h1

Kontaktsökande

torsdag, 11 december 2008

Jag går omkring med telefonen inklämd under axeln, samtalar och plockar samtidigt rent i köket. Efter ett tag förstår jag att hon gör likadant – då och då hör jag klirret från disk. Det är ett tag sedan vi talades vid. Hon mår mycket bättre nu. Uppbrottet var plötsligt och plågsamt. För runt ett år sedan fann hennes man en ny, och gjorde sitt avsked i en sky av storslagna fraser om frihet, självförverkligande, kärlekens orubbliga imperativ etc etc.

– Det svåra är inte att hitta nån att somna med. Det svåra är att hitta nån man vill vakna med.

Sedan sorgeperioden var över har hon dejtat en hel del. Över internet.

Att gå ut på krogen känner hon sig lite för gammal för. Dessutom utgjorde de människor som hon mötte där en helt fatal kombination: å ena sidan ratade kvinnor, lätt desperata i sin jakt på ett nytt förhållande, å den andra sidan omogna män, som just havererat ännu en relation, och som istället drog runt lätt desperata i sin jakt på tillfälliga förbindelser.

– Att bekanta sig med någon över nätet verkar så mycket vettigare. I jämförelse i alla fall.

Hon beskriver hur man kan fylla i sina önskemål, även rätt detaljerade sådana, och sedan gör databasen resten, presenterar ett antal kandidater som motsvarar ens olika smaker, idiosynkrasier och förväntningar. Det hela är mycket rationellt och genomtänkt. Och sedan kan man bekanta sig, liksom stegvis, via datorchatten.

Och hon har träffat tre. Och haft sex, väldigt VÄLDIGT bra sex, med en.

Men det blir liksom inget mer.

Konstigt nog. Hon förstår inte riktigt.

– Att träffa nån av slump är ju så, så… slumpmässigt. Det här sättet att knyta kontakter via internet är ju så oändligt mycket mer RATIONELLT. Hon trycker på det sista ordet. Som för att övertyga sig själv.

Men kanske är just rationaliteten det stora problemet? För förutsätter det inte att både attraktion och – inte minst – kärlek just låter sig förutsägas, ja kalkylläggas i en matris av symp- och antipatier. Vi gillar båda det (kryss i rutan) och det (kryss i rutan) och det (kryss i rutan) och DET (kryss i rutan) och avskyr givetvis den, det och dem (kryss, kryss och kryss). (Ungefär här i samtalet startar jag diskmaskinen.)

Är inte risken att man genom denna metod målar upp något som i mycket bara blir en spegelbild av en själv? För är det inte för att delvis slippa sig själv, eller i alla fall fullständiga sig själv, som man blir kär i någon annan? För den andre skall väl inte vara så mycket en spegel, som ett fönster. Hon håller med.

– När jag tänker efter har alla mina stora kärlekar alltid varit liiite fel, ja i alla fall haft nåt i sig som gjort dom på nåt sätt omöjliga, åtminstone vid första ögonkastet.

Vi enas om detta, säger hejdå och lägger på.

32 kommentarer

  1. Underbart inlägg. Och så sant, i både de säkra frågeställningarna och de osäkra svaren. Så ler jag lite mot slutet. Det där med att det var något liite fel i början – samtidigt var det just det där liilla som man retade ihjäl sig på mot slutet… Alla har väl sin bild av idealpartnern, och jag tror man måste ha en massa gemensamma nämnare, om man ska dela ett liv – men är det inte faktor X (som förstås varierar från person till person), den där egenskapen som man inte i sina vildaste fantasier kunde föreställa sig, som är det som verkligen gör skillnaden, och får en att le?


  2. Precis så är det.

    Förälskelse och kärlek låter sig inte planeras och kategoriseras. Då blir den ett projekt och det är motsatsen till kärlek.

    Men kanske är det inte alltid kärlek kontaktsökande människor är ute efter?


  3. Kärlek går väl inte att planera? Kärlek drabbar och drabbar plötsligt och obönhörligt – liknar i initialskedet en svår sjukdom. En sjukdom som kan förvandlas till livets bärande innehåll, dess mening.


  4. Läste någonstans att detta med ”rätta” kroppslukter är viktigt om ömsesidig attraktion ska uppstå, alltså en alldeles tydligt animalisk komponent i sammanhanget.

    Den typ av datadejtande/kontaktsökande som Peter så elegant beskriver handlar väl framför allt om det som brukar kallas matchmaking, något som kan få en att tänka på Jane Austen, men kanske också på (ännu) äldre kulturers former för arrangerade äktenskap. På något märkligt sätt tycks ju de här nya elektroniska fora som erbjuds kunna innebära en fortsättning på sådana äldre, mer eller mindre ”rationella” överväganden (uppgjorda äktenskap, resonemangsäktenskap m m) vad gäller att hitta livspartner. Skillnaden här är då att det är personen själv som är s a s matchmaker.


  5. Vår mänskliga tendens att vilja planera och styra tillvaron mot optimal tajming fungerar bara i teorin. I praktiken är livet en lång rad slumpmässiga möten och händelser, som blir vår livsberättelse utan att vi kan förutse dem.
    Särskilt när det gäller kärlek – om man är alltför rationell på det området riskerar man att stänga ute Livet.


  6. Men kärlek är ju egentligen bara våra (trängande) känslomässiga behov som vi projicerar på andra under vissa omständigheter. Jag tror på vänskap istället, det blir man lyckligare av. Kärlek är något för svaga omogna människor. Jag är svag ibland.


  7. Väldigt fint inlägg. Jag tror nog att det där med rationalitet utan att möta personen öga mot öga är lite halvdödsdömt. I alla fall om man ser till förutsägbarelse. Vill man vet allting redan på nätet före man ses? Vad hände med ”mystiken och interaktion mellan två personer som möts i verkligheten? Samtidigt kanske det tar bort de värsta grodorna som man inte skulle kunna göra till en prins?

    Fast min erfarenhet att dom jag finner mest attraktiva och intressanta inte nödvändigtvis är exakt som jag. Det har förvånat mig många gånger.


  8. Kärlek går nog att planera. Däremot inte förälskelse. Så det beror väl på vad man är ute efter i sin internetdejting.


  9. Apropå spegelbild, notera de många spegelbilderna och spegeleffekterna i texten:

    De två som talar med varandra ”symmetriskt”, plockar undan disken, vidare de två huvudformerna av kontaktsökande i dag (restaurang och internet), slumpen som en motbild till rationalitet, rationaliteten som en motbild tihll kärlek, kärleken som en motbild till förutsägbarhet etc.

    Momentet av liv i texten, av tid som förflyter, bortom dataskärmarnas flimmer och mobilens brus, är ljudet av en annan maskin, en mer jordnära maskin, diskmaskinen som också indirekt framstår som ett slags spegelbild och kondensat av kvinnans intima liv, en ”maskin” som tvättar bort alla de gamla avlagringarna, relationerna, förbindelserna.


  10. Några av mina vänner förfasas och förundras över att vara resultatet av ett möte på en lördagsdans i Folkets park. Så slarvigt och otidsenligt. Via nätdejting blir väl inte så många barn till, men om 50 år kommer det vara ofattbart att det var så man försökte finna sin partner.


  11. Ja, vad är det som gör att en relation djupnar och blir en kärlek? Många gånger är det väl juts olikheten som attraherar. Dessutom är väl ingen människa den han eller hon tror sig vara fullt ut. Inte förrän vi finner den vi kommer att älska vet vi hur den vi älskar skall vara. Jag håller inte helt med Crister, förälskelse är en sjukdom javisst. Men kärlek är det inte.


  12. Vårt behov av att bli överraskade är underskattat. Bara en sådan enkel sak som att en rocklåt ofta låter bättre när den plötsligt och oväntat brakar ut ur radion, än när du själv väljer den i ipoden.

    Jag frågade Nils-Petter Sundgren för några år sedan om vilken egenskap som är absolut viktigast för att en film ska vara bra. Trots den evighet av filmtimmar som han har genomlevat kom svaret blixtsnabbt.
    – Jag vill bli överraskad.


  13. Det finns nog inga ”relger” alls för kärleken. Där den vill vara där finns den.


  14. Det är väl detta som är författarskap. Att av ett telefonsamtal mitt i vardagen kunna skriva ner en intressant text som rör ett av livets stora mysterier – kärleken. Jag är glad över att Peter tar sig tid att skriva blogg, mitt uppe i pappaledigheten.


  15. Två gifta par i min bekanskapskrets har träffats via nätdejting. Mogna, självständiga och vuxna människor som ledsnade på restaurangraggning, osv. Ett par där båda har varit gifta tidigare och har barn. Det andra paret lärde känna varandra under en längre seglig (bara de två) och väntar sitt första barn. Vad jag kan bedöma är deras relationer av det djupare slaget och med glädje i gemensamma intressen (som ju inte behöver vara alla intressen man har).


  16. Det finns väl en anledning till att Jane Austens romantik lever vidare in i vårt digitala tidvarv. Den där kärleken som elakt smyger på en trots att man inte vill ha med den att göra.


  17. Träffa någon som man själv vill vara.


  18. Härlig ton och språk, du har aldrig funderat på att skriva en roman?


  19. Roman? Nej, det kommer ej att ske.

    Har så många idéer om historieverk jag skulle vilja skriva, och som det hursomhelst knappast kommer finnas utrymme till att göra, att ett fiktionsverk känns som ett slöseri med tid. Dessutom skrivs det redan så många bra romaner. Varför bli ännu ett äpple i en värld av fallfrukt?🙂


  20. Jag tycker det är väldigt märkligt att folk finner varann och sen gifter sej, efter kontakt via nätet.
    Man får ju då någon slags verbal kontakt med varann och möjligen nåt foto, men det snuddar ju bara vid vilken personlighet man är “in real life”. Men det är klart, ett verbalt samförstånd är en bra början för att sen acklimatisera sej till allt som finns hos en människa i kött och blod. Personlighet, utseende, hår, kroppsspråk, lukt, röst, konversation, humör, kläder,ja ni förstår vad jag menar.

    Undrar om det finns nån forskning hur pass vanligt det är att bestående kontakt uppstår och hur det verkligen håller på lång sikt. Men nätdejtande är väl såpass vanligt att det statistsikt sett bör uppstå tycke här och där. Liksom att sannolikheten är stor att någon av 15.000 Vasaloppsåkare dör i spåret. P.g.a det stora antalet människor, åldersfördelning och 10 timmars fysisk aktivitet.


  21. Nog är det sant att kärleken inte kan rationaliseras ner i ett antal variabler på en nätdejtingsajt, men att möten som börjat på internet skulle skilja sig från möten i det så kallade ”verkliga livet” tror jag inte på.

    Det kan till viss del vara en generationsfråga. För mig, och de som är yngre än jag (37) finns egentligen ingen skillnad på internets sociala sidor och ”verkliga livet”. Det sitter ihop, på ett helt annat sätt än för äldre som tenderar att särskilja de två.


  22. Låter betryggande att du inte tänker ändra inrikting på ditt skrivande, dina böcker är fantastiskt bra!

    Tänkte bara höra var gränsen går mellan ”historiskt verk” och roman, eller är det en flytande gräns? Förstår om det är en svår fråga, men bara för att exemplifiera:
    Stalingrad (Bevoor)?
    Krigets vindar (Wouk)?
    Utvandrarsviten?
    Hermans historia? (om den nu öht går att karakterisera…)

    /Martin


  23. Något helt annat.

    Om ni vill hitta litteratur av god klass, till förmånliga priser, inom ett flertal ämnesområden, rekommenderas ett besök på:

    http://www.psbooks.co.uk/


  24. Så synd. Jag kan hålla med om att det finns många romaner. Om det finns många bra romaner, det kan möjligen diskuteras.

    Men å andra sidan läser jag med glädje dina historiska verk så jag har glädje av din penna (ja, idag ska man kanske säga dina tangenttryckningar) ändå. Blir det en tredje del om 1600-talet? Eller är det något som jag har drömt?


  25. Letar man efter en självfrände finns det inga rätt eller fel. Man kan träffa folk vart som helst. Har träffat alla mina längre relationer på nätet. Inte på dedjtingsiter iofs men ändå. Nackdelen är att man hanmar utanför sitt samhang. Man slungas ut i ett intet som ingen av dom inblandade har någon relation till. Ibland går det bra ändå. Ibland går det illa. Jag är i grunden positiv till dedjtingsiter, folk är alldeles för ensamma. Ge oss alla möjligheter att mötas.


  26. Jag har alltid tänkt på Ofredsår och Den oövervinnerlige som historia i romanform…

    Det svåraste med bra romaner tycks mig vara att hitta dem i det överflödande mediokra utbudet…


  27. Så satt hon där ensam och försökte få vardagen att gå ihop med barnen. Men det var svårt att komma iväg utanför hemmet och träffa folk, att prata med andra vuxna och att få ventilera tankarna. Så hittade hon en chat och tassade försiktigt in bakvägen, Helt plötsligt fick hon sällskap på kvällarna. Ansiktslösa människor som delade med sig av tankar som gav upphov till både eftertanke och skratt. Någon ville tussa ihop henne med någon annan som fanns i hennes geografiska närhet. Hon var inte intresserad men kontakten togs och han och hon konstaterade snabbt att det intellektuella utbytet var fantastiskt. De var också helt överens om att det inte skulle bli något annat. Hon ville leva ensam. Han ville träffa någon som motsvarade hans önskelista. Vad som sedan hände kan ingen förklara. Nästan 10 år senare lever de tillsammans.


  28. Lite om filosofins syn på kärleken finns att läsa Under strecket i dagens (13/12) SvD. ”Äkta kärlek och rena floskler”…


  29. Av egen erfarenhet vet jag hur dejting via nätet är:

    1. Jag målar upp en bild som inte stämmer med verkligheten. När jag träffar honom sen så blir jag besviken, och vaknar långsamt tillbaka till den gråa verkligheten.

    2. Via nätet så är man ju så anonym. Det innebär att många män tror att vi kvinnor är intresserade av hur deras kön ser ut på bild. Hm, jag förstår inte hur en del karlar tänker. Varför är det så viktigt att föreviga den på bild och skicka den till oss kvinnor?!?

    3. Många män jag fått kontakt med börjar genast prata om sex. Det är frågor om allt som har med detta ämne att göra. Va tröttsamt, är det så viktigt att prata om det, det första man gör?! Tydligen.

    4. Nä, inte ett stolpskott till! Tänker jag. Räckte det inte med dejten som stack, han som var så töntig och hade kranvatten med sig till mig, och han som skrattade åt sina egna skämt, bjöd sig själv hem till mig och bytte däck på sin mammas bil, utanför på besöksparkeringen…

    Hm, undrar just om det inte är bättre ändå, att träffa någon ute istället, i verkligheten…


  30. Jaja… men jag tycker det är liite lätt att sitta gift och lycklig (lyckad) och kläcka ur sig truismer om Kärlekens irrationalitet och oberäknelighet…

    …jag säger bara: nyckelordet är desperation. Folk som dissar internet borde få känna på lite äkta, rejäl ensamhet ett tag. Telefonen tiger. Inte en jävel uppvaktar mig. Flyr när jag försöker uppvakta dem. Måste man få ytterligare skuld lagd på sig av parhelvetesgurus av alla sorter? Fan.


  31. […] Peter Englund har skrivit bra om nätdejting. […]


  32. En synpunkt.

    Det är ofta väldigt intressant att lyssna på Peter Englund när han berättar om historia. Blandningen av skeenden, levnadsförhållanden och ögonblicksbilder lämpar sig väl för muntligt berättande.

    Däremot är det ofta kämpigt, men givande, att läsa Peters böcker, eftersom man ofta kräver en mer linjär struktur på skriftligt berättande.

    En mer tydlig romanstruktur, där man beskriver verkliga skeenden från ett berättarjags perspektiv skulle ge ordentligt mer genomslag åt berättelsen.

    Anledningen till att man skriver populärhistoriska böcker, snarare än avhandlingar, är väl ändå att få ökat genomslag?

    Forskarambitionen är väl ändå något som man lägger bort med den populärhistoriska inriktningen?



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: