h1

Skönhet och kärlek

onsdag, 25 februari 2009

Så här skriver Gunnel Vallquist i ”Herre, låt mig få brinna”, en samling anteckningar från åren 1950-58:

”Vår kontemplation av skönheten är mera oegennyttig än vår tillbedjan av kärleken. Men vårt behov av gemenskap, av förening med det absoluta, det gudomliga, är oavvisligt, och det kan bara fyllas genom kärleken. Man älskar därför att man hänförts av en annans skönhet – men denna skönhet når man inte förrän man helt släppt till sig själv åt kärleken. Skönhetsupplevelsen markerar avståndet – kärleken överbryggar det.”

Vallqvist skriver här om den troende människans relation till Gud, men jag tänker att det hon säger har en vidare tillämpning.

20 kommentarer

  1. Most def!
    Poesin tänker, har förmåga att verkligen tänka, i cirklar.
    Mycket vackert.


  2. Tack Peter för bloggarnas blogg.

    Kan vi inte, på sidan om, den vidgade betydelsen även reflektera över den bokstavliga innebörden av det som V. skriver? Eller kanske borde ordningen vara den motsatta. (Är föresten inte gudskärleken för Vallqvist ett slags fundament för hela kärleksbegreppet?) Nu menar jag inte att detta perspektiv vore nödvändigt, men jag tycker mig varsebli en slags friktion vilken man genom en vidgad, oavgränsad, tolkning vänder sig bort ifrån; eller i alla fall inte tar ställning till; ställer sig i förhållande till.

    Nu tror jag inte att du, Peter, så vitt någon vet, är skygg att närma dig dessa frågor på ett för samtiden främmande sätt. Du måste helt enkelt uttrycka dig på ett förståeligt sätt, till det yttre och det inre. Och det är just det! Det är intressant, rentav fängslande, att den där sista kommentaren – som var den sprungen ur tidens stränga tonskala; ja kanske kanske till och med med kraft framtvingad genom ett tungt pålagt ‘harmonieringsmönster’ – i sammanhanget, är svår att tänka bort. Det finns heller ingenting uppenbart i den (förutom för en frälst då) som skulle vittna om ovilja eller trots. I sig bär den inget sigill av tvång eller flykt, tvärtom; med mjukhet leder den läsaren i en vid tankebana och denne kan på sitt ‘individuella’ plan låta sig tilltalas, trots att texten är författan i en vitt annan tid. En annan, fjärran, kontext.

    Min överdrivna reaktion – jag ber hemskt mycket om ursäkt – har sin botten i en känsla av oförmånga till sann och innerlig konfrontation hos samtidsmänniskan (vad nu det är för en??). Ibland kan man få en känsla av att det för henne är möjligt att tala om det gudomliga endast på två sätt: antingen sveper man ner det i stora klunkar blandat med välpreciserade allmängiltiga floskler, vilket inger henne en känsla av metafysisk tillrättalagdhet, eller så dissekerar man de språkliga entiteterna in absurdum för att sedan kalkylera med dessa på ett meningslöst sätt (Wittgenstein).

    Orsaken till att detta påstpdda sociala mönster skulle gå att följa – även för en akademieledarmot – skulle vara genom dess assymetri. Det finns alltså knappelunda någonting bestämt med min iaktagelse. Det är bara en vag känsla jag har…

    Till sist vill jag dela med mig av ett citat av Simone Weil, en som, med sin filosofiska trovärdighet som insats, vågar skriva om det gudomliga på ett avslappnat med hänsynslöst sätt:

    ”“Olyckan är den gudomliga teknikens mästerverk. Den är ett enkelt och genialt tillvägagångssätt, som låter denna väldiga anhopning av blind, kall och brutal styrka intränga i en förgänglig varelses själ. Det oändliga avstånd, som skiljer Gud från den skapade varelsen, samlar sig i en enda punkt för att genomborra en själ i dess centrum.

    Människan som upplever detta har ingen del i skeendet. Hon sprattlar som fjärilen, när den spetsas levande på en nål för att sättas in i montern. Men tvärs igenom fasan kan hon fortsätta att vilja älska. Härvidlag finns inget hinder, ingen omöjlighet – man skulle nästan kunna säga ingen svårighet. Ty inte ens den största smärta, om den inte för till medvetslöshet, rör vid den punkt i själen, som samtycker till en rätt inriktning.

    Man måste bara veta, att kärleken är en själens inriktning och inte ett själens tillstånd. Utan den insikten sjunker man ner i förvivlan vid olyckans första anlopp. Den, vars själ förblir inriktad mot Gud, medan den är genomborrad av en spik, han är naglad fast vid världsalltets själva medelpunkt.”


  3. Skönhet som lockbete och kärlek som verktyg. Hmm… Låter hårt men kanske är det ofta så.


  4. Vad är skönhet? ”Skönheten finns i betraktarens ögon” när vi drabbats av kärlek/ förmår känna kärlek…


  5. […] ut som en sändning där man tagit in ett par hemlösa och piffat upp dem”, och fint hos Peter Englund: “Vår kontemplation av skönheten är mera oegennyttig än vår tillbedjan av […]


  6. Är skönhet en nödvändig förutsättning för kärlek?
    Det är för mig en skrämmande tanke. Skulle man alltså inte kunna älska en ful människa? Eller inbillar man sig, att den älskade är vacker ändå, på något sätt. Hur definierar man för övrigt skönhet? Jag föreställer mig, att man kan älska en människa för hennes personlighet, inte för hennes utseende. Eftersom Gunnel Vallqvist skriver om den troende människans relation till Gud, är det nog svårt att tillämpa det hon skriver på kärleksrelationer människor emellan.
    MVH
    Petter Eremiten


  7. Kärleken som brobryggare – lätt att ta till sig.

    Men hur förstå att ”skönhetsupplevelsen markerar avståndet”? Skönheten hos den nästan genomskinliga, fint ådrade näsvingen hos ett nyfött barn, hos en åldrad och valkig, väl använd hand, det soliga skimret i sommarens lövverk – den kan ju vara helt vardagsnära. Om man fattar ”skönhet” som ett ideal, det fulländade, blir det mer förståeligt. Som i Francesco Petrarcas sonetter, där dansar skönheten fram på mjuka fötter och med gyllne lockar upplösta av sommarbrisen:

    ”Under en svart och åldrig järnek ber
    det gröna gräset, tusen blommors blad
    att få beröras eller trampas ner

    av hennes vackra fot; och gnistors sken
    har runt omkring tänt himlen, som är glad
    för att så klara ögon gjort den ren.”

    Hon väcker kärlek men Francescos kärlek bygger inga broar, han upplever den som allför färgad av begär – en återvändsgränd. Den kärlek som väcks av jordisk skönhet står i konflikt med och tränger ut den gudomliga och skapar ångest:

    ”Är det ej kärlek, vad är det jag känner?
    Om det är kärlek, säg då vad den är!
    Ett gott, som så torterar och förtär?
    Ett ont, som med så ljuvlig låga bränner?”

    Detta förnekande av det grundläggande behovet av mänsklig samhörighet är så tragiskt – kan en gudsrelation upplevas på annat sätt än med de ”verktyg” vår kropp och själ har gett oss? Är det överhuvud taget möjligt att uppleva en ”förening med det absoluta, det gudomliga” utan erfarenhet av den vanliga, jordiska, brobyggande kärleken?

    (Citat ur Ingvar Björkesons underbara tolkning av Petrarcas kärleksdikter. Läs dem, för all del!)


  8. Vackert.


  9. Now you speak your words warm and sincere
    that let’s me know that your love is near.
    A pretty face you may not possess
    But what I like about you is your tenderness.
    A pretty face may be some guys’ taste
    But I’ll take lovin’ in it’s place.

    Cause I know that beauty’s only skin deep ya, ya, ya
    And you know that beauty’s only skin deep oh, ya, oh baby.

    The Temptations: Beauty Is Only Skin Deep (1966). Låten är skriven av Norman Whitfield och Eddie Holland.


  10. Petter!
    Nej man kan inte älska en ful människa – därför att den man älskar ÄR inte ful. Jag tror att det måste vara så Gunnel Vallquist menar.

    Man ser någon -> det gnistrar till -> han/hon är bara så, wow, underbar -> med försiktiga, kärleksfulla manövrar söker man kontakt -> …


  11. Om Vallqvist skriver om den troende människans relation till Gud – vilken kan då vara en ännu vidare tillämpning?


  12. Det kan ju vara så att för att nå dit måste man släppa något som det för en del individer är omöjligt att göra av rent personliga ”grundexistentiella” skäl – det här gäller ju även annat – man klarar helt enkelt inte att gå utanför sig själv utan blir kvar på betraktandets nivå. Man gör ibland en ansats men det liknar mest våld på sig själv och man förstår inte vad det var man gjorde galet.
    Peter, du sa något om att det finns de som är författare för att få skriva, medan det finns de som skriver för att de vill vara författare. Det kan ju ha med det att göra. De vet inte vad de vill med sina liv, kanske pågrund av någon oförmåga, men något har en air kring sig, de behöver inte vara fåfänga utan bara nära en idé om att få finnas i den vardagen. Det här gäller säkert andra yrkesgrupper också – pojken som vill vara brandman.
    Det är idén om något, dess air som är det viktiga och drivkraften, inte själva saken. Inte nödvändigtvis så illa att man vill vara präst för att man klär i svart men kanske för att allting man sett som haft med detta att vara präst att göra haft i ens tycke just en speciell air kring sig.
    Man drömmer om sommar men när den väl är där fungerar den inte. Man undrar över varför man inte är lycklig.
    Här har man suttit och sitter fortfarande och väntar och ingenting händer.


  13. Love

    she’s young, she said,
    but look at me,
    I have pretty ankles,
    and look at my wrists, I have pretty
    wrists
    o my god,
    I thought it was all working,
    and now it’s her again,
    every time she phones you go crazy,
    you told me it was over
    you told me it was finished,
    listen, I’ve loved long enough to become a
    good woman,
    why do you need a bad woman?
    you need to be tortured, don’t you?
    you think life is rotten if somebody treats you
    rotten it all fits,
    doesn’t it?
    tell me, is that it? do you want to be treated like a
    piece of shit?
    and my son, my son was going to meet you.
    I told my son
    and I dropped all my lovers.
    I stood up in a cafe and screamed
    I’M IN LOVE,
    and now you’ve made a fool of me …
    I’m sorry, I said, I’m really sorry.

    hold me, she said, will you please hold me?

    I’ve never been in one of these things before, I said,
    these triangles …

    she got up and lit a cigarette, she was trembling all
    over. she paced up and down, wild and crazy. she had
    a small body. her arms were thin, very thin, and when
    she screamed and started beating me I held her
    wrists and then I got it through the eyes: hatred,
    centuries deep and true. I was wrong and graceless and
    sick. all the things I had learned had been wasted.
    there was no living creature as foul as I
    and all my poems were
    false.

    Bukowski… alltid alltings antites🙂


  14. ”Skonheten skall fralsa varlden”, som allas var profet Dostojevskij utryckte saken!


  15. När skönheten kom till bygden då var klokheten där…osv. Allt enligt Nils Ferlin.


  16. Ja, det är vackert skrivet men jag får läsa det flera gånger innan det riktigt går in. Kanske är det för att hon talar om kärleken till Gud, och jag är inte troende. Så det känns lite främmande först – en text som inte riktigt har med mig att göra. Men som bild av hur man först kan attraheras av en annan människa innan kärleken kommer fungerar texten. I början handlar det kanske ofta om attraktion som har med det yttre att göra. Men skönheten hos en människa är ju så mycket vidare än så. Naturligtvis kan en människa som anses ful utseendemässigt vara attraktiv ändå!En attraktiv – skön – personlighet.

    Hm, Vallquists text är vackert skriven, och jag tror nog att det egentligen går att få ut mer av den än det jag själv gör här. Lite känns det som om jag banaliserar den… Men nåja, efter visst velande skickar jag det här i alla fall.


  17. Påminner lite om din hyllning till datorspel i antologin ”Jag älskar dataspel”?


  18. – mest interessant ved et sådan udsagn forekommer det mig at være, at der siges ‘vi’ og ‘man’. Hvordan kan jeg i et sådant spørgsmål udtale mig på andres vegne? Er det et forsøg på at udelukke hver den, for hvem det sagte ikke føles dækkende?
    Svarer lidt til, at det er mærkeligt, hvordan menneskeheden i tidens løb har ladet sig ovebevise af andres (påståede) oplevelser (Muhammed, Paulus m.fl.)…….


  19. Vackert och tänkväckande, men källhänvisningen? Gunnel Vallquists anteckningar 1950 – 1958 utgavs med titeln Till Dess Dagen Gryr, Bonniers 1959. Någon som har rätt verk?


  20. Det är samma verk, bara nyutgivet under en ny titel.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: