Archive for december, 2008

h1

Mrs. Miniver

måndag, 29 december 2008

Till julen hör att ligga på soffan, mitt på blanka eftermiddagen, iförd morgonrock, och titta på någon gammal film, gärna svartvit. Denna dag råkar det bli ”Mrs. Miniver” från 1942.

mrs_miniver_poster1

Filmen i fråga är en av de effektivaste propagandafilmer som skapades under det Andra världskriget – Winston Churchill lär ha sagt att en Mrs. Miniver var värd lika mycket som en hel eskader med jagare. Den gjordes i USA, för en amerikansk publik, och där slog den strax publikrekord.

Upplägget är smart. Den undviker all övertydlighet och gräll retorik utan skildrar hur kriget kommer, närmast som ett naturfenomen, och drabbar en någorlunda vanlig brittisk familj, som lever i ett genomidylliskt England, uppbyggt helt och hållet i en Los Angeles-studio. Filmens huvudperson och emotionella centrum är titelns Mrs. Miniver, familjens kärleksfulla matriark, spelad av den undersköna Greer Garson.

Jag tror att det var det här greppet som gjorde mig så tagen, förra gången jag såg den. Då torde jag ha varit en 9-10 år, och jag minns att jag grät i smyg under slutet. Uppväxt som jag var i väntan på den stora katastrofen, fungerade filmen som ett slags brygga mellan allt det jag hört och läst om Kriget – både det som varit och det som kanske skulle komma – och min egen existens i det lilla och trygga. Filmen gav mig plötsligt bilder för hur det skulle kunna gå till, när Stilla Vardag plötsligt förbyts i Stort Historisk Drama.

Vissa scener blev kvar hos mig, synnerligen detaljskarpa, trots, eller kanske just tack vare, att jag bara sett den en enda gång, och under årtionden återvände jag till dem i minnet.

En av dem var filmens mest spännande sekvens, den där Mrs. Miniver tidigt en morgon finner en nedskjuten tysk pilot i sin rabatt:

Det var intressant, ur rent mnemoteknisk synpukt, att se den här scenen igen. Precis som jag kunnat konstatera vid ett annat tillfälle, så är det uppenbart att det faktum att jag återvänt till den, gång på gång, i mitt minne, också inneburit att jag omskapat den. Scenens helhet, vad den gick ut på och hur den slutade – allt det stämde. Detaljerna skevade dock på ett oväntat vis.

I mitt minne hade den här piloten något slags overall, och en av hans fingrar var avklippt. Dessutom framstod han som synnerligen ömkansvärd, sin ondskefulla Luger till trots.

Den där overallen visade sig vara inbillad, likaså det avklippta fingret. Och hans frammorrade profetia om kommande bombningar och utplåning, den hade helt fallit ur mitt minne – ett tal som för övrigt gjorde honom allt annat än sympatisk.

Det är uppenbart att minnen kan förvridas på många olika vis. Den vanligaste är genom enkel nednötning – det vi kallar glömska. Men det kan också ske genom att vi i vårt återvändande ornamenterar dem på ett närmast litterärt vis. I den ena änden av skalan: subtraktion. I den andra: addition. Den exakta summa som var processens början går förlorad i den här ekvationen.

När finalen i kyrkan rullas upp blir jag tårögd. Men är det verkligen scenen som griper mig, eller är det bara jag som minns min egen, ursprungliga reaktion?

Annonser
h1

Optimisten och pessimisten

fredag, 26 december 2008

Pessimisten: Kallt räknat torde detta med sekreterarskapet innebära att två eller kanske tillochmed tre böcker aldrig blir skrivna. Det handlar trots allt om tid som aldrig går att få åter.

Optimisten: Kanske handlade det ändå bara om mellanböcker!

h1

Jag intervjuar mig

söndag, 21 december 2008

Jag: Man får väl ta och säga grattis – den 1 juni skall ju du efterträda Horace Engdahl som den Svenska Akademiens ständige sekretarare.

Mig: Tack – fast jag vet inte om grattis är riktigt rätta ordet.

Jag: Hurdå, menar du?

Mig: Man säger inte grattis till någon skall ge sig ut på en ensamsegling runt världen; man säger väl snarare lycka till. Grattis kan man säga när personen lyckligen slutfört sin resa.

Jag: Är det så det känns, som inför en världsomsegling?

Mig: Det är ingen dum bild. Å ena sidan spännande, å andra sidan nervöst på gränsen till skräckfyllt. Dessutom: som alla långa, ovissa resor skall den sluta med en återkomst.

Jag: Återkomst, till vadå?

Mig: Till ett vanligt liv, förstås, där man ej är påpassad i stort och smått, och där man kan skriva böcker.

Jag: Så det blir inga nya böcker nu?

Mig: Nej, inte på ett tag. Att vara ständig sekreterare är ett heltidsjobb, som kräver allt man har. Att tro att man skall fortsätta med sitt skrivande är bara att bedra sig själv, tror jag. (Hoppas dock kunna fortsätta blogga.) Men det skall ju inte bestå för evigt. Som Horace Engdahl påpekade i sitt tal igår: det var bara den allre förste sekreteraren som var ständig.

Jag: Du låter inte helt lycklig på rösten när du säger detta.

Mig: Hmm, ja. Ja, det är rätt uppfattat. Jag har varit en skrivande människa sedan slutet av 80-talet, och jag har inrättat min existens efter det; så att nu lägga det livet åt sidan känns melankoliskt.

Jag: Så det är inte prestigen som lockat.

Mig: (Skrattar till synes uppriktigt) Nej. Nejnej. Det här ett uppdrag jag ser som en viktig och vacker plikt, men en plikt likafullt.

Jag: Så det var inget du sökte?

Mig: Nej. Det är inget man söker. För att vara uppriktig: hade detta varit ett vanligt jobb, utlyst i DN:s platsannonser, hade jag inte sökt det. Och när jag tänker på det: hade jag sökt det hade jag nog heller inte fått det.

Jag: Märker du inte ord nu? Om jag istället för ”sökte” säger ”åstundat”?

Mig: Nej, det är inget jag åstundat heller. Men Gunnel Vallqvist, vår äldsta ledamot, sade i det här sammanhanget något både klokt och uppmuntrande: ”Det är bara någon som inte vill ha det här uppdraget som passar för det”.

Jag: Blev du övertalad att ta jobbet?

Mig: Det kan man säga.

Jag: Vad vill du nu göra av Akademien?

Mig: Frågan är fel ställd, som det brukar heta. Tvärtemot vad många tror är den ständige sekreteraren ingen kung över Akademien. Den personen är istället dess främste tjänare, som precis som alla andra ledamöter bara har en röst att lägga i våra diskussioner.

Jag: Men, men: du måste ju ha något program?

Mig: Jag har idéer givetvis, men jag tror igen att frågan är fel ställd. Du måste frigöra dig från parallellen med politiken. Detta är ingen post man vinner genom att utlova storslagna förändringar till de röstberättigade. Dessutom är frågan för tidigt ställd. Jag är faktiskt inte ständig sekreterare ännu. Detta är Horace Engdahls uppgift i ett knappt halvår till. Återkom i juni.

Jag: Hur känns det då att efterträda just Horace Engdahl?

Mig: Ja, det är lite kluvet. Det känns bra, för han har faktiskt varit exceptionellt framgångsrik på sin post. Det är ingalunda något nedgånget pastorat man har att tillträda, utan en stabil och väl fungerande organisation med ett mycket vackert anseende. Det känns samtidigt lite otäckt, av exakt samma skäl, alltså att han faktiskt varit exceptionellt framgångsrik på sin post. Hans skor är väldigt stora att kliva in i.

Jag: Lill-Horace, va? Hehe.

Mig: (Ser aningen bekymrad ut) Ja, det är väl just sådana reaktioner som jag får vänja mig vid. Horace har själv sagt till mig att det tar några år innan den nye ständige sekreteraren blir accepterad som sådan i det allmänna medvetandet. Räddningen ligger troligtvis i det faktum att folk ser att vi är väldigt olika som personer, och det ofrånkomligen kommer att synas. Horace Engdahl är unik. Jag hoppas att jag också är det.

Jag: Vad är den största utmaningen med det här jobbet?

Mig: Hmm, det är nog detta att jag skall bli chef för ett ej obetydligt antal anställda. Behöver nog inte påminna om att jag är författare, som tillbringat det mesta av de senaste tjugo åren i ensamhet, med böcker, bak ett tangentbord. Personalansvar har jag aldrig haft, förutom över mig själv. Och inte sällan har jag tyckt att jag varit en rätt dålig chef för mig själv, och klagat. Förgäves. Men jag får skärpa mig.

Jag: Vad är du mest rädd skall hända?

Mig: Det är nog att vakna upp en dag och upptäcka att jag fallit offer för Peters princip.

Jag: När myntade du den principen, och vad innebär den?

Mig: Nejnej, det är inte min princip. Den är formulerad av den amerikanske sociologen Dr Laurence Peter, och säger att personer i var hierarkisk organisation tenderar att bli befodrade tills han eller hon når en nivå där han eller hon inte längre klarar av sin uppgift – man säger att man nått sin inkompetensnivå. Du fattar?

Jag: Tror det. Vad skall du göra härnäst?

Mig: (Skiner upp) Förbereda julen! I år har det fallit på mig att göra skinkan och sätta sillen, skaffa granen samt göra alla julinköpen.

Jag: Ja, det var väl allt. Bara en sista fråga. Vad önskar du dig av tomten?

Mig: Julefrid. Lugn och ro. Tysta telefoner.

*****************************************

Tillägg: i syfte att optimera just det sistnämnda, julefriden, har jag tills vidare stängt av kommentarsmöjligheterna. Lite tråkigt känns det, då denna blogg brukar locka till många vettiga sådana. Dock innebär det att jag kan ta helt ledigt, och slippa tänka på modereringen. Hoppas på förståelse gör
/Peter E

PS. Stort tack för alla välgångsönskningar!

h1

Land och stad

tisdag, 16 december 2008

Har återvänt efter en tids vistelse i Paris. Just då jag i vardagslag lever ute på landet, är det alltid lika omtumlande att resa till en riktigt stor stad, och lika omtumlande att sedan komma hem igen.

Tror att det ytterst har att göra med att upplevelsen rubbar ett viss dragning till slutenhet, ja självtillräcklighet, ja solipsism, som det är alltför lätt att odla när man bor på landsbygden.

När jag befinner mig i Paris går jag var morgon ned på gatan för att köpa bröd i bageriet som ligger någon minut bort. Att öppna porten är att öppna porten till världen. Där uppe må vara tyst och stilla, när jag smyger över den knarrande parketten, bak fördragna gardiner, bort mot skrivbordet där datorn står påslagen. Men genast när jag kliver ut i luften så strömmar ljuden och ljuset och färgerna och människorna mot mig, som för att bekräfta att världen fortsätter att förvandlas, fortsätter att röra sig, och att rörelsen är ständig.

Men när jag öppnar min dörr där jag bor, möts jag av en värld som är densamma som den jag mötte igår, som är densamma som den jag mötte för tio år sedan. Allt är tyst och stilla. I vedboden ligger fortfarande några av pojkarnas leksaker kvar, som om leken avbrutits bara för några minuter sedan, och gossarna snart skall återvända.

Intrycket är tyvärr bedrägligt. För rörelsen ÄR ständig. När man bor ute på landet är det bara så mycket lättare att låtsas att motsatsen är sann.

h1

… har stupat

lördag, 13 december 2008

Detta är nog den märkligaste svenska blankett jag känner till: det officiella meddelande som skulle användas i krigstid för att meddela de anhöriga att att en son / bror / make stupat. Notera instruktionen: ”får ej vikas vid utsändning”.

har-stupat

Avbildningen ovan är hämtad ur arméns minst kända (och aldrig brukade) reglemente: ”KrigsGravI”, som reglerar omhändertagandet och begravandet av stupade under krig.

Tänk att det fanns en tid, under tidigt 80-tal, då jag trodde att mitt namn nog skulle kunna hamna på en sådan här blankett. Och tänk att det också fanns en faktisk risk för det.

Någonstans i något förråd ligger alla de här blanketterna fortfarande och väntar, förgäves.

h1

Kontaktsökande

torsdag, 11 december 2008

Jag går omkring med telefonen inklämd under axeln, samtalar och plockar samtidigt rent i köket. Efter ett tag förstår jag att hon gör likadant – då och då hör jag klirret från disk. Det är ett tag sedan vi talades vid. Hon mår mycket bättre nu. Uppbrottet var plötsligt och plågsamt. För runt ett år sedan fann hennes man en ny, och gjorde sitt avsked i en sky av storslagna fraser om frihet, självförverkligande, kärlekens orubbliga imperativ etc etc.

– Det svåra är inte att hitta nån att somna med. Det svåra är att hitta nån man vill vakna med.

Sedan sorgeperioden var över har hon dejtat en hel del. Över internet.

Att gå ut på krogen känner hon sig lite för gammal för. Dessutom utgjorde de människor som hon mötte där en helt fatal kombination: å ena sidan ratade kvinnor, lätt desperata i sin jakt på ett nytt förhållande, å den andra sidan omogna män, som just havererat ännu en relation, och som istället drog runt lätt desperata i sin jakt på tillfälliga förbindelser.

– Att bekanta sig med någon över nätet verkar så mycket vettigare. I jämförelse i alla fall.

Hon beskriver hur man kan fylla i sina önskemål, även rätt detaljerade sådana, och sedan gör databasen resten, presenterar ett antal kandidater som motsvarar ens olika smaker, idiosynkrasier och förväntningar. Det hela är mycket rationellt och genomtänkt. Och sedan kan man bekanta sig, liksom stegvis, via datorchatten.

Och hon har träffat tre. Och haft sex, väldigt VÄLDIGT bra sex, med en.

Men det blir liksom inget mer.

Konstigt nog. Hon förstår inte riktigt.

– Att träffa nån av slump är ju så, så… slumpmässigt. Det här sättet att knyta kontakter via internet är ju så oändligt mycket mer RATIONELLT. Hon trycker på det sista ordet. Som för att övertyga sig själv.

Men kanske är just rationaliteten det stora problemet? För förutsätter det inte att både attraktion och – inte minst – kärlek just låter sig förutsägas, ja kalkylläggas i en matris av symp- och antipatier. Vi gillar båda det (kryss i rutan) och det (kryss i rutan) och det (kryss i rutan) och DET (kryss i rutan) och avskyr givetvis den, det och dem (kryss, kryss och kryss). (Ungefär här i samtalet startar jag diskmaskinen.)

Är inte risken att man genom denna metod målar upp något som i mycket bara blir en spegelbild av en själv? För är det inte för att delvis slippa sig själv, eller i alla fall fullständiga sig själv, som man blir kär i någon annan? För den andre skall väl inte vara så mycket en spegel, som ett fönster. Hon håller med.

– När jag tänker efter har alla mina stora kärlekar alltid varit liiite fel, ja i alla fall haft nåt i sig som gjort dom på nåt sätt omöjliga, åtminstone vid första ögonkastet.

Vi enas om detta, säger hejdå och lägger på.

h1

Frasen jagar idén

fredag, 5 december 2008

Senatorn William McAdoo om den amerikanske presidenten Warren Harding, som innehade ämbetet mellan åren 1921 och 1923, och som hyste en obesvarad kärlek till det engelska språket:

His speeches left the impression of an army of pompous frases moving over the landscape in search of an idea; sometimes these meandering words would actually capture a straggling thought and bear it triumphantly a prisoner in their midst, until it died of servitude and overwork.

På mig låter det här också som en beskrivning av vissa författarskap, ja hela genrer – som självhjälpsböcker och managementlitteratur.