h1

Renoveringshelvetets nedersta krets

onsdag, 18 mars 2009

Dokusåpor kan jag inte förmå mig att följa, även om jag försöker, och att titta på inredningsprogram tycker jag är ungefär lika intressant som att studera hur rost bildas i realtid. Dock går nu en hybrid av dessa två genrer på TV5, och den är jag faktiskt rätt fängslad av. Serien heter ”Arga snickaren” – för övrigt fel genus rent grammatiskt.

arga_snickaren

Inte bara titeln är en ripoff på Gordon Ramseys ”Elake kocken”, dramaturgin är också densamma: ett företag – i faktisk eller överförd bemärkelse – håller på att gå överstyr, och en yrkesman dyker upp, inventerar problemen, grälar lite med de ansvariga och efter ett bakslag (eller möjligen två) vänds nederlaget i triumf.

Här handlar det dock inte om restauranger som håller på att konka, utan om familjer som av olika skäl fastnat i renoveringshelvetets nedersta krets, och nu håller på att gå under bland läckande tak, nedslagna väggar och livsfarliga elinstallationer.

På sätt och vis kan man säga att TV5 på detta vis är med och lindrar en plåga de själva varit med om att skapa. Alla dessa inredningsprogram skapar en känsla hos tittarna av att ha hem som inte riktigt DUGER, samtidigt som de vinkar med skenbart enkla lösningar. (Som för övrigt alltid verkar sluta på samma vis: med avskalat vitt och tända värmeljus i varenda skrymsle.)

Programmet fungerar, både för att huvudpersonen, den sympatiske snickaren Anders Öfvergård, så väl behärskar sin roll, och för att den berättelse som spelas upp är så tacksam. Det handlar givetvis om en klassisk melodram, som börjar i mörker och hot och som går via kaos och prövningar till ett slut i ljus och förlösning.

Orsaken att jag själv följer serien beror på jag är så intresserad av misslyckandets mekanismer. Diagnosmomentet följer jag alltid med oavvänd uppmärksamhet. Så vad kan man dra för slutsatser? Finns någon gemensam nämnare som förenar alla dessa familjers nedstigning i renoveringshelvetets bittra nederlag?

Det finns flera.

En är den klassiska. Hybris.

Man överskattar sin förmåga. Och underskattar svårigheterna. (Nära länkad finns en annan: en ovilja att dra ned på sina önskningar. Huset SKA ha en våning till, även om ingen av dem förstår att skilja en takstol från en gungstol. )

En annan är brist på fokus.

Man börjar gärna på flera ställen samtidigt. Detta paras med en fatal brist på uthållighet. När man – tämligen förutsägbart – kört fast i ett svårt moment, intensifierar man inte sina ansträngningar, utan börjar bara med något annat, tills man fastnat där, varefter man överger även det, börjar med något nytt etc, etc.

Och till slut återstår bara förnekelsen.

Det är givetvis här, inte i byggtipsen, som de viktiga lärdomarna står att göra.

21 kommentarer

  1. Visst är det intressant? Jag tycker att det är en bitvis lysande genusstudie.


  2. Frågan är ju snarast varför folk väljer att titta på den här typen av program. Svaret ligger väl kort och gott i det allmänna nöjet av att se andra jobba och slita? Även om man har slitit själv, så får man se några som har det ännu värre själv på tv – och genast mår man lite bättre…

    Eller vad sägs om den spännande upplevelsen av att sitta och glo på ett matprogram där någon arbetar fram en finfin maträtt, medan man själv intar något ihopkastat pyttipannaliknande födoämne som står på soffbordet? Vem försöker man lura genom att titta på fantastisk mat i tv-rutan, medan man i själva verket slevar i sig gamla matrester?🙂


  3. Fantastiskt bra skrivet, Peter!
    Hihi, sannerligen en riktig iakttagelse – det här med värmeljus i var och varannan vrå.
    Många program brukar avslutas med ”mys” och värmeljus.🙂
    Och VAR gör folk av alla prylar…?! Allt ska vara kliniskt renrensat…Är det levande människor som bor där eller föremål och möbler på en utställning?
    ”Vårt liv: en Sthlmsutställning!”
    Nej, jag tror inte heller att ”folk” förstår, inser…hur krävande det är att ”fixa” hemma.
    Visst, den som är händig (jag har turen att ha en MYCKET praktisk man)…men alla andra?
    M v h Mohikanen.
    Är (tyvärr?) ganska begeistrad i programmet ”Rent hus”.🙂


  4. Håller med Peter. Och när den arge, men även sympatiske, snickaren i senaste programmet hjälpte en ensamstående mamma med huset var han mest av allt psykolog tror jag.


  5. Hur rimmar detta med din floppfobi? Jag mår själv dåligt av att se familjernas misslyckanden, även om det senare kommer att ordna sig.

    Lösningen kanske är att bara se andra halvan av programmet?


  6. Nej, nej: misslyckandet och dess orsaker är central. Det är för övrigt just min floppfobi som görs att jag dras till program av det här slaget, då de som sagt innehåller TVÅ moment. Först: misslyckandet, nederlaget. Sedan: räddningen, återuppståndelsen. Den bågen är oemotståndlig, tycker jag. För vi vet alla att det kommer ordna till sig på slutet.


  7. Du jämförde snickaren med kocken, Ramsays program med detta. Ännu en likhet man då finner är den med brist på fokus (som du funnit i byggprogrammet); de krogar Ramsay försöker rädda har ofta förtielva rätter på menyn, man vill erbjuda ALLT men misslyckas med det mesta.

    Ramsay säger åt dem att fokusera på tre förrätter, fyra varmrätter och tre desserter. Fokus!


  8. Har själv sysslat endel med renovering av vårt gamla hus och visst, Dante har allt emellanåt runnit en i hågen. Det jag framför allt minns av allt renoverande är två saker:

    1. De många misstagen, det omständliga, att tvingas ta om, såga en ny bräda, dra ut en spik, jaga material och verktyg. Men ändå: också den som någon gång klassats som en som ”har tummen mitt i hand” kan klara av betydligt mer än man skulle kunna tro.

    2. Och sammankopplad med försök och misstag-erfarenheterna den andra centrala poängen: att det viktigaste är att undvika perfektionismens fälla. Inte låsa sig vid ett sätt att se på renovering som inte nöjer sig med mindre än att slutresultatet är helt utan skavanker. Svårigheten är att mentalt släppa taget om det aktuella renoveringsprojektet. Tänka: bättre än så här blir det inte. Men också: sämre än så här blev det inte.


  9. Jfr även Misslyckandets geometri, införd här onsdagen 25 april 2007.


  10. Fantastiskt väl skrivet, jag gillade särskilt din passus att det alltid slutar ”med avskalat vitt och tända värmeljus i varenda skrymsle”. Oerhört slående beskrivning, som jag skulle vilja komplettera med ett superellipsbord, myran- eller sjuanstolar, en PH-lampa och den där stiliserade bilden av Che (eller varför inte Andy Warhols bild på Marilyn Monroe?) på väggen. Har man det så hemma är man hipp och förstår sig på inredning.

    Jag undrar hur det kommer sig att ”inredningsmodet” har blivit så sterilt, opersonligt och otrivsamt? Det kan väl inte vara meningen at vi skall gå runt i hemmiljöer som påminner om inomhusversioner av La Defense utanför Paris (som f.ö. MÅSTE vara den mest otrivsamma platsen på jorden; La Defense, alltså, inte Paris…)?

    Troligen bottnar fenomenet i osäkerhet; genom att inte på något sätt ge uttryck för någon egen smak eller visa sin personlighet blottar man sig inte heller för angrepp på smaken aller personligheten.

    Under tiden jag skrev den här kommentaren satt jag och bläddrade i ”atlas över modern arkitektur” (Könemann). Bilderna i boken är i färg, det ser man på att himlen är blå och gräset grönt. Husen i boken kunde dock lika gärna varit avbildade i svart-vitt, eftersom hela boken är en 1000-sidig orgie i glas, betong och aluminium, helt enkelt kala, kalla ytor i olika nyansr av grått. Det enda som ibland ger lite färg åt bilderna är rött tegel, som ju inte heller är världens varmaste material…

    Förhoppningsvis kommer framtiden bjuda på en mer mänsklig, personlig och trivsam arkitektur.


  11. Portins axiom:

    Inget jobb är så enkelt som det verkar vid första påseendet. (Verifierat av ett otal empiriska studier.)

    Carl-Johan:

    Jag gillar arbete. Jag kan se på när andra jobbar hur länge som helst utan att bli uttråkad.


  12. Råkade att nämna för hustrun häromåret att den övervåning som vi har i stugan kunde göras om till ett riktigt trevligt våningsplan med TV och radio/musikrum, om man slog ut väggarna och gjorde det till ett helt rum med murstocken i mitten. Kommer inte ihåg om jag bara hasplade ur mig detta?
    Men hon tände på alla cylindrar!
    Alltså från att ha varit 2 rum med allsköns bråte, (vi tyckte så illa om övervåningen att vi aldrig gick dit upp mer än för att ”slänga-spara” något), fick jag börja på ett som skulle vara 5 veckors sommararbete.(Ibland rena pesten!)
    Den ångermanlandssköna sommaren utanför svepte sin ljumma vindar genom gamla fönsterbågar och fåglar kvittrade medan kofotsbändningar, svordomar, hammarslag, sågklingsilningar och hög musik dränkte de ljuva naturljuden. Allt skulle ut och jag visste inte vad som fanns bakom väggar och smuttar.
    Helt plötsligt uppenbarade sig en bärande stolpe, som höll upp hela trappbyggnaden.
    Den höll på att gå av för den tidigare ägarens iver att sätta in en dörr och halvt sågat av vad han inte visste vad det var.
    Det var bara början……men till slut blev det en trevlig övervåning.
    Attan vad jag svor mycket den sommaren…men jag lärde mig mycket.


  13. Anders Öfvergård
    var föredetta ägare av resturangen ett litet hak på östermalm
    han drev den exakt på samma sätt som prgrammet är uppbyggt

    surrealistisk arbetsmiljö

    7cap


  14. Hybris och fokus; det låter som om du kommenterar mitt avhandlingsskrivande…


  15. Underbar betraktelse Peter, i vanlig ordning torde man kunna säga! Visst är det märkligt med dessa tomma rena ytor som visas upp som idealet att sträva efter när det gäller heminredning (eller homestaging som mäklarna pratar om). Krockar onekligen lite med konsumismen som ju griper efter oss alla med sina klor. För hur kan man samtidigt ”shop ’til you drop” och ha kliniskt rent på prylar i sitt hem… Bara ett exempel på divergerande eller rent motsatta tendenser i samtiden… Din blogg är doerhört läsvärd för övrigt, tack för det!


  16. Ur Svenska Akademiens språklära (sid.88): ”I talspråk (utanför Syd- och Västsverige) och ofta även i skrift används -a: den gamla mannen, den lilla pojken …”
    Kanske är även din egen användning av preposition i ”sätta i så mycket vatten att röran täcker potatisen” (Stridens skönhet …) en lokal variant?
    Och hur är det med anglicismer som ”manglade kroppar” (eng. mangled, sargad, massakrerad)?


  17. Å vad jag tycker om din blogg!


  18. Visst är det trevligt med en Hollywood-ending men varför inte göra det hela en smula verkligt?

    -Det gick inte denna gång, vi hann inte i tid, tyvärr sånt händer, vi planerade och hade fokus på vad vi skulle göra och gjorde men icke denna gång.

    -Vi är hemskt ledsna för detta men vi hoppas att det ska lösa sig för Er i framtiden.

    Det skulle jag vilja se. Sen skulle man gå genom livet och fundera på vad som hände med det där paret som slet som djur för den stora drömmen i form av ett eget hus med allt som kan tänkas.

    Skulle ge mig en ytterligare dimension i programskapande, typ Alandh:s filmer om människor i olika situationer i livet.


  19. Härlig blogg – men finns det inte lite fler orsaker, än bara HYBRIS och ‘brist på FOKUS’? Talar här lite av egen erfarenhet, dock inte träskets (än så länge).
    Jag skulle vilja lägga till EKONOMI, här finns pengar att spara. TILLFREDSSTÄLLELSE över att ha gjort ‘det’ själv! Kanske till och med med den lilla extra knorren. Känslan av att det är faktiskt ‘inte är SÅ svårt som folk tror’, hälften vågat, hälften vunnet.
    Bara man har rätt verktyg, så. Och är NOGGRANN. Och då…är vi kanske tillbaka lite i hybrisen…och landar lätt i hopen av hjälpligt slutförda projekt, som inte riktigt syns, eller väl inte spelar så där jäkla stor roll, som man ska ta tag i sen när man får tid, repat mod, eller va fan, nu tänder vi grillen. /Det var inte jag som sa det – Flygare


  20. En viktig framgångsfaktor i de flesta realitysåpor är den behagliga känsla av lätt förakt som man tillåts känna för alla dessa oduglingar som, I MOTSATS TILL MIG SJÄLV, städar för lite, äter för mycket eller inte kan GÖRA OM sitt hem. Efter att den Arga snickaren spankulerat runt i röran och ”funderat” samlar han, likt den stränge byskolläraren sina vanartiga och vilsegångna elever runt köksbordet. När han visar sin barmhärtighet och samtidigt meddelar den beska medicin som krävs för att kunna lämna denna ”higway to hell” bryter känslorna fram och det är faktiskt ÄKTA. Det är inte ovanligt att kvinnan faller i gråt och mannens trötta blick mjuknar något. Jag minns speciellt en familj. Mannens plågade och sammanbitna kommentarer avslöjade en bakgrund från Finland där en (riktig)man tillråddes att ”hålla käften och jobba vidare” oavsett vilka vedermödor som livet visade prov på. That’s it, liksom. Säkert ingen ovanlig inställning i vårt konflikt- och krigsdrabbade grannland. Så innehåller programmen i sina bästa stunder ögonblick där man och kvinna får lära sig vad det innebär att ha rätt förväntningar, inte minst på varandra.


  21. Programmen har jag inte tid eller tålamod med. Värre är det med min totala brist på motstånd till renoveringar av alla de slag. Jag har blivit en slav under sågets och hammarens makt. Jag sitter här i en enda röra i St.John’s, Newfoundland, i mitt 12 hus och väntar på hantverkare av alla slag. Var det bär hän vet varken den onde eller jag själv.
    En trevlig blogg jag just upptäck.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: