Archive for 20 januari, 2009

h1

Skrivlogg nr. 23

tisdag, 20 januari 2009

Ett av skälen till varför det alltid är lika spännande att börja på en ny bok är att möjligheterna inte bara känns som vore de nära nog ändlösa, i någon mån är de också det. Och det är därför som avslutandet av en bok alltid är lika melankoliskt. Då är alla valen gjorda; man kan se vad boken blev – och inte blev.

Få böcker har gett mig så mycket plåga vad gäller detta vad som skall vara med och vad som måste kastas ut, som just ”Stridens skönhet och sorg”. Det beror dels på att jag suttit med ett bedövande rikt källmaterial, dels på bokens speciella modulartade form.

En av de saker som jag bestämde mig för att stryka i ett tämligen sent stadium var nedanstående kapitel, som var tänkt att fungera som prolog:

En ung man står i den varma junisolen på en tvärgata utanför Schillers Delikatessen. Han äter en smörgås. Den unge mannen är liten, mörk och tunn, iförd kavaj och hatt. Hans glesa mustasch är helt säkert anlagd för att få honom att se äldre ut, men den snarare understryker hans ungdom. Så är han också bara nitton år gammal.

Det är många människor runtomkring. På andra sidan gatan glittrar floden, trög och uttorkad i hettan. Ett brusande hurrarop stiger upp i fjärran. Jublet fortplantar sig i riktning mot den unge mannen med smörgåsen. Ropen blandas med ljudet av motorer. Två bilar kör förbi i hög fart. De följs av en tredje.

Den tredje bilen stannar dock upp. Den börjar backa. Bilen är stor och mörkgrön, av märket Gräf & Stift. Den ljusgrå suffletten är nedfälld. I baksätet sitter en medelålders kvinna iförd stor hatt med tunt flor samt en man i kornblå uniformsjacka och hatt prydd med ett svall av gröna påfågelsfjädrar.

Bilen backar in på tvärgatan. När den skall börja svänga ut igen gnisslar det dock i växellådan. Motorn hackar till och dör. Den unge mannen tränger sig då förbi de människor som står framför honom på trottoaren. Samtidigt drar han upp en liten brunglänsande 9mm Browning. När han är bara en och en halv meter bort från bilen lyfter han den lilla automatpistolen.

Han avlossar två skott.

Bara två.

Ljudet av knallarna är oväntat svagt. Det ena skottet går högt, nästan upp i luften. Det andra går lågt. Det träffar översidan på bilens bakdörr och efterlämnar ett tydligt runt hål i plåten. (Så är han också en usel skytt. När de månaden innan övade inför uppdraget sköt han så illa att de andra skrattade. Det fick honom att gråta av ilska.)

Några fler skott blir det inte heller, för nu kastar sig de kringstående över den unge mannen. En griper tag i honom. En annan hugger fumligt mot hans huvud med en värja. Samtidigt startar bilens motor med ett brummande. Fordonet börjar rulla. (De som tittar efter det noterar möjligen dess registreringsnummer: A 111 118.) Det ser dock ut som om attentatet har misslyckats, för i baksätet sitter både kvinnan och mannen kvar, upprätta och till synes oberörda.

Den mörkgröna bilen försvinner i solskenet. Klockan är vid pass tio i elva, söndagen den 28 juni 1914. Platsen är Äppelkajen i Sarajevo.

Jag och min förläggare diskuterade den här öppningen en hel del. Han ville väldigt gärna ha den kvar. Jag tyckte inte att den fungerade, utifrån helheten.

För det första då huvudpersonen i texten är en människa som sedan inte dyker upp igen – förutom i en fotnot – vilket i sig skulle vara ett brott mot formen. För det andra för att Gavrilo Princip ingalunda kan betecknas som okänd, utan tvärtom ökänd. För det tredje för att texten också bryter mot bokens form så tillvida att läsaren där ställs mitt i Världshistoriens centrum, istället för snett vid sidan om.

Nej, det här ångrar jag inte alls att jag strök.

Det som plågar mig istället är – som jag nämnt tidigare – alla de människor som jag velat ha men som jag av rena omfångsskäl fick välja bort. Boken var redan tjock nog.

Men vem vet vad som kan ske i framtiden?