h1

Jakten på slutstycket

söndag, 30 november 2008

Den känsla av hopplöshet som kännetecknar en djup depression är inte så mycket en följd av detta tillstånd som dess kärna. Tänker jag. För mig ÄR depression hopplöshet – svart, fullständig, horisontlös.

Jag har varit där några gånger.

Det tillfälle jag nu tänkt berätta om inträffade på 90-talet. Jag hade nyligen haft stora framgångar, men det hade inte hjälpt. På något skruvat vis hade de tvärtom förstärkt mina bekymmer, för jag upplevde ett plågsamt glapp mellan person och persona, mellan mitt offentliga jag, som firade triumfer, och mitt privata, där allt var idel nederlag – åtminstone upplevde jag det som så.

9mmAnki, min dåvarande hustru, försökte få mig att söka hjälp, men jag var redan förlorad i det där svarta molnet.

Jag hade börjat överväga självmord.

Hur det skulle gå till var tämligen givet. Jag hade tänkt skjuta mig. I en låst låda hade jag ett vapen jag fått mig tilldelat under min tid vid FRA, och som jag ej kommit mig för att återlämna. Det var en kpist modell 45B.

(Exkurs för militärt överintresserade: Nu tänker du kanske att det var ett udda vapen att bruka till personligt skydd. För undertecknad, som vet hur svårt det kan vara att skjuta prick med pistol på avstånd över 10 meter, var det ett rätt självskrivet val. Dessutom kunde jag vapnet väl sedan min tid i armén: kan plocka isär det och ihop det i fullständigt mörker på under 15 sekunder. Typ. Mekanismen är ålderdomlig men mycket driftsäker. Den slutar inte fungera bara för att det kommit lite skräp i lådan. Den kan tillochmed avfyras under vatten. Inte för inte använde de amerikanska specialstyrkorna i Vietnam gärna detta vapen – under namnet ”Special K”. Slut på exkursen.)

Jag inledde mina förberedelser, började tänka igenom var och när och sånt.

Nästan omedelbart upptäckte jag att kpisten var obrukbar. För helt enligt bestämmelserna förvarade jag inte vapnet tillsammans med dess ”vitala del”, i detta fall slutstycket. Någon ammunition fanns där heller inte.

Efter lite letande fann jag ammunition, ett par askar med 9mm, väl inplastade och förseglade med en röd specialtejp. Slutstycket gick dock inte att finna.

En komplikation var att Anki vaktade på mig, och att jag givetvis inte kunde vända mig till henne. För även om jag, med ett lätt förstrött tonfall och liksom i förbigående, skulle fråga om hon sett slutstycket, skulle hon säkert förstå vad jag hade för planer. Så jag fick söka i smyg. När hon var utomhus, eller försvunnit iväg på något ärende, letade jag likt en påtänd inbrottsjuv genom alla möjliga och omöjliga ställen. Jag minns att jag bland annat drog ut alla böckerna i bokhyllorna – vilket var ett digert göra, för redan då hade jag ett rätt imponerande bibliotek.

Jag fann det inte.

I min desperation började jag även undersöka mer osannolika möjligheter. Bland annat knackade jag på hos grannarna och frågade – verkligen med ett lätt förstrött tonfall och liksom i förbigående – om jag möjligen bett dem förvara ett slutstycke till en kpist m/45B. De tittade på mig som jag vore galen. Vilket jag kanske i viss mån också var.

Det intressanta var dock, att förberedelserna och inte minst jakten på det där slutstycket för första gången på månader gett mig något annat att tänka på. Inte så att det hävde depressionen, men det distraherade en smula.

Så gick det en tid. Nedstämdheten släppte, av olika skäl. När sommaren kom hade den svarta hunden dragit sin kos, och mina planer på självmord framstod som absurda – som de alltid gör, efteråt.

En dag ringer telefonen. Jag står i köket. Solen skiner. Det är Kenneth, vaktmästaren på Historicum. Han har funnit en underlig pryl i sitt kassaskåp, en pryl som han på något vis förknippar med mig. Han beskriver tinget. Jag förstår på en gång. Det är slutstycket.

57 kommentarer

  1. Antar att självmordsfantasier är långt vanligare än man skulle tro. En annan besläktad fantasi är hämndfantasin som också den är ett mycket kraftfullt vapen, narratologiskt och psykologiskt sett. Kombinerar man de här två får man effekter som det som hände i Kauhajoki för några månader sedan.


  2. Intressant läsning.
    Tror du att man kan värna sig mot depressioner genom att skapa en mentalitet åt sig själv? Tror du att det kan drabba alla?


  3. Tänk att sådana platser finns och snärjer oss så, att vi tappar alla kompassnålar, instinkter, känslor. Jag lever med en man som regelbundet har sådana känslor. En gång försökte han ta livet av sig med hjälp av bittermandel. Köpa massa påsar, hacka, hacka och sedan äta. Endast min vän skulle kunna komma på en sådan idé, bisarrt dessutom eftersom han hade en stor mängd lugnande tabletter hemma.


  4. Tack, Peter, för den här berättelsen. Det finns fortfarande ett så starkt tabu kring depressioner och självmordstankar. Det behövs påminnelser om att det är möjligt att ta sig upp igen.


  5. Jag är övertygad om – och detta är egentligen ett trivialt påstående – att alla har en punkt då man bryts av olika typer av yttre tryck och motgångar, men att var den punkten ligger är beroende av inre faktorer.


  6. – en skrækkelig historie at fortælle. Men når nu den er fortalt, kan man ikke lade være med at tænke: Tænk hvis det bundstykke var dukket op tidligere? Hvis der overhovedet skulle være mening i at have det våben hjemme, skulle det jo være til brug i en given situation her og nu – så det var slet ikke den situation, du tog højde for – men netop den alternative – selvmordsmuligheden. Ja sådan kunne romanen i hvert fald se ud: At personen selv sørgede for at lægge forsinkelsen ind, i håb om at være kommet på bedre tanker.
    Fra sprogligt synspunkt i øvrigt interessant, at den nødvendige grej på svensk hedder ‘slutstycket’ – hvad det jo virkelig ville have været, hvis tanken var realiseret. Det danske udtryk ‘bundstykket’, kan ikke på samme måde associere til slutet – for nu at tale sv/da.


  7. Jag tänker genast på australiske poeten Les Murray som beskrivit den ”svarta hundens” fasor och jag fann själv några rader som beskrev den förhatliga depressionen som drabbar oss med ett vansinne och en ångestfeber som förgör oss. Du skall ha all heder för att du vågar ta upp en sådan väsentlig sak som självmordtankar och förvirrade skeenden. Har tyvärr själv en alldeles för stor erfarenhet om det hela och har svårt att sätta ord ibland till dessa ”svarta hundar” men jag tycker det är av stor vikt att man tar upp sina sorger i ljuset och vrider och vänder på dem för att sedan begrava dem i den djupaste grav. Du visar mycket god karaktärstyngd i dina offentliga ord om det du varit med om. Tack.


  8. Jag instämmer med Karin några inlägg ovan.

    Så, tack för denna berättelse. Som vanligt bra berättat. Du har en utsökt känsla för detaljer. Det är kul att du visar komiken i det hela. Den närs ju bäst av det som är mörkt, trots allt!

    Men framför allt, är det något väldigt personligt du lämnar ut. Och det gör det hela mycket större.

    En sak slår mig dock. Jag undrar om detta, omedvetet eller ej, kan vara inspirerat av Enquists hyllade bok?

    Bara en tanke.


  9. Tack för ett fint, klokt, personligt och som vanligt välformulerat inlägg. Men låt mig som den moderna människa jag på gott och ont är passa på att göra en reflektion vid sidan av ämnet: Vad tror du hade hänt om det var skrivet av någon på den mindre respekterade sidan av offentlighetens scen? Tror du inte att den personens barn redan i morgon hade fått läsa rubriker i stil med ”Peter Englund försökte begå självmord!”; eller?


  10. Depression är ett oerhört plågsamt gissel. Som tur är finns det idag mediciner, med ringa biverkningar, som är effektiva. Många är rädda för att medicinera, men varför plåga sej i onödan. Gå ett halvår eller år, och vänta på att det ska gå över, när man har bra effekt efter två veckors medicinering, och kan känna sej nästan återställd efter fyra veckor. Absolut inte vanebildande.
    Det finns ju också Kognitiv Beteende Terapi, men jag inbillar mej att det tar längre tid för effekt.
    Ett bra tips, som jag tror på, för de som känner detta vid höstmörkret är att ha en dagsljuslampa vid datorn.


  11. Mmm… Uppenbarligen lyckas vi, på ett eller annat sätt, att knöla till någon sorts självförsvar när vi någongång råkar falla i suicida tankar. Mer eller mindre medvetet låser vi in slutstycken, häver i oss något så fnattigt som bittermandel eller skär oss med för slöa knivar som inte dödar, utan bara ställer till oreda.

    Livslusten tycks vara tämligen stark när allt kommer omkring, även om så själens furirer och de svarta hundarna jagar oss. Och sen, efteråt, när vi hör den första koltrasten i februarikvällen, då begriper vi inte var vi fick allt eländesjoxet ifrån…

    Tack! Jag tycker om ditt språk!


  12. Modigt att skriva om detta.
    Historien påminner mig lite om tillkommsten av Wolfskehlpriset: Wolfskehl tänkte begå självmord, planerade allt till punkt och pricka, men fick någon timme över innan han skulle skjuta sig själv. Han satte sig då på biblioteket och började läsa om Ernst Kummers bevis (som enkelt förklarat gör det svårare att bevisa Fermats stora sats) och hittade en lucka i resonemanget. Upptagen av att rätta till beviset glömde han bort självmordet och fortsatte den logiska bevisföringen. Senare testamenterade han en del av sin förmögenhet till lösningen av Fermats stora sats- vilken hade räddat hans liv.

    Hela historien återfinns i ”Fermats gåta” av Simon Singh


  13. Starkt inlägg Peter, att gå ut öppet med detta som den offentliga person du tyvärr är. Men det är antagligen nyttigt också(att berätta), har själv också drabbats av en depression som jag själv redde ut under ett halvår, inget jag kan rekommendera. Det norrländska mörkret hjälpte inte mycket heller.

    Som student av psykologi kan jag verkligen rekommendera att söka hjälp om man känner att nåt är fel eller att nån säger det till dig för ofta märker man det inte själv, sjukdomen blir vardag, naturlig. Kombinationen av terapi och psykofarmaka har störst visad framgång.

    Tycker det är vidrigt att så många läkare idag skriver ut medicin utan krav på terapi likaså. Det är i terapin de flesta lär sig de OTROLIGT viktiga INDIVIDUELLA verktygen för att lära känna igen när depressionen kommer krypande och hur man ska göra för att motverka och aktivt bearbeta detta på sätt som fungerar för en själv. Dessutom om man har en bra terapeut så kanske man även kan lära sig vad som var orsaken till depressionen, eller som skapade den. De destruktiva tankemönstren som det ofta är, en successiv spiral nedåt.

    För depressioner är som exempelvis alkoholism, ofta försvinner de aldrig, den ligger där och vilar. Tyvärr är det fortfarande så i Sverige att normen antyder att detta är en form av ”svaghet”, dock visar forskning att i princip alla människor flera gånger i livet upplever olika typer av depressioner.

    Sen blir jag alltid lika irriterad, då jag själv är uppväxt i arbetarklasshem, att ekonomisk trygghet på nåt sätt ska vara lika med mentalt välmående/trygghet. Detta är så fel.

    Framgång i yrkeslivet vägs ofta upp(konstigt nog)av motgångar i det privata. Det är väldigt få människor jag hört talas om som kan kontrollera sitt offentliga jag, sitt privata jag och sitt inre jag perfekt. Att ha total harmoni. Konsumtion är inte lycka eller trygghet.

    Det var nog satans tur att du inte hittade slutstycket.


  14. Min syster hade en studiekamrat, som bodde intill Katarinahissen i Stockholm. En dag ser han genom fönstret en man, som verkar vara på¨väg att hoppa. Han öppnar fönstret och börjar tala med mannen och lyckas till slut få honom att avstå från att hoppa.
    En tid senare fick han besök av mannen, som tackade för att han räddat hans liv. Han berättade, att han hade tänkt begå självmord på grund av eknomiska problem. Allt hade ordnat sig. Han var glad att få leva ett tag till.
    MVH
    Petter Eremiten


  15. Autotragisk!

    Jo, terapi i kombination med medicinering är bäst, enligt vissa studier. Finns också studier som visar att det ena är lika bra som det andra, och tvärtom.
    Men tyvärr tvivlar jag på att det finns tillräckligt med kompetenta terapeuter för alla. Och det är knappast ”gratis”.

    En äkta depression kan knappast skyllas på yttre faktorer.
    För mej är det ett biokemiskt bristtillstånd, som blodbrist, vitaminbrist, diabetes, eller liknande. Det är nåt med signalsubstanser i hjärnan som fungerar suboptimalt. De nya medicinerna påverkar ju Serotonin, ett av alla ämnen i vårt nervsystem som förmedlar signaler mellan nervceller.

    Däremot kan man bli nedstämd och ledsen av yttre faktorer, som sorg och liknande, men det är inte förlamande depressioner, med alla dess klassiska symtom.

    Det finns epidemiologer som hävdar att depressioner är betydligt vanligare än man trott, och människor lider i det tysta istället för att få effektiv behandling.


  16. Är inte alkohol ngt som ofta ”spär på” en depression?
    Fylla, nykterhet (för en del människor lika med ”tristess”), fylla…o s v…
    Har en bekant (god vän kan vi säga) som i fyllan kunde utbrista att han skulle ta livet av sig, skjuta sig med en hagelbössa… i nyktert tillstånd var dylika tankar borta – åtminstone var de inte akuta och hotande.
    Han gick till en läkare som menade att man ofta inte VET säkert vad som utlöser en depression hos en alkoholist. Är det missbruket eller är det depressionen som leder till missbruk?
    Tål att tänka på.
    M v h Mohikanen.


  17. Vi är nog många som är tacksamma för att du inte hittade slutstycket. Av rent egoistiska skäl, så att vi får njuta av dina texter.

    Din nya bok lever helt upp till mina förväntningar och jag har ett par frågor; någonstans i texten (en not som jag naturligtvis inte återfinner nu) noterar du att det i en av arméerna hade införts begränsningar i rätten att sminka sig. Hur vanligt var egentlig sminkning bland män vid denna tid? Och var vanorna lika över hela Europa?


  18. Om vi räknar bort självmord som sker p g a en klinisk depression, så borde självmord begås när det negativa i ens liv överväger det positiva och då nollvärdet, alltså icke-existens, vore att föredra före en existens med negativt värde.
    Då är det nästan märkligt att de allra flesta aldrig upplever ett sådant ögonblick i sina liv, då något positivt inte uppväger allt det negativa. Eller också har man såna stunder då det mesta är minus, men man tror att det är ett tillfälligt tillstånd och skjuter upp självmordet i hopp om en bättre framtid.
    Det får dock mig att hävda ”det godas vikt”, gentemot filosofer som pratar om ”det ondas vikt”. Det behövs inte mycket av det goda, för att det ska överväga det onda och få oss att vilja fortsätta leva.


  19. Jag håller med alla här, det var tur att du inte hittade slutstycket. Vi skulle ha förlorat en lysande skribent. OM du nån gång skulle gå i liknande tankar, sök hjälp eller meddela oss här. Sverige har inte råd att förlora dej.

    Liksom dina anhöriga.
    För vi glömmer bort dem i debatten om självmord här. Man har faktiskt en viss skyldighet gentemot sina kära att hålla sej vid liv.

    Intressant det där med kpisten och Vietnam. Har hört det förut men inte trott på det riktigt, för jag har aldrig sett något bildbevis. Och varför just Moder Sveas kpist? Alla länder med självaktning har ju egna kpist-modeller. Var det för att den var driftsäker?
    Märkligt är det, för en kpist är ju som en ärtbössa jämfört med moderna finkalibriga höghastighets-vapen.
    Jag såg skillnaden när vi sköt grisar, som vi sen skulle operera, under min lumpartid.


  20. Kpisten är ett korthållsvapen, och skall ej jämföras med olika typer av automatkarbiner. För närstrid är det ett alldeles utmärkt vapen.

    Om bruket i Vietnam, och en jämförelse med nyare kpistar:
    http://www.geocities.com/hl-editions/suarez/sua03.htm

    I Vietnam användes också en direkt kopia, framställd av Smith & Wesson på uppmaning av USA:s marin (efter det att Sverige stoppat exporten) som utrustade sina specialförband Navy SEAL:s med dem.


  21. Dieva!
    I den bok om Adolf Hitler som Bengt Liljegren skrivit så står det att Hermann Göring sminkade sig.
    Men jag vet förstås inte om det endast gällde privat eller även i krig.
    M v h Mohikanen.


  22. En militär parentes: (Jag fick lära mig att m/45 byggdes efter nazitysk förlaga, men så alltså icke? För egen del hade jag just m/45 – och inte som du m/45b – det vill säga den äldre varianten vars bakstycke saknade säkerhetshake. Den officerare som förklarade vapnets förtjänster beklagade i en bisats att det då och då hände att bakstycket därför lossnade när man sköt, med påföljande förlorat öga och svåra ansiktsskador. Den bisatsen tänkte jag på, varje gång jag tog sikte och gjorde mig redo att trycka av.)


  23. Oj, jag tappade bort😉 som skulle stå efter ”egoistiska skäl” – det var givetvis med glimten i ögat jag skrev det.


  24. Jag reagerade skitstarkt på det här. Svajig just nu antar jag, men det är så jävla viktigt att man vågar ta på det här, ämnet självmord.
    Så jävla tabu. Så jävla hatat. Så jävla missförstått*.
    Men tack skulle jag säga, för att du vågade berätta.

    *Jag skrev om det efter Heath Ledgers död.

    http://sandragustafsson.se/blog/2008/01/23/han-var-inte-den-typen-av-person/


  25. Liksom andra är jag mycket glad över att du inte hittade slutstycket den gången. Måhända var det ett uttryck för den ”vardagslivets psykopatologi” som Freud skrivit om? Som läkare vill jag i likhet med Tommy Jonason starkt rekommendera moderna antidepressiva läkemedel för den som återkommande har livshotande depressioner. Jag minns att Lars Forssell entusiastiskt pläderade för dem. Och antidepressiva läkemedel har ingen negativ inverkan på kreativiteten!


  26. Göring var gammal jaktflygare och ville umgås med grabbarna. Skulle en gång sätta sej i en Messerschmitt 109, men kom inte ner i cockpiten för han var för tjock.

    Jag förstår att det är bättre med en kpist i djungeln än en otymplig AK-variant. Men förvånad att man valde en svensk variant. Men vi är ju bra påkanoner (Bofors) och kanske bössor också. Jag vill minnas att träffbilden kröp uppåt om man sköt en salva. Pistol var värdelöst, träffade inte gubben på 25 m, troligen bättre att kasta pistolen.

    Engelsmännen gjorde en billig, driftsäker kpist, Sten-gun, som man släppte ner i containrar till moståndsrörelser från Halifax-plan från Tempsford (var det 147 Squadron?) (Les Maquis och SOE agenter t ex) Man landande ju t.o.m. i ockuperat France med Lysander-plan. Spännande historier det där.

    Ska du inte skriva en liknande bok om andra världskriget? Annars gör jag det. Men jag är ingen författare.


  27. Det som är slående i den ursprungliga berättelsen om jakten på slutstycket och i fallet bittermandelhackaren är att den dystra verksamheten i efterhand förvandlats till stor komik. Det som annars kännetecknar en depression är just den totala frånvaron av humor. I nästan alla andra lägen i livet går det att byta perspektiv, men inte då. Det är häpnadsväckande att det i en och samma människa ryms så många verkligheter. För även depressionen måste väl betraktas som en form av verklighet, eller?


  28. Först och främst håller jag med om, att det var starkt av dig, Peter, att berätta detta. Det kan nog betyda mycket för andra i en liknande situation.
    Jag har några allmänna kommentarer, byggda på det laäst i detta ämne.
    Många tror, att självmord och självmordsförösk beror på yttre faktorer, motgångar i kärlek eller arbet, dålig ekonomi, sjukdom med mera. Visst kan det i vissa fall finnas sådant med i bilden, men de allra flesta självmord och självmordsförsök beror på depression, som är en sjukdom och inte ett stämningsläge. Så kallad endogen depression beror på en bristande kemisk balans i kroppen, som Tommy Jonasson säger. Någon yttre orsak behöver inte finnas.
    En annan sak, som någon också påpekar, är att den som planerar ett självmord bör tänka på sina närmaste. Det måste vara en svår chock, när någon närstående tar sitt liv. Det fullbordade självmordet är, enligt psykologerna, ofta en aggressionshandling mot någon närstående.
    Jag kan tänka mig situationer, när ett självmord kan vara en fullt rimlig handling, till exempel svår sjukdom eller om man har begått ett svårt brott. Då bör man tänka på dem, som hittar kroppen. Att skjuta sig eller lägga sig på ett järnvägsspår eller hoppa framför ett tunnelbanetåg är hänsysnlöst mot de, som ska ta hand om kroppen. En tunnelbanetågsförare (heter det så?) som varit med om detta, berättar, att varje gång han kör in på en station, är han rädd för att någon ska hoppa ut framfär tåget.
    MVH
    Petter Eremiten


  29. […] Englund, ont att läsa men så […]


  30. Angående K-pistar och andra gevär:
    Under en vistelse i Mississippi för några år sedan hade min hustru och jag nöjet att bli presenterad för en mycket förmögen advokatoch hans fru.
    Vi blev hembjudna till hans hem där han grillade hamburgare och serverade starka drinkar i glas med en servett omkring, så man inte skulle se hur mycket det var i glaset. Efter ett antal drinkar fick vi en rundvandring i huset, som inte var stort men lustigt möblerat, tyckte vi för väggarna var behängda med låsbara skåp och mycket påvert annars. Med tanke på hans rikedom tyckte jag det var konstigt med alla skåpen som täckte alla väggar i rummen.
    Jag frågade vad han hade i skåpen och då sken han upp och undrade om han fick visa sin hobby.
    Han berättade att han hade varit officer under Vietnamkriget, han såg mycket ut som en klichebild av en gammal militär med snagg. Han fortsatte att berätta, han var i Vietnam flera år och var specialist på att föra anfallskrig på marken, närstrider, och han tog fram ur det första skåpet ett kort gevär med grov kaliber och med ett magasin med 12 grova kulor. Han skröt att det här geväret är det bästa man kunde ha i närstrid, bättre än en
    k-pist för med sin grovkaliber kunde han skjuta ner ”gulingarna” i mängder för ett skott motsvarade tre finkalibriga och på så sätt oskadligjorde han fler än en med ett skott.
    Sedan kom den stora visningen av skåpen!
    Skåpen visade sig vara en av de största privata samlingarna av vapen en privatperson kunde ha.
    Allt från Holland&Hollands dyraste,(pris mellan 500.000:- och uppåt och då menar jag styck)till gamla vapen från medeltiden för att inte tala om alla pistoler. Det ska sägas att de flesta var av högsta kvlitetoch var brukbara.
    Hela samlingen värderade jag till 15-20 miljoner svenska kronor.
    Alla har vi ovanliga hobbies andra värre……


  31. Camus hävdar att ‘självmördarna’ sällan gör slag i saken – det är de andra; fyllona, slarverna, de impulsiva som ‘lyckas’. Gud/fan vet. Under några lämnade ett tiotal ur min krets in på det viset. Några helt oväntat. Har funderat mycket över varför just de och inte vi andra? Vilken bok eller telefonsignal hade distraherat dem?
    Samtliga hade med varierande plusfaktorer kommit till något sorts bokslut och framtiden låg öde och tom. En del valde att bilda familj eller bli religiösa istället.Jag valde både och


  32. Petter! Jag vet inte mycket om depressioner per se. Jag har själv upplevat flera, varav ett par, tre ordentligt djupa. Jag har alltid kunnat se tydligt vad det är som har utlöst dem, och det har handlat om det jag kallade ”yttre tryck”: misslyckanden, besvikelser, skam. Jag har också sett andra som försvunnit in i djupa depressioner, där det varit svårt att se några enkla och raka bakomliggande orsaker just i form av ”yttre tryck”. Båda sorterna finns, antar jag.

    Nina! Ja, givetvis. När depressionens grepp har släppt, har jag alltid upplevat dess idévärld och tankefigurer som tämligen absurda, och den dödslängtan den utlöst som nära nog obegriplig. Men när den pågår är den värld som depressionen spelar upp i högsta grad verklig. Den är ett eget system, slutet i sig självt, nästan oåtkomligt för förnuftet. Det är en av de saker som gör en depression så skrämmande att uppleva och så svår att bekämpa.

    Och ja, en faktor som i mitt fall bromsat olika självmordsfantasier är det faktum att det onekligen är en självisk handling.


  33. Hej Peter. Ny deltagare i ditt forum. Jag blev inspirerad av att skriva en text om självmordet som utväg, mot bagrund av din personliga berättelse. Kanske kan den vara av intresse för dig (och andra), jag vet inte. Den finns på min hemsida och bär namnet ”Brev till självmördarna”. Men hur det än är med det: jag hoppas att ditt liv är lättare nu och att du inte skall hamna i sådana svackor igen. Jag kände för dig och din historia. Och ibland skriver du lysande vackert.

    Mvh

    /Ivar Rönnbäck


  34. Fantastiskt starkt av dig att du kunde skriva om det här, förhoppningsvis ett tecken på att du kommit så pass långt att du kan överkomma mörkret även om det drabbar dig fler gånger. Att du sen även lyckas skriva på ditt eget omisskänligt tragikomiska sätt:
    min desperation började jag även undersöka mer osannolika möjligheter. Bland annat knackade jag på hos grannarna och frågade – verkligen med ett lätt förstrött tonfall och liksom i förbigående – om jag möjligen bett dem förvara ett slutstycke till en kpist m/45B. De tittade på mig som jag vore galen. Vilket jag kanske i viss mån också var.

    Man skrattar medans ögonen bränner till av tårar. Sorg och glädje, livets salt och vatten.

    Tack


  35. Apropå k-pistar, tycker mig urskilja något slags k-pist i handen på The Joker i senaste Batman-filmen. Undrar vad det är för modell?


  36. Intressant läsning! Och skönt att kvällstidningsskribenterna inte häckar här; jag kan redan se deras rubriker: Peter Englund talar ut om sin djupa depression.

    Men det är ju lyckligtvis inget av kvällstidningsjournalistik över din text.

    Kan för övrigt berätta att en mig närstående person ägnade en hel jul åt att, i sorg och depression efter att ha blivit lämnad av sin dåvarande sambo, läsa din Slaget om Poltava och dricka alldeles för mycket rödvin. Så kan man också göra.


  37. Säg att du har lämnat in vapnet nu.


  38. Vilken j-a tur att du inte hittade slutstycket. Tillgång till vapen är givetvis förödande om man har tankar på självmord; det slutar aldrig med ”bara” ett självmordsförsök. Sedan tror jag inte heller att tryggheten ökar genom att man har vapen hemma, tvärtom tror jag det är större risk att man skjuter någon på natten kissnödig familjemedlem än någon som tränger sig in i huset!

    Så gör dig nu av med kpisten snabbt som attan, om du inte redan har gjort det! Alltför många böcker riskerar att bli oskrivna annars och dina ungar förtjänar att få ha en pappa så länge som det bara är möjligt!


  39. den depression jag hade handlade om inaktivitet… normalt är jag alltid aktiv med ngt, men den perioden ville jag bara drömma, inte dö men heller ingen levnadslust. Det hade ordnats en fest. Jag orkade inte… orkade inte ha roligt… fanns ingen glädje, lust, ork. Jag fick cipramil (3mån) och gav mig ut bland folk igen – aktiviten och de sociala kontakterna tog mig ur det. Tack och lov.


  40. Blir alldeles förskräckt när jag läser detta! Lite chockad och förvånad.

    Ja, visst beror depressioner på misslyckanden och besvikelser. Jag vet själv när jag varit så otroligt deppíg, känner mig som den mest misslyckade personen i världen…

    Jag har kommit till insikt om en sak det senaste året, vad himla tankestyrd jag är! Jag kan tänka mig att andra är det också. De negativa tankarna kommer sig smygande in i huvudet. Sen är det kört; de negativa tankarna snurrar runt i huvudet. Till slut kan det bli så att jag sätter mig ner och bara grinar över hela världens jävlighet…

    För inte är livet lätt. Men det finns ju så mycket roligt att glädjas åt! Det blir en euforisk känsla när jag kan se glädjen i livet, när dessa stunder kommer.

    Jag har även upptäckt en sak till; om jag rensar hjärnan så blir jag gladare och får bättre självförtroende.

    Jag har fått en del tips om hur man ska rensa hjärnan från grubblerier och negativa tankar:

    – Se de negativa tankarna som en film, i mitten av filmen så blir det en scen som blir helt vit, de negativa tankarna syns på sidan om.
    – Lägg in de negativa tankarna i en trasselsudd, där ska tankarna vara.
    – Kasta bort de negativa tankarna, helt enkelt.
    – meditera, jag fick mig ett meditiationsord, som inte ska vara något ord som betyder något speciellt. Det gick jag och mässade i mitt huvud. Kom in i ett mer harmoniskt tillstånd efter det.

    Men jag upptäckte att när jag bara tänkte på ingenting, då gick det bäst.

    Usch, för att skjuta sig. Tänker på det stackare som ska ta hand om någon som har skjutit sig!

    Hm, jag undrar just om du inte hade hejdat dig i tid om du hade fått tag på slutstycket…


  41. Nejdå, kpisten är inlämnad för länge, länge sedan.🙂

    Har förstått att män lyckas oftare än kvinnor med sina självmordsförsök just därför att de ofta väljer mer våldsamma och definitiva metoder.

    Och ja, det har hört av sig kvällstidningsjournalister. Vill nämna att åtminstone en av dem avstod från att skriva om detta bara därför jag bad om det. Det finns anständigt folk där också!

    Förstår att jag här tangerat gränsen till vad jag kan skriva om i denna blogg. Och blir det något hallå om det, tänker jag helt enkelt radera inlägget.


  42. Peter! Jag hoppas innerligt att du inte känner dig nödd och tvungen att radera inlägget. Det är för det första en välskriven och tankeväckande liten text, som säkert kan hjälpa en och annan som vandrar i mörkret att se ljuset på andra sidan. Depressioner går vanligtvis över efter en tid. För det andra vore det tragiskt om skvallerpressen skulle tvinga dig att backa från ett så pass allmänmänskligt och ärligt inlägg. De flesta kan säkert känna igen sig i det du berättar!


  43. Men det är väl just därför att det här inlägget så tydligt är på gränsen – visar på gränsen, pekar ut den – som det är så intressant. Och det är välskrivet, allvarligt syftat, och därför nödvändigt, och får aldrig raderas (det är så mycket annat som BORDE raderas).
    Dagerman skrev väl att de som ofta kontemplerar självmord sällan utför själva handlingen – men han själv vederlägger ju den tesen …
    Om fler människor vågade vara öppnare skulle världen vara något bättre, men det är lika mycket tabu att visa sig svag som det är att erkänna ett misstag …


  44. Ett mycket, mycket gripande inlägg som får mig att minnas en episod som Chateaubriand (1768-1848) skrev om i sin monsterbiografi:

    ”Jag har nu kommit till ett momemt där det av mig fordras en viss styrka för att bekänna min svaghet. Den människa som förgriper sig på sitt liv visar mindre sin själs styrka än sin karaktärs svaghet.
    Jag ägde ett jaktgevär vars slitna avtryckare ofta gav efter när den var på helspänn. Jag laddade detta gevär med tre kulor och begav mig till en avsides plats i den stora allén. Jag spände hanen och stack in loppets mynning i min munn; jag stötte kolven i marken, jag gjorde om provet flera gånger – men skottet gick inte av. En skogsvaktare dök plötsligt upp och jag avstod från beslutet. Fatalist som jag var utan att vilja vara det eller veta det antog jag att min timma ännu icke var slagen…”
    (”Minnen från andra sidan graven”)

    Jag har sagt det förr och säger det igen: den här bloggen ska ut i bokform (print-on-demand fungerar). Den är alldeles för intressant, välskriven och tidstypisk för att få förtvina bort bland ettor och nollor.


  45. Starkt skrivet! Det vore synd om det togs bort. Ämnet är sannerligen nedtystat i förhållande till hur många som upplever depression och har liknande tankar. Därför är det viktigt att texter som den här finns tillgängliga. Säkerligen kan den leda en och annan bort från den mörka stranden.


  46. Tack för detta inlägget Peter. Precis som så många andra kommentarer är jag emot det stora tabu som finns över ämnet självmord. Förstår om du skulle överväga att ta bort det, men skulle också tycka att det var väldigt synd…


  47. Parallellställningen med Chateaubriand får mig givetvis att le, både smickrad och träffad. Slutsatsen ”att min timma ännu inte var slagen” drog jag egentligen två gånger det där förfärliga året.

    Först när jag varit mycket nära att dödas nere i Bosnien, av en serbisk stridsvagnsgranat, och i samma sekund som jordsprutet från nedslaget flög över mig plötsligt insåg att jag verkligen VILLE leva, och – någon stund senare, när jag och min fotograf kastat oss i skydd – att jag samtidigt klarat mig mot alla odds. Hur många överlever en granatkrevad på cirka 2-2,5 meters håll?

    Sedan när jag fick det där telefonsamtalet där slutstycket s.a.s. anmälde sig för tjänstgöring, men bara när faran var över.


  48. Det är bra att denna åkomma alltmer får ett ansikte. Det må gälla Winston Churchill, en norsk statsminister eller en professor vid Svenska Akademin. Eller, bekanta eller jobbarkompisar. Säkert en viss ”tröst” för den som drabbats, för det är fortfarande en ”skämmig” sjukdom, som man håller tyst om.
    Som om denna biokemiska brist-åkomma skulle vara mer stigmatiserande än B12-brist, katt-allergi, magkatarr o.s.v.
    Men det är en fruktansvärd upplevelse. Att rätt snabbt, och ofta oförklarligt, hamna i ett tillstånd av djupaste förtvivlan med ångestattacker, livsleda,suicidtankar, hopplöshet, initiativlöshet, själv-föringande, sömnbesvär m.m. Riktigt allvarligt sjuka når ett psykosliknande katatoniskt tillstånd.

    Därför starkt gjort av dej att skriva om det och säkert en hjälp för en del.


  49. ”Darkness visible” av William Styron om deppression är en pärla.


  50. Det du skriver berörde mig och hände mig inför min disputation. I efterhand obegripligt. Men för några av oss som skriver tror jag det har att göra med det du nämner i dina skrivtips (citerat fritt ur minnet): glöm inte bort att det är just ditt namn som står på bokens framsida.


  51. Stå på Dig Peter och låt ingen skita ner Dig inom populärpressen! Vi måste kunna få vara ifred med våra sanningar utan att det skall skitas ned. Detta kan vara ett sätt att stävja läskigapressen genom att vara uppriktig!!!


  52. Läste inlägget (och laddade ned det du skrev om svarta hunden i Bosnien) för någon dag sen och har funderat en del…

    Tror du inte att du ”egentligen” visste var slutstycket fanns, men att en annan ”dimension” av din själ ”hindrade” dig från att komma ihåg?

    För mig fungerar bergsklättring som botemedel mot depressioner. Efter att bara ett tunt rep och mina fingertoppar har räddat mig från att störta i djupet, smakar vattnet godare, luften är friskare och det är en fröjd att leva. Problemet är bara att Cost/Benefit inte stämmer…


  53. Tack för att du talar så öppet om detta ämne. Kämpar själv med samma upp och nedgångar.

    Läste om ”Förflutenhetens Landskap” för femtielfte gången. Underbara stycken och inblickar i historien. Du har ett avsnitt om WWI där. Fanns tankarna på din nya bok redan då?


  54. Lika lite som det är meningen att förstå vad döden är för något, är det att förstå varför vissa saker låts hända och inte andra. Vem som avgör är också irrelevant, man är ju alltid själv centrum för universum!
    Efter ett eget knackande på dödens dörr och därefter en dröm som förklarade att jag aldrig egentligen vill dö självmant, så är det skönt att ha självförtroende på att vilja leva.
    Så jag hoppas att du, och alla som hamnat i en självmordsbenägen situation men inte dödat sig själva, känner sedan att de inte alls ska dö! Man lyckas nog dö om man in i djupet vill det. Också irrelevant definitionsfråga för den som inte vill dö.

    Det här inlägget som du har skrivit är jätteviktigt att det finns kvar, människor måste våga prata om det mer!


  55. Jäklar, du skulle ha strukit den där sista meningen!


  56. Självmördarna har ju rätt. Mitt liv är skit, rent objektivt, ändå förmår jag mig inte avsluta det, och någon annan ursäkt än ren karaktärsbrist har jag inte. Men det är bra att det kommer till tals.


  57. […] Peter Englund, Svenska Akademins Ständige Sekreterare, skrev i slutet av 2008 ett mycket starkt blogginlägg om hans “svarta hund”, om hur han drabbades av en stark våg depression och hur den […]



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: