h1

Jag intervjuar mig

söndag, 21 december 2008

Jag: Man får väl ta och säga grattis – den 1 juni skall ju du efterträda Horace Engdahl som den Svenska Akademiens ständige sekretarare.

Mig: Tack – fast jag vet inte om grattis är riktigt rätta ordet.

Jag: Hurdå, menar du?

Mig: Man säger inte grattis till någon skall ge sig ut på en ensamsegling runt världen; man säger väl snarare lycka till. Grattis kan man säga när personen lyckligen slutfört sin resa.

Jag: Är det så det känns, som inför en världsomsegling?

Mig: Det är ingen dum bild. Å ena sidan spännande, å andra sidan nervöst på gränsen till skräckfyllt. Dessutom: som alla långa, ovissa resor skall den sluta med en återkomst.

Jag: Återkomst, till vadå?

Mig: Till ett vanligt liv, förstås, där man ej är påpassad i stort och smått, och där man kan skriva böcker.

Jag: Så det blir inga nya böcker nu?

Mig: Nej, inte på ett tag. Att vara ständig sekreterare är ett heltidsjobb, som kräver allt man har. Att tro att man skall fortsätta med sitt skrivande är bara att bedra sig själv, tror jag. (Hoppas dock kunna fortsätta blogga.) Men det skall ju inte bestå för evigt. Som Horace Engdahl påpekade i sitt tal igår: det var bara den allre förste sekreteraren som var ständig.

Jag: Du låter inte helt lycklig på rösten när du säger detta.

Mig: Hmm, ja. Ja, det är rätt uppfattat. Jag har varit en skrivande människa sedan slutet av 80-talet, och jag har inrättat min existens efter det; så att nu lägga det livet åt sidan känns melankoliskt.

Jag: Så det är inte prestigen som lockat.

Mig: (Skrattar till synes uppriktigt) Nej. Nejnej. Det här ett uppdrag jag ser som en viktig och vacker plikt, men en plikt likafullt.

Jag: Så det var inget du sökte?

Mig: Nej. Det är inget man söker. För att vara uppriktig: hade detta varit ett vanligt jobb, utlyst i DN:s platsannonser, hade jag inte sökt det. Och när jag tänker på det: hade jag sökt det hade jag nog heller inte fått det.

Jag: Märker du inte ord nu? Om jag istället för ”sökte” säger ”åstundat”?

Mig: Nej, det är inget jag åstundat heller. Men Gunnel Vallqvist, vår äldsta ledamot, sade i det här sammanhanget något både klokt och uppmuntrande: ”Det är bara någon som inte vill ha det här uppdraget som passar för det”.

Jag: Blev du övertalad att ta jobbet?

Mig: Det kan man säga.

Jag: Vad vill du nu göra av Akademien?

Mig: Frågan är fel ställd, som det brukar heta. Tvärtemot vad många tror är den ständige sekreteraren ingen kung över Akademien. Den personen är istället dess främste tjänare, som precis som alla andra ledamöter bara har en röst att lägga i våra diskussioner.

Jag: Men, men: du måste ju ha något program?

Mig: Jag har idéer givetvis, men jag tror igen att frågan är fel ställd. Du måste frigöra dig från parallellen med politiken. Detta är ingen post man vinner genom att utlova storslagna förändringar till de röstberättigade. Dessutom är frågan för tidigt ställd. Jag är faktiskt inte ständig sekreterare ännu. Detta är Horace Engdahls uppgift i ett knappt halvår till. Återkom i juni.

Jag: Hur känns det då att efterträda just Horace Engdahl?

Mig: Ja, det är lite kluvet. Det känns bra, för han har faktiskt varit exceptionellt framgångsrik på sin post. Det är ingalunda något nedgånget pastorat man har att tillträda, utan en stabil och väl fungerande organisation med ett mycket vackert anseende. Det känns samtidigt lite otäckt, av exakt samma skäl, alltså att han faktiskt varit exceptionellt framgångsrik på sin post. Hans skor är väldigt stora att kliva in i.

Jag: Lill-Horace, va? Hehe.

Mig: (Ser aningen bekymrad ut) Ja, det är väl just sådana reaktioner som jag får vänja mig vid. Horace har själv sagt till mig att det tar några år innan den nye ständige sekreteraren blir accepterad som sådan i det allmänna medvetandet. Räddningen ligger troligtvis i det faktum att folk ser att vi är väldigt olika som personer, och det ofrånkomligen kommer att synas. Horace Engdahl är unik. Jag hoppas att jag också är det.

Jag: Vad är den största utmaningen med det här jobbet?

Mig: Hmm, det är nog detta att jag skall bli chef för ett ej obetydligt antal anställda. Behöver nog inte påminna om att jag är författare, som tillbringat det mesta av de senaste tjugo åren i ensamhet, med böcker, bak ett tangentbord. Personalansvar har jag aldrig haft, förutom över mig själv. Och inte sällan har jag tyckt att jag varit en rätt dålig chef för mig själv, och klagat. Förgäves. Men jag får skärpa mig.

Jag: Vad är du mest rädd skall hända?

Mig: Det är nog att vakna upp en dag och upptäcka att jag fallit offer för Peters princip.

Jag: När myntade du den principen, och vad innebär den?

Mig: Nejnej, det är inte min princip. Den är formulerad av den amerikanske sociologen Dr Laurence Peter, och säger att personer i var hierarkisk organisation tenderar att bli befodrade tills han eller hon når en nivå där han eller hon inte längre klarar av sin uppgift – man säger att man nått sin inkompetensnivå. Du fattar?

Jag: Tror det. Vad skall du göra härnäst?

Mig: (Skiner upp) Förbereda julen! I år har det fallit på mig att göra skinkan och sätta sillen, skaffa granen samt göra alla julinköpen.

Jag: Ja, det var väl allt. Bara en sista fråga. Vad önskar du dig av tomten?

Mig: Julefrid. Lugn och ro. Tysta telefoner.

*****************************************

Tillägg: i syfte att optimera just det sistnämnda, julefriden, har jag tills vidare stängt av kommentarsmöjligheterna. Lite tråkigt känns det, då denna blogg brukar locka till många vettiga sådana. Dock innebär det att jag kan ta helt ledigt, och slippa tänka på modereringen. Hoppas på förståelse gör
/Peter E

PS. Stort tack för alla välgångsönskningar!

Annonser

13 kommentarer

  1. […] Interview mit sich selbst Peter Englund, der neue ständige Sekretär, interviewt sich selbst in seinem blog. Das macht ihn nicht unsympathischer. Kommentarer (0) | Trackbacks (0) Etiketter […]


  2. […] « Julnovell III Lycka till december 21, 2008 Vill jag säga till Peter Englund och hoppas att det varken rör sig om Peters princip eller Dilberts […]


  3. […] Englund gör en Strindberg (intervjuar sig själv) på sin blogg. Fyndigt, lättsamt… Läs: https://peterenglund.wordpress.com/2008/12/21/jag-intervjuar-mig/ […]


  4. […] leder af  det svenske akademi. I den anledning har han lavet et godt interview med sig selv på sin blog – og lukket for kommentarfunktionen, til der falder ro over forsamlingen igen! Det er en stille og […]


  5. […] Länkar till sådant vi pratar om i avsnittet: Intervju med Horace Engdahl i Svenska Dagbladet Wikipedias sida om Ebba Witt-Brattström Sture Allén döper Gamla Ullevi Peter Englund intervjuar sig själv i sin blogg […]


  6. […] nu blir ständig sekreterare i Svenska Akademin eftersom han ganska länge har bloggat. Han har intervjuat sig själv på sin egen blogg. […]


  7. […] intresserad av vem som är sekreterare i Svenska akademin, men däremot hur den nya, Peter Englund, använder sig av sin blogg. I sin blogg har Peter intervjuat sig själv. Han slipper alla intervjuer och journalistens […]


  8. […] I sin blogg intervjuar han nu sig själv: Jag: Vad är den största utmaningen med det här jobbet? […]


  9. […] gör en intressant intervju med sig själv på sin […]


  10. […] Jag intervjuar mig « Peter Englunds bloggPeter Englund intervjuar sig själv på sin egen blogg. Känns som om han förstått möjligheten att sätta sin egen agenda genom att använda en blogg. […]


  11. […] Englund har intervjuat sig själv, vilket är en teknik som jag själv praktiserat sedan 1997. Det är ganska spännande, […]


  12. […] representerar Martin ett nytt ledarskap. Han behöver inte se att Svenska Akademins nye sekreterare intervjuar sig själv i egen blogg istället för att låta journalister vinkla hans story för att tro på bloggens styrka, eller se […]


  13. […] sin blogg har han intervjuat sig själv, och det finns artiklar på detta på […]



Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: