Archive for februari, 2009

h1

Skönhet och kärlek

onsdag, 25 februari 2009

Så här skriver Gunnel Vallquist i ”Herre, låt mig få brinna”, en samling anteckningar från åren 1950-58:

”Vår kontemplation av skönheten är mera oegennyttig än vår tillbedjan av kärleken. Men vårt behov av gemenskap, av förening med det absoluta, det gudomliga, är oavvisligt, och det kan bara fyllas genom kärleken. Man älskar därför att man hänförts av en annans skönhet – men denna skönhet når man inte förrän man helt släppt till sig själv åt kärleken. Skönhetsupplevelsen markerar avståndet – kärleken överbryggar det.”

Vallqvist skriver här om den troende människans relation till Gud, men jag tänker att det hon säger har en vidare tillämpning.

Annonser
h1

Mellanlandning

söndag, 22 februari 2009

Fångad i en mellanlandning, i väntan på nästa flyg. Limbo.

Bredvid mig sitter ett ungt par. Tror att de är ryssar. Hennes hår är färgat i olika röda nyanser, hon har många hål i öronen och är arg på honom. Eller bara helt enkelt trött på honom. Hon snäser. Resan blev inte så lyckad, antar jag. All förväntan ligger så uppenbart bakom dem.

Han äter sin paj snabbt, på det där inåtvända, glädjelösa vis som kännetecknar vissa mycket överviktiga. Fast han inte är det. Kanske kommer han bli det. Hon petar i sin, suckar. Han bär sina jeans lite för högt uppdragna i midjan.

En mellanlandning är ett intet. Halv-existens på en icke-plats. Tristess. Och konsumtion.

Butikerna tycks bara bli fler och fler. Här avslöjar sig shoppingen för vad den verkligen är. Det handlar inte om att fylla ett behov. Utan bara om att fylla ett tomrum. Av mening. Eller som här: av tid.

Det är helt enkelt något man gör i brist på bättre.

En grupp av medelålders kvinnor dyker upp, iögonenfallande då de rör sig i en onödigt tät klunga. De är lite skygga men ändå glada. Av allt att döma är de ovana vid situationen, och håller sig extra nära varandra. Lite granna liknar de ett makrillstim, där det räcker att en av individerna i utkanten ändrar sin riktning, för att rörelsen genast skall fortplantas genom hela gruppen.

Plötsligt övermannas jag av en stark längtan att Höra Till.

h1

Lejon i snö

fredag, 20 februari 2009

Det är nog ett av de första minnesmärken jag sett över kriget 1914-1918, i Tyskland vill säga. Jag går längs den lilla Guerickestrasse i Charlottenburg, och i en liten fläck till park ligger ett marmorlejon, täckt av ett lager tung blötsnö.

Sockeln bär tydliga spår av 1945, och det stackars lejonet är inte heller helt komplett. Det lilla monumentet är ursprungligen från 1875, och tillägnat dem som föll 1870-71. Efter 1918 har man helt enkelt lagt till en kopparplatta på en sidorna på sockeln, tillägnad de stupade i det Första världskriget.

Sockeln och minnesplattorna är nu täckta av färgglad graffiti, mycket av allt att döma gjort av barn, med olikfärgade kritor.

Det finns inget aggressivt i det här klottret. Sockeln och koppartavlorna är bara YTA, som vilken som helst. Det är inte heller en akt av förträngning, knappt ens av glömska. Det här minnet betyder helt enkelt ingenting. Man har tillochmed glömt att man glömt.

h1

Skrivlogg nr. 24

tisdag, 17 februari 2009

Inte så få har kommenterat fotnoterna i ”Stridens skönhet och sorg”. Senast PO Enquist – när jag mötte honom på Expressens fest i början på februari -, men också flera recensenter.

Jag är svag för fotnoter. Och då talar vi inte om de gängse akademiska fotnoterna; alltså de som används för att ange källor och litteratur. Istället handlar om de som rymmer sådant som författaren vill ha med, men som skulle bryta textens flöde, varför de flyttats ned.

Det går att resa invändningar mot detta.

Att lägga ned saker i fotnoter kan onekligen ge bättre flyt i texten, men dock inte nödvändigtvis i läsningen. Att läsa en text med många fotnoter kan vara lite granna som att tillbringa sin bröllopsnatt i övervåningen på ett hus, men bli avbruten av att det ringer på dörrklockan i nedervåningen, varför man titt som tätt tvingas rusa ned för att öppna. Och inte alltid för att finna att det är någon där.

För mig överväger dock fördelarna nackdelarna. I bästa fall kan fotnoterna utnyttjas till att skriva en slags mini-essäer som annars aldrig skulle ha funnit plats. (Som till exempel den på sidan 373, om kokainbruket under denna epok. Den ställde till det vid brytningen av boken, tro mig.)

I boken är dock inte allt fråga om den här typen av överskottsinformation.

Det finns också fotnoter som avslöjar en spänning mellan å ena sidan min ambition att återföra denna händelse, det Första världskriget, till sin minsta, atomära beståndsdel, alltså den enskilda människan och hennes upplevelser, och å den andra en närmast obetvinglig, ofrånkomlig (och oantastlig) impuls att som historiker analysera, tillrättalägga, förklara.

Med denna bok anser jag mig inte ha lagt ut en mall för hur all historia skall göras. Tvärtom förutsätter den här typen av anti-historia att det man skildrar redan finns utrett som och reducerat till just historia.

Dock springer boken ur en reaktion över det som sker med ens objekt när man som historiker analyserar, tillrättalägger, förklarar. Men mer om det någon annan gång.

h1

Mirakel och anti-mirakel

onsdag, 11 februari 2009

Ett antal gånger har jag upplevt saker som känts som mirakel.

Senast var när jag med ytterst liten marginal undgick att bli påkörd, rammad bakifrån av en annan bilist som uppenbarligen inte såg att jag stannat för att svänga till vänster. Jag hann bara notera två saker, medan den där andra bilen snabbt växte till i backspegeln: A.) att jag ej hade säkerhetsbältet på mig, och att B.) jag därför skulle åka rakt ut genom vindrutan.

Men så i sista sekunden såg han eller hon, girade, och gled förbi med millimeter till godo. När jag klev ur bilen var jag alldeles torr i munnen. Ett mirakel.

Men då hade jag ej hört talas om Littlewoods lag.

Littlewood var matematiker vid universitet i Cambridge, och han resonerade så här: en människa har kanske en upplevelse i sekunden (vilket perceptionsmässigt sett är mycket lågt räknat) vilket ger runt en miljon upplevelser på en dryg månad. Och om man sedan, som han, definierar ett mirakel som en händelse så udda att den inträffar kanske en gång på miljonen, så kommer man under samma period, rent statistiskt sett, uppleva just detta. Ett mirakel.

Ett mirakel i månaden alltså. Låter underbart.

Tills man betänker att den där extremt udda händelsen rimligen också måste kunna visa sig som miraklets absoluta motsats. (Vad nu ett sådant kallas.)

h1

Snön i Engelska parken

lördag, 7 februari 2009

Snön faller. Jag vandrar genom Engelska parken.

Det är vitt och tyst och tomt. Kanske är det därför som platsen framstår som vore den ny. Det är en ovan känsla.

I 23 år, under hela min barn- och ungdom, bodde jag i Boden. Nu är det 29 år sedan jag flyttade till Uppsala, och den staden har jag förblivit trogen. Jag är en rotad människa, inte bara för att det blivit så utan även för att jag velat att det skall vara så. Jag avskyr förändring.

Uppsala är ett korallrev av minnen för mig. Det finns snart sagt ingen plats i denna stad där mina hågkomsterna inte ligger lager på lager på lager ovanom varandra.

Till dels har det säkert med mitt yrke att göra: att se det förflutna i det närvarande blir då lite granna av en reflex. Till dels ligger det nog i min natur.

Ibland kan jag verkligen tröttna på den här sidan av mig själv. Och avundas dem som rör sig, snabbt och ledigt, utan minnen. Eller rör sig i miljöer som saknar sådana. De nyinflyttade. I praktiken eller i sinnet. Så är det för mig när jag besöker Berlin. Det är en plats överfull av minnen, men det är bara andras minnen, och jag betraktar dem på håll. Där vandrar jag fri.

För det finns uppenbara nackdelar med att som jag låta en stor del av sin tid och sina tankar dröja i det som varit. Så länge jag kan minnas har jag alltid längtat tillbaka. När jag gick på universitetet längtade jag tillbaka till gymnasiet, men när jag väl lämnat universitetet började jag sakna även det, etc. (Och jag genomskådade mig själv rätt tidigt. På en toalettdörr på kadettskolan i Jönköping, sommaren 1979, klottrade jag gång: ”Ty så grymt är livet att vi en gång kommer att längta tillbaka hit”.)

Snön faller, jag vandrar genom Engelska parken och jag förstår att den melankoli som så ofta kommer över mig i olika kända miljöer inte så mycket handlar om sorg över vad jag gjort eller inte gjort (för de flesta av minnena är tvärtom lyckliga), utan kanske bara om sorg över det faktum att tiden går förlorad, och att detta är dess innersta egenskap.

Nostalgi är att längta åter till en plats man aldrig besökt.

Jag vandrar genom Engelska parken. Snön faller.

h1

Castor

måndag, 2 februari 2009

Castor kom från Göteborg, en tabby med stor nos och navelbråck. En vän på genomresa, Jerker, hade haft honom med sig i en brun wellpapplåda, och vi köpte honom. Betalningen var två biljetter till Rolling Stones spelning på Ullevi senare den sommaren – året var 1982.

castor

Kanske är det så att unga människor skaffar sig hund när de inte kan få barn, medan katt däremot är något man skaffar sig i väntan på barn. Mycket riktigt så hade vi just flyttat till vår första lägenhet, på Studentvägen 17 i Uppsala, och det kändes också naturligt att befolka den med en katt. Vi bodde på bottenvåningen och han klättrade in och ut på balkongen via en lång, svajande planka som förde ned till marken.

Castor var dominerande, klipsk, krävande och snäll. Han var även matfixerad, och som så många katter med den läggningen också en god jägare. Till vår oförställda fasa släpade han in allt möjligt halvlevande, för att avnjuta vid matskålen i det lilla trånga köket. (Inte sällan fick jag avliva kräken. Det värsta som hände var när han en kväll kom in med en harunge. Jag skar halsen av den nedanför diskbänken, med en jaktkniv, och sedan satt jag där på golvet, nedblodad, och grät som ett barn.)

På somrarna tiggde han mat av sällskap som grillade på gräsmattan. Hans rygg var nästan alltid fläckig av motorolja, efter allt smygande under parkerade bilar – ett av hans smeknamn var ”oljeriggen”.

Till sinnelaget var Castor stolt, äventyrlig och lite storslagen, vilket bland annat visade sig i att han inte fann något byte omöjligt. Jag såg honom en gång rusa efter en hare som var större än han själv. Han slog ut bakhåll på Studentvägens skator, alltid förgäves, och skatorna svarade med elaka skratt och lågflygande motattacker: då och då kom han in med hack efter näbbar på skallen.

Men han gav aldrig upp.