Frasen jagar idén
fredag, 5 december 2008Senatorn William McAdoo om den amerikanske presidenten Warren Harding, som innehade ämbetet mellan åren 1921 och 1923, och som hyste en obesvarad kärlek till det engelska språket:
His speeches left the impression of an army of pompous frases moving over the landscape in search of an idea; sometimes these meandering words would actually capture a straggling thought and bear it triumphantly a prisoner in their midst, until it died of servitude and overwork.
På mig låter det här också som en beskrivning av vissa författarskap, ja hela genrer – som självhjälpsböcker och managementlitteratur.
Peter Englunds blogg 
Hehe. Roligt!
P.S. Poeten e.e. cummings (ja, han stavade det så) sade följande efter det att Harding gått bort: ”The only man, woman or child who wrote a simple declarative sentence with seven grammatical errors is dead”.
H.L. Mencken om Harding’s installationstal:
”It reminds me of a string of wet sponges; it reminds me of tattered washing on the line; it reminds me of stale bean soup, of college yells, of dogs barking idiotically through endless nights. It is rumble and bumble. It is flap and doodle. It is balder and dash.”
Som sagt, påminner om all den facklitteratur som innehåller bara en enda lättbegriplig tes, vilken avslöjas redan i förordet och sedan idisslas om och om igen, kapitel efter kapitel.
Harding ska någon gång ha sagt: ”I don’t know much about Americanism, but it’s a damn good word with which to carry an election.”
Vidare kläckte han det klockrena:
”Progression is not proclamation nor palaver. It is not pretense nor play on prejudice. It is not of personal pronouns nor perennial pronouncement. It is not the perturbation of a people passion-wrought, nor a promise proposed. Progression is everlastingly lifting the standards that marked the end of the world’s march yesterday and planting them on new and advanced heights today.”
Det får Bush sluddringar att framstå som en haiku signerad Tranströmer.
Att mening efter mening skapa en meningsskapande atmosfär, en filtvarm textväv, en modersfamn och livmoder att slappna av i och höra hjärtslagen i måste väl vara ett svar till en frågande själsoro, ett stänk av trygghet och mening till den sökande? Det välformulerade är mening i sig, en Mening bland meningar, inte ett hopskrafs eller ännu en vindfis, men musik, ett stycke skönhet! Hur framför Vad alltså! Den skönaste frasen klär den största idén! Till och med skurken/modern i Hamlet sveper ”More matter less art” i poesi! =D
lol… spännande att du rör vid detta jag nyss riktade mitt ordflöde mot i ditt näst-sista inlägg!
apropå böcker om amerikanska presidenter undrar om du läst Jon Meachams bok om Andrew Jackson och om du kan rekommendera ett köp? Han var gäst på The daily show häromdagen, och den verkade väldigt intressant.
Harding var nog lite av en självironiker med ”Progression is not proclamation”-talet, men han har onekligen en poäng i att låta framstegens röst bli hörd och dissekera dess infallsvinklar om han vill framstå som en pragmatisk politiker.
Intressant här är också att filosofer som Hume och Kant ofta verkar säga samma sak om och om, sida efter sida, om och sida, men icke! Att vara precis kräver en klar precision nästan till graden av plattityd. (Haha! Och man får ju inte missa eller missa chansen till filosofisk självironi!) =D
Känner inte till mycket om Harding – han var säkert omöjlig att läsa eller lyssna på. Jag kan dock förstå den här kärleken till ord! Det ju är inte den det är fel på utan de pretentiösa anspråken. (Att skriva julklappsrim t.ex. är ju jättekul – men ganska meningslöst)
Ett mycket roligt citat, Peter!
…och även den genre som handlar om mord i Fjällbacka, mord på Gotland, mord i Göteborg med omnejd, mord i Ystad med en något större omnejd och även mord i Skärhamn som inträffat nu på slutet… Man kan bli mordisk, alltså rent verbalt, för mindre.
1. Ja, det skrivs sannerligen på tok för många usla deckare i det här landet.
2. Jag återkommer – på fler sätt än ett – så småningom till frågan om del tre i trilogin.
En annan språklig ”höjdpunkt” i samma anda är storföretagens ”mission statement”, ett osannolikt dravel av innehållslösa floskler. Det fanns ett tag en hemsida som hette nåt i stil med ”Dilbert’s Mission Generator” som slumpade fram generella svammelfraser som mycket väl kunde passa in på vilket storföretag som helst. Men företagen hyr in svindyra managementkonsulter eller låser in hela ledningsgruppen i ett konferensrum en vecka för att generera liknande ordkombinationer, som ingen anställd nånsin lyckas lära sig utantill, och än mindre förstå innebörden i.
Och det ord som borde bli kött sipprar från otaliga predikstolar ut i landets kyrkor som en tunn, sövande gas. En väv av fromma fraser hålls upp för menigheten som alltför sällan vågar påpeka att den föreställer ingenting.
En annan genre där det produceras märkligt svårgenomträngliga – ja ibland helt obegripliga – texter är de författade av de så kallade postmoderna litteraturkritikerna. Förutom att använda sig av termer som de alla tycks definiera på olika sätt, är deras texter oftast mest bara tolkningar, hänvisningar och referenser till varandra (samt diverse filosofer som Foucault).
Något paradoxalt att just litteraturkritiker ska skriva så underliga texter, eftersom de som ju har som jobb att läsa skönlitteratur…
Det finns så klart en generator som gör slumpmässiga postmoderna artiklar, kompletta med fotnoter och bibliografier. Googla bara på postmodern essay generator. Väldigt realistiskt och, såklart, väldigt roligt!
För att koppla till Olle och ”corporate bullshit”,hur många mille tror ni Ericsson la ner för att gå från ”make yourself heard” till ”taking you forward”?? Hade väl inte spelat någon roll om det inte hade varit för att några där nere hade jobbat ihop de pengarna.
Jaa… efter att under en period ha plöjt diverse fånga dagen/älska dig själv/självkänsla/sju steg till ett bättre liv-böcker är jag klart benägen att hålla med!
Det har ju också funnits politker/statsmän, som har vågat tala klartext. Ett Exempel:
”Tidens stora frågor avgöres inte genom tal och parlamentsbeslut utan genom blod och järn”.
Otto von Bismarck
MVH
Petter Eremiten
…men som alltid kan många böcker, föredrag, seminarier och kanske också blogginlägg/kommentarer bli någon sorts ”filibustersnack”, istället för rakt på och sedan………..ja, vadå?
”Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta…”
Minns inte vem som satt det på pränt.
Appropå deckare.
Finns det inte några ”seriösa” författare som provat på genren med mindre lyckat resultat.
Joyce Carol Oates. Kallifatides? (har inte läst, men vad sa kritikerna?)
Och har jag drömt detta, eller skrev Sven Fagerberg en deckare??
Man kan vara lysande stilist, men man måste behärska deckarens eller thrillerns speciella form.
Och visst publiceras det en förfärlig massa skräp. Märkligt nog många kvinnor som skriver.
En av de mest populära (en man) vars deckare tilldrar sej i nåt Holländskt-liknande land, använder sej mest av tre- eller fyra-ords meningar. Jag klarar inte av att läsa dessa böcker med dess torftiga språk. (Och filmerna var lika dåliga. Sven Wollter spelar Sven Wollter)
Men, det finns några få som behärskar språket fullt tillfredställande och kan ge en läs-njutning, förutom själva deckarinnehållet. Inga namn nämnda.
Ett av de stora felen med de flesta deckarförfattare är att de skriver för mycket och för ofta. Deckare säljer och man måste ge ut en ny bok i serien varje år. Det skall handla om samma hjälte och det skall handla om mord med ett begränsat antal inblandade. Ingen förmår upprätthålla kvalitet i all oändlighet under sådana premisser. Deckarförfattaren börjar plagiera sig själv på samma sätt som Mozart plagierade Don Giovanni i Trollflöjten, fast mycket sämre.
Arthur Conan Doyle insåg detta sent omsider och försökte ta livet av Sherlock Holmes men misslyckades…
“Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta…”
Minns inte vem som satt det på pränt.
”Täng-ner”…….. 🙂
Javisst finns det många dåliga deckare precis som det finns många dåliga böcker i andra genrer. Varför detta genretänkande? Deckarna är fulla av schabloner, säger man. Ja, många är det men jag tycker att även kritiken mot deckargenren är schablonfylld.
Tommy Jonasson! Du säger, att Joyce Carol Oates har skrivit deckare med mindre lyckat resultat. Hon skriver deckare under pseudonymen Roamond Smith med mycket lyckat resultat enligt min uppfattning.
En av de absolut bästa deckarförfattarna är Dennis Lehane. Läs till exempel Rött regn eller Patient 67, enligt många den bästa deckare, som någonsin skrivits.
I Sverige har vi ju Stieg Larsson och Åsa Larsson. Deras böcker är läsvärda. Maj Sjöwalls och Per Wahlöös deckare från 1970-talet är också läsvärda.
MVH
Petter Eremiten
Vet inte om du missade mitt första inlägg ang. min fråga om Meacham och hans nya bok, men jag påminner dig lite lätt här med risk för att vara tjatig..:)
Att mängden skräplitteratur har ökat på senare tid tvivlar jag på, de har väl bara bytt plats från pressbyråns snurrställ till bokhandlarhyllorna. En skillnad var att böckerna från snurrstället kostade en bråkdel av de i bokahandeln. Sigge Stark och Mickey Spillane hade säkert varit ”erkända” författare om de debuterat idag, båda var dessutom betydligt bättre skribenter än t.ex. Lisa Marklund.
Conan Doyle försökte avsluta sina Holmes-historier ganska tidigt. Enligt uppgift blev han övertalad av sin svärmor att fortsätta, åtminstone sa han så. Mer troligt blev han övertalad av hägrande arvoden. Hans seriösa litterära försök blev inga säljsuccéer.
Trollflöjten plagiat av Don Giovanni??
Torgny och Petter Eremiten!
Blev inte Sir (!) Arthur Conan Doyle påverkad av sina läsare som blev besvikna efter att Holmes ”dött” /försvunnit efter kampen med sin dödsfiende Professor Moriarty?? Det har jag läst någonstans.
Bra, Petter! Helt rätt att du nämner schablonbilden av deckare( genren). Ofta kan folk kritisera deckaren som sådan…utan att ens ha läst själva. P g a att de ”av princip” inte läser deckare (”av princip” inte ser på Tv – utom i smyg, hehe – läser veckotidningar; mkt mystiskt att flera hundra tusen exemplar säljs !).
Roligt att den förtalade Sigge Stark får en liten ros.
Om jag ska nämna en bra detektivförfattare får det bli H K Rönblom: Krans åt den sköna, Höstvind och djupa vatten, Död bland de döda m fl.
M v h Mohikanen.
Jag tror att vi på gott och ont kommit ganska långt in i en klichékultur, där den enskilda språkliga klichén – och dess visuella motsvarighet, ikonen – i dag bär upp alltmer av meningsproduktionen i samhället. Harding är ju samtida med T-Forden, en samtidighet som kanske inte är helt tillfällig. I takt med ett ökat tempo i samhället, ett allt starkare förändringstryck, en snabbare kulturell genomströmning blir också oväsendet, slagget i kulturen alltmer omfattande. För att över huvud taget höras behövs då enkla, tydliga bitar, ett slags ready-mades som går att använda utan att vi behöver ägna dem speciellt stor tankemöda.
Träffade för något år sedan en brittisk kulturforskare som menade att en viktig skillnad mellan occident och orient är att symbolerna alltjämt är verksamma i orienten medan de slutat att ha den tyngden i väst. Om detta stämmer eller inte kan jag inte bedöma, men i sig är ju tanken bestickande och kan åtminstone användas som ett indicium på att vi förlorat endel av de gamla berättelserna och myterna (om man ska tro Jean-François Lyotard, en postmodernist som ju symptomatiskt nog fallit lika mycket i glömska som de myter och stora berättelser han utpekade som obsoleta).
Vilket härligt citat! Minst sagt träffande när det gäller managementlitteraturen. Men utan att dra en hel genre över samma kam så tycker jag nog att det stämmer ganska bra in på det språk som används av flera av våra s.k. kulturskribenter också. Motiveringen till årets nobelpris måste väl också räknas hit.
Nej Lennart, nu menar du väl inte allvar. Motiveringen på summa nitton ord (i befintligt skick) kan inte på något sätt räknas som ”meandering” etc.
”uppbrottets, det poetiska äventyrets och den sinnliga extasens författare, utforskare av en mänsklighet utanför och nedanför den härskande civilisationen”
Vi har snuddat vid deckare här. Jag är allätare av litteratur och läser gärna deckare och är väl insatt.
Jag var kanske lite felinformerad om Joyce Carol Oates. Tror mej nån gång läst en deckare (inte psrudonym) som inte var bra. Håkan Nesser klarar jag inte av att läsa. Har tröttnat på språket i flera böcker och slutat efter halva, orkar inte bry mej om upplösningen.
På senare tid har jag hittat några böcker som tilldrar sej i en annan miljö och som ger en bra tidsbild och miljöskildring. Olen Steinhauer har skrivit en serie böcker som tilldrar sej i ett östeuropeiskt kommunistland. Mycket välskrivet. I en av dem får man en litterär skildring av Cauceskos fall.
David Downing har skrivit några böcker med en intressant skildring innifrån av Nazi-Tyskland, med en amerikansk journalist som ”hjälten”. Bra och övertygande om liveti Tyskland 1938. Fler kommer säkert
Överhuvudtaget är det sparsamt med skönlitteratur skriven under kriget i England och Tyskland tycker jag (har jag fel?). Även efteråt, förutom rena krigskildringar.
Det har kommit en del engelska thrillers som tilldrar sej under kriget, ofta under blitzen, som är perfekt för mystiska thrillers.
Anne Perry har en serie som utspelar sej under första världskriget. Väl påläst, skyttegravarna ingår emellanåt, övertygande skildrat.
Vill man återuppleva 50-tals Sverige är Trenter bra. Han skrev faktiskt bra deckare. Hur han var som författare har jag aldrig tänkt på.
Och jag ska nämna några färskare favoriter, som skriver bra svenska och skickligt konstruerade deckare.
Anna Jansson. Hon skrev en överygande skildring av Fågelinflensa-epedemi på Gotland.
Och till sist Kjell Eriksson. Den sistnämnde är oförtjänt okänd, jobbar som trädgårdsmästare förresten. Tilldrar sej i Uppsalamiljö.
Och en av de allra bästa. John LeCarre. Fast då talar vi mer om spioner.
Mohikanen, ang. Doyle & Holmes.
Jag forskade lite vidare (se http://www.pbs.org/wgbh/mystery/essays/doylevholmes.html). Jag mindes fel, det var tydligen hans mor och inte hans svärmor som försökte övertala honom, samt precis som du säger, många upprörda läsare. Jag tror ändå det var arvodet som lockade mest.
Torgny: Lyssna bara Trollflöjten och don Giovanni har långa gemensamma partier. Lyssna bara. Men det är inte så konstigt. Mozart hade visst ont om tid före deadline när han skrev Trollflöjten.
Torgny, Tommy Jonason m fl!
Vet inte vad Peter tycker om vårt envisa malande om deckare…??
Han får väl stå ut med oss… F ö vet man ju inte om t o m han ngn gång plockar fram Holmes/Nesser/Rönblom/PD James från rockens innerficka… 🙂
Förstår inte riktigt: Nessers SPRÅK? Vad är felet??
Tycker att Flugan och evigheten är smått genialisk. En helt annan historia grymt lurig!!
Kjell Eriksson, är han ”bortglömd”?! Jag har läst flera av hans böcker. Det hade jag inte gjort om jag inte hade uppskattat dem…Bra att han fick en eloge av dig,Tommy!
Torgny! Tack för att du ”forskade” om Doyle!
Ngt som jag undrar över: om några (rätt många?)klagar över det enkla (torftiga?) språket i många nutida deckare/andra skönlitterära böcker…hur kan det komma sig att vår vän Ernest Hemingway blivit så hyllad?? T o m kultförklarad? Läser just nu Och solen har sin gång i en läscirkel.
M v h Mohikanen.
PS. Alltså: vet läsarna (vi alla) alltid varför de ibland höjer upp ngn:s språk och ibland PK-aktigt sablar ned ngn annans?? DS.
Trenter: givet!!
Särskilt om man vill läsa om Stockholm. Och ”bävermannen” Vesper Johnson! 🙂
Mohikanen, m v h.
Vill lägga till Reggie Nadelson och Denise Mina bland läsvärda deckarförfattare. Utspelar sig i New York resp. Glasgow.
Jag har också lite dåligt samvete för att vi belastar en eminent skribent som sitter på stol nr (ja vilken??) i Akademin med deckar-diskussioner.
Sorry Peter.
Vi kan diskutera första och andra världskriget istället.
Men ursäkta Den siste Mohikanen…Kjelle Eriksson är väl ingen författare och det sista han är är en bra deckarförfattare…han är en duktig och ettrig trädgårdsmästare, även om han slutat med detta. Nja inte ettrig men som proffs trädgårdsmästare och det var synd.
Sven-Erik: Kan myternas ”förfall” ha att göra med skolundervisningen. Jsg har ofta erfarit att dagens ungdomar och yngre medelålders också för den den delen, känner dåligt till antikens berättelser. De bildar ändå en av de viktiga hörnstenarna i vår kultur.
På den tiden när jag var elev i läroverket (ja jag är så gammal), började historieundervisningen med grekisk mytologi, fortsatte med Greklands historia under antiken och sedan gick vi över till Roms historia.
Här i Finland ligger tyngdpunkten i dagens historieundervisning efter 1809. En massa gammaldags bildning går förlorad. Snart förstår folk inte vad man menar när man talar om Akilles häl eller hänvisar till Oidipus. Att skjuta in ett ”ceterum censeo” i ett samtal blir meningslöst.
Någon gång har jag varit frestad att skjuta in ett ”Quosque tandem…” i en ledare, men låtit bli för det är onödigt att kasta pärlor när det inte går hem ens översatt, eftersom varken läsekretsen eller de politiker man vill kritisera förstår bakgrunden till uttrycket.
Humaniora har helt enkelt kommit på undantag i vår ekonomi- och teknikfixerade värld.
Conan Doyles mor fick honom att låta bli att ta livet av Holmes vid ett tidigare tillfälle. Så småningom tröttnade han ändå. Det som därefter fick honom att ändra sig, var ett amerikanskt anbud på 5000 dollar – per novell. (Läser jag hos Frans G. Bengtsson.)
Trenters styrka var väl Stockholmsskildringarna. En annan med Trenter samtida svensk deckarförfattare, som också var en mycket bra Stockholmsskildrare är Vic Suneson.
Tänk om vi kunde läsa skönlitteratur utan att hela tiden sätta etiketter: detta är en deckare, detta är en thriller, detta är science fiction osv.! Det är faktiskt inte genren, som avgör värdet på en bok.
Jag påminner om begreppet ”genrernas tyranni”.
För övrigt håller jag med Mohikanen, Kjell Eriksson är definitivt inte okänd bland deckarläsarna. Det kan jag intyga som före detta bibliotekarie.
Tommy Jonasson har rätt. Kjell Eriksson är en av de bästa svenska nutida deckarförfattarna.
MVH
Petter Eremiten
MVH
Petter Eremiten
Jag vill bara tacka för det intresse din blogg väcker i mig, såväl för skrivande som för historia. För mig är det människor som du, som lyckas skildra historien på ett givande vis, som ingjuter liv i texter och som visar hur språket och bruket av det kan åstadkomma nya världar, det är människor som du som motiverar mig till att studera vidare och fortsätta lära. Det är skönt eftersom jag precis lämnat gymnasiet bakom mig och står och velar lite över vad jag vill göra med min tid. Just nu har jag inga lärare som kan motivera min nyfikenhet och vilja att lära mig, därför är det så fint att hitta andra människor som kan inspirera på det här viset. Tack för det!
Sune,
Myternas ”förfall”, i så fall att det handlar om det, är nog en frågeställning med många bottnar, där förändringar i skolundervisningen, liksom teknologiska och socio-ekonomiska förändringar överlag säkert utgör en central bit. Samtidigt finns det ju mytiskt stoff i omlopp fortfarande. Hollywood serverar en hel del sådant, både om fiktiva och verkliga personer. Från Tolkien till Johnny Cash, Jurassic Park till Star Wars, Clintan till Batman. Frågan är om inte dagens nyhetsmedia ibland också överskrider gränsen mot det mytiska.
Samtidigt talar t ex årets Nobelpristagare i litteratur, Jean-Marie Gustave Le Clézio, om andra myter, som äger en närhet och kroppslighet som vida överträffar de västerländska. Speciellt nämner han då embera-indianskan Elvira som förkroppsligar det författaren uppfattar som ett oerhört starkt och autentiskt uttryck för konsten och samtidigt för naturens urkraft, som han kallar det:
”Till de enkla myterna ─ tobakens ursprung, tvillingparet, berättelser om gudar och människor från tidernas begynnelse ─ lade hon sin egen historia, skildringen av sitt kringflackande liv, sina förälskelser, svek och lidanden, den fysiska kärlekens intensiva lycka, den frätande svartsjukan och rädslan för ålderdom och död. Hon var levande poesi, antik teater och samtidigt en modern roman. Allt detta var hon eldigt och lidelsefullt i den mörka skogen bland virvlande fladdermöss, skrikande insekter och kväkande paddor och skapade något som bara kunde kallas skönhet.”
Alltså, mitt inlägg handlade om främst de mordplatser jag pekade ut. Möjligen om några till, som jag har förträngt. Jag har självklart deltagit i brottsplatsundersökningarna och vistats i landskapet, förväntansfull och en smula undrande över författarens ihärdiga sökande efter en idé. Jag har dock följt med (sida efter sida efter …) fram till den upplösning som ofta verkar lika förvånande för författaren som för läsaren. I många fall, måste jag erkänna, har jag dock avstått från återbesök.
Däremot handlade mitt inlägg inte om den litteratur som handlar om människans mörka sidor och som kanske kan kallas deckare eller något annat. Ointressant vilket eftersom den skriver in sig i minnet på ett annat sätt.
I Maardam har jag t ex varit och läst flera böcker i Veeterens antikvariat. Måste säga att det landskapet har kännts uppfriskande. Idén verkar ha tänkts igenom och sedan bollats över till mig själv att fundera vidare på. Det är alltid trevligt att få förtroendet att läsa själv. Den genre som uppmuntrar till det tror jag starkt på.
Sven-Erik: Självfallet finns det alltid myter. Det uppstår nya hela tiden, inte minst via Hollywood, som du påpekar. Men jag avser främst vår kulturs grundläggande myter. Tidigare hörde det till en god allmänbildning att ha åtminstone ett litet hum om dem. Så inte längre. Tyvärr.
Redan Dostojevskij (Brott och Straff 1866) och Wilkie Collins (The Moonstone 1868) skrev deckare som ni vet. Fullt läsbara än idag. Och Dickens kom halvvägs, eller en tredjedel (The Mystery of Edwin Drood), innan han behagade avlida. Ingen vet hur slutet var tänkt, men det spekuleras.
Kring Sherlock Holmes har det ju uppstått en kultliknande rörelse. som spekulerar om alla motsägelsefulla faktauppgifter i dr Watsons skrifter.
Det är en ära att vara medlem i Brittiska The Sherlock Holmes society.
De ger ut en tidskrift, The Sherlock Holmes journal. Jag har en del hemma från 60-talet. Väldigt läsvärda. Lärda män skriver essäer om diverse ämnen med anknytning till Holmes och Watson. Mycket roande faktiskt.
Och det finns böcker i ämnet, värda penningar på antikvariats-marknaden. Jag har faktiskt några.
Tommy Jonasson!
Jag vill tacka dig för ditt tips om Olen Steinhauers deckare. Verkar spännande om den handlar om diktatorn
Csauszeskos fall.
Vi följde väl alla direktsändingen på TV: den s k rättegången mot makarna Nicolae och Elena Csauszesko juldagen 1989 (ja, jag har kollat upp).
Horribelt…på ett sätt…och ändå kunde man inte låta bli att titta.
M v h Mohikanen.
Just den boken heter ”Victory Square”. Jag tror det finns fem böcker i serien, tilldrar sej från ca 1948 till 1989. Ger en god bild av den absurda kommunistvärlden i Östeuropa. Förutom tidsbilden och välskrivet är de rätt bra deckare också.
Nu skriver han visst nåt om september 11th.
Nej, han stavade inte alls så, det är tvärtom en vanlig missuppfattning.
Se länken nedan.
http://www.gvsu.edu/english/cummings/caps.htm
P.
Damned if you do, damned if you don’t: kontakta genast Nationalencykopedin. De använder ee-formen!
Det förvånar mig inte det minsta.