h1

Ertappad i tältet

måndag, 12 januari 2009

Det hände sig när jag gjorde lumpen, under en av bataljonsövningarna 1978.

Det var en ovanligt kall vinter, med temperaturer ned mot -40 och lägre. Denna dag var dock mer normal, med mellan -25 och -30. Det borde med andra ord ha gått lite lättare. Problemet var bara att vi övade skarpt på alla sätt och vis, och då ingick det i förutsättningarna att ryssarna självklart skulle ha luftherraväldet. Maskeringen skulle trimmas. Som led i detta revs tälten före soluppgången.

mycket varmare. Undertecknad längst till vänster, med AK4 och mössmärke.

Det fanns ingen chans att gå undan och värma sig.

Jag var agerande pjäsplutonchef, vilket är en rätt bra syssla när det är riktigt kallt, för springet från pjäs till pjäs till pjäs håller en varm. Värre var det för pjäsbesättningarna, som stod bundna till sina 15,5cm fransyskor, rödnästa, stampande, småarga, oroliga, väntande på nästa eldsignalering.

Så kom ordern ”Eldsignalering Slut Fältlystring”, och alla slappnade av. Som jag minns det skulle eldledarna omgruppera där framme. Det skulle ta någon timme, och i vanliga fall skulle de flesta nu dragit sig in i tälten, för att värma sig. Men nu fanns där inga tält. En blek, svag sol seglade upp på himlen. Snön gnistrade och vi frös, så vi frös.

Ett tält fanns dock kvar. Det vitmaskerade Bplatstältet. Där satt de som omvandlade eldeldarnas kommandon till skjutelement för pjäserna, och där inne var det varmt.

Nu när skjutningen var tillfälligt avbruten, och det inte heller fanns något att göra runt pjäserna, gick jag dit, nej drogs dit.

Jag gick hukande in, lyfte på värmeslussens filt.

Det var som att dyka ned i ett varmt bad. Luften var tjock, doften en märklig blandning av kaffe, cigarettrök och otvättade kroppar. Ur sambandsradion hördes svaga röster. Björkveden knäppte i kaminen. Värmen omslöt mig som en vätska. Jag satte mig i ett halvmörkt hörn, pustade ut, nöjd över att hitta en plats. För där var rätt trångt. Jag var nämligen inte den ende som fått idén.

Vilket ett av stambefälen, som övervakade övningen, givetvis upptäckte. Han var en på inga vis illasinnad karl. Tvärtom. Han var lite rundlagd, ofta glad och vänlig, lätt att ha att göra med. (Han gillade dessutom mig, och känslorna var besvarade.)  Höjde sällan rösten. Behövde sällan göra det.

Men nu var det dags.

Han satt vid ena ändan av Bplatsbordet med hörlurar på snedden över det rufsiga håret, tittade ut över trängseln, sade skarpt: ”Bara de med tjänsteärende har rätt att uppehålla sig i Bplatstältet”. Flera försvann iväg, frivilligt. Jag satt kvar i mitt hörn.

Så blev det en paus. Han tittade rakt på mig. ”Och Englund – vad gör du här?”

Jag spände på mig vapen, hjälm och gasmaskfodral och dröp av. Ut i kylan och det tunna solljuset. Så jag skämdes. Inte så mycket inför de andra, eller ens inför honom, som inför mig själv.

Inte bara det att jag missbrukat ett privilegium – alltså plutonchefens relativa frihet – och blivit ertappad. Men också för att mitt agerande satt mina hela självbild i gungning. Om det var så här jag handlade i djupaste fredstid, när det värsta som kunde drabba en var några förfrusna tår, vad skulle då kunna ske om det någon dag, Gud förbjude, skulle bli allvar av?

Misstanken att jag egentligen var feg förföljde mig i åratal efteråt.

25 kommentarer

  1. Gällde det civilkurage-feg generellt? I vår generation har inte krig funnits som en realitet _alls_, så just krigsfeg är jag helt övertygad om att jag är.


  2. Ja, fy för den lede, vintern 1978 var verkligen överjävligt kall! Vi var i Sälen och åkte skidor en vecka, och det var -51 när vi passerade Lima på vägen upp. Förmodligen är det en skröna, men det sägs att urinen hinner frysa innan den når marken om man ger sig in på vågstycket att urinera ute när det är så kallt (jag prövade aldrig).

    Blev lite förvånad över dina ruelser att du skulle vara FEG för att du gick in och värmde dig. Soldatens främsta uppgift är ju att hålla sig ”fit for fight”, och rimligtvis håller man sig mer ”fit” med en rimlig kroppstemperatur. Som du skriver ökar risken för diverse förfrysningar om man är för kall, och förfrysningar gör att man kräver vård, och under tiden man vårdas kan man inte kriga (och upptar dessutom vårdresurser). Alltså tar den gode soldaten alla chanser att värma sig!

    Så fegt? Nej, det tycker inte jag.

    Egoistiskt? Möjligtvis, om det fanns sådana som frös värre och som inte fick plats i tältet för att du tog upp en plats där.

    Summa summarum, har du inte haft värre lågvattenmärken än så här skall du nog känna dig ganska nöjd med ditt leverne hittills.

    /Martin


  3. Är det något du tagit med dig vidare i livet? Exempelvis när du på eget initiativ utsatt för risker i samband med reportageresorna på Balkan med flera platser. Man måste väl erkänna att det mitt i allt det fasansfull, oerhört skrämmande och konkret livsfarliga finns en kittling och viss fascination i krigssituationen. Eller? Har inte själv haft driften att utforska det.


  4. Min reflektion är att du verkar ha väldigt, väldigt höga krav på dig själv. Själv har jag ordet ”självempati” skrivet på en liten lapp i plånboken och tittar på den ofta som en påminnelse.


  5. Är det helt omöjligt att se tilltaget som ett klokt sätt att skaffa sig förnyade krafter och värme för vidare tjänstgöring ute i kylan? Borde inte egentligen alla erbjudits den möjligheten? (frågar en som aldrig behövt göra militärtjänsten.)


  6. Så vackert, och så klokt. Men solidaritet är ett svårt begrepp.


  7. Gratulerer med strålende kritikk i Aftenposten, søndag 11.januar:

    http://www.aftenposten.no/kul_und/litteratur/article2859965.ece


  8. Som frikallad anarkopacifist tänker jag att vi får veta mera om den englundska överlevnadsinstinktwn och själbevaresedriften än om nån feghet. Att ordna det drägligt för sig när det inte är skarpt läge kan väl inte va den värsta ordervägran?
    Armën med flest deserterade vinner förstås inte kriget, men det gör inte den med flest döda heller.


  9. Feghet? Nja, det finns nog andra forklaringar som eventuellt kan latta skamkanslan. Som plutonchef ar man alltid iakttagen, varderad, misstankt av soldaterna att vara en ”overhet” som glider ovanpa. I verkligheten ar plutonchefens syssla valdigt stressande, inte bara pga ovanstaende men ocksa genom sjalva befattningen; alltid korrekta taktiska beslut, alltid se till att soldaterna behaller sitt ”stridsvarde”, altid tolka stabens order till nagot som verkar rimligt givet den faktiska situationen, kolden, bristen pa mat, ammunition etc…

    Kanske var flykten in i taltet inte sa mycket sokan efter varme sasom sokan efter en stund ensamhet, en paus ifran de varderande blickarna, en stund att vara for sig sjalv?

    Sjalv tog jag i ensamhet ”rekogniseringspatruller” i detta syfte som plutonchef”.


  10. Hej min vän. Läste Tystnades historia när jag var i Egypten och blev helt jävla hänförd. Vilken känsla av hopp och sammanhang. Jag blev fylld av bra energi, massa sköna anekdoter och kunskap plus det faktum att du skriver som en galen Gud. Det gillar jag starkt. Ska se till att själv gräva ner mig mer i ledans och tystnadens historia, ljudskapet. Vilket ord. Med värme / Navid.


  11. Jag njuter alltid av att läsa andras lumparminnen… dels för jag får se in i en värld som jag aldrig fått se själv… och dels för jag inser att jag missade inget…

    Grattis till platsen som sekreterare…


  12. Apropå ertappande undrar jag varför du inte har en enda svensk röst med bland rösterna i boken om första världskriget.
    Duger inte svenskar för dig? De var också vittnen.
    Litet fegt tycker jag.


  13. Nu tar Du i! Vad har sökandet efter lite värme med feghet att göra? Kanske lite sladdrig i tanken för stunden, men inte feg! Tror inte Du skulle gjort detta under en äkta krigsaktivitet.
    Nej, inte var Du feg!


  14. 1. Att jag ställer höga krav på mig själv stämmer. (Minns det jag sade när jag frågade ut mig själv i samband med att beslutet om att jag skulle efterträda Horace Engdahl blivit offentligt: ”Personalansvar har jag aldrig haft, förutom över mig själv. Och inte sällan har jag tyckt att jag varit en rätt dålig chef för mig själv, och klagat. Förgäves.”)

    Otillfredsställelsen över mig själv och över det jag gjort har många gånger fått goda följder: jag har aldrig slagit mig till ro över vare sig mina personliga eller yrkesmässiga tillkortakommanden, utan istället sökt att att i alla fall slipa ned de här felen. Men visst finns där en baksida.

    Tror att det som drabbade mig med den där upplevelsen i tältet var just att den var ogenomtänkt. Jag hade inte TÄNKT dra mig undan, jag bara gjorde det per automatik, och sedan var det lätt att tänka: ”Vad skulle hände i ett verkligt…” etc. Det fattas kanske ett led i mitt resonemang här ovan, men att bara söka sitt och att vara feg är tydligt sammanlänkade, åtminstone i min värld.

    2. Man skall inte göra det för enkelt. Flera faktorer har spelat in när jag gjort mina resor till olika krigsskådeplatser. (Läs ”Spegelscener”!) Men visst var en av drivkrafterna en önskan att pröva mig själv, undersöka hur jag verkligen skulle reagera ställd inför överhängande fysisk fara, undersöka om jag kanske var feg. Lättnaden jag kände när jag förstod att jag faktiskt inte var det – utan tvärtom hanterade det mycket väl, om jag får säga det själv – var påtaglig.

    3. Inga svenska röster? Tja, Sverige var ju aldrig med i det Första världskriget, så det finns därför inte så många riktigt bra svenska vittnesmål. Några existerar dock, och om den någonsin blir verklighet, min dröm att göra en ”Stridens skönhet och sorg – Redux”, på en tusen sidor, så kan jag nästan lova att där kommer att finnas en svensk. Har ett par goda kandidater på lut, faktiskt.


  15. Stambefälet gjorde fel, då han körde ut dig. Han borde ha pratat med dig och sett till att du fick varmt kaffe och en smörgås.
    Som pjäsplutonchef tillhör du de fyra viktigaste på artilleribatteriet.

    Jag uppskattar miljöskildringen. Snart finns inte många kvar som vet hur det är att gå i plogslingan på ett haubitsbatteri.


  16. 1. Nej, att springa runt, runt i plogslingan var som sagt ett utmärkt sätt att hålla värmen när det började krypa ned mot -40…

    2. Förstår hur du tänker, men hur mycket det än smärtar mig menar jag nog att det han gjorde faktiskt var rätt. Särskilt att den han slog ned på, med namns nämnande, var just pjäsplutonchefen, visade att här fanns fan ingen mannamån: detta förbud gällde ALLA!


  17. Det där ”ogenomtänkta” agerandet som i efterhand blir så skrämmande när man verkligen tvingas konfronteras med sitt eget handlande och sina reaktioner, är verkligen intressant. Under min lumpentid (under det glada 00-talet…) hade vi en strapatsövning där ett av momenten var en långmarsch under Stockholm. Alltså nere i stadens tunnlar. Jag var dödstrött och slutkörd och av någon anledning var det enda jag kunde tänka på min mamma! Och jag blev nästan gråtfärdig när jag gick därnere i mörkret. Det kom så plötsligt, det var vad som var skrämmande, som en blixt eller en uppenbarelse – ”Mamma!”

    I efterhand har jag inte riktigt kunnat komma över min reaktion och försökt analysera den till förbannelse.


  18. Motsatsen: På vanliga övningar (på övningsfältet)serverades stambefälen mat på dukade bord (vita dukar) av ”malajer”. När jag som värnpliktig plutonch blev furir skulle även vi äta tillsammans med stambefälen. Det var något jag skämdes för och försökte smita undan för att i stället äta tillsammans med mina ”gubbar”. Som någon nämt ovan så är man väldigt utsatt som plch – är mitt emellan mannarna och komp- och batch. Övervakad från alla håll. Lojalitetskonflikter som detta ex var problematiska.


  19. Jag tror att den övning som du beskriver inte kan jämföras med verkligheten i det avseendet att man i en trängd situation reagerar exakt som man skulle göra under verkliga förhållanden. Det undermedvetna vet att döden inte väntar och ”faller till föga” för ”faran” som är den sannare just då: kyla och trötthet. Du skriver ju att du reagerar ofegt när det verkligen är allvar. Starkt. Och det som verkligen räknas.


  20. Till sf och andra:
    Kommer ihåg ett vådligt spratt vid en visitation av Översten och hans likar. Mattrossens ledare var en sprallig man som tyckte att det var fördjävligt att vara tvungen att servera finmat ute i fält medans grabbarna åt ur snuskburken. Befälet visste att det var nåt fanstyg på gång så han höll ett skarpt öga på grabbarna. Men maten var det inget fel på, men under natten grävde grabbarna ett dike framför matbordet och la tillbaka allt granris som fungerade som en matta i gyttjan. Som vanligt skulle högst i grad ta först av utspisningen med den fåföljd att han dråsade ner i det skitiga hålet med påföljd att de tre som stod efter följde med ner i skiten. Straffet vet nog de flesta eftersom ingen kunde sättas dit för det hele. Kompaniförbud för alla i trossen en längre tid. Ja, det finns fler historier om den sprallige……


  21. Jag tycker din beskrivning av en Bplats en sträng vinterdag är helt i överensstämmande med min minnesbild. Jag hade samma tjänst som du. Dock ett antal år tidigare. Att vara Stf pjäsplutonchef var den defintivt mest lättsamma underofficertjänsten i artilleriet. Detta var en mycket eftertraktad tjänst bland oss värnpliktiga.(När jag gjorde mitt första repmöte så blev jag omskolad till eldledare och det var betydligt jobbigare). Jag minns emellertid när det var svinkallt och hur vi sökte oss in i tältet där värmen fanns. I detta 20-manna tält var det väl 5 personer som hade en uppgift. När det inte var eldsignalering så avlöste vi ”obehöriga” varandra för att få lite värme. Jag vill minnas att oftast så hade stambefälen en icke regelmentsenlig men dock klok inställning till detta frivola beteende. Det avgörande måste väl vara att hela plutonen skall skall må så bra som möjligt för att kunna lösa sin uppgift och inte vem som har formell rätt att sitta i det varma tältet.

    Jag tycker absolut inte du svek någon eller visade tecken på framtida feghet när du pausade i det uppvärmda tältet.

    /Lennart J


  22. ni ser ut som ett slags Beatles på bilden med George Harrison med ksp och Ringo på haubits.


  23. Mycket bra beskrivning av Bplatstältet, och vinterövningar. Det är nästan så jag blir lite nostalgisk. Men då behövde jag ju å andra sidan sällan befinna mig utanför den värmande elden…:-)


  24. Låt se nu. Efter fransyskan blev det väl en sväng på Haubits 77 också.🙂 Var det på A8 1980-81 som du var inne en sväng, eller var det möjligen i samband med en viss SÖB i Harads vi träffades?


  25. Det torde ha varit under SÖB i Harads. Var krigsplacerad där i krokarna, i den fasta kanonbataljonen, under huvuddelen av 80-talet.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: