Archive for 28 januari, 2009

h1

Fakta och fiktion

onsdag, 28 januari 2009

Jag känner sällan någon dragning till debatter där arenan redan är överfull, med folk, med åsikter och med tankehämmande passioner. Den diskussion som dånat kring Liza Marklunds bok ”Gömda” har förvisso tagit drevets logik, men den har trots detta berört några utomordentligt viktiga frågor.

Om den kan leda till att förlag och författare blir lite mindre ivriga med att klistra det fala och säljbara epitetet ”En sann historia” på olika grumliga halvskrönor, så är mycket vunnet.

Troligtvis kommer vi få se en annan etikett istället: ”Utgår från en sann historia”.

Denna lösning är dock inte oproblematisk. För författaren. Och för läsaren.

Det gäller att vara medveten om att detta tydligt signalerar ett genrebyte. Från, säg, reportage eller historia, till roman.

Man kan få intryck av att vissa resonerar så, att blandar man, säg, 30% påhitt och 70% fakta, så har man målat upp något som till övervägande del är sant. (Kanske kan vi kalla den föreställning Lex Marklund.)

Så är det inte. I mötet mellan fakta och fiktion förvandlar fiktionen på ett oundvikligt vis fakta till sin egen avbild. Fakta som placeras inom ramen för ett fiktionsverk fiktionaliseras. (Det visade den tyska litteraturvetaren Käte Hamburger för länge sedan.)

En roman om, säg, Karl XII, förblir en roman om en person som kallas ”Karl XII”, och som förvisso bär många likheter med verklighetens skägglöse dundergud, men som i yttersta instans förblir – ett påhitt. Och som skall behandlas som ett sådant. (Och boken handlar inte om Sverige utan om ”Sverige”, ett land som i mycket liknar det, etc.)

Förvisso kan man kritisera författaren av romanen om denne imaginäre Carolus Rex för olika sakfel, men förutom det faktum att det kan handla om dåligt hantverk (i det att sådant t.ex. kan bryta läsarens förtroende för författaren) är det en meningslös syssla. Det förblir ett fiktionsverk, och som sådant måste det bedömas utifrån referenser till dess inre, litterära logik.

Kort sagt: är det god litteratur eller ej?

Om sedan författaren noga räknat knapparna i den rock som ”Karl XII” bär när han blir skjuten, eller om han eller hon låter ”Karl XII” överleva belägringen, byta kön och sedan emigrera till Amerika, tja, det är i det sammanhanget ointressant.

Precision vad gäller fakta i ett fiktionsverk kan förvisso vara hedervärt, men är på inget sätt nödvändigt. (I mina ögon tenderar det många gånger att tynga ned en viss typ av romaner, där man ser att författaren alltför gärna vill låta alla sina framforskade eller ihopgooglade älsklingar paradera, likt ett Luciatåg på dagis inför en alltmer trött och prövad publik. Inte sällan kan det också klavbinda författarens fantasi, göra henne eller honom smått oförmögen att utöva den fantastiska rättighet och plikt fiktionsförfattaren har, nämligen den att fabulera. )

Precision vad gäller fakta i ett faktaverk, däremot, är allt.

En annan sak är att man visst kan säga att ”detta är Lasses sanning”, men det innebär inte att man då gör det omöjligt för andra att ifrågasätta denna ”sanning”, och stämma av påståenden mot olika typer av yttre källor. Så även om man förvisso kan känna berättigad oro inför, säg, minnets tillförlitlighet och vad språket och berättelseformen gör med denna bräckliga materia, så förblir sanningen och världen odelbar.

För det kan inte vara så att om Lasse, till exempel, är nynazistisk historierevisionist, och faktiskt själv är övertygad om att Auschwitz aldrig har existerat (”Lasses sanning”), så betyder det inte att Auschwitz både funnits och inte funnits. Auschwitz existens är faktum som låter sig kontrolleras. Och då visar det sig att Lasses sanning är falsk.

Här kan det vara på sin plats att citera Virginia Woolf: ”Jag tycker, att antingen får det vara fakta, eller så får det vara fiktion. Fantasin kan inte tjäna två herrar samtidigt.”