h1

Castor

måndag, 2 februari 2009

Castor kom från Göteborg, en tabby med stor nos och navelbråck. En vän på genomresa, Jerker, hade haft honom med sig i en brun wellpapplåda, och vi köpte honom. Betalningen var två biljetter till Rolling Stones spelning på Ullevi senare den sommaren – året var 1982.

castor

Kanske är det så att unga människor skaffar sig hund när de inte kan få barn, medan katt däremot är något man skaffar sig i väntan på barn. Mycket riktigt så hade vi just flyttat till vår första lägenhet, på Studentvägen 17 i Uppsala, och det kändes också naturligt att befolka den med en katt. Vi bodde på bottenvåningen och han klättrade in och ut på balkongen via en lång, svajande planka som förde ned till marken.

Castor var dominerande, klipsk, krävande och snäll. Han var även matfixerad, och som så många katter med den läggningen också en god jägare. Till vår oförställda fasa släpade han in allt möjligt halvlevande, för att avnjuta vid matskålen i det lilla trånga köket. (Inte sällan fick jag avliva kräken. Det värsta som hände var när han en kväll kom in med en harunge. Jag skar halsen av den nedanför diskbänken, med en jaktkniv, och sedan satt jag där på golvet, nedblodad, och grät som ett barn.)

På somrarna tiggde han mat av sällskap som grillade på gräsmattan. Hans rygg var nästan alltid fläckig av motorolja, efter allt smygande under parkerade bilar – ett av hans smeknamn var ”oljeriggen”.

Till sinnelaget var Castor stolt, äventyrlig och lite storslagen, vilket bland annat visade sig i att han inte fann något byte omöjligt. Jag såg honom en gång rusa efter en hare som var större än han själv. Han slog ut bakhåll på Studentvägens skator, alltid förgäves, och skatorna svarade med elaka skratt och lågflygande motattacker: då och då kom han in med hack efter näbbar på skallen.

Men han gav aldrig upp.

37 kommentarer

  1. En sann livsnjutare…


  2. ”Men han gav aldrig upp.”

    En händelse som ser ut som en tanke just denna dag, då idag är årsdagen då general Paulus kapitulerade vid Stalingrad.


  3. Snygg katt. Verkar dock som du betalt ett grymt överpris för den. Jag är van att betala (och få betalt) en krona för en katt; det sägs ge otur för katter att bli bortskänkta.

    /Martin


  4. Vilket underbart kattporträtt!


  5. Men…men…!
    En Castor kräver väl en Pollux?

    MVH

    Petter Eremiten


  6. Aha- jag minns en rolig, lång och litet svajig kattrappa från när vi bodde på Studentvägen (1987-1994). Så den tillhörde din Castor.
    Vi bodde i ingången närmast ”Tjuven” ( affären) och utanför vårt fönster fanns två fina lönnar med åtskilliga generationers skatbon. Jag minns hur skatorna anföll de kattor som var modiga nog att försöka klättra upp. Såvitt jag kommer ihåg var det ingen katt som lyckades nå ett bo.
    Han verkar ha varit en sann kämpe. Har man blivit utvals av en sådan katt kan man vara stolt!


  7. Oj, det där har jag aldrig hört formuleras förut. Först katt, sedan barn, fast om man inte får nåt barn blir det hund istället. Kände mig väldigt träffad… Nu, när vardagen är full med två katter och en hund känns det som livet är ganska sweet ändå. Vem har tid med barn?
    Skön kille, Castor🙂


  8. Vill bara lite så där i förbifarten tacka för ”Spegelscener”.
    Den väcker många minnen till liv hos den luttrade nattredigeraren på skandalblaskan när han tänker tillbaka på tiden som pressoff på Nordbat.
    Undrar om jag har plockat mina första pensionärspoäng nu …?

    JR


  9. Det stämmer: Castor hade en kattsambo som hette Pollux, och som han befruktade. Om henne skall jag också skriva, så småningom.

    Vad gällde betalningen: han var värd varenda krona! Senare, när hans lårben, hjälpligt läkt efter en olycka, bröts av på nytt, använde praktiskt taget allt vad vi hade av besparingar för att betala en operation ute på Ultuna för att rädda hans liv och rörlighet.


  10. Fantastiskt. Dessutom får jag ett obestridligt kvitto på min lättrördhet (läs ”mycket blödig”).

    Tack för en glad och melankolisk tår, Peter.


  11. Min förtjusning över katter är måttlig – men jag gillar ditt sätt att beskriva Castor!


  12. Spännande nytolkning av Castor och Pollux-temat där.🙂

    Ska även be att få gratulera, för vilken gång i ordningen – säg till om det blir tjatigt. (Japp, dags igen för akademie bloggaren att befiras.)


  13. Jag anar, vilket icke framgår helt uppenbart av Dina ord, att Castor just lämnat livet. Å om så är vid en häpnadsväckande hög ålder. Eftersom jag följer Dina ord å tankar, dag för dag, så finner jag denna närhet till en ointellektull varelse som gudomligt kärleksfull å god. Mycket mer finnes att säga om detta . . .


  14. Men ibland kan man ha katt enbart för det trevliga sällskapets skull och trots att man inte vill ha barn. Kanske det är mer sällskapet än själva pjoskandet som uppskattas.. kanske.


  15. Katter är experter på att hitta kreativa men bekväma ställningar.. På fotot är det bara fjärrkontrollen som fattas😉
    Hur gammal blev Castor?


  16. PS, Kom ihåg ett citat av Freud: Tid spenderad med katter är aldrig bortkastad.

    ..Undrar om man kan tala om svansavund? Deras kroppar är ju så oändligt vackra och ändamånsenliga..
    Har knappt aldrig sett en ful bondkatt, medan vi människor har större variation när det gäller den rent estetiska uppenbarelsen. Tur att vi har andra kvaliteter😉


  17. Tog en titt; Freud gillade inte ens katter.


  18. När barnen vuxit upp och flugit ur boet är det ett utmärkt substitut att skavva katter (gärna två) Människor med husdjur har bättre livskvalitet och lever längre. Tänk att en söndag ligga fördjupad i en bok (varför inte om Henry Rinnan, finns en gedigen färsk svensk bok av Lars Borke), när det är -10 ute med snöyra, med två katter intill sej. Nirvanaliknande känsla.
    Katter är charmiga för de är alla egna personligheter och inte så lättlurade som hundar


  19. På tal om ståtliga kattnamn – vilket varje katt förtjänar – så döptes vår katts ungar till Ajax, Hektor, Aeneas och Hera (tyvärr dödfödd). När vi sedan sålde dem så fick vi veta att de istället hade fått namnen Sotis, Sigge och Kaka.

    Bummer.


  20. Det lät som en exakt beskrivning av min katt, Conrad ”häradsbectäckaren”. En katt som gick på alla gårdar, och lämnade vår gård fri från andra katter samt smådjur. En katt som inte sällan kom hem blodig efter uppgörelser med kattoxen Snuttrik på andra sidan ån.

    En katt som nu är 15 år, och behöver ett mellanläge för att orka dra sig upp på sängen. Som mest sover och njuter av tiden han haft, som ensam tyrann.


  21. Ställningen i reproduktionsprocessen är väl inte lika avgörande för kattinnehavet som inställningen till sadistiska böjelser? Eller instinkter.
    Vare sig man har barn eller inte så sitter urbana hundägare inte i köket och väntar med jaktkniv på att hunden kommer med kråkor eller grannens katt.
    Varför har du jaktkniv?

    ”Tvåbarnsmamma med navelbråckshund”


  22. Även katter kan bli lurade. När jag lyssnade på fågelsång via datorn tittade vår katt nyfiket ut gemom fönstret och försökte hitta fåglarna.

    MVH

    Petter Eremiten


  23. Mirae Meitz: Riktigt kul inlägg. Jag kan riktigt se Peter Englund sittande i köket, slipandes sina jaktknivar med ett sardoniskt leende i väntan på att hans katter skall komma hem med ett byte som han lustfyllt kan skära halsen av.

    Helt ärligt tror (och hoppas!!!) jag inte det är riktigt på det viset.

    Det förekommer en förmodligen evig diskussion om huruvida hundar eller katter är att föredra; kattmänniskor (som Peter?) har i allmänhet svårt att fördra hundar och hundmänniskor har i allmänhet svårt för katter (vilket du visar ganska tydligt genom din kommentar att katter är sadistiska).

    Katter är inte sadistiska. Det drag man kan uppfatta som sadistiskt är jaktinstinkt, något ALLA rovdjur har, inklusive hundar. Hundar har genom århundradens avel pålagts en viss polityr av ”civiliserat” beteende, men om din hund någonsin börjat jaga något vilt och du försökt kalla tillbaka den, inser du hur tunn den polityren är. Hundar är, precis som katter, rovdjur. Och det får man acceptera.

    För övrigt är jag uppvuxen med katt (och min fru och jag hade en katt innan vi skaffade barn – skarpögt, Peter), men vi skall mycket snart skaffa hund (trots att vi kunde få barn, så där frångick vi normen…).

    Slutligen har jag hört ett citat som lyder ”Ett hem utan en katt är bara ett hus”. Ligger något i det, för katter skänker onekligen hemmet en känsla av lugn och trevnad.


  24. Jag läser och försöker förstå, det går sisådär. Så länge jag kan minnas har allt detta med husdjur, kattor som hundar och deras status som familjemedlemmar lämnat mig kall. Jag tror på fullt allvar att jag i och med detta missar något och vill inte på något sätt förringa det som så många uppenbarligen känner och upplever.

    Det är bara det att jag inte fattar. Tyvärr och kanske.


  25. Ja, det är något fridfullt och lugnande med katter. Man kan med nöje bara studera när dom tvättar sej, sitter i fönstret eller t.o.m. sover. Fascinerande. Man läser om äldreboende som har husdjur. Det borde vara lag på att gamlingarna ska få ha några katter som bor hos sej. Säkert till väldigt stor glädje. Och jag har aldrig hört talas om nån 85-årig kattallergiker.


  26. Det där med katters ”sadism” vill jag gärna hänföra till det som Martin så pricksäkert beskriver. Katten är dock en dubbelnatur och det är människans fel som försöker applicera vårt tankesätt och förhållning till omvärlden på katten. Katten är katt helt enkelt.

    Det finns dock olika sidor, som inte kan kallas dubbelnaturer, och det är det där med värdighet. De katter vi har haft i familjen har ofta fört sig med just stor värdighet och gåtfullhet ända till de upptäcker en reflektion av en solkatt och då fick tokfnatt. All mystik, all grace rann av dem som vore den för tung för att bära (Bill Watterson (Kalle och Hobbe) har gjort en fantastisk teckning om detta).

    För den som gillar känsloporr och katter:


  27. Nu har vi hund. Tidigare hade vi ett tg både katter och hundar och när jag levde ensam hade jag en kastrerad hankatt (Ibland fick jag en känsla att detta med kastration förlät han mig aldrig riktigt). En hund är nästan alltid glad över att man kommer hem igen och vill gärna visa det hjärtligt. En katt kan sura på ett helt annat sätt och går då alls inte att charma. Sedan är det väl mer en fråga om vilken läggning man själv har. Det kan ju variera över åren men numera trivs jag bäst med en glad hund som hälsar mig välkommen hem och visar sin uppskattning. Sedan får andra gärna tycka att hundar är enkla varelser, det gör mig inget bara dom viftar på svansen!


  28. Det verkar vara en tvillingsjäl till vår katt Clovis, och till andra kastrerade hankatter. Vilket också är ett tecken på rubbad hormonbalans till följd av kastreringen.

    Peter, jag känner att du rör dig i farlig närhet till disneyfiering! Låt våra husdjur vara det de är, som är mycket nog som du säkert vet som kattägare.


  29. Ja det är klart att katter är domesticierade rovdjur och jägare, det fär man inte glömma bort. Ibland biter de ju till i handen, även om det blir mer sällsynt och mindre hårdhänt med åren. Det är tur att de inte är större.
    Såg en intressant dokumentär en gång om en tjej (vit) i Afrika nånstans som hade två geparder som husdjur. Anledningen var att annars skulle tjuvjägare skjuta dom.
    De betedde sej precis som katter, men var förstås betydligt hårdhäntare att leka med.


  30. Jag känner igen situationen att skrapa ihop varenda öre som behövs för att rädda sitt djur. Vår snälle , men klumpige, tabbykisse Tuffe ramlade ner från vedspisen och bröt benet. Som tur var hade vi försäkring, men det blev ändå en dryg utgift på runt 6000 i självrisk. Vi var helt panka och fick faktiskt med skammens rodnad på kinderna låna pengarna ur dotterns(då 4)sparkonto. Men till försvar kan sägas att Tuffe är hennes ögonsten. Han är nu helt återställd. Hoppas att det gick lika bra för din Castor.
    För övrigt tror jag att man kan ändra sig vad gäller inställningen till katter. Jag trodde inte alls att jag gillade katter. Jag har haft hund hela livet och var nöjd med det, trodde jag. Sedan blev vi adopterade av en stor, ståtlig,klok och överlevnadskonstnär till katt. Efter att ha levt vilt runt om vårt hus i tre år så beslutade han sig för att flytta in. Vi visste inte hur man skulle bete sig med en katt, men hade för oss att de ville ha leksaker. Vi köpte en leksaksråtta. Han tittade på den, slog den med tassen, gav oss en lång blick, gick ut och kom snart tillbaka med en stor vattensork! Vi aktade oss noga för att förolämpa denne eminenete jägare någon mer gång!


  31. Winston Churchill hade återkommande depressioner. Då satte han sig i svinstian och talade med grisarna. Han lär ha sagt: ”Hunden ser upp till människan, katten ser ned på människan, men grisen ser människan som sin jämlike.” Därför föredrog han grisar.

    MVH

    Petter Eremiten


  32. Visst ska vi acceptera att katten är ett rovdjur, precis som Martin säger. Men då accepterar vi också lemlästade bytesdjur på köksgolvet.
    Peter skickar ut katt efter katt på jakt och är, eller borde vara, beredd till slakt, varje gång.
    Tårarna ser ut som koketteri!


  33. Till en medelålders kattherre

    Han blinkar i spiselvärmen
    och gäspar med blicken mot skyn
    och godtar i nåder komforten
    som skänkts av en mild försyn.

    Han spinner högre och högre
    och hoppas hans lovsång behagar,
    och tackar för nattliga äventyr
    och lugna och vilsamma dagar.

    För livet, det fortsätter bara
    med allt som en kattherre vill:
    värme, och nöjda stunder
    med sill, och sen mjölk, och sen sill.

    En småsak – men högst förtretlig –
    Han har nog märkt, någon gång,
    att Tiden på något sätt fostrat
    en musras med vigare språng.

    Alexander Gray, översättning av Sven Christer Swahn


  34. Nä. Försökte driva med den gode professorns teori om anskaffning av katt eller hund.
    Alla vet ju att katt skaffar människor som inte är beredda att offra tre, fyra timmar varje dag på att rasta, leka, aktivera, träna sin hund. Som inte vill lägga ut minst tio tusen kronor på djurköpet. Som inte vill ta ansvar för sitt djur (se till att den inte gräver upp grannarnas rabatter och köksland för att uträtta sina behov). Och som struntar i om fågelsången tystnar.
    Mirae


  35. Åja, Mirae metz, en Main Coon kostar minst 6000 kr. Måste vara kungen av katter, ser ut som ett lodjur i miniatyr. Trivs ute i snö och kyla.

    Charlotta
    En av vära katter fick bukhinneinflammation av en perforation av tarmen av nåt vasst. Räkningen gick på 14.000 kr. (Men allt det betalade inte vi, tack var försäkringen)


  36. Mirae Meitz:

    http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1298&a=881057

    Katter anfaller sällan fyraåriga barn på öppen gata…


  37. Dear fellow cat lover,
    Please post your friend on Feline Follies! It is a Facebook group. I like his style! Plus I also read Swedish and speak it but not so much in the e world.
    Ha det, pamela



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: