Pollux

Castor hade en sambo, och hon blev givetvis döpt till Pollux. (Inspirationen till detta hämtades inte så mycket från ekliptikans tvillingstjärnor, som från det faktum att Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir använde de smeknamnen om sig själva.)

Geografiskt, fysiskt och temperamentsmässigt var de allt annat än tvillingar. Han kom från Göteborg, en stor och majestätisk tabby; hon kom från Gemträsk i Norrbottens inland, var liten, mycket försiktig och sköldpaddsmönstrad. Hennes ögon var klargula.

Det var inavel som låg bakom hennes litenhet. (Hade inte Anki förbarmat sig över henne där hon låg halvblind i en liten pappkartong i en stuga i skogen, hade hon nog blivit avlivad.) Sannolikt hade inaveln inte heller gjort några underverk med hennes intelligens. Hon kunde bli rädd för sin egen mat.

Pollux tog aldrig mycket plats. Ofta nog var hon bara en skugga, som spann tyst för var liten ömhetsbetygelse, var sked blåvit kattmat från Konsum. (Och den maten var inte vidare aptitlig.) Hon var snäll, loj, tillgiven och sökte ens sällskap på ett försynt och prövande vis, som var hon ständigt beredd på att bli avvisad. (Ovan gör hon mig sin uppvaktning medan jag sitter och skriver på min första bok, ”Poltava”.)

När Castor sedan gjorde Pollux med ungar var vi oroliga hur det skulle gå, med tanke på hennes lättja och lättrörda psyke. Det märkliga var att hon visade sig vara en perfekt mor.

Visserligen kunde man ännu förnimma hennes ängslan, i det att hon ständigt, ständigt bar runt sina två ungar, i jakt på det perfekta gömstället. (Man kunde hitta de små spräckliga sakerna snart sagt var som helst: i ett skåp, bakom några böcker, i en garderob, under soffan, i en kastrull.) Nu hade hennes oro dock blivit rationell.

En solig försommardag hade Pollux lagt sin avkomma på vår säng. I vanlig ordning putsade hon dem intensivt. Då slamrade det till från den öppna balkongdörren. En stor, främmande katt hade klättrat upp. Trots att den var minst dubbelt så stor tvekade Pollux aldrig, utan gick till en rasande, fräsande attack. Och den främmande katten retirerade förbluffad. Pollux kontrollerade att inkräktaren försvunnit, och gick sedan lugnt tillbaka till sina barn.

När ungarna sedan var bortskänkta återgick hon till sin favoritsyssla: att sitta i något fönster och titta ut på världen. Hon blev tämligen gammal.