h1

Pollux

onsdag, 1 april 2009

Castor hade en sambo, och hon blev givetvis döpt till Pollux. (Inspirationen till detta hämtades inte så mycket från ekliptikans tvillingstjärnor, som från det faktum att Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir använde de smeknamnen om sig själva.)

pollux_poltava

Geografiskt, fysiskt och temperamentsmässigt var de allt annat än tvillingar. Han kom från Göteborg, en stor och majestätisk tabby; hon kom från Gemträsk i Norrbottens inland, var liten, mycket försiktig och sköldpaddsmönstrad. Hennes ögon var klargula.

Det var inavel som låg bakom hennes litenhet. (Hade inte Anki förbarmat sig över henne där hon låg halvblind i en liten pappkartong i en stuga i skogen, hade hon nog blivit avlivad.) Sannolikt hade inaveln inte heller gjort några underverk med hennes intelligens. Hon kunde bli rädd för sin egen mat.

Pollux tog aldrig mycket plats. Ofta nog var hon bara en skugga, som spann tyst för var liten ömhetsbetygelse, var sked blåvit kattmat från Konsum. (Och den maten var inte vidare aptitlig.) Hon var snäll, loj, tillgiven och sökte ens sällskap på ett försynt och prövande vis, som var hon ständigt beredd på att bli avvisad. (Ovan gör hon mig sin uppvaktning medan jag sitter och skriver på min första bok, ”Poltava”.)

När Castor sedan gjorde Pollux med ungar var vi oroliga hur det skulle gå, med tanke på hennes lättja och lättrörda psyke. Det märkliga var att hon visade sig vara en perfekt mor.

Visserligen kunde man ännu förnimma hennes ängslan, i det att hon ständigt, ständigt bar runt sina två ungar, i jakt på det perfekta gömstället. (Man kunde hitta de små spräckliga sakerna snart sagt var som helst: i ett skåp, bakom några böcker, i en garderob, under soffan, i en kastrull.) Nu hade hennes oro dock blivit rationell.

En solig försommardag hade Pollux lagt sin avkomma på vår säng. I vanlig ordning putsade hon dem intensivt. Då slamrade det till från den öppna balkongdörren. En stor, främmande katt hade klättrat upp. Trots att den var minst dubbelt så stor tvekade Pollux aldrig, utan gick till en rasande, fräsande attack. Och den främmande katten retirerade förbluffad. Pollux kontrollerade att inkräktaren försvunnit, och gick sedan lugnt tillbaka till sina barn.

När ungarna sedan var bortskänkta återgick hon till sin favoritsyssla: att sitta i något fönster och titta ut på världen. Hon blev tämligen gammal.

17 kommentarer

  1. Underbar historia!

    Jag har själv svårt att se sådanna personligheter hos djur, men det kanske är för att min pappa är pälsdjursallergiker…


  2. När kommer boken? (om katter)??


  3. Jag blir också rädd för min egen mat ibland ;)

    Underbart porträtt, tycker jag.


  4. Ah, jag som trodde att namnen var hämtade från Face Off;)


  5. Att skydda sin avkomma, tänk om det beteendet kunde färga flera män i dagens värld.


  6. Hm… låt mig gissa att det inte var hon som vässade klorna mot ”Karln XII på slagfältet”.

    U.J.


  7. Nej – det var Castor! Numera betraktar jag de där de där rivna sidorna med stor ömhet.


  8. Peter, med din vackra text har du nog odödliggjort katten, vilket i det här sammanhanget är i högsta grad passande.


  9. Så vackert! Tänker på alla katter jag haft förmånen att leva med! Så fina personligheter!


  10. Kattälskare som vi är, vet vi att katter är personligheter med stora individuella olikheter. Som lämpar sej väl att skriva biografiska böcker om. Doris Lessing t.ex., stor kattälskare, har skrivit en bra bok om sina katter. Rekommenderas. Och det finns en del svenska bok-varianter.

    Mina njutbara stunder består av att ligga i sängen, djupt insjunken i nån bok,t ex Kate Atkinsons senaste, som kanske är en lättviktare men så lysande bra (gillar ni deckare slår den Elisabeth George, Stieg Larsson och allt vad de heter), med en mjuk trasslig filt, där två katter ligger och sover, spinner, sträcker behagfullt på sej, putsar sej eller lyssnar till på ljud som inte jag hör. Och som uppenbart tycker om mitt sällskap. Gärna kallt och snöstorm ute.


  11. VOFF!!
    hälsar en blandras
    från Södra Sverige. :-)
    genom matte Mohikanen.
    ”Jag jagar katter…!”


  12. Sidospår: Pollux är för övrigt namnet på den bästa hästen i det gamla goa 50-60-talssällskapsspelet ”Jägersro” (finns då och då att buda på på Tradera…). Har för mig att Castor finns med i spelet också – men Pollux; den hästen kunde galoppera den…


  13. Autotragisk skriver: ”Att skydda sin avkomma, tänk om det beteendet kunde färga flera män i dagens värld.”

    Och med det vill du insinuera den feministiskt genusriktiga men uppenbart ideologiska lögnen att ”män” alltså inte skyddar sin avkomma, och att ”män” genom hela mänsklighetens historia inte skyddat sin avkomma i tillräcklig utsträckning?

    Eller drog du bara ett verklighetsfrånvänt och uppenbart manshatiskt ”skämt”?


  14. Mycket kärleksfull beskrivning, som jag helt och hållet sympatiserar med.

    Vår katthona flyttade också alltid runt sina ungar. Vi tyckte alltid hon var en mycket intelligent katt, när hon hade ungar uppvisade hon dock en egenskap som gjorde att man blev lite tveksam: de gånger hon hade fler än två ungar glömde hon i princip alltid en unge på det gamla gömstället. Hon verkade aldrig sakna den där bortglömda ungen, men hon blev alltid mycket nöjd när vi återbördade den till familjen. Huvudräkning var uppenbarligen svårt för den katten…

    Sedan verkade också jaktinstinkten förstärkas av ungarna; de första veckorna efter nedkomsten jagades det visserligen inte, men när ungarna var 4-5 vckor gamla släpades det hem levande fåglar och möss som ungarna fick leka med. Inte en så vacker syn, alltid.

    Trevlig helg!
    /Martin


  15. Underbart fint skrivet. Dock gillar jag inte tolkningen av rädslan för mat som brist på hjärna.Allt beror så mycket hur man VILL se.Egentligen handlar det ju om Kolonisatörer som vi Homo Sapiens är. Härskarrasen som alltid jämför alla andra enligt våra mått.Vi härskar. Vi äger normaliteten.

    Jag älskar djur och katter i synnerhet!Tänker på dig, Peter Englund, och på mig Laila Labbala. Född likartat men vandrat olika och nu är du Akademichef.

    Jättespännande!

    Allt Väl
    hälsar Laila Labbala


  16. Min morfar kommer också från Gemträsk, jag hängde där varje söndag hela min barndom. Och enligt min mamma har du en sommarstuga där, ett gammalt torp som en gång tillhörde min morfars moster. Kan det stämma?
    /
    Karin


  17. En sådan fin kattflicka. Precis en sådan berättelse man behöver läsa när jag i andra örat hör Ekots nyheter…
    Fick de fler kattungar? Ni kanske har kattor nu som är ättlingar till detta speciella par?
    Jag blir litet nostalgisk när jag ser skrivmaskinen bredvid Pollux – trots att datorn underlättar mycket så saknar jag ibland faktiskt Tippex!



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 69 andra följare

%d bloggers like this: