Archive for januari, 2009

h1

Fakta och fiktion

onsdag, 28 januari 2009

Jag känner sällan någon dragning till debatter där arenan redan är överfull, med folk, med åsikter och med tankehämmande passioner. Den diskussion som dånat kring Liza Marklunds bok ”Gömda” har förvisso tagit drevets logik, men den har trots detta berört några utomordentligt viktiga frågor.

Om den kan leda till att förlag och författare blir lite mindre ivriga med att klistra det fala och säljbara epitetet ”En sann historia” på olika grumliga halvskrönor, så är mycket vunnet.

Troligtvis kommer vi få se en annan etikett istället: ”Utgår från en sann historia”.

Denna lösning är dock inte oproblematisk. För författaren. Och för läsaren.

Det gäller att vara medveten om att detta tydligt signalerar ett genrebyte. Från, säg, reportage eller historia, till roman.

Man kan få intryck av att vissa resonerar så, att blandar man, säg, 30% påhitt och 70% fakta, så har man målat upp något som till övervägande del är sant. (Kanske kan vi kalla den föreställning Lex Marklund.)

Så är det inte. I mötet mellan fakta och fiktion förvandlar fiktionen på ett oundvikligt vis fakta till sin egen avbild. Fakta som placeras inom ramen för ett fiktionsverk fiktionaliseras. (Det visade den tyska litteraturvetaren Käte Hamburger för länge sedan.)

En roman om, säg, Karl XII, förblir en roman om en person som kallas ”Karl XII”, och som förvisso bär många likheter med verklighetens skägglöse dundergud, men som i yttersta instans förblir – ett påhitt. Och som skall behandlas som ett sådant. (Och boken handlar inte om Sverige utan om ”Sverige”, ett land som i mycket liknar det, etc.)

Förvisso kan man kritisera författaren av romanen om denne imaginäre Carolus Rex för olika sakfel, men förutom det faktum att det kan handla om dåligt hantverk (i det att sådant t.ex. kan bryta läsarens förtroende för författaren) är det en meningslös syssla. Det förblir ett fiktionsverk, och som sådant måste det bedömas utifrån referenser till dess inre, litterära logik.

Kort sagt: är det god litteratur eller ej?

Om sedan författaren noga räknat knapparna i den rock som ”Karl XII” bär när han blir skjuten, eller om han eller hon låter ”Karl XII” överleva belägringen, byta kön och sedan emigrera till Amerika, tja, det är i det sammanhanget ointressant.

Precision vad gäller fakta i ett fiktionsverk kan förvisso vara hedervärt, men är på inget sätt nödvändigt. (I mina ögon tenderar det många gånger att tynga ned en viss typ av romaner, där man ser att författaren alltför gärna vill låta alla sina framforskade eller ihopgooglade älsklingar paradera, likt ett Luciatåg på dagis inför en alltmer trött och prövad publik. Inte sällan kan det också klavbinda författarens fantasi, göra henne eller honom smått oförmögen att utöva den fantastiska rättighet och plikt fiktionsförfattaren har, nämligen den att fabulera. )

Precision vad gäller fakta i ett faktaverk, däremot, är allt.

En annan sak är att man visst kan säga att ”detta är Lasses sanning”, men det innebär inte att man då gör det omöjligt för andra att ifrågasätta denna ”sanning”, och stämma av påståenden mot olika typer av yttre källor. Så även om man förvisso kan känna berättigad oro inför, säg, minnets tillförlitlighet och vad språket och berättelseformen gör med denna bräckliga materia, så förblir sanningen och världen odelbar.

För det kan inte vara så att om Lasse, till exempel, är nynazistisk historierevisionist, och faktiskt själv är övertygad om att Auschwitz aldrig har existerat (”Lasses sanning”), så betyder det inte att Auschwitz både funnits och inte funnits. Auschwitz existens är faktum som låter sig kontrolleras. Och då visar det sig att Lasses sanning är falsk.

Här kan det vara på sin plats att citera Virginia Woolf: ”Jag tycker, att antingen får det vara fakta, eller så får det vara fiktion. Fantasin kan inte tjäna två herrar samtidigt.”

h1

Tricket avslöjat

söndag, 25 januari 2009

Jag lagar Paella. När jag hackar paprikan kommer jag på mig själv med att stå där med rynkad panna och bestämt ihopknipt mun, med blicken helt fixerad vid skärbräden, som höll jag på med något synnerligen komplicerat, och inte något jag gjort hundratals gånger förut.

Då slår det mig att det är just detta som är tricket: en till hängivenhet gränsande koncentration.

h1

Söderberg-citat

fredag, 23 januari 2009

Igår blev jag intervjuad av en tidning, och än en gång sökte jag citera en sak ur Hjalmar Söderbergs ”Gertrud”. Och än en gång blev det fel. (Finns här ett parapraxis dolt, alltså en så kallad freudiansk felsägning?) Så nu skriver jag ned det, på det att orden må slutligen fastna i min skalle:

”Motgången gör oss olyckliga. Och framgången gör oss löjliga.”

h1

Skrivlogg nr. 23

tisdag, 20 januari 2009

Ett av skälen till varför det alltid är lika spännande att börja på en ny bok är att möjligheterna inte bara känns som vore de nära nog ändlösa, i någon mån är de också det. Och det är därför som avslutandet av en bok alltid är lika melankoliskt. Då är alla valen gjorda; man kan se vad boken blev – och inte blev.

Få böcker har gett mig så mycket plåga vad gäller detta vad som skall vara med och vad som måste kastas ut, som just ”Stridens skönhet och sorg”. Det beror dels på att jag suttit med ett bedövande rikt källmaterial, dels på bokens speciella modulartade form.

En av de saker som jag bestämde mig för att stryka i ett tämligen sent stadium var nedanstående kapitel, som var tänkt att fungera som prolog:

En ung man står i den varma junisolen på en tvärgata utanför Schillers Delikatessen. Han äter en smörgås. Den unge mannen är liten, mörk och tunn, iförd kavaj och hatt. Hans glesa mustasch är helt säkert anlagd för att få honom att se äldre ut, men den snarare understryker hans ungdom. Så är han också bara nitton år gammal.

Det är många människor runtomkring. På andra sidan gatan glittrar floden, trög och uttorkad i hettan. Ett brusande hurrarop stiger upp i fjärran. Jublet fortplantar sig i riktning mot den unge mannen med smörgåsen. Ropen blandas med ljudet av motorer. Två bilar kör förbi i hög fart. De följs av en tredje.

Den tredje bilen stannar dock upp. Den börjar backa. Bilen är stor och mörkgrön, av märket Gräf & Stift. Den ljusgrå suffletten är nedfälld. I baksätet sitter en medelålders kvinna iförd stor hatt med tunt flor samt en man i kornblå uniformsjacka och hatt prydd med ett svall av gröna påfågelsfjädrar.

Bilen backar in på tvärgatan. När den skall börja svänga ut igen gnisslar det dock i växellådan. Motorn hackar till och dör. Den unge mannen tränger sig då förbi de människor som står framför honom på trottoaren. Samtidigt drar han upp en liten brunglänsande 9mm Browning. När han är bara en och en halv meter bort från bilen lyfter han den lilla automatpistolen.

Han avlossar två skott.

Bara två.

Ljudet av knallarna är oväntat svagt. Det ena skottet går högt, nästan upp i luften. Det andra går lågt. Det träffar översidan på bilens bakdörr och efterlämnar ett tydligt runt hål i plåten. (Så är han också en usel skytt. När de månaden innan övade inför uppdraget sköt han så illa att de andra skrattade. Det fick honom att gråta av ilska.)

Några fler skott blir det inte heller, för nu kastar sig de kringstående över den unge mannen. En griper tag i honom. En annan hugger fumligt mot hans huvud med en värja. Samtidigt startar bilens motor med ett brummande. Fordonet börjar rulla. (De som tittar efter det noterar möjligen dess registreringsnummer: A 111 118.) Det ser dock ut som om attentatet har misslyckats, för i baksätet sitter både kvinnan och mannen kvar, upprätta och till synes oberörda.

Den mörkgröna bilen försvinner i solskenet. Klockan är vid pass tio i elva, söndagen den 28 juni 1914. Platsen är Äppelkajen i Sarajevo.

Jag och min förläggare diskuterade den här öppningen en hel del. Han ville väldigt gärna ha den kvar. Jag tyckte inte att den fungerade, utifrån helheten.

För det första då huvudpersonen i texten är en människa som sedan inte dyker upp igen – förutom i en fotnot – vilket i sig skulle vara ett brott mot formen. För det andra för att Gavrilo Princip ingalunda kan betecknas som okänd, utan tvärtom ökänd. För det tredje för att texten också bryter mot bokens form så tillvida att läsaren där ställs mitt i Världshistoriens centrum, istället för snett vid sidan om.

Nej, det här ångrar jag inte alls att jag strök.

Det som plågar mig istället är – som jag nämnt tidigare – alla de människor som jag velat ha men som jag av rena omfångsskäl fick välja bort. Boken var redan tjock nog.

Men vem vet vad som kan ske i framtiden?

h1

Kortvarighet dess natur

fredag, 16 januari 2009

Läser i en av Senecas epistlar:

”Kortvarigheten ligger i dess natur; därför fyller den hastigt sitt rum och väcker omedelbart leda och domnar strax av efter kraftansträngningen. Det kan ju inte vara något bestående, vars natur är rörelse, och det som hastigt kommer och hastigt förgår, dömt till förgängelse i och med sin egen funktion, det kan icke äga någon substantiell tillvaro; dess mål är dess eget upphörande, och redan i sin uppkomst skådar det hän mot sitt slut.”

Den gamle romaren vädrar här sin skepsis mot den sinnlighet som är sitt eget ändamål, men den 2000 år gamla texten går också att läsas som en beskrivning av den moderna konsumismen; eller det samtida modet med dess allt snabbare slående vågor; eller varför inte en viss typ av TV-program?

h1

Bloggen fyller fem år

tisdag, 13 januari 2009

Idag är det exakt fem år sedan jag började skriva denna blogg. Ack så tiden går, etc. Den 13 januari 2004 var också en tisdag, och det första inlägget handlade om mitt första besök på Carolina Rediviva efter julledigheten – jag stod just i begrepp att påbörja min bok om drottning Kristina.

grattis

Det intressanta är att jag runt två år tidigare faktiskt startade ett slags proto-blogg, i form av ett stående inslag på min hemsida, som hette ”Just nu”, och som handlade om böcker jag läste, filmer jag sett, etc. Hade jag bara varit liiite smartare hade det också kunnat bli till en riktig blogg, men jag tänkte aldrig på att spara dem, utan varje nytt inlägg raderade det föregående…

Den speciella kortformen var mig inte heller främmande. När jag 1995 for runt i Vietnam skrev jag ett antal ”resebrev”, som, så här efteråt, känns riktigt bloggiga. Enkla saker, intryck från olika platser bara: Da Nang, Lao Bao, Long Binh, Saigon, Hanoi.

Flera gånger har jag fått frågan om varför jag som författare bloggar. (Underförstått: varför räcker det inte med att skriva böcker?) Och jag har bara kunnat svara med ett ”varför inte?” Det finns, som jag skrivit på annan plats, en oemotståndlig lätthet i bloggformen, i detta att kunna skriva om vad man vill, hur mycket man vill och när man vill, en ångestfri enkelhet som inte finns i dagstidningsartikeln och sannerligen inte i boken.

Själv är jag snarare förvånad över att så FÅ av mina författarkollegor bloggar.

h1

Ertappad i tältet

måndag, 12 januari 2009

Det hände sig när jag gjorde lumpen, under en av bataljonsövningarna 1978.

Det var en ovanligt kall vinter, med temperaturer ned mot -40 och lägre. Denna dag var dock mer normal, med mellan -25 och -30. Det borde med andra ord ha gått lite lättare. Problemet var bara att vi övade skarpt på alla sätt och vis, och då ingick det i förutsättningarna att ryssarna självklart skulle ha luftherraväldet. Maskeringen skulle trimmas. Som led i detta revs tälten före soluppgången.

mycket varmare. Undertecknad längst till vänster, med AK4 och mössmärke.

Det fanns ingen chans att gå undan och värma sig.

Jag var agerande pjäsplutonchef, vilket är en rätt bra syssla när det är riktigt kallt, för springet från pjäs till pjäs till pjäs håller en varm. Värre var det för pjäsbesättningarna, som stod bundna till sina 15,5cm fransyskor, rödnästa, stampande, småarga, oroliga, väntande på nästa eldsignalering.

Så kom ordern ”Eldsignalering Slut Fältlystring”, och alla slappnade av. Som jag minns det skulle eldledarna omgruppera där framme. Det skulle ta någon timme, och i vanliga fall skulle de flesta nu dragit sig in i tälten, för att värma sig. Men nu fanns där inga tält. En blek, svag sol seglade upp på himlen. Snön gnistrade och vi frös, så vi frös.

Ett tält fanns dock kvar. Det vitmaskerade Bplatstältet. Där satt de som omvandlade eldeldarnas kommandon till skjutelement för pjäserna, och där inne var det varmt.

Nu när skjutningen var tillfälligt avbruten, och det inte heller fanns något att göra runt pjäserna, gick jag dit, nej drogs dit.

Jag gick hukande in, lyfte på värmeslussens filt.

Det var som att dyka ned i ett varmt bad. Luften var tjock, doften en märklig blandning av kaffe, cigarettrök och otvättade kroppar. Ur sambandsradion hördes svaga röster. Björkveden knäppte i kaminen. Värmen omslöt mig som en vätska. Jag satte mig i ett halvmörkt hörn, pustade ut, nöjd över att hitta en plats. För där var rätt trångt. Jag var nämligen inte den ende som fått idén.

Vilket ett av stambefälen, som övervakade övningen, givetvis upptäckte. Han var en på inga vis illasinnad karl. Tvärtom. Han var lite rundlagd, ofta glad och vänlig, lätt att ha att göra med. (Han gillade dessutom mig, och känslorna var besvarade.)  Höjde sällan rösten. Behövde sällan göra det.

Men nu var det dags.

Han satt vid ena ändan av Bplatsbordet med hörlurar på snedden över det rufsiga håret, tittade ut över trängseln, sade skarpt: ”Bara de med tjänsteärende har rätt att uppehålla sig i Bplatstältet”. Flera försvann iväg, frivilligt. Jag satt kvar i mitt hörn.

Så blev det en paus. Han tittade rakt på mig. ”Och Englund – vad gör du här?”

Jag spände på mig vapen, hjälm och gasmaskfodral och dröp av. Ut i kylan och det tunna solljuset. Så jag skämdes. Inte så mycket inför de andra, eller ens inför honom, som inför mig själv.

Inte bara det att jag missbrukat ett privilegium – alltså plutonchefens relativa frihet – och blivit ertappad. Men också för att mitt agerande satt mina hela självbild i gungning. Om det var så här jag handlade i djupaste fredstid, när det värsta som kunde drabba en var några förfrusna tår, vad skulle då kunna ske om det någon dag, Gud förbjude, skulle bli allvar av?

Misstanken att jag egentligen var feg förföljde mig i åratal efteråt.