag hade för planer. Så jag fick söka i smyg. När hon var utomhus, eller försvunnit iväg på något ärende, letade jag likt en påtänd inbrottsjuv genom alla möjliga och omöjliga ställen. Jag minns att jag bland annat drog ut alla böckerna i bokhyllorna – vilket var ett digert göra, för redan då hade jag ett rätt imponerande bibliotek.

Jag fann det inte.

I min desperation började jag även undersöka mer osannolika möjligheter. Bland annat knackade jag på hos grannarna och frågade – verkligen med ett lätt förstrött tonfall och liksom i förbigående – om jag möjligen bett dem förvara ett slutstycke till en kpist m/45B. De tittade på mig som jag vore galen. Vilket jag kanske i viss mån också var.

Det intressanta var dock, att förberedelserna och inte minst jakten på det där slutstycket för första gången på månader gett mig något annat att tänka på. Inte så att det hävde depressionen, men det distraherade en smula.

Så gick det en tid. Nedstämdheten släppte, av olika skäl. När sommaren kom hade den svarta hunden dragit sin kos, och mina planer på självmord framstod som absurda – som de alltid gör, efteråt.

En dag ringer telefonen. Jag står i köket. Solen skiner. Det är Kenneth, vaktmästaren på Historicum. Han har funnit en underlig pryl i sitt kassaskåp, en pryl som han på något vis förknippar med mig. Han beskriver tinget. Jag förstår på en gång. Det är slutstycket.