h1

Mrs. Miniver

måndag, 29 december 2008

Till julen hör att ligga på soffan, mitt på blanka eftermiddagen, iförd morgonrock, och titta på någon gammal film, gärna svartvit. Denna dag råkar det bli ”Mrs. Miniver” från 1942.

mrs_miniver_poster1

Filmen i fråga är en av de effektivaste propagandafilmer som skapades under det Andra världskriget – Winston Churchill lär ha sagt att en Mrs. Miniver var värd lika mycket som en hel eskader med jagare. Den gjordes i USA, för en amerikansk publik, och där slog den strax publikrekord.

Upplägget är smart. Den undviker all övertydlighet och gräll retorik utan skildrar hur kriget kommer, närmast som ett naturfenomen, och drabbar en någorlunda vanlig brittisk familj, som lever i ett genomidylliskt England, uppbyggt helt och hållet i en Los Angeles-studio. Filmens huvudperson och emotionella centrum är titelns Mrs. Miniver, familjens kärleksfulla matriark, spelad av den undersköna Greer Garson.

Jag tror att det var det här greppet som gjorde mig så tagen, förra gången jag såg den. Då torde jag ha varit en 9-10 år, och jag minns att jag grät i smyg under slutet. Uppväxt som jag var i väntan på den stora katastrofen, fungerade filmen som ett slags brygga mellan allt det jag hört och läst om Kriget – både det som varit och det som kanske skulle komma – och min egen existens i det lilla och trygga. Filmen gav mig plötsligt bilder för hur det skulle kunna gå till, när Stilla Vardag plötsligt förbyts i Stort Historisk Drama.

Vissa scener blev kvar hos mig, synnerligen detaljskarpa, trots, eller kanske just tack vare, att jag bara sett den en enda gång, och under årtionden återvände jag till dem i minnet.

En av dem var filmens mest spännande sekvens, den där Mrs. Miniver tidigt en morgon finner en nedskjuten tysk pilot i sin rabatt:

Det var intressant, ur rent mnemoteknisk synpukt, att se den här scenen igen. Precis som jag kunnat konstatera vid ett annat tillfälle, så är det uppenbart att det faktum att jag återvänt till den, gång på gång, i mitt minne, också inneburit att jag omskapat den. Scenens helhet, vad den gick ut på och hur den slutade – allt det stämde. Detaljerna skevade dock på ett oväntat vis.

I mitt minne hade den här piloten något slags overall, och en av hans fingrar var avklippt. Dessutom framstod han som synnerligen ömkansvärd, sin ondskefulla Luger till trots.

Den där overallen visade sig vara inbillad, likaså det avklippta fingret. Och hans frammorrade profetia om kommande bombningar och utplåning, den hade helt fallit ur mitt minne – ett tal som för övrigt gjorde honom allt annat än sympatisk.

Det är uppenbart att minnen kan förvridas på många olika vis. Den vanligaste är genom enkel nednötning – det vi kallar glömska. Men det kan också ske genom att vi i vårt återvändande ornamenterar dem på ett närmast litterärt vis. I den ena änden av skalan: subtraktion. I den andra: addition. Den exakta summa som var processens början går förlorad i den här ekvationen.

När finalen i kyrkan rullas upp blir jag tårögd. Men är det verkligen scenen som griper mig, eller är det bara jag som minns min egen, ursprungliga reaktion?

24 kommentarer

  1. I ett (ännu opublicerat) manus jag tidigare nämnt om här, om popen och rocken i Vasa på 60-, 70- och 80-talen, har jag stött på detta fenomen som Peter är inne på i anslutning till filmen Mrs. Miniver.

    De opålitliga minnesbilderna kan t ex gälla vilken legendarisk match en viss, tidigt avliden kultfigur inom Vasa-rocken och –popen — han var samtidigt också var fotbollsmålvakt i lokala VIFK — egentligen deltog i någon gång år 1969/1970. Det visar sig nämligen att minnesbilderna av två matcher och två målvakter blandas samman hos de tre sagesmän jag intervjuat, av vilka en satt på läktaren medan två var ute på planen och spelade i VIFK:s lag.

    Att två matcher och två målvakter i matcherna blandas samman är, kunde man påstå, ett typexempel på hur selektivt och opålitligt minnet fungerar i sammanhang som dessa (ifall man nämligen ser på minnet som något slags registreringsapparat av gårdagshändelser). Minnet kan spela en spratt, det förvränger och komprimerar, förstorar vid behov, förenklar och drar ihop. De bitar som minnet tydligen uppfattar som intressantare kopplas metonymiskt samman och bildar därmed en ny ”fantasihelhet” som är enklare att greppa, som blir mer talande/tilltalande än det som skedde i verkligheten.

    På sitt sätt är sådana ”minnesfel” också en indikator på hur en mytologiseringsprocess kommer i gång, hur element från ”verkligheten” rycks loss och börjar leva sitt eget liv, vilket också i betydande utsträckning är tillämpligt på i detta fall myten om Stig-Olof ”Stoko” Wahlbeck, som den lokala kultfiguren hette.


  2. Ja…ibland kan man gå ed på att det måste ha varit en annan version som man såg. En annan tagning, för jag minns ju att…..


  3. Intressant! Skrev just själv ett blogginlägg om hur vissa saker griper tag i en utan att man egentligen kan se några stora dramaturgiska knep. I mitt fall handlade det om gårdagens dokumentär om de finska krigsbarnen, berättat med enkla medel. Kommer också själv ihåg Mrs Miniver från barndomen. Jag minns mycket tydligt den där mikrosekunden där hon kanske kunde ha hojtat tillbaka den vändliga gubben i båten (på väg för att hämta hem soldater från Dunquerqe?). Hon tvekar en mikrosekund och så är det försent…. gaaah!Synd jag missade reprisen.


  4. Memory som kommentar till min kommentar: Jag tror jag minns fel om den filmsekvens jag beskrev. Typiskt! Och intressant hur minnet funkar – jag hade nog genom åren byggt upp en bild som var felaktig.


  5. Ett litet inlägg utan någon som helst anknytning.

    Inbiten landslagslöpare borde kanske inte skriva på de litteräras sidor. Jag borde vara ute och springa mil på mil, föra träningsdagbok, analysera intervaller och putsa mina löparskor. Men inte idag…
    Idag läser jag. Helt försjunken i ”ordvärlden” glömde jag helt bort att träna.. Efter att ha läst Poltava, Drottning Kristina och nu ikväll de första sidorna i Stridens skönhet och sorg är jag totalt såld. Faaaaantastiskt bra!
    Tur, tur, tur att tjänsten som ”ständig” gick till Peter Englund. Inga fler böcker på ett tag och jag kan fortsätta fokusera på min löpning. Tack.


  6. jag hade en väldigt tydlig minnesbild av en sekvens i Bondfilmen Åskbollen, men när jag såg om filmen för ett par år sedan fanns det ingen sådan sekvens med. Den var inte heller bortklippt för jag ”visste” var den skulle vara men där var allt på ett helt annat sätt än i mitt minne.

    William Wyler är en av mina favoritregissörer (hamnade på topp 15 listan på facebook) men Mrs. Miniver har jag aldrig värmts av. Får kanske ge den en förnyad chans.

    Har du förresten sett Went the Day Well? Ealingpropaganda från 1942 om en grupp tyskar som, förklädda till engelsmän, tar en hel engelsk by som gisslan.


  7. Apropå minnen av fotboll; Lars Ohly kom ju ihåg hur han spelat back mot ”Nacka” Skoglund när han bara var i tioårsåldern. I begynnelsen av denna historia visste han nog att den var lögn, men allteftersom den berättades av honom själv och andra blev den ”sann” – han skapade minnesbilder som var klarare och starkare och utplånade de av honom som knatte bredvid planen. Bär själv på några såna misstänker jag och tror att många skildringar av manliga bedrifter inom sport, krig, jakt, fiske och konst har samma ursprung.

    Är detta väldigt manligt? Skapar kvinnor på liknande vis?


  8. Fenomenet känns igen. Det har hänt att jag efter en paus på decennier har läst om en bok som jag har tyckt mycket om eller sett en film … och blivit besviken, för det var ju inte riktigt som jag mindes.

    Detta är kanske släkt med ”återkomstens omöjlighet”. Du kan inte återvända till din barndoms miljö, för den finns inte kvar. Visserligen finns orten där och de flesta av husen också, men människor har flyttat bort och andra har kommit i stället. De som finns kvar har förändrats för de har ett helt liv av erfarenheter bakom sig, erfarenheter som du inte har del i.

    Det är farligt att återvända ”hem” eller att läsa om en bok. Man kan bli besviken och så förlorar man ett och annat minne som kändes värdefullt trots att det visade sig vara ett falsarium.


  9. – det lyder faktisk som om du har set en anden film, hvor så elemterne med fingeren og overallen (‘over-ralsen’ sagde vi…) er hentet fra…
    … efter Matadorfilmens afsnit hvor lærer Andersens ophold på altanen omtales, da det førte til hans død – viste det sig at utrolig mange i Danmark havde SET ham på altanen – hvilket dog er en ikke eksisterende scene, som derfor ingen KAN have set…
    ..skönt att bloggen kører igen …:-)


  10. Jag och min bror kan gå ed på att vi sett en ruta i ett Tintinalbum där Rastapupolos visar upp sin underarm med ett tatuerat Kih Oschs-tecken men inte f*n hittar vi den rutan. Flera gånger har vi letat igenom ALLA våra album (vi har alla 25 vanliga plus de lite mer udda albumen). Inget, vårt hopp står nu till att det är i filmen ”Hajsjön” han gör denna manöver. Vi börjar tro att vi hittat på denna scen bägge två, det vore väl ett brödraskap (kan man säga så?) med starka band i så fall?


  11. Ifall W. C., eller någon annan, ansåg ”en Mrs. Miniver” el. dyl. vara ”värd lika mycket som en hel eskader med jagare”, så tror jag det när jag ser det belagt (Churchill tillskrivs så ofantligt mycket). Särskilt som jag sett motsvarande påståenden om Marseljäsen, hur många man som den nu ansågs var värd.

    Obs; Mrs. Miniver skapades redan 1937 för den högst brittiska tidningen The Times. Den lär ha haft en effekt på USA:s inställning till kriget, om den goda Wikipedian är att lita på. (Se även varianter på eskadern.)

    Wikipedia: Mrs. Miniver


  12. ”Glückliche Menschen haben ein schlechtes Gedächtnis und reiche Erinnerungen.”

    En så där lite skönt töntigt, men sann, fras. Det är egentligen bara ytterligare ett sätt att säga det som redan sagts.


  13. Det finns ett otal varianter på det där WC-citatet, vilket i sig är ett tecken på att det må vara apokryfiskt.

    Dock måste man förstå att den avsedda publiken VAR amerikansk – bland annat det tydliga klasstemat i filmen syftade att desarmera de invändningar folk i väster skulle ha att bistå ett land som i mycket identifierades med en ålderdomlig överklass – och den hjälpte till att göra folk i USA mindre isolationistiska och mer krigsberedda. (Det är detta som filmens enda riktigt öppet propagandistiska avsnitt handlade om, prästens predikan i den utbombade bykyrkan på slutet.)

    Och brittiska makthavare hade all anledning att välkomna en sådan synnerligen kraftfull attack mot den amerikanska isolationismen som filmen trots allt utgjorde.


  14. Bäste Herr Englund – önskar Dig ett gott slut – och en oändligt vacker början. Anne-Marie


  15. Appropå relationer USA-StorBrittanien och WWII.
    Är ni som jag inte särskilt belästa på Japan-kriget?
    Läs då Max Hastings ”Nemesis”.
    Storbrittanien, som spenderat 1/3 del av sina resurser på bombflyget, var helt marginaliserade i slutkampen. USA såg deras insats som enbart en strävan att behålla imperiet. Enda större insatsen från Britain var kriget i Burma, som t.o.m. marginaliserades av W.C. General Slim, som lär ha varit en lysande strateg och sympatisk befälhavare möttes med tystnad i alla efterskrifter. General MacArthur var en klåpare som endast hade ett mål, att återvända till Filippinerna och se sitt kära palats. Skrev brev till sin kära hustru och beskrev i vilket skick huset var, efter hårda strider i Manila, med stora amerikanska förluster. Befrielsen av The Philipins var, ur strategisk synpunkt, rätt onödig.


  16. GOTT NYTT ÅR !
    Tänkte skriva ett eget inlägg men lyckas inte lära mig hur man gör, så jag får nöja mig med en kommentar, och det går väl lika bra.
    Instämmer givetvis i alla ovationer för boken om första världskriget. Suveränt.
    Sen får jag väl gratulera till sekreterarskapet, även om jag tycker att du EGENTLIGEN ska skriva böcker i stället för att hålla på med sånt där.Ordet ‘ständig’ blir ju ur det perspektivet direkt skrämmande.
    Mitt senaste beröm gäller din inläsning av boken Silvermasken.
    Det är ju så att när man ligger och lyssnar på ljudböcker på kvällarna så somnar man till slut – hur bra böckena än är och så går hela CD:n ut och på morgonen får man ett helsike att spola fram och tillbaka för att komma ihåg var man var.
    Men du anger ett nummer på varje avsnitt och det är lätt att komma ihåg det sista man hörde på kvällen.
    Föredömligt.
    Att du sen har en ovanligt njutbar uppläsningsröst är en extra bonus.
    Tack, Peter.


  17. Notera också det tydligt politiska elementet i en Hitchcock-rulle från samma år, Saboteur, som i min bok är en av hans allra intressantaste, bl a för att den är en av hans första amerikanska filmer och för att han här igen återkommer till ett tema som går som en röd tråd genom hans filmografi, rädslan för / kanske också fascinationen inför högerextremism, sabotörer, omstörtare, anarkister – och självfallet spioner. Temat är väldigt tydligt redan i en tidig klassiker som Mannen som visste för mycket, från 1934.

    Speciellt markant är temat med en överklassfiende mitt ibland oss i brittiska The 39 Steps (1935) och amerikanska Saboteur. Finns en klar demokratisk predikoton i Saboteur som är mycket intressant. Huvudpersonen är arbetare, huvudskurken en snobb ur överklassen, Hitch’s egen sociala erfarenhet (hans far var grönsakshandlare) talar nog här.

    Temat med den snobbige superskurken hos Hitchcock har som jag ser det två intressanta paralleller, en tidmässig och en genremässig. Den tidsmässiga handlar om skurkar i superhero-äventyr. The Joker har något av denna karaktär, frånsett att all politisk motivation är borttagen.

    Något liknande gäller superskurkarna i Bond-äventyren, från Le Chiffre till Dr. No till Ernst Stavro Blofeld. Bond-skurkarnas politiska bakgrund är dock mer varierande, ofta löst kopplade antingen till höger- och vänsterextremism.


  18. J. Thorén, jag minns också den rutan och jag kan nästan ta gift på att det är i Faraos cigarrer som han rullar upp skjortan.

    När det gäller mytbildningar och minnesbilder har jag i något sammanhang hört en intressant sak om Jimi Hendrix på Woodstock. Inalles besöktes festivalen av cirka 250 000 människor. Hendrix uppträdde sist av alla på festivalens tredje dag, då var folk trötta, skitiga och ganska ointresserade. Det hade också regnat under natten. Man har därför kommit fram till att hans set sågs av högst 40 000 åskådare. Trots detta räknade man på 1980-talet med att över två miljoner amerikaner minns att de såg Jimi Hendrix framföra The Star-Spangled Banner på plats.


  19. På tal om avhuggna fingrar.
    Kommer ni ihåg ”The 39 Steps”, där över-skurken har ett kapat lillfinger. Och Mr Memory, som lärt sej de hemliga dokumenten utantill. Originellt sätt att kommunicera vidare spion-material.
    Såg i julas i London en helt underbar farsartad teateruppsättning av filmen, som försökte återge den så likt som möjligt (med fyra personer som spelade alla roller., Svettigt var det såg jag).
    Det var samma teater (Criterion vid Picadilly Circus) som tidigare körde en uppsättning med Shakespears alla dramor kondenserad till en teaterpjäs. Missade den tyvärr.


  20. Personliga minnen är ju abstrakta värden, även när de i utgångspunkt handlar om ting, skriven text, filmscener, hus, landskap och innevånare där.

    Saker som kan kontrolleras.

    Intressant blir det när vi upptäcker att beskaffenheten av vårt inre landskap, uppfattning om händelser, folk, förhållanden, kronologi, präglas av urval.

    Vi fungerar uppenbarligen ungefär som en sil där det mjöl av information som slipper igenom filtret vill ligga kvar i minnet som vårt unika minnesmönster,
    vår sanning, vår verklighet, vår barndom, vårt förflutna.

    Vi är levande organismer, inte databaser, och tack för det.


  21. Låter spännande med The 39 Steps som teater! Hur man klarar av att i teatersalongen visa/simulera alla dessa förflyttningar i geografin som den filmen är fullproppad av är redan det något av ett mysterium. Går säkert hur bra som helst, människans fantasi har ju förmågan att fylla i och och bygga på, som vi varit inne på här tidigare.

    Måste säga att detta kanske är min favoritfilm vad gäller Hitchcock. Filmberättandet är hela tiden överraskande, på gränsen till bisarrt, snabba vändningar i manuset, rörelse, högt tempo rakt igenom. Humor, förväxlingar. North By Northwest som ju är en mer teknologiskt avancerad remake av The 39 Steps har inte riktigt samma charm och oförutsägbarhet som den här. Min favoritscen är nog den där hjälten/the wrong man Robert Donat övernattar i en stuga ute på den skotska landsbygden. I huset bor en svartsjuk bonde/äkta man tillsammans med sin unga bondhustru som förefaller både ensam och kärlekskrank. Hela det avsnittet är, som Truffaut påpekar i sin intervjubok med Hitch, mästerlig, om stumfilm påminnande fiktion. Scenen som utspelar sig vid ett politiskt möte där hjälten förväxlas med en av kvällens talare är också den oförglömlig.

    (Ser på British Film Instituts hemsida att The 39 Steps, i en omröstning år 1999 om alla tiders bästa brittiska filmer, går in på en fjärde plats, efter The Third Man, Brief Encounter och Lawrence of Arabia)


  22. I pjäsen ”the 39 steps” lyckades man med ett minimum av rekvisita och ljus- och ljudeffekter suggestivt återge de flesta scener ur filmen på ett övertygande sätt (jodå, stugan i Skottland var med. Liksom järnvägsbron, i form av en horisontell stege som Hannay hängde armgång i).
    Och aktörerna (som alltid i West End)) var briljanta.
    Grundhistorien var förstås identisk från filmen men väl kryddad med brittisk humor och snudd på fars emellanåt.
    Alltid roligt att läsa i teaterprogrammen vilka filmer/TV-serier skådespelarna varit med i, ofta nån man känner igen, och så även här.


  23. Såg häromkvällen på DVD BBCs lättviktiga remake från i fjol av klassiska The 39 Steps. Oerhört mycket sämre än Hitchcocks mästerverk från år 1935. Ändå på något sätt underhållande i sin egen lätt Hercule Poirot-inriktade stil. Ibland börjar man nästan tänka på Enid Blyton när man ser det här. Inledningen är klart bäst, sedan spårar det hela ur rejält, tappar så gott som all spänning. TV-filmen känns stundtals som en parodi på hela spiongenren, en dålig parodi. Finalen är svag, helt annorlunda än i Hitchcocks version eller teaterversionen som tydligen rätt noggrant följer Hitchcocks version av John Buchans roman från år 1915. Finns faktiskt ytterligare åtminstone två filmversioner av storyn, en från år 1959 och en från år 1978. Ännu en version sägs bli klar detta år, i regi av Robert Towne.


  24. Ett kort PS till den nya BBC-versionen av The 39 Steps: Filmens inledning är trots allt superb och inte minst stjäl ju, praktiskt taget, Eddie Marsan som den förföljda hemliga agenten Scudder hela filmen. Marsan är en skådis att hålla ögonen på, i Mike Leighs nya Happy-Go-Lucky spelar han en svårt störd trafikskollärare (eller bilskollärare som det kallas i Finland) med en sådan frenesi att det nästan blir obehagligt. En helt underbar skådis som f ö också spelade den tafatte pojkvännen i Mike Leighs förra, Vera Drake, på ett helt lysande sätt.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: