Inuti trädet
torsdag, 19 mars 2009Drömde i natt att jag befann mig högt uppe i ett stort och ståtligt träd, ett träd med mörk bark och stora, gröna blad, kanske en alm. Med mig var en äldre kvinna. (Jag tror att det var min mor. )
Vi skall ta oss ned på marken, men när jag börjar kliva på grenarna på den motsatta stammen visar det sig att min tyngd är lite för stor, så det knakar oroväckande, och en spricka visar sig. Kvinnan (som jag alltså tror var min mor) har inte samma problem, för hon är lättare.
Till slut har jag tagit mig ned, men upptäcker då att jag befinner mig INNE i den jättelika stammen, som visar sig vara urholkad. Jag studerar insidan av stammen och upptäcker till min förvåning att där finns en gammal dubbeldörr, som verkar ha vuxit igen.
Jag stöter med all kraft på de igenväxta dörrarna med mina öppna händer. Till slut går de upp, i gnissel och damm, och vi kan kliva ut i grönskan.
Under hela denna tid är jag aldrig rädd.
Peter Englunds blogg 
Betyder att du har landat på ett oväntat sätt? En varligt resa till ödmjukhet kanske 🙂 inte för att jag kan bedöma din grad av ödmjukhet förståss…
Kanske – med betoning på kanske, för drömmar skall/bör aldrig tolkas platt självsäkert – är din dröm en symbol för en fas i ditt liv – kanske just nu – där din rörelse går från höjden till marken, till grunden, och från utsidan till insidan. Trädet som en symbol för axis mundi, vars verklighet vi alla bör söka och har att relatera till. Vad är centralt? Vad är viktigt? Egentligen? Kvinnan (din mor?) kanske har att lära dig något där, kanske ett lättare förhållande till någonting, som du kan ha nytta av. Kanske är du på väg mot fastare mark genom henne, mot att finna en ny ”grund” – och ett ny ”rotkänsla” som bara kan finnas på insidan, i dig. Dörren gick upp, med din anstränging, skriver du. Är det inte alltid så, att alla våra nya erövringar av ny kunskap, nya insikter kräver vår medverkan, våra ansträngingar och krafter. Jag tror det. Du kom till slut ut i grönskan, till det prunkande livet, trots att dörren såg så igenvuxen ut. Det är ett vackert slut. Liv. Det underbara livet, som vi alla fått, och som är ett större mirakel än vi någonsin kommer att fatta. Och ett hopp: dörren var inte så stängd som den först såg ut att vara. Det tror jag alla kan tänka på i livets kriser (som vi alla har): att det kanske finns något ”annat” där, något som vi inte tänkt på och som skapar ”den stora revolutionen”, omkastningen som slungar oss ut från det till synes olösliga. Ibland kanske det dock inte är så dramatiskt, bara en övergång från en period av en gnagande oro och grubblande, av otillfredsställelse och konfliktfyllda tankar, till mer klarhet, mer inre ro, och en större inre balans. Ja, tänker man. Det måste vara så det är. Och den underbara lättheten infinner sig. Man har funnit en ny väg, om så blott i sitt förhållande till något litet och personligt, som inte skapar stora rubriker i tidningarna. Men kanske detta ”lilla” (om det nu är så) är väldigt viktigt för dig Peter. Det där livet som är ditt bortom alla mediahype kring dig. Det liv där du finner dig själv. Jag tror att allas vår resa också innebär en resa till sig själv. Det är ingen tanke byggd på självcentreringens altare. Det är bara ett faktum. Det inre självet som en levande erfarenhet är något helt annat än det orden kan täcka. Självets grund är djupt emotionellt. Som en bäck av porlande liv flyter det i mig. ”Grekerna” sökte denna självkännedom, säger en del ”lärda”, liksom de sökte måttfullheten. Men kanske du vet mer om det Peter, du som är historiker?
Tack för änne en fin text!
/Ivar Rönnbäck
Italo Calvino skriver, apropå motsatsparet lätthet/tyngd i litteraturen, att två motsatta tendenser kämpar om det litterära fältet genom århundradena: den ena strävar efter att göra språket till ett viktlöst element, som likt ett moln eller det finaste stoft eller ett magnetfält svävar över tingen. Den andra tendensen strävar efter att förse språket med samma tyngd, täthet, konkretion som tingen, kropparna, sinnesförnimmelserna har.
Tilläggas kan att Calvino själv bekänner sig till lättheten, som motvikt till världens tyngd, tröghet och ogenomtränglighet.
Kanske var det bara en vacker dröm.
Dammiga,igenväxta gamla dubbeldörrar… varför kommer jag tänka på Börshuset….?
Tänkte först kommentera. Men drömmen står bra för sig själv. Stadigt bra.
Min mormor var lite åt New Age-hållet redan på sextiotalet. Ur hennes kvarlåtenskap har jag lyckats rädda en anteckningsbok, blå och sliten med vit etikett på framsidan där ordet ”RECEPT” strukits över och ersatts med DRÖMMAR!.
I boken har mormor ordnat de försök att tyda drömmar som hon kunnat hitta i alfabetisk ordning och uppenbarligen under en lång följd av år. När jag läser under ”träd” hittar jag följande;
TRÄD, se gröna: lycka och framgång. Se avlövade: felslagna förhoppningar. Se fällas: lyckan står den djärve bi. Sitta under: huslig lycka. Plantera: du får höra talas om någon som väntar barn.
Kombinerar jag detta med vad som står om ”inhägnad”, vilket är det närmaste jag kan komma står det att;
INHÄGNAD, befinna sig i: du har bekymmer och vet inte hur du ska lösa dem.
Själv minns jag aldrig vad jag drömmer. Måste slå upp vad det kan betyda, troligen är det ett tecken på torftigt själsliv.
Min association går omedelbart till den magiska stund i oktober då du för första gången slår upp dörrarna och meddelar den samlade världspressen vem som är 2009 års Nobelpristagare i litteratur.
Och den kvinna jag ser framför mig är förstås Kristina Lugn.
Om man famlar i mörker, ser man som bekant ingenting. Men du befinner dig inuti en trädstam och ser utan begränsning, lustigt att du i det troliga mörkret eller dunklet ser så bra att du upptäcker dörren. Alltså befinner du dig i ljuset och det ljuset bär du med dig…..kanske det lilla barnet börjar ge ifrån sig det inre ljuset.
väl kommen lotta lotass
Sådana här färgstarka drömmar är så vackra. På något sätt känns det nästan synd att försöka tolka dem, intellektualisera dem. De bara… är.
Till Jenny: Javisst kan det vara så att det ”bara” är en vacker dröm, men det finns mycket som talar för motsatsen. Både den personliga erfarenheten och den historiska erfarenheten talar för att det i drömmarna förekommer mer än bara rastlös bearbetning av personliga upplevelser och händelser, eller som Freud betraktar saken, att det handlar om förvrängda önskningar från det drömmande subjektet själv. För att en omsvängning skall kunna ske, från den ateistiska tanken att drömmarna är blott restprodukter av det individuella psyket, till en mer övernaturlig syn där drömmar kan tänkas betyda och informera oss om något, måste det nog till en särskild form av förutsättninglös öppenhet inför livets gåtor, vilket nog är svårare än att bara säga ett blankt nej. Du skriver ”kanske”: jag vet inte om den öppenheten finns hos dig? Min personliga erfarenhet, efter nu tjugo år som drömtolkare, talar för möjligheten av drömmarna som djupt meningsfulla. Här är dock inte platsen för att skriva utförligt om dessa erfarenheter. Men kort kan sägas, att även den historiska erfarenheten talar om drömmarnas meningsfullhet. Läs t ex Matteus Evangelium Kap 2: 12-14. Där kan man finna att såväl ”de tre vise männen” som Josef hade drömmar, som också påverkade dom i hur dom fattade sina beslut. Det är givetvis inget bevis för att vare sig Gud skulle finnas eller att drömmarna skulle vara källor till kunskap, men det är tankeväckande. Håller du inte med?
Till Momo: Jag tror att vi måste transformera de gåtfulla drömmarnas (ibland!) symboliska och mytologiska språk till mer rationella termer, för att de skall bli gripbara och konstruktiva källor för vårt handlande. Drömmarna må vara viktiga, men förnuftet är ännu viktigare. Ingen finner en bra väg att gå i livet utan förnuftet, vilket man absolut kan göra utan att bli drömtolkare. Jag har kommit fram till att vägen som drömtolkare är en väg för ett fåtal – det kräver mer än vad ofta sägs i den populära andliga litteraturen, både av boklig bildning och genomlevd smärta. Jag tror att alltför många ofta vill ta ”den lätta vägen”, liksom för ofta vill komma undan kostnaderna för kunskapens tillväxt. Vägen till mästerskap är lång, ibland mycket lång. Det är min tro.
Peter har lagt ut ganska många drömmar till allmänhetens beskådande i denna sin blogg. Nog borde det vara rimligt att tro att det finns ett intresse hos mannen i fråga själv för dessa frågor. Lika rimligt borde det väl vara att tro att han är beredd på kommentarer till sina drömmar. Kanske söker du – Peter – själv speglingarna på det du skriver om dina drömmar?
/Ivar Rönnbäck
– hvis jeg ellers har forstået tiden rigtigt, så er metaforer meget ildesete i poesien i vore dage – skønt de sandt for dyden er svære at undgå. Vi er nok en del, som føler os født med trangen til billedtale. Det har lige siden jeg første gang læste Freud undret mig, hvorfor vi skulle have behov for omvejen med billeder, symboler og metaforer i drømmen, netop der hvor vi ikke er overvågede af omgivelserne? Som dansker er vel den første tanke, der falder en ind ved denne drøm, om der skulle være en relation til H.C.Andersens eventyr ‘Fyrtøjet’. I så fald er der sket en vis forvandling af heksen og også af soldaten – han behøver ikke bevæge sig ned i de nedre regioner efter rigdomme og lampen – det er helt fint at umiddelbart gå ud i den friske luft på græsset. Vi ved jo, at han har fået adgang til pengekisterne – skønt ikke til egen fordel, men til litteratur og videnskab. Men hvis det var det, drømmen vil sige – hvorfor så omvejen ‘billedet’? Et spørgsmål som kan være relevant for enhver tolkning af denne drøm.
MYSTiskt, eller hur…
Bob Dylan säger någonting intressant om drömmar, i en intervju på sin hemsida med anledning av den kommande skivan Together Through Life. På en av skivans låtar, In My Wife’s Home Town, ingår raden: “Dreams never did work for me anyway.”. Intervjuaren Bill Flanagan frågar Dylan om han verkligen tror att det är så. Dylan svarar:
Well, yeah. Dreams can lead us up a blind alley. Everybody has dreams. We go to sleep and we dream. I’ve always thought of them as coming out of the subconscious. I guess you can interpret them. Dreams can tell us a lot about ourselves, if we can remember them. We can see what’s coming around the corner sometimes without actually going to the corner.
Därpå frågar Flanagan om detta också kan betyda att drömmar kan betyda hopp inför framtiden. Dylan svarar:
Oh sure. It’s about how we use the word, I guess. Hopes for the future? I’ve always connected them up with fears about the future. Hopes and fears go together like a comedy team. But I know what you are talking about. Like in the Everly Brothers song, All I Have To Do Is Dream. If they said, ”All I have to do is hope,” it wouldn’t be saying the same thing. It wouldn’t be as strong.
”Blind alley: javisst kan det vara så, men jag tror det beror mer på drömtydaren och inte drömmarna i sig. Många drömmar lär nog också förbli blott gåtfulla för oss och det är nog bra att förhålla sig nyktert och realistiskt till mycket i tillvaron och inte alltför mycket låta sig dras in i ständiga spekulationer kring det övernaturliga och mystiska, men faktum kvarstår – det finns verkligen s k ”stora drömmar” som talar om viktiga och ibland också mäktiga saker i livet. ”En gång i tiden” kanske det också var så att en judisk snickare vid namn Josef valde att lyssna och hörsamma det som visades och sas i en dröm, och att detta val också bestämde historiens gång på ett sätt som knappt går att förstå vidden av. Hadde pojken Jesus blivit mördad om Josef valt att förneka sin dröm? Vi vet inte svaret. Tanken är dock skakande: att en dröm kan ha förändrat hela världshistoriens gång.
/Ivar Rönnbäck
Hej Peter,
jag ville bara säga att den här bloggen är otroligt bra.
Jag har en misstanke om att du är rätt blaserad vad gäller beröm, men jag har å andra sidan ingen anledning att spara på det.
Ja, man borde ju fråga Bob Dylan själv vad han menar med att drömmar (och drömtydning) är en återvändsgränd. Risken för övertolkning är kanske det man först tänker på, det andra är att teorierna om det undermedvetna är så oerhört svåra att vetenskapligt verifiera. Det spekulativa draget där är något som nog stör mig, även om jag inte kan säga annat än att t ex Freud, Lacan och Žižek tillhör de tänkare jag gärna återvänder till.
Jag känner att jag börjar bli lite för långdragen i mitt skrivande om drömmar i denna Peters blogg, men jag är personligt drabbad av frågan på ett sätt som jag här ej klarar av att förklara i några korta ordalag. Därav, kanske, mina något långa inlägg. Därav också ett nytt! Därför, till Sven Erik: Freud tror jag alls inte var en duktig drömtolkare, däremot en mer klarsynt civilisationskritiker, paradoxalt nog, med tanke på hans djuppsykologiska inriktning. Men det är en lång story, som jag heller inte klarar av att utveckla här. Jag finner dock dina tankar om riskerna med övertolkningar av drömmar som helt riktiga. Likaså finner jag ditt första inlägg om Italo Calvini intressant. Har aldrig hört det för, och det var klart tankeväckande. Tack för övrigt för sund feedback Sven-Erik. Något som för mig till den andra tanken i denna bloggkommentar. Jag tänker då på det faktum att ingen annan kommenterat den religiösa-andliga sidan av drömmarna i någon större utsträckning, vilket är förunderligt med tanke på dessas så allmänt kända religionshistoriska koppling. Vad beror det på kan man fråga sig? Berör det för mycket? Kommer ”det absoluta” för nära, och därmed också kraven på personlig förändring? Eller är det bara det sekulära Sverige som skapar denna tystnad, som, ungefär, att religion är en slags ”psykisk sjukdom” som ingen ”intellektuell” helt vill kännas vid? Risken att betraktas som vidskeplig, naiv, irrationell, m m blir bara för stor. Och svårligen skulle jag kunna tro att så många människor skulle vilja ha presidenter eller statsministrar som öppet prisger sitt förnuft för drömmar och andra mer mystiska ingivelser. Vi har här alltså en uppenbar konflikt som skapar långtgående konsekvenser. Det otroliga är dock fortfarande att människor – Josef t ex, återigen – ibland väljer att följa det som uppenbaras i en dröm, och att detta val också omskapar alla jordiska förutsättningar. Därför går det heller inte att platt och raskt avvisa frågan om drömmarna och deras eventuella meningsfullhet. Lika tveeggat som att äta frukterna från kunskapens träd tycks mig frågan. Den paradoxala människan, med förutsättningar att välja det högsta goda och det djupaste onda med kraften av hela sin själ. Drömmar eller inte drömmar? Krig eller fred? Gud eller ateism? Vilka val står vi alla inte för. Det är i sanning stort att vara människa.
/Ivar Rönnbäck
Drömmar, ja vad är det?
Mer eller mindre chockad efter att ha återsett och återfått en ungdomskärlek sedan 42 år, har drömmar blivit en av ledtrådarna i letande efter vem vi vore, hur livet varit, vad vi förlorat och vad vi lärt oss under alla dessa år…
Jag väntar den älskade människan komma från Geneve på torsdag och under någon vecka har jag träffat/varit del av hans ryska familj från 1800 talet nattetid (!).
Ha, ha, kan man säga, men….
Han ( forskaren) är barnbarns barn av Periodiska systemets upptäckare Mendeleev.
I dessa senaste veckornas drömmar lever jag som denna forskares hustru mitt i en familj där kvinnorna har övertaget i ett timmerhus i Sibirien.
Alla mina historiska kunskaper i vaket tillstånd säger mig detta och utrustning, husbygge, utformning av fönster, interiör och social kodex säger samma sak.
Kvinnornas kläder, deras hårfrisyrer, språket har doch inget med Ryssland att göra som jag känner till landet. Och jag känner inte igen språket. En gammal man som sitter i ett hörn talar till min och Pauls baby, sjunger och småsnackar. Jag försöker skriva ner hans ord, om så bara ett, men allt jag har kvar är att det finns många h-n i språket.
När jag berättar för Paul vad som hänt under drömmarna är han lika förundrad som jag.
Otillsiktat kommer han med en kommentar i ett senare sammanhang: I am following, perhaps, in the footsteps of my Nikolai Soldaten ancestors.
Undersökte vad Nikolai Soldaten var och hittade den grymma intergereringsmetoden Tsar Nikolaj använde sig av, kidnappade unga judiska pojkar ved ca 8 års ålder, de fick tjäna tronen i 25 år innan de blev utsläppta, förhoppentligvis av-judifierade.
Då fick jag en flash: språket jag inte kände igen, var det jiddish?
Ville inte fråga min kära direkt, utan berättade om språkproblematiken samt mitt sökande på Nikolai Soldaten och hans bakgrund…och visst, Pauls rysska familj, enbart vetenskapsmän efter den framstående fjortonbarnsmamman Maria född 1800, var judar. Hade jag ingen vetskap om!
Det är värt att läsa om familjen och Dmitrijs respekt för den ovanliga moderen. Det räcker med Mendeleev. Deras storhet skiner än idag.
…och om ni vill finns de att beskåda här:
http://www.woodrow.org/teachers/ci/1992/Mendeleev.html
MVH HKj
Tack för hjälpen, Peter!
Hanne Kj