h1

Allans ord på Alma

måndag, 5 januari 2009

Allan Ellenius är död. Han var länge professor i konstvetenskap här i Uppsala, en stor, lång karl med romersk profil och glad mun. Hans intressen var breda, men jag kom i kontakt med honom i hans egenskap av mentalitetshistoriskt intresserad expert på svenskt 1600-talsmåleri. Vi höll kontakten även efter det att jag lämnat universitetet, bytte böcker och så.

Förra sommaren var han här och hälsade på. Vi satt i den blå soffan under ett av äppelträden och pratade om fåglar. Allan kunde mycket om fåglar.

Jag hade en gång ett avgörande möte med honom.

Detta hände sig vid mitten på 80-talet, när jag tillhörde ett litet sällskap med docenter och doktorander som brukade inta lunch i det pelarfyllda fiket Alma, nere i universitetshusets källare. Allan anslöt ofta, och då många runt bordet var 1600-talsforskare, uppstod det en liten lunchakademi där under det låga taket.

warngel-av-ehrenstrahl1

En dag kom Allan att tala om den man som brukar kallas för det svenska måleriets fader, David Klöcker Ehrenstrahl, och citerade då, ur minnet, några rader ur dennes sköldebrev, där kungen skrev att han nu gjorde honom till adelsman på det han skulle ”avskiljas från den gemena målarhopen”. (Och nu citerar jag ur minnet.)

Jag minns att det sade liksom ping i skallen på mig, när Allan sade detta, och jag kunde plötsligt inte sitta still. Just det, just DET!

Jag reste mig upp, lämnade oäten lunch och förvånat sällskap bakom mig, rusade ut ur universitetshuset, ned genom parken, förbi den stora kopparstatyn av Erik Gustav Geijer (som för övrigt alltid skall rundas på gigantens högra sida) upp till det överbefolkade lilla rum under taknocken på Historicum som jag delade med tre andra. Och jag började kasta ned ord, anteckningar, idéer. Plötsligt hade en massa bitar, som det heter, fallit på plats. Och jag skrev och skrev. Huvudtesen i min avhandling blev till den där eftermiddagen.

Det är sällan man får vara med om sådana här saker.

Mycket intellektuellt arbete handlar om uthållighet, minne, sittfläsk, och, förvisso, fantasi. De här epifaniska ögonblicken, då allt plötsligt står uppenbarat, är dock få, alltför få.

Ett av dessa fick jag till skänks av Allan Ellenius. Utan att han ens förstod vad han gjort. Tack Allan.

Annonser

24 kommentarer

  1. De här epifaniska ögonblicken av klarsyn du beskriver, liksom ögonblick av påtaglig lycka tycker jag, är omöjliga att medvetet skapa vid en viss tidpunkt. Däremot kan man genom hårt jobb etc. ge dom en chans att uppenbara sig. Som de brukar säga i idrottssammanhang – tur har man inte, man förtjänar den. Sen är det förstås ofta en viktig faktor att man får den rätta impulsen av någon. Och en del människor ger fler såna impulser än andra.


    • Hej Peter

      Jag vill bara uppmärksamma att du konsekvent påstått att statyn av Erik Gustaf Geijer är av koppar. Enligt dokumentationen bl.a. från dess skapare, John Börjesson, så är statyn av brons.

      Med vänlig hälsning
      Martin Nilsson


  2. Hittar ingen svensk defintion av det obligatoriska 😉 krumelur-ordet, men en engelsk definition av epifani lyder ”the sudden realization or comprehension of the (larger) essence or meaning of something”. – Nästan lika användbart som ”målarhopen”.


  3. Epifani är ett bra ord. Det används för lite. Kanske för att vi är med om det för sällan.


  4. Mkt givande att läsa detta. ”Sittfläsk”, hehe. 🙂
    Och du, Jonas, med dina rader om klarsyn och påtaglig lycka…”tur har man inte,man förtjänar den”…
    Fantastiskt!
    Jag förstår (inom mig) vad ni menar.
    M v h Mohikanen.


  5. Passar ju bra nu också inför Epifania, Trettondagen …


  6. Var det fröet om Erik Dahlberghs klassresa som fick chockterapi?


  7. Sven-Erik!
    Du förekom mig. Jag har roat mig med att kolla upp ordet epifani i Nationalencyklopedien.
    Det är en religionsvetsnkaplig term för en plötslig gudomlig uppenbarelse.
    ”Ordet har fått litterär betydelse genom James Joyce, hos vilken det är centralt i hans estetik kring tingets utstrålning. Det betecknar här det plötsliga blottläggandet av tingens innersta hemlighet, det ögonblick då den mest triviala detalj framstår som en meningsmättad symbol. Joyce, som givit upp hoppet om att förstå det moderna livet i dess kaotiska rikedom, sökte i epifanin nycklar till dess inre mening. Harry Levin beskriver fenomenet som ”ett litterärt substitut för religionens uppenbarelser”.

    Efter Joyce har epifanin blivit ett vanligt litterärt begrepp i Sverige hos bl.a. Lars Gyllensten. Hos denne anvisar epifanin dock i högre grad än hos Joyce mystikens väg till insikt om en ordning som är större än människans.” (Nationalencyklopedien)
    Men det kanske bara var jag, som inte visste detta förut.
    MVH
    Petter Eremiten


  8. Peter Olausson: Uppenbarelse, kanske?


  9. …och varför? (Ska han rundas si och inte så)

    Vem har kommt på det, och vad händer den okunnige eller obstinate student som gör fel?

    *s*

    Jag hoppas nu att det finns ännu en rolig studentikos episod att förtälja!


  10. Studentikos anekdot.

    Någon berättade att äldre-kursare tidigare i medicinarutbildningen alltid brukade skoja med nybörjarna. En gång klev en något äldre student, som var väl bevandrad i tyska i form av någon obegriplig dialekt, in i anatomiföreläsningsalen under de första dagarna av terminen, och höll en föreläsning om något litet skallben (eller liknande) i rasande fart på den obegripliga tyskan.

    Kan det ha varit i Uppsala?.


  11. Jag kan nog inte påstå att jag fått uppleva något så omvälvande som du beskrev ovan (När det gäller att skriva.) Men, nästan – kanske. Då och då. Jag tänker: ”Vilken otroligt bra idé” och medan jag funderar faller pusselbitar på plats, jag börjar söka efter penna och papper i jackfickan, finner ingetdera. ”Äh, det här är ju så revolutionerande att jag aldrig glömmer det.” Men, väl hemkommen är det som bortblåst. Då tänker jag: ”Det var nog inte så fantastiskt ändå”, fast jag vet att det förmodligen var det.


  12. Det är lite läskigt det där tycker jag, hur de avgörande idéerna drabbar en när man minst anar det. Jag menar, hade du varit jag, och Geijerstatyn hade passerats på fel sida, hade detta kunnat få mig så pass ur balans att jag hade glömt bort varför jag reste mig upp och sprang.

    Jag började för en tid sen med stand-up commedy, och jag vet inte hur många odödliga skämt jag har kommit på och sen glömt bort, bara för att jag kom på dem när jag var på väg till dagis och inte hade en chans att anteckna innan jag kom hem.
    ”Men om du glömde bort idén så lätt, kanske den inte var så bra”, brukar min tjej säga.
    Men jag vet inte.
    Det gäller att vara beredd. Alltid beredd.


  13. Medicinaranekdoten stämmer. Fejkföreläsningen brukar upprepas (med vissa variationer förstås) varje termin för nybörjarna. Det tog en stund innan jag förstod att det var på skämt men det var ett lyckat sätt att lätta upp stämningen och gav oss ett återkommande samtalsämne på de följande recentiorsfesterna.


  14. Har det inte blivit så, i stället för att s ä g a något så kommenterar vi det som redan sagts? Ibland kan det vara vettigt och viktigt med kommentar, alltså en eftertanke, en reaktion på det som nyss eller för länge sedan inträffade. Men oftast ett ofog, inte minst inom sporten: ”Hur kändes det?” när någon just gått i mål. Eller fått stryk på mållinjen.
    Den ultimata kommentaren skulle kunna vara: ”Hur är det att vara död?” Eller kanske ännu hellre: Hur är det att leva, en kommentar, tack!
    Med denna o-kommentar vill jag tillönska god forts på 09! Och samtidigt rekommendera skidföret på Hovfjället i norra Värmland.


  15. En kommentar till kommentaren av Tommy Jonason ovan…

    Tommy Jonason! Det kan ha varit i Uppsala eller i Solna. Precis samma skämt utsattes vi för när jag var YK (yngrekursare = första terminen på läkarutbildn). En ÄK kom in i den gigantiska föreläsningssalen och gjorde just det. Vi trodde han var vad han sa att han var, nämligen en ung klipsk professor vars ord vi måste ta in och memorera in i detalj. Det var första dan och var en skräckupplevelse för många. Tills skämtet avslöjades.
    Om epifaniupplevelsen som Peter skriver om kan jag säga att jag förstår vad han menar. Det är inte alltid man lyckas behålla den klara tanken tillräckligt länge för att hinna anteckna sina upplysta idéer på ett sätt som gör att man senare förstår vad det var frågan om.
    Duktigt att klara rundningsmärket enligt regelboken i en sådan situation!


  16. Ett av många minnen om Prof. Allan Ellenius…..
    jag skulle tentera muntligt en vinter i början av 80-talet. Hade redan under början av 70-talet börjat mina studier på Konstvetenskapliga Institutionen men hade hoppat över lite och den resten ville jag rensa bort inför kommande studier. Mina klassiska kunskaper var inte stora för mina tidigare studier hade endast handlat om 1800-1900-tal. AB2 var en experimentkurs som sattes upp i början av 70-talet och omfattade mycket arkitektur, måleri, samhällsstrukturer mm. Den klassiska delen var alltså inte allt för ”viktig” för undertecknad men man skulle ha en viss kunskap iallafall. Därav den sena tentan för att få ut sitt betyg.
    Prof. Ellenius satt bakom sitt skrivbord och mönstrade sin tidigare elev, efter en stund visade det sig att mina kunskaper vacklade och Allan sa lugnt, -Du som är från norrland är väl intresserad av skidåkning? Det är klart att mitt svar blev jakande varför Allan förklarade att det var skidåkning på TV och 3 milen pågick för fullt och en TV apparat har vi i ”bortre läs”, därför fortsätter den muntliga tentamen där!
    Alltså gick vi bort till den läsesalen och fortsatte den muntliga tentan…vem som vann eller var det var har jag glömt. Men jag minns denna lustiga tenta som igår och jag blev godkänd! Vi har haft många intressanta diskussioner under mer än 30 år vi var bekanta. Prof. Ellenius var en mycket allmänbildad person, även intresset för idrott och mycket mycket mer fyllde hans vardag.
    En sann renässansmänniska!!


  17. En av de första föreläsningar vi hade var för Histologiprofessorn Fichtelius (Far till Erik) Den handlade om en metod för snabbläsning. Hur man kunde lära sej läsa en roman på fem minuter.
    Nej, det var inte på skoj.
    Fast vi undrade länge.


  18. En trevlig blogpost om vikten av att nästan tvångsmässigt samla spritt material innan saker kan falla på plats (kändes som ett ping för mig om varför det bara känns så nödvändigt i forskning): http://idlethink.wordpress.com/2008/11/26/only-collect/


  19. Epifanisk var ett nytt ord för mig, dock lyckligtvis inte en obekant företeelse. Glimrande hugskott måste man genast skriva ned, annars försvinner de och är lika svåra att återskapa som drömmar. Så småningom har jag börjat nedteckna mina hugskott och det är väl inte alla gånger de är så väldigt geniala, men inte sällan räcker de till en tidningskolumn i alla fall. Och de gånger jag bestämt mig för att komma ihåg utan minnesanteckning har i regel snilleblixten gått förlorad.


  20. Det är alltså detta som krävs för att min avhandling ska bli färdig?! Sittfläsk finns det så att det räcker, men det fattas något nu på sluttampen… .


  21. Prof. Ellenius introduced me and I’m sure many others to the works of Bruno Liljefors with an exhibit and a catalog of Liljefors’ works. After delivering a talk at the opening of an exhibit here in the U.S. he impressed us with another 45 minutes chat about the man. He must have been exhausted but was still willing to do it. What a breadth of interests and knowledge – from the 1800s and Liljefors to the 1600s and Ehrenstråhle.


  22. Tråkigt med Allan, såg honom så sent som i oktober promenerandes runt ån i Kvarnbo med kikaren på bröstet. Detta är ju Liljeforsland som sagt… Ehrenstrahl har ju gjort några härliga djurmålningar på Leufsta, för många kanske mer tillgängliga än hans kungaporträtt. Allan var min handledare på C-kursen och där halkade man in på djur och fågelmåleri. En sorts undergenre i konsten, men nu har ju konstvärlden exploderat ut (neråt?) i alla möjliga populära (?) undergenrer.

    Trevlig blogg du har. Speciellt gillar jag när folk skriver om vardagsbonniga naturiakttagelser. Uppland är ju lite oglamoröst, lite på sidan om, lite odefinierat…


  23. Mkt. intressant läsning det här, bra kommentarer.

    Tänkt nu som snabbast bara säga några ord om epifanin i finlandssvensk kontext. Under 1910- & 1920-talet debuterade många finlandssvenska poeter, bl.a. Edith Södergran, Gunnar Björling, Elmer Diktonius, osv, som genom sina tidsktifter Ultra och Quosego alltmer kom att förespråka en epifanisk diktsyn. Södergran var sierskan som öppnade det poetiska fältet mot expressionismen, Björling kom lite senare in i en liknande funktion som ”profeten i Brunnsparken”, som med sin aforistisk-dadaistiska stil utvecklade en slags epifanisk medvetenhet i sin dikt. Mot slutet av 20-talet gick sedan utvecklingen år ett annat håll.
    Quosego (återutgiven som faksimil på 70-talet av Söderströms Förlag) finns att få tag på på många antikvariat i Sverige, och är en mycket intressant läsning.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: