Har återvänt efter en tids vistelse i Paris. Just då jag i vardagslag lever ute på landet, är det alltid lika omtumlande att resa till en riktigt stor stad, och lika omtumlande att sedan komma hem igen.
Tror att det ytterst har att göra med att upplevelsen rubbar ett viss dragning till slutenhet, ja självtillräcklighet, ja solipsism, som det är alltför lätt att odla när man bor på landsbygden.
När jag befinner mig i Paris går jag var morgon ned på gatan för att köpa bröd i bageriet som ligger någon minut bort. Att öppna porten är att öppna porten till världen. Där uppe må vara tyst och stilla, när jag smyger över den knarrande parketten, bak fördragna gardiner, bort mot skrivbordet där datorn står påslagen. Men genast när jag kliver ut i luften så strömmar ljuden och ljuset och färgerna och människorna mot mig, som för att bekräfta att världen fortsätter att förvandlas, fortsätter att röra sig, och att rörelsen är ständig.
Men när jag öppnar min dörr där jag bor, möts jag av en värld som är densamma som den jag mötte igår, som är densamma som den jag mötte för tio år sedan. Allt är tyst och stilla. I vedboden ligger fortfarande några av pojkarnas leksaker kvar, som om leken avbrutits bara för några minuter sedan, och gossarna snart skall återvända.
Intrycket är tyvärr bedrägligt. För rörelsen ÄR ständig. När man bor ute på landet är det bara så mycket lättare att låtsas att motsatsen är sann.
Peter Englunds blogg 