Archive for 29 december, 2008

h1

Mrs. Miniver

måndag, 29 december 2008

Till julen hör att ligga på soffan, mitt på blanka eftermiddagen, iförd morgonrock, och titta på någon gammal film, gärna svartvit. Denna dag råkar det bli ”Mrs. Miniver” från 1942.

mrs_miniver_poster1

Filmen i fråga är en av de effektivaste propagandafilmer som skapades under det Andra världskriget – Winston Churchill lär ha sagt att en Mrs. Miniver var värd lika mycket som en hel eskader med jagare. Den gjordes i USA, för en amerikansk publik, och där slog den strax publikrekord.

Upplägget är smart. Den undviker all övertydlighet och gräll retorik utan skildrar hur kriget kommer, närmast som ett naturfenomen, och drabbar en någorlunda vanlig brittisk familj, som lever i ett genomidylliskt England, uppbyggt helt och hållet i en Los Angeles-studio. Filmens huvudperson och emotionella centrum är titelns Mrs. Miniver, familjens kärleksfulla matriark, spelad av den undersköna Greer Garson.

Jag tror att det var det här greppet som gjorde mig så tagen, förra gången jag såg den. Då torde jag ha varit en 9-10 år, och jag minns att jag grät i smyg under slutet. Uppväxt som jag var i väntan på den stora katastrofen, fungerade filmen som ett slags brygga mellan allt det jag hört och läst om Kriget – både det som varit och det som kanske skulle komma – och min egen existens i det lilla och trygga. Filmen gav mig plötsligt bilder för hur det skulle kunna gå till, när Stilla Vardag plötsligt förbyts i Stort Historisk Drama.

Vissa scener blev kvar hos mig, synnerligen detaljskarpa, trots, eller kanske just tack vare, att jag bara sett den en enda gång, och under årtionden återvände jag till dem i minnet.

En av dem var filmens mest spännande sekvens, den där Mrs. Miniver tidigt en morgon finner en nedskjuten tysk pilot i sin rabatt:

Det var intressant, ur rent mnemoteknisk synpukt, att se den här scenen igen. Precis som jag kunnat konstatera vid ett annat tillfälle, så är det uppenbart att det faktum att jag återvänt till den, gång på gång, i mitt minne, också inneburit att jag omskapat den. Scenens helhet, vad den gick ut på och hur den slutade – allt det stämde. Detaljerna skevade dock på ett oväntat vis.

I mitt minne hade den här piloten något slags overall, och en av hans fingrar var avklippt. Dessutom framstod han som synnerligen ömkansvärd, sin ondskefulla Luger till trots.

Den där overallen visade sig vara inbillad, likaså det avklippta fingret. Och hans frammorrade profetia om kommande bombningar och utplåning, den hade helt fallit ur mitt minne – ett tal som för övrigt gjorde honom allt annat än sympatisk.

Det är uppenbart att minnen kan förvridas på många olika vis. Den vanligaste är genom enkel nednötning – det vi kallar glömska. Men det kan också ske genom att vi i vårt återvändande ornamenterar dem på ett närmast litterärt vis. I den ena änden av skalan: subtraktion. I den andra: addition. Den exakta summa som var processens början går förlorad i den här ekvationen.

När finalen i kyrkan rullas upp blir jag tårögd. Men är det verkligen scenen som griper mig, eller är det bara jag som minns min egen, ursprungliga reaktion?

Annonser