h1

Lejon i snö

fredag, 20 februari 2009

Det är nog ett av de första minnesmärken jag sett över kriget 1914-1918, i Tyskland vill säga. Jag går längs den lilla Guerickestrasse i Charlottenburg, och i en liten fläck till park ligger ett marmorlejon, täckt av ett lager tung blötsnö.

Sockeln bär tydliga spår av 1945, och det stackars lejonet är inte heller helt komplett. Det lilla monumentet är ursprungligen från 1875, och tillägnat dem som föll 1870-71. Efter 1918 har man helt enkelt lagt till en kopparplatta på en sidorna på sockeln, tillägnad de stupade i det Första världskriget.

Sockeln och minnesplattorna är nu täckta av färgglad graffiti, mycket av allt att döma gjort av barn, med olikfärgade kritor.

Det finns inget aggressivt i det här klottret. Sockeln och koppartavlorna är bara YTA, som vilken som helst. Det är inte heller en akt av förträngning, knappt ens av glömska. Det här minnet betyder helt enkelt ingenting. Man har tillochmed glömt att man glömt.

7 kommentarer

  1. Det kanske är sant som du skriver, att det inte finns något aggressivt i klottret, men från din text anar man något mer skrämmande: likgiltigheten.

    Det är skillnad att klottra på något som man vet att det ingenting betyder och att klottra på något man inte vet om det någonting betyder. I det senare fallet visar sig likgiltigheten.

    Således tolkar man inte förekomsten av klotter som glömska (av det glömda), utan snarare som likgiltighet inför det glömda, dåtiden.


  2. Så vackert formulerat i sin enkelhet. Kram och tack för det.


  3. Ett för oss bisarrt minnesmonument, ehrenmal, ursprungligen från 1870-71 års krig men som man sedan s a s förnyat.

    Jag är inte riktigt klar över hur pass bred förekomsten av dessa minnesmärken är men nog är de väl ändå fler. Finns det inte en hel del plaketter med inskriptioner av de, från i:a världskriget, stupades namn, även i Tyskland?

    I slutet av 80-talet hälsade jag på en bekant i Kiel. Där fanns det ett ehrenmal. Jag kommer ihåg hur man fick gå ner i en krypta där fanorna låg urbredda, dock ingen med hakkorset på men väl med riddarkorset, med de gamla tyska färgerna. Väl ovan jord fanns en vägg med de stupades, från ii:a världskriget, namn inristade.

    På 70-talet var jag med mina föräldrar och min mormor till en by i närheten av Plön i Schleswig-Holstein, Ratjensdorf. I bykyrkan där fanns en plakett med de, från fransk-tyska kriget 1870-71, stupades namn.

    Nåja, din blogg handlar väl kanske om något annat, och det gör väl kanske min kommentar också.

    Kommer du till Linköping någon gång finns det en plats väl värd att besöka, Berga hage. Den gamle tidningmannen Ridderstad hade tydligen någon idé om att anlägga en park med statyer. Mitt i skogen finns dessa statyer, det är minst sagt en smula bisarrt. Det var ett projekt som avstannade kvartsvägs och man hade dessutom startat i en egendomlig ände.

    Men det är sant, din staty i Charlottenburg är ”verklig”, vilket väl avhänder den bissareriet och skänker den … Tangerades inte det när man diskuterade nostalgi för någon vecka sedan?


  4. Jag hade en kufiskt intressant historielärare på vuxengymnasiet. Han gick alltid i seglarstövlar. Ett slags skodon med korta vida skaft och ett vitt revär tvärsöver som hos grävlingen? (Fick en sådan association.)

    När vi kom till krigen så läste vi om Tysklands nesa vid första världskriget,fredsförhandlingarna som lämnade Tysklande med byxorna nere, om hämdbehovet och Hitler som dök upp lämpligt för att återupprätta landets självkänsla.

    Jag vet faktiskt inte vad du vill åt fast det ju känns att du skriver som om du redan har en bild klar. Som du har svar.

    Eller är det så att man en dag kan betrakta människorna på vår planet med stillsam ömhet för att man är Tidsresenär?

    Hälsningar
    Laila Labbala från Lombolo


  5. Mattias Nyberg!
    När du skriver om statyer i skogen går mina tankar omedelbart till:
    Fem löser en gåta av Enid Blyton. Barnen, kusinerna,och hunden Tim, kommer till en ö där det finns statyer i skogen (insmugglade)- vita, mystiska.
    Sommarträdgården i S:t Petersburg, f d Leningrad. Njet, inte en skog, men väl en park.

    Förlåt, Peter,men jag var tvungen att nämna dessa mina omedelbara associationer.😉
    M v h Mohikanen.


  6. Glömska är en sorts självbevarelsedrift.


  7. Ångest! WW1 är inte lika fancy att komma ihåg. Men borde inte Tyskland av alla länder bevara minnet? Det fick ju allra störst konsekvenser där. Det går inte att förklara WW2 utan WW1.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: