Archive for 12 januari, 2009

h1

Ertappad i tältet

måndag, 12 januari 2009

Det hände sig när jag gjorde lumpen, under en av bataljonsövningarna 1978.

Det var en ovanligt kall vinter, med temperaturer ned mot -40 och lägre. Denna dag var dock mer normal, med mellan -25 och -30. Det borde med andra ord ha gått lite lättare. Problemet var bara att vi övade skarpt på alla sätt och vis, och då ingick det i förutsättningarna att ryssarna självklart skulle ha luftherraväldet. Maskeringen skulle trimmas. Som led i detta revs tälten före soluppgången.

mycket varmare. Undertecknad längst till vänster, med AK4 och mössmärke.

Det fanns ingen chans att gå undan och värma sig.

Jag var agerande pjäsplutonchef, vilket är en rätt bra syssla när det är riktigt kallt, för springet från pjäs till pjäs till pjäs håller en varm. Värre var det för pjäsbesättningarna, som stod bundna till sina 15,5cm fransyskor, rödnästa, stampande, småarga, oroliga, väntande på nästa eldsignalering.

Så kom ordern ”Eldsignalering Slut Fältlystring”, och alla slappnade av. Som jag minns det skulle eldledarna omgruppera där framme. Det skulle ta någon timme, och i vanliga fall skulle de flesta nu dragit sig in i tälten, för att värma sig. Men nu fanns där inga tält. En blek, svag sol seglade upp på himlen. Snön gnistrade och vi frös, så vi frös.

Ett tält fanns dock kvar. Det vitmaskerade Bplatstältet. Där satt de som omvandlade eldeldarnas kommandon till skjutelement för pjäserna, och där inne var det varmt.

Nu när skjutningen var tillfälligt avbruten, och det inte heller fanns något att göra runt pjäserna, gick jag dit, nej drogs dit.

Jag gick hukande in, lyfte på värmeslussens filt.

Det var som att dyka ned i ett varmt bad. Luften var tjock, doften en märklig blandning av kaffe, cigarettrök och otvättade kroppar. Ur sambandsradion hördes svaga röster. Björkveden knäppte i kaminen. Värmen omslöt mig som en vätska. Jag satte mig i ett halvmörkt hörn, pustade ut, nöjd över att hitta en plats. För där var rätt trångt. Jag var nämligen inte den ende som fått idén.

Vilket ett av stambefälen, som övervakade övningen, givetvis upptäckte. Han var en på inga vis illasinnad karl. Tvärtom. Han var lite rundlagd, ofta glad och vänlig, lätt att ha att göra med. (Han gillade dessutom mig, och känslorna var besvarade.)  Höjde sällan rösten. Behövde sällan göra det.

Men nu var det dags.

Han satt vid ena ändan av Bplatsbordet med hörlurar på snedden över det rufsiga håret, tittade ut över trängseln, sade skarpt: ”Bara de med tjänsteärende har rätt att uppehålla sig i Bplatstältet”. Flera försvann iväg, frivilligt. Jag satt kvar i mitt hörn.

Så blev det en paus. Han tittade rakt på mig. ”Och Englund – vad gör du här?”

Jag spände på mig vapen, hjälm och gasmaskfodral och dröp av. Ut i kylan och det tunna solljuset. Så jag skämdes. Inte så mycket inför de andra, eller ens inför honom, som inför mig själv.

Inte bara det att jag missbrukat ett privilegium – alltså plutonchefens relativa frihet – och blivit ertappad. Men också för att mitt agerande satt mina hela självbild i gungning. Om det var så här jag handlade i djupaste fredstid, när det värsta som kunde drabba en var några förfrusna tår, vad skulle då kunna ske om det någon dag, Gud förbjude, skulle bli allvar av?

Misstanken att jag egentligen var feg förföljde mig i åratal efteråt.