Empire Total War
fredag, 27 mars 2009”Fungerar det, så är det föråldrat”, brukade Marshall McLuhan säga. Det gäller i hög grad i datorspelsvärlden, där nya versioner av gamla spel ständigt träder fram, för att utmana din dators prestationsförmåga, och ditt eget tålamod. Ofta nog är skillnaden helt kosmetisk. Detta, parad med den uppenbara idétorkan i branschen, har gett oss en flod av titlar som ofta är långt mer snygga att titta på än roliga att spela.
En riktig långkörare inom strategigenren, ”Total War”-serien, har med åren genomgått en imponerande renovering av just utanverket. ”Medieval Total War 2” var vackert att skåda, med rikt smyckade riddare som dundrade fram genom snöfall, eftermiddagssol och duggande eldpilar. Men då maskinen därunder redan var väl beprövad blev resultatet något som både var spelbart och visuellt imponerande.
I det senaste spelet, ”Empire Total War”, har konstruktörerna använt samma metod, fast tvärtom: de har nöjt sig med det befintliga utanverket samtidigt som de skruvat en hel del under huven. Nu handlar det om 1700-talet. Grundidén är densamma: spelaren flyttar majestätiskt sina stridskrafter över land och hav, förbättrar städer och teknologi, missionerar, spionerar, attackerar etc, men när arméerna möts så uppstår istället intensiva bataljer i realtid, där mängder av små digitala soldater låter sig nedmejas under ordnade former.
En hel del har tillkommit. Som skepp, vilka precis som arméerna nu kan utkämpa egna förvirrade bataljer, fast till havs, med bredsidor, kedjelod, äntringar och allt. Handel behandlas också på ett långt mer utförligt vis än tidigare. Och AI:n har förbättrats, även om den fortfarande är riggad till spelarens nackdel. Detta att motståndare på gränsen till utplåning nu faktiskt kan tänka sig att acceptera ett fredsanbud måste nog ses som en klar förbättring.
ETW utspelas också i tre olika områden: Europa, Amerika och Indien, och man kan välja att hålla sig till en av dessa regioner, eller på känt manér göra sig bred i alla tre. Det talar för spelet, att imperiebygge i det fästningsfyllda Europa har en helt annan karaktär än imperiebygge i det glesbefolkade Nordamerika. Möjligheten till variation är med andra ord stor. Man får många speltimmar för sina kronor.
Den taktiska nivån är givetvis kärnan i hela ”Total War”-serien, och slagen fungerar fortfarande lika bra – särskilt om man slåss ur underläge. Man grupperar sina bataljoner, skvadroner och artilleribatterier så väl som terrängen tillåter, och sedan ryker man löst på motståndaren. Det här spelets muskötsalvor och kanonkulor är kanske inte riktigt lika tacksamma rent visuellt som föregångarens olika eldprojektiler; men så var de sistnämnda också i mycket rena fantasifoster.
På så vis kan man säga att ETW är mer realistiskt än sin föregångare. Med den reservationen att ”realistiska dataspel” är en oxymoron: begreppen passar inte riktigt ihop. Ofta förväxlar man realism med detaljrikedom. Och ett spel som innehåller både Carl von Linné och fem olika typer av artilleriprojektiler är onekligen synnerligen detaljerat – och detta har imponerat på mig, som historiker, OCH som gammal pjäsplutonchef. Men det gör det ändå inte ”realistiskt”. Det är heller inte poängen med ett spel.
Ändå kan ETW sägas vara just ”realistiskt”. Det handlar om den punkt där volym möter skala. I början, när ditt imperium blott består av en handfull provinser, ett par arméer och några få skepp, är det som roligast, för då kan du styra hela alltet efter hjärtats lust. I takt med att riket växer blir detta allt svårare. Trögheten ackumuleras. Samma fenomen drabbar även slagen, som kan vara rafflande i det lilla formatet, men som lätt glider utom ens kontroll när nog stora styrkor blir inblandade. Allt detta speglar den historiska verkligheten på ett intressant vis.
Själv känner man sig då som någon gammal utsjasad monark, vilken, led vid det ändlösa och otacksamma arbetet att bevara det jättelika imperiet från ostyriga innevånare och enfaldiga fiender, låter blicken vandra och önskar sig bort från alltsammans. Vilket kanske inte var konstruktörernas mening.
Peter Englunds blogg 
Skulle vara intressant att se ett spel där man fortsätter i den lilla skalan medans ens imperium växer vid sidan om. Kanske som någon ledare eller militär av lite lägre rang än fullkomlig diktator.
Stragegi njutes bäst med få pjäser med väldefinierade egenskaper på spelplanen.
Är Super Mario Bros med i det där spelet?
För det är det enda jag spelat……….
Hehe lite lustigt tyckte jag det var och förvånad när en medlem i Svenska Akademin recensera ett dataspel. Bra gjort! (Shysst recension också) Beskrivningen om hur man till slut tröttnar när imperiet blir större och större passar väl in på mina erfarenheter av Total War-serien.
Det verkar intressant, det här spelet. Själv har jag bara erfarenhet av Civilization och Europa Universalis. Det jag ofta funnit kittlande med dessa spel är möjligheterna till att kontrafaktisk historiescener målas upp. Det är oerhört fängslande när utvecklingen i spelet skiljer sig från verkligheten men inte till den grad att realismen bryts, till exempel att Sverige etablerar ståndaktiga utomeuropeiska kolonier. Å andra sidan är utvecklingen ofta så bisarr att jag slutar spela, som när en aztekisk katapult vinner ett slag mot en tysk pansarvagn.
Mycket läsvärd recension. Tyvärr kommer det dröja innan jag kan prova spelet själv – prestandakraven är hopplösa.
Ni som har spelat: Mellan vilka år utspelar sig kampanjen? Är regentlängden korrekt återgiven i spelet, eller är det som i föregångaren att vem som helst av generalerna kan bli pretendent?
Slutligen måste jag bara få kommentera likheten med den screenshot författaren publicerar här och omslagsfotot till ”Stridens skönhet och sorg”…
..det har säkert något med Freud och kanoner att göra…
Hej Peter!
Jag har 2 funderingar som inte har med detta inlägg att göra men som kanske intresserar andra också?
Har letat runt på nätet men förståt att ingen av din böcker finns inlästa som ljudbok?
Sen som svensk inflyttad till södra Finland så har jag fattat att det finns ett ”svensk hat” hos en del finländare..är det obefogad bitterhet eller?
Jag har varit tveksam till Empire, men med en rekommendation av vår blivande sekreterare så är det bestämt. Blir att prova på det här, och hoppas att det lockar bättre än Rome.
Empire Total War kräver dessvärre en hel del av maskinen samt är inte riktig buggfri. Fortfarande efter fem dagar har jag inte kommit längre än till menyn. Startra jag ett spel så krachar PC i en BSOD (Blue Screen Of Death)
Men förra versionen, Medieval II i TW-serien kan jag varmt rekommendera.
Misstänker att du blir den första ”ständige sekreteraren” som utväderar datorspel på sin blogg.
Respect, man!
*spoilervarning*
Jag har också spelat hela serien, och får säga att ETW är bäst hittils, åtminstonde visuellt.
Dock har de misslyckats med AI’n igen och spelet är alldeles för lätt. Spelar man Sverige på svåraste läget är det bara att skicka rika (10.000) gåvor till dina grannländer som står som fientliga i diplomati listan, sedan skickar du bara en allians request. På detta sätt kuvas Danmark-Norge, Ryssland och Polen och du kan nu koncentrera dig på handel, dvs skicka fartyg till andra kontinenter och erövra kolonier.
Striderna i sig har jag inte fördjupat så mycket i, jag spelar uteslutande med rak slagordning infanteri i en lång rad med stort antal artilleripjäser i mitten och understödjande kavalleri bakom som jag låter storma så fort linjen bryts. Sedan vänta.. Oftast anfaller AI’n osynkroniserat och när det händer har man redan vunnit. Även tycker jag det är på tok för enkelt att erövra befästningar.
Huvudet på spiken att man ledsnar när Armeerna växer sig för stora, och kanske med en mod kunde antalet regementen begränsas, men då måste ju även antalet armeer begränsas. Eventuellt om man ökade underhållskostnaden 10 falt.
Men spelet är snyggt! Plutoneld är makabert vackert att skåda!
Slutligen är spelet ganska buggtyngt. För mig blir spelet ospelbart efter ca 50 år eftersom det tar upp till 20 minuter för datorn att göra alla andra länders drag, en tid som ökar för varje runda.
Det jag gillar med Empire är att teknologin som erbjuds för första gången innebär en förändring i själva spelstilen. Total War-spelen från Shogun upp till Medieval 2 var ju som bekant i stort sett samma grej på slagfältet, då man har samma kärntrupper; tungt infanteri/falanger för att bära en tung center, lättare trupper med någon form av missiler bakom centern, flanker med specialtrupper (tungt infanteri) och kavalleri. Med Empire var det bara att slänga ut alla gamla formationer och börja om från scratch: t.ex spelar artilleriet en stor roll. Det reguljära infanteriet är dominerande, pikenerarna närmast värdelösa om de förstnämnda utvecklat någon form av bajonett. Kavalleriet har också tappat sin roll, åtminstone i de västerländska arméerna jag har slagits med. Lite tråkigt är också bristen på unika enheter då t.ex Sverige enbart fått ”hakkapäliter” (malplacerade tidsmässigt?) och Polen-Litauen lirar med enbart standardenheter och har inget av det flärdfulla aristokratiska kavalleriets historiska roll..
Det finns onekligen rader av förbättringar och vettiga tillägg i just ETW. Mitt eget intryck är att artilleriet blivit lite svagare, men så var det också överdrivet kraftfullt (med tanke på den faktiska teknologin) i MTW2.
En god sak det ej fanns plats att nämna är detta att det uppstår nya städer och hamnar av sig själv i provinserna, förutsatt att befolkning och ekonomi växer, vill säga. Det ger en känsla av utveckling som liknar den faktiska: dvs du styr inte allt som vore det en drömversion av den stalinistiska plankekonomin, utan i mycket handlar det om att ge förutsättningarna.
Ännu en intelligent detalj – där spelet på ett gott vis skiljer sig från min gamla favorit ”Civilisation” – är att du inte kan välja att byta statsskick (som i alla andra spel av liknande karaktär: som om kungen skulle vakna upp en dag och säga: ”hmm, idag tror jag att det är dags för republik”, varefter han startar en revolt mot… sig själv). De UPPSTÅR, om missnöjet är nog stort i huvudstadsprovinsen, och du kan då välja att kämpa för eller mot revolutionen.
Och, ja, regentlängden är den korrekta, även om den givetvis kan ändras under spelets gång. En lite udda detalj, är att regenterna inte längre följer med ut i fält som självständiga enheter/generaler – vilket stämmer väl för alla kontinentala monarker under denna tid, men som vi svenskar vet fanns det undantag. Ergo: Kalle Dussin visar aldrig sin näsa på något slagfält.
Jag kan hålla med om att konstruktörerna missat en del chanser att lyfta fram nationella särdrag. Förutom avsaknaden av tungt polskt rytteri kan nämnas att indianerna – ehuru klädda och krigsmålade exakt som vi tänker oss – förflyttar sig och slåss i samma formeringar som européerna, vilket inte ser vidare vettigt ut.
Skall man pröva ett spel i den här serien tycker jag nog att det skall vara ETW, men det är fullt möjligt att det behöver patchas. (Jag brukar aldrig köra version 1.0 av något, men i detta fall fanns inget val.)
Och jag håller med om, att en modifiering som skulle göra det dyrare att hålla stora arméer i fält – kanske en kostnad som steg progressivt, med växande storlek – skulle kunna fungera bra.
AI:n blir efter ett tag oftast den största svagheten i single player – finns det multi-player? Hade jag jobbat med PR för dataspel så hade jag försökt arrangera en Empire Total War deathmatch mellan Horace och Peter. Vem skulle spela Sverige och vem Danmark-Norge?
Stefan Svedberg;
jo, det finns ljudböcker men de har inte Peter som inläsare. Ofredsår som är mycket bra billyssning…..
Har provat demon, men tycker inte att den är bättre än M2TW. Och prestandakraven på hårdvaran avskräcker. Jag lägger i stället min fritid just nu på att läsa ”Stridens skönhet och sorg” med stor behållning.
Drömde om dig häromnatten. Fattar inte ett skit. Kanske är det att jag också tror på historiens makt att berätta sådant som inte avses låta sig berättas.
Fy, fly, fäderfjä och renskillning i norr!
Allt Gott hälsar
Laila Labbala
[…] gärna mer: Peter Englunds blogginlägg om dataspel Mötet mellan gamla och nya […]
Det tråkiga med Total War spelen är att dom oftast inte är riktigt bra förens nått år efter att spelet släpps. Det är då privata modifikationer till spelet börja komma. Betydligt bättre AI, fler unika trupper (karoliner någon?) till varje land, mer realism och bättre balansering.
Detta är ju givetvis inte kul att behöva vänta,ladda hem, installera och krabba med sånt. Speciellt om man inte är hardcore gamer.
Men är nämligen nått som utvecklarna till spelet verkar räknar med, släpper spelet i vaniljsmak sen ökar communityn spelvärdet hästlängder.
Det har var en bra och läsvärd recension som gjorde mig lite sugen på att börja spela datorspel igen fast jag tvivlar på att min dator kan öppna spelet – och det tänkte jag innan jag läste kommentarerna här.
Hur bra recensionen än var hamnar den dock lite i skuggan av DN:s ingress: ”Tillträdande ständige sekreteraren i Svenska akademien, Peter Englund, axlar rollen som en allt tröttare monark.”
Det är, med stor och bibehållen respekt för Akademien och dess arbete, mycket roligt.
U.J.
Bästa Englund,
Modigt, stort, fantastiskt, härligt och fullkomligt underbart att läsa recensionen/tankarna kring ett dataspel. Jag uppskattar inslaget och anslaget. Som lärare möter vi ju elevernas spelande dagligdags, och det är viktigt och angeläget att vi vuxna är där i spelvärlden och gör våra nedslag, spelar själva och försöker greppa något litet ur detta enorma sammanhang. Jag blev mycket överraskad och glad då jag läste DN och det du skrivit.
Anne-Marie Körling
Har skaffat spelet kör på medel inställningarna men ibland känns det som armén är väldigt tunn. Runt 500 man i en stor här, minst 10 gånger fler skulle sitta bra. Dock kanske det skulle bli svårt att kontrollera alla och datorn skulle kanske inte må så bra.
För mig handlar det inte om realism i ett historiskt perspektiv, är en storspelare av Civilization där jag bygger ett eget imperium, som Asoka som Taoist i ett nordligt klimat med Pyramider.
Men ändå får jag chansen här att spela Sverige under den tid vi faktiskt var en stormakt. Och nu kan jag se till att inte bli besegrad av ryssen och äntligen visa Tsar Peter var skåpet ska stå. Nu får jag slänga bort den där röd-vita flaggan och hissa en fin blå-gul flagga i Köpenhamn och varför bara regera över den östra delen av den skandinaviska halvön.
Bor i Umeå och i år så blir det mycket uppmärksammat om den händelse som vi vet hände för 200 år sedan, att då få besegra ryssen och ge tillbaks på deras hemmaplan en gångs skull gör känns bra.
Vad jag och min här hittar på nu får vi se, kanske ska hälsa på George II och hans lille ö-rike.
[…] 7, 2009 · Inga kommentarer På grund av du bloggade om det där fåniga krigsspelet så insåg min pojkvän att det var accepterat i humaniorasvängen och blev spelnarkoman. Förut […]
Jag gillar strategi men hatar realtid, det är jag alldeles för nervös för. Spelet går utmärkt att spela enkom på ”brädet”. Dock tycker jag att det gamla Medieval funkade minst lika bra. Båda blir tröttsamma i längden.
Har spelat alla total warspel utom det första. Gillar även det nya, även om det är brutalt med buggar. Spelet flyter på bra med höga inställningar, så länge man kör utan gräs på spelplanen, den detaljen tycks dra ner prestandan rejält. Rätt kul också att folk i spelet pratar på det språk de ska föreställas kunna. De svenska gentlemännen är rätt underhållande att lyssna på.
Jag tycker det är synd att dem inte tagit med Karolinerna till sveriges armé. Dem var ju nordens skräck på den tiden. Dem kunde ju gjort de svenska Guards till Karoliner och ändrat uniformerna på dem, Fasst jag hittade en mod som gör att vanligt svenskt line infantry ser som Karoliner så jag är väll ganska nöjd ändå.
Empire Total War är det enda spel jag spelar just nu och anser, precis som redan kommenterat att det är ett av de bästa just nu. Bäst sedan Gettysburg! från 1994.
Men när vi talar om realism vill jag istället slå ett slag för historiska återskapanden (reenactments). Är man intresserad av hur linjestrid egentligen föregick är det bästa och roligaste sättet att inställa sig i linjen själv, ladda sin musköt och skjuta öronbedövande salvor i plutonsvis eldgivning med främre ledet på knä.
Gläder mig förövrigt att elitenheterna i detta spel är klädda i den svenska dräkten i sann Gustaviansk stil, med cylinderhatt, kort vapenrock och eschavader. Synd bara att man måste spela tidskrävande 180 turns för att få se dem.
Besök vår sida om du vill läsa mer om återskapandet av slag sent 1700-tal, tidigt 1800-tal, eller gestaltandet av armén under och efter Gustav III tid (gustavianer.com), våra systerföreningar finns i hela norden – och när vi träffas ligger krutröken tät. På riktigt.