h1

Skrivlogg nr. 24

tisdag, 17 februari 2009

Inte så få har kommenterat fotnoterna i ”Stridens skönhet och sorg”. Senast PO Enquist – när jag mötte honom på Expressens fest i början på februari -, men också flera recensenter.

Jag är svag för fotnoter. Och då talar vi inte om de gängse akademiska fotnoterna; alltså de som används för att ange källor och litteratur. Istället handlar om de som rymmer sådant som författaren vill ha med, men som skulle bryta textens flöde, varför de flyttats ned.

Det går att resa invändningar mot detta.

Att lägga ned saker i fotnoter kan onekligen ge bättre flyt i texten, men dock inte nödvändigtvis i läsningen. Att läsa en text med många fotnoter kan vara lite granna som att tillbringa sin bröllopsnatt i övervåningen på ett hus, men bli avbruten av att det ringer på dörrklockan i nedervåningen, varför man titt som tätt tvingas rusa ned för att öppna. Och inte alltid för att finna att det är någon där.

För mig överväger dock fördelarna nackdelarna. I bästa fall kan fotnoterna utnyttjas till att skriva en slags mini-essäer som annars aldrig skulle ha funnit plats. (Som till exempel den på sidan 373, om kokainbruket under denna epok. Den ställde till det vid brytningen av boken, tro mig.)

I boken är dock inte allt fråga om den här typen av överskottsinformation.

Det finns också fotnoter som avslöjar en spänning mellan å ena sidan min ambition att återföra denna händelse, det Första världskriget, till sin minsta, atomära beståndsdel, alltså den enskilda människan och hennes upplevelser, och å den andra en närmast obetvinglig, ofrånkomlig (och oantastlig) impuls att som historiker analysera, tillrättalägga, förklara.

Med denna bok anser jag mig inte ha lagt ut en mall för hur all historia skall göras. Tvärtom förutsätter den här typen av anti-historia att det man skildrar redan finns utrett som och reducerat till just historia.

Dock springer boken ur en reaktion över det som sker med ens objekt när man som historiker analyserar, tillrättalägger, förklarar. Men mer om det någon annan gång.

44 kommentarer

  1. Jag är också förtjust i fotnötter. Det berikar läsningen. Men en praktisk fråga, jag tycker inte om fotnötter samlade längst bak i boken. Det blir ett evinnerligt bläddrande fram och tillbaka, ofta tröttnar man. Möjligen kan man ha två sorts fotnötter, källhänvisningar, som läggs längst bak. Och så text-fotnötter, som helst ska finnas längst ner på samma sida man läser. Det kan väl bli utrymmesproblem, men det är en typografisk fråga. Då kommer de till sin rätt.


  2. Det är mycket intressant med denna typ av fotnoter. Och så skönt att slippa bläddra fram och tillbaka eller sitta med pekfingret inkilat i det separata fotnotskapitlet! De små extra berättelserna ger otvivelaktigt extra dimensioner åt boken. Ett slags små söta karameller som komplement till en god och vacker måltid.


  3. Den absolut värsta fotnoten från en läsares perspektiv torde vara den fotnoten som innehåller annan information en referens men som placerats längst bak i boken.

    Detta är speciellt irriterade i de fallen då fotnoterna innebär en förklaring av något som är relevant för förståelse av huvudtexten men som placerats i en fotnot för att det av en eller annan anledning bedöms som en förkunskap som en del – men inte alla – läsare har.

    Målningen Marats död som nämnts i en recension och sedan också diskuterats på denna blogg hade kunnat vara ett exempel på en sådan fotnot. Nu fanns det ju i och för sig ingen fotnot alls…


  4. Från början Väl skrivet. Nu Väl förklarat.
    I mitt tycke är inte fotnoterna i vägen vid läsningen av din bok. Tvärtom. Något förenklat öppnar de sidorna. De skapar en text av angenäma lager, både vad gäller det visuella och det innehållsliga.
    Så, jag kan inte annat än att berömma och tacka!


  5. Vill bara säga att jag håller på och läser boken just nu och jag uppskattar fotnoterna mycket. Hoppar inte över en enda. Men håller med om att dom stör flytet i läsningen lite. Jag tar ändå gärna det eftersom det så gott som alltid står nåt av intresse i dom.
    Intressant med din iakttagelse av att fotnoterna också hör samman med din historikersyn, som du liksom inte kan frigöra dig från – och att, om jag förstår dig rätt, den typen av fotnoter alltså egentligen går emot din ambition med boken. Men som sagt, det funkar!


  6. Jag tycker mig dessutom se en svart och lite torr humor i fotnoterna som nästan skulle kännas vulgär i den löpande texten, samtidigt som den väldigt pricksäkert visar hur absurt hela kriget faktiskt är.


  7. Jag instämmer till fullo med övriga kommentatorer, väl formulerade och relevanta fotnoter är en slags söta karameller som förhöjer läsupplevelsen, fördjupar, berikar och ger den där extra dimensionen som gör texten inte bara levande, utan läsaren en del av textens liv.


  8. Varje mening som inte är linjär, som de i pekböcker eller isländska sagor, har ju utgreningar i form av bisatser, parenteser (ibland parenteser i parenteser (men då får man veta vad man gör!)), fotnötter*… Vilket man väljer för att få bäst flyt beror på smak och stil. Vad är det man kommenterat, dina fotnoter som form eller deras innehåll? (Sistnämnda har vi visst diskuterat förr så vi behöver inte ta *det* i repris.)

    Hur författare/redaktörer som lägger kommentars-fotnoter längst bak tänker vet jag inte. Eller ens om. Där lägger man givetvis källor, givetvis inte text som är avsedd att läsas.

    Men jag känner igen detaljernas dragningskraft. När man vill passa på att påpeka och reda ut mer än vad utrymme och sammanhang egentligen tillåter. Att få till en text så att den blir både korrekt och läslig, det är grejen. Men det fixar ju du.😉

    * Jag gillar ”fotnötter” istället för korrektare ”fotnoter”. Lite barnslig får man vara.


  9. Gillar definitivt bruket av fotnötter – hellre en för mycket än en för litet.

    Däremot håller jag inte alls med om din liknelse; på bröllopsnatten skall man inte bli störd. PUNKT. Det finns inget försvar. Förstår liknelsen men den är inte alls bra.

    Vidare är jag talibansk motståndare till kapitelnötter och slutnötter. Fotnötter må förbliva fotnötter; längst ned på sidan för var och en att betrakta eller låta bli. Har man inte fotnötter kan man låta bli att ha dem. Enda undantaget är när fotnoten måste gå över till nästa sida, det kan accepteras, men kapitel- och eller slutnötter är ett otyg som måste bekämpas. (Dagens I-landsproblem månne?)😉


  10. Det vore intressant med en post angående din arbetsprocess. Jag vet inte varför jag finner det lockande, då en kreativ (ofta också administrativ) process är personlig och det som funkar för dig funkar nödvändigtvis inte för mig. Men intressant att läsa om är det likväl. Hur ”klar” är boken innan du sätter dig ned för det faktiska skrivandet? Att du likt Stephen King inte utgår från en situation och sedan skriver fritt för att ”hitta det nedgrävda skelettet till historien” torde vara tämligen självklart, eller?


  11. För tydlighetens skull: Det heter noter. Fotnoter står längst ner på sidan, i sidfoten – så som Peter har i sin bok. Slutnoter ligger i slutet av texten. Det förra är att föredra om det är överinformation och förklaringar. Det senare om det handlar om enbart referenser.


  12. Källhänvisning och noter kan vara två skilda ting. En källhänvisning hänvisar till varifrån en uppgift är hämtad. Denna källhänvisning kan vara placerad direkt i brödtexten med en parantes kring sig, ex (Englund, P 2008:373), eller som Henrik beskrivit ovan. En not kan innehålla både källhänvisning men även ”överflödig” information. Själv har jag svårt för att slakta mina heliga kor och gillar i vid mening informativa ”nötter”


  13. Apropå ingenting Peter har du ännu inte kommenterat ditt senaste uppdrag (eller har du?); manusförfattare till filmen om den så kallade ”KB-tjuven”/”KB-självmordsbombaren”.

    http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_2476539.svd

    En kort kommentar kanske? Stämmer artikeln? När? Spännande säger i alla fall jag.


  14. Jag gillar fotnoter.
    När jag läser en text fungerar de som en extra fördjupning som ger mig en djupare insikt fast flytet i texten bibehålls.

    Jag gillar inte fotnoter.
    Jag har mer och mer börjat övergå till att läsa böcker som läses upp av goda uppläsare – gemenligen kallade talböcker. I det sammanhanget är fotnoterna ett otyg som ställer till det för förståelsen av texten.

    Många texter borde publiceras i två olika format för att hantera de olika sätten att presentera texten. Läst och lyssnad text behandlas inte av hjärnan (min i alla fall) på samma sätt.


  15. Fotnoter kan vara mycket stimulerande – de uppmanar till att hämta andan och för ett ögonblick kliva ur berättelsens huvudfåra; att reflektera över det lästa. De är en direkt hälsning från författaren; kan fungera som en inbjudan att bryta olika perspektiv mot varandra (inuti läsarens huvud naturligtvis!)

    Men de får inte vara så långa och många att huvudtexten skyms. Så att det blir en snitslad bana.


  16. Alla tycks vara överens om att Peters fotnoter fungerar bra, trots att de ofta är långa. Jag instämmer. De ger viktig fakta som kompletterar den livshistoriska tråden. Men fotnoter som är placerade längst bak i böcker är jag allergisk emot. De hoppar jag ofta över.

    Själv har jag ungefär en fotnot på var fjärde sida i mina böcker.


  17. Fotnoter – kärt ämne. Och precis vad jag tog upp i min egen blogg som en mycket liten invändning mot Peters bok. Och precis lika ambivalent som många andra är jag. Jag är ju så nyfiken, fotnoterna måste läsas och i Striden skönhet och sorg, är det ju väldigt torrt roliga (om man får säga så om en bok om ett vanvett?) och väldigt intressanta. Så jag kan ju inte låta bli…
    Dags för nån slags ny lösning på detta? Kan den nya tekniken användas? Kreera ett nytt sätt att förmedla fotnoter! Någon?


  18. Jag kommer nog aldrig få chansen på annat sätt så jag måste ställa frågan; hur är dramats masker ordnade i bokens början? Mer rätt kanske det är att ställa frågan om det finns någon ordning?

    Jag har försökt lista ut om det är i ålder, nationalitet, vilken sida de deltog på/tillhörde, bokstavsordning och så vidare. Jag blir inte klok på det och det skulle skänka mig stor sinnesfrid om jag fick svar, även om svaret är att det inte finns något svar.


  19. Älskar fotnoter, ibland kan jag nästan börja läsningen via noterna,
    särskilt om det är torr teoretika – och översatt sådan , av exempelvis Sven Olov
    Wallenstein. Vill bara ge ett fotnot-tips: Kathrine von Malthzahn.
    Tysk konstnär som bland annat gjort ett verk i form av en bpk där fotnoterna spelar huvudrollen. Väldigt intressant.


  20. …för mig är förhållandet mellan fotnot och brödtext något så när det samma som förhållandet råvara till maträtt.

    Berättare bygger sin historia på ett otal informatörer och informationer.

    Svampplockaren hittar hiskeliga mängder oränskat svamp till korgen.

    Ingen vill äta svampstuvning full av tallbarr och mossa.

    Berättelserna måste tillberedas på något sätt innan de blir ätbara de också.

    Men därför kan det vara mycket intressant om kocken, författaren delger sitt urval i undertexterna, det är en generositet, en välvilja som erbjuder oss läsare att medverdera grundlaget för huvudtexten.

    Bara en orädd, säker kock/författare tillhandahåller källorna för receptet.


  21. På tal om fotnoten som mini-essä, jfr även Jacques Derridas ytterst stimulerande, tankeväckande bok om modersmålet – Den andres enspråkighet eller Den ursprungliga protesen, där han skriver om dubbelheten – språket som löfte och hot – i det språkliga. I kapitel 7 i boken gör han plötsligt, efter att tidigare nog ha haft ett fotnotsystem genom hela essän, men ett ganska anspråkslöst sådant, en utvidgning som nästan spränger kapitlet. Den 17 sidor långa fotnoten, där han diskuterar den komplicerade språkliga väv som är judarnas på båda sidor om Medelhavet under den historiska perioden, är egentligen en essä i egen rätt. Som en orm eller svulst tränger sig fotnoten uppåt på sidorna så att det, uppenbarligen av typografiska orsaker, endast blir några rader kvar överst på sidorna för ”huvudtexten”. Fotnoten hotar att ta över och göra sig till huvudtext eller fristående text. Ett slags gökunge-estetik, alltså.

    Det här, liksom Peters kommentar, reser några intressanta frågor som för mig har med stil att göra:

    1. Innebär fotnoten i denna mening inte att det egentligen existerar ett paralleluniversum (trots de många förbindelserna mellan de två texterna) här, en annan, nedre värld under huvudtexten?

    2. I vilken mån kan författaren ”ta språkliga och/eller andra risker” som han inte vågar göra i huvudtexten när han befinner sig i notapparaten? Betyder det att språket förändras här på den nedre nivån? Blir det mer pedantiskt, självbespeglande – vilket Peters kommentar skulle antyda – eller blir det tvärtom mer lössläppt, ledigare, när det hamnar utanför huvudtextens stränga regim – vilket kanske Derridas överlånga fotnot (som egentligen är en ändnot i kapitlet, men ”kamouflerad” som en fotnot) kan sägas vara ett exempel på?

    3. Hade själv stor glädje och nytta av fotnotssystemet när jag skrev min avhandling om Elvis. Minns att en kritiker klagade över att fotnoterna (eller nötterna) krälade som maskar nere på sidorna …


  22. 1. Det stämmer, spänningen mellan fotnoterna och huvuddtexten handlar inte BARA om att jag i fotnoterna ger mig in i ett förklarande jag programmatiskt söker undvika, utan också om att jag där tillåter mig ett tonläge som ej skulle passa ”där uppe”.

    2. Vad gäller metoden är – synnerligen kort – slutet givet, men inte på samma vis vägen dit, inte fullt ut i alla fall. Den ordning de olika personerna dyker upp är faktiskt delvis slumpmässig: inte sällan har nedslag valts för att en person har material för ett visst ett datum eller snarare en viss vecka. Dock har jag velat undvika att nedslag som är alltför lika, på olika vis, hamnat efter varandra. Det har varit viktigt att få till en god rytm mellan de olika nedslagen.


  23. Alla älskare av noter (eller nötter om man är studentikost lagd): Läs Peter Cornells ”Paradisets vägar. Noter tillett förlorat manuskript”. En liten lysande bok som bara består av noter. Notera att PC kallar dem just noter. Inte fotnoter, där prefixet handlar om noternas placering i sidans fot. Några frågor på det? 😉


  24. Jag förstår humanistens önskan att få med lite mer av all den där sido-kunskapen som man samlat in under gång. Men min gamla uppsatshandledare på arkeologen, Stig Welinder, spände alltid ögonen i oss och skorrade på bästa skånska: ”Om det inte passar in i texten passar det inte in i skriften!” M.a.o. inga halvmessyrer och ”kill your darlings”. Varje gång jag känner hur det kliar i fingrarna att stoppa in en liten fotnot känner jag hans andedräkt i nacken och raderar den snabbt.

    En lite intressant följd av de senaste årens sammanslagningar av institutioner är att man plötsligt kan upptäcka helt andra arbetskulturer hos de närbesläktade akademikerna. Antiken och arkeologen är under samma institution sedan flera år nu, och samarbetet går bra. Men det skär sig när det gäller uppsatserna. Arkeologerna är hängivna Harvard-förespråkare och fotnötter är anatema, medan antikarna prisar fotnötterna till Olympus skyar och blir sjösjuka av att läsa texter skrivna med Harvard-systemet.

    Själv avksyr jag att tvingas bryta min nöjsamma läsning och kasta ned blicken på en fotnot – omöjligt att låta bli om den finns där. Fotnötter är en ondsint drog.

    I kölva


  25. ArchAsa!
    Det är som i medicinarskrået.
    För vetenskapliga uppsatser är nästan den viktigaste tumregeln: Kortfattat! Korta ner och korta ner, dra ihop texten. Inga fotnötter där inte, men hänvisningar till referenser (ofta lång lista) med en liten upphöjd siffra i löpande texten.

    Kanske därför man blir så förtjust över gediget tjocka böcker inom humaniora/historia-området, med gott om text och trevliga fotnötter.

    Just nu inne i en period om Norge/Sverige under andra världskriget med betoning på motståndsrörelser och spioneri. Det finns gott om böcker, men alla har fotnötter längst bak, med ett förskräckligt bläddrande.

    Och varför är böcker i Norge så svinaktigt dyra? Både nya och antikvariska. Pocket böcker finns nästan inte, och kostar i allafall 130:- (plus dyr frakt)


  26. Misstänker att inställningen till noter i det akademiska överlag är ganska så ambivalent. En vidlyftig notapparat tycks kunna signalera både vildvuxenhet och noggrannhet.


  27. Fotnoter är inget för trebarnsföräldrar. Jag har kommenterat på min blogg, läs gärna!


  28. Undrar vad det är som händer vid just TRE barn? Jag har fyra barn, och har inga som helst problem med fotnoter. Förutom de ovan nämnda.


  29. Jag blir alltid så fascinerad av dessa stilisiska krav eftersom de alltid är subjektiva men alltid förs fram som någon form av sanning. (som vanligt ersätts bristen på goda argument av höjt tonläge eller diffusa refernser till ”magkänslan”). Problemet är att det som sagt är subjektivt!
    Ta exemplet handlingen i filmer. Ofta får man läsa i recensioner kommentarer i stil med ”handlingen är för komplicerad och det krävs för mycket av tittaren för att hänga med”. Själv har jag aldrig upplevt en film på detta sätt, är den krånglig tycker jag det är skoj!
    Samma med fotnoter. Jag har aldrig störts av fotnoter, och har aldrig upplevt det som att ”läsningen styckas upp”. Hur svårt är det egentligen att hålla en tanke, sväva iväg lite, och sen gå tillbaka?
    Nej, strunta i stilisterna och gå din egen väg. Du är en av de bästa författare av facklitteratur vi har haft, hur vikitigt är det att bli nån promille bättre? Är inte berättelsen i sig viktigare?

    /H


  30. För den eftertänksamt lagde läsaren är en väl formulerad fotnot inte sällan en större kunskapsspridare än brödtexten den hör till. Det ger även författaren chansen att som Peter nämner bryta av med material som kanske inte främjar texten i stort.

    Min favorit när det gäller fotnoter är annars denna pärla man hittar hos Edward Gibbon första delen av Decline and fall… : ”Olaus Rudbeck asserts that the Swedish women often bear ten or twelve children, and not uncommonly twenty or thirty; but the authority of Rudbeck is much to be suspected.”


  31. Hej!
    En liten fundering. Hur gör man med dessa fotnoter vid inläsning av en ev ”ljudbok”, lägger man in ett hmm-ljud och säger en siffra vid själva noten?😉 mvh Christer Höglund


  32. Jag försökte mig på något så vådligt som lite vänlig ironi. Möjligen är fotnoter ett alldeles för känsligt ämne för sådant trams.


  33. 1. Även jag försökte med vänlig ironi, men vänlig ironi är nog lite knepigt, förstår jag nu.😉

    2. Fotnoter är stendöda när man läser in ljudböcker. När jag läste in ”Silvermasken” strök jag alla. Strök även en stor del av inskotten som låg mellan tankestreck. Det lät helt vansinnigt när man läste in dem.


  34. Kære Peter Englund

    Jeg har tilladt mig at kommentere dit indlæg på min blog:

    http://forhistorier.blogspot.com/2009/02/den-svenske-historiker-peter-englund.html

    Her i DK er fodnoter vist ved at være umoderne. Årets historiske bog, som blev kåret i går, har ikke en eneste!


  35. Jag tycker inte om dom alls. Fotnoter alltså. Skriv in allt istället. Har inga barn. Men ett påväg. Och kommer aldrig gilla fotnoter. Jag alltså, mitt blivande barn har vad jag gissar ingen åsikt. Än. Men han/hon ska få alla mina P. Englund, och vi ska diskutera fotnoter omkring 2024. Återkommer.


  36. Analytiskt kan fotnotsproblematiken som jag ser det delas upp i åtminstone följande delområden:

    1. Skillnaden mellan att skriva och att läsa fotnoter. Det Peter diskuterade handlade framför allt (men inte enbart) om skrivandet av fotnoter. Blogginläggen däremot tenderar att överlag handla om läsandet av fotnoter.

    2. Läsandet av fotnoter är uppenbarligen beroende av vilken typ av läsning läsaren är van vid. Ett ”traditionellt” eller horisontellt läsande, av t ex fiktionberättelser, ”från pärm till pärm” kan innebära att fotnoter upplevs som betydligt mer störande än ett ”hoppande” eller vertikalt läsande av den typ som är vanlig i t ex vetenskapliga sammanhang.

    3. Skrivandet av fotnoter är beroende av vilka genrer man skriver inom. En poäng i Peters blogginlägg var ju att han egentligen inte diskuterade det han kallade de gängse akademiska fotnoterna utan något annat, det han själv angav som de fotnoter som ”rymmer sådant som författaren vill ha med, men som skulle bryta textens flöde, varför de flyttats ned.”

    Så vitt jag kan se hänvisar Peter därmed till uppdelningen under punkt 2 och där speciellt ett horisontellt läsande. Det mer vertikala lässätt som notapparaten öppnar för beskriver han med den märkliga, arkitektoniska bilden av en bröllopsnatt i ett hus med minst två våningar: ”Att lägga ned saker i fotnoter kan onekligen ge bättre flyt i texten, men dock inte nödvändigtvis i läsningen. Att läsa en text med många fotnoter kan vara lite granna som att tillbringa sin bröllopsnatt i övervåningen på ett hus, men bli avbruten av att det ringer på dörrklockan i nedervåningen, varför man titt som tätt tvingas rusa ned för att öppna. Och inte alltid för att finna att det är någon där.”

    En konklusion måste rimligtvis bli att alltsammans handlar om arkitektur, byggande av hus (eller böcker, bokstrukturer): övervåningen, nedervåningen, källaren och vindsvåningen m m. Och om ”folk” (texter) som bebor de olika platserna i huset, en poetik som för tankarna i riktning Gaston Bachelard och hans beskrivningar av the poetics of place.


  37. Kan någon vänligen förklara skillnaden mellan historia och anti-historia?


  38. Har börjat läsa ”Stridens skönhet och sorg” och sällar mig till hyllningskören. Måste bara fråga: Ofta karaktäriserar du dina historiska personer med några få adjektiv för att snabbt ge läsaren en bild av personen (hon var flitig, han var chauvinistisk etc) och ibland låter du personens själva anletsdrag beskriva personlighetstypen (”en bestämd mun”).

    Hur fundererar du när du sätter sådana epitet? Dels etiskt, men också i en djupare bemärkelse: hur undviker du att adjektiven gör fakta till fiktion?
    Givetvis förstår jag att du bygger dina beskrivningar på historiska fakta, men ändå är ju steget långt från de spår vi lämnar i de slumpartade källor tiden bevarar till de vi egentligen är i kött och blod.

    Att utelämna dessa epitet vore att göra texten fnösktorr och oläsbar, möjligt bara om man skriver om skiftesreformer i Härjedalen eller nationalekonomi. Samtidigt är risken när man använder epiteten att de historiska karaktärerna färgas av författarens egen personlighet – se exempelvis Sven Stolpes val av adjektiv!

    Det här är inte meningen som kritik, utan snarare en förhoppning om ett blogginlägg i ämnet! Kanske en uppföljning på inlägget om fakta och fiktion?


  39. ”Att läsa en text med många fotnoter kan vara lite granna som att tillbringa sin bröllopsnatt i övervåningen på ett hus, men bli avbruten av att det ringer på dörrklockan i nedervåningen, varför man titt som tätt tvingas rusa ned för att öppna. Och inte alltid för att finna att det är någon där.”

    Hm.. Känns som om den liknelsen var en typisk skrivbordsprodukt. Varför skulle det ringa på dörrklockan titt som tätt under ens bröllopsnatt?


  40. C-M, om jag har förstått det rätt så är det så att den officiella historieskrivningen med stora skeden och viktig dokumentering kallas historia. Antihistoria är (lite snuttifierat betecknat) den lilla människans upplevelser och iakttagelser, alltså de som är med i historien men som inte påverkar den i någon större mening. Det innebär dock inte att de är obetydliga.


  41. Fotnötterna i boken är okej, bra.
    Däremot synd att de är med mindre stil, för liten stil för mina ögon. De tröttar pga att de är intressanta.
    Valter


  42. 1. Käre cad, man skall inte resonera kring en metafor på ett bokstavligt vis. Dock vill jag påstå att de flesta av oss nog har varit med om en snarlik situation, om än inte kanske just på bröllopsnatten…

    2. Om historia är sammanfattandet av samtliga erfarenheter gjord under en viss situation eller process, och sedan abstraherad till en sammanhängande och övergripande analys eller berättelse, är anti-historia motsatsen, alltså återförandet – vi skulle kunna säga dekonstruerandet – av en stor och känd berättelse till dess urspungliga och minsta beståndsdel: de individuella erfarenheterna.


  43. Enligt min uppfattning är fotnoterna nästan bättre än boken, så sluta inte med dem!

    Tyvärr håller jag dock med om att de förstör rytmen litegrann, dock inte ”läsrytmen”, utan det handlar om ett rent tekniskt problem: När jag kommer fram till en hänvisning till en fotnot kastar jag mig omedelbart över den, men sedan hittar jag inte alltid tillbaka i texten. DET stör rytmen, inte fotnoten i sig.

    För mig skulle det fungera bättre om du lade in fotnoterna direkt i löptexten, och använde t.ex. kursiverad font för dem; lätt att hoppa över för den som inte är intresserad och lättare att komma tillbaka till texten för såna som mig.

    /Martin


  44. Fotnoter med extra utläggningar är alltid roligt. Där tycker jag f.ö. Nozick föredömlig som ofta har mycket långa fotnoter. Det blir som att man får en extra text på köpet.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: