Säg till den stilla jorden
onsdag, 8 april 2009Sitter på tåget som för mig åter till Uppsala och läser i Marcia Sá Cavalcante Schubacks imponerande essäsamling ”Lovtal till intet”. Utanför fönster ett sudd av bruna fält och blekgula fjolårsängar.
Så citerar hon en av Rilkes Orfeussonetter.
Och det hör till saken, att under den senaste dryga veckan är det flera personer som betyder mycket för mig, som drabbats av sjukdom av olika slag. Sonetten lyder så här:
Stilla vän från månget fjärran, känn,
hur din andning skapar större rymd.
Svinga dig i något klocktorns mörka balkar
bli till malm som ljuder. Det som tar dig än,skall av detta nära sig och växa
Gå i din förvandling ut och in.
Vilken var ditt livs mest smärtsamma erfarenhet?
Är dig drycken alltför bitter, bli till vin.Giv i denna natt av övermått
till den korsväg där i skygg förening
dina sinnen mötts, en magisk mening.Och när det världsliga dig inte längre minns,
säg till den stilla jorden: Jag strömmar.
Säg till det snabba vattnet: Jag finns.
Läsningen bromsar upp. Jag blir sittande, nära nog lamslagen, med boken i min hand. Slamret från tåget tonar bort. Fälten och ängarna utanför fönstret fylls med ens av detaljer.
Peter Englunds blogg 
Ej oviktigt påpekande: dikten är tolkad av Lars Gustafsson, men Marcia Sá Cavalcante Schuback har ändrat i en av mittstroferna, och jag har varit och petat i den avslutande – och jag är tveksam över huruvida min insats gjorde den bättre, men den är kanske något mer begriplig.
Jag mottar gärna förslag till bättre tolkning av den avslutande strofen. Alla Orfeussonetterna finns att läsa här:
http://www.symbolon.de/downtxt/rilkesonette.htm
Det handlar om sonett nummer 29.
Det finns två sätt att kommentera, men det omedelbara är:”Kram!” Dikten slår rätt in i min själ, troligen där dem bör träffa. Tungt och fint. Ta hand om dig! Ja alla andra som läser: ta hand om er!
Hoppas jag växer av detta!
– ah bloggen er tilbage på sporet! Forrige tråd var allerede i dansk avis til morgen og jeg blev mistænksom: Her er der ballade! Dit synspunkt havde været bedre tjent med en artikel på hjemmesiden – men det er nok en tanke som er betinget af resultatet! 🙂
Tak for link til Rilke. Uden det store kendskab til tysk føles vingefanget i den originale tekst umiddelbart større. Ville tjekke hos Bjørnvig, som har oversat til dansk, men bøgerne dukker ikke op…
Det känns lite nervöst (och förmätet) att komma med den här typen av förslag till en ständig sekreterare in spe, men här har du ett förslag, eftersom du säger dig gärna motta sådana:
Och när det världsliga dig glömt
säg till den stilla jorden: Jag flyter.
Tala till det snabba vattnet: Jag finns.
Huruvida detta är en förbättring låter jag dig bedöma; det är i alla fall en förändring. (Jag tycker dock att det är mer troget den tyska originaltexten att översätta ”sag” till ”säg” och ”sprach” till ”tala”, istället för att översätta båda till ”säg”)
Hoppas de för dig viktiga personerna som drabbats av sjukdom tillfrisknar.
Glad påsk!
Martin!
Det var riktigt bra, tycker jag. Bättre än min version. Blev också lite bättre rent rytmiskt.
Enda problemet är att rimmet (ej oviktigt i en sonett) minns / finns fallit bort.
En utvecklad variant av DIN variant skulle väl då kunna bli så här:
Och när det världsliga dig inte längre minns
säg till den stilla jorden: Jag flyter.
Tala till det snabba vattnet: Jag finns.
Och mitt avhandlingskrivande fick nu en paus. Tack! Jag ska spara denna dikt.
(Får man byta ‘inte’ till ‘ej’ i första meningen i den avslutande strofen? Då flyter min läsning bättre.)
HÄLSAN ÄR EJ ALLT – MEN UTAN HÄLSAN SAKNAR ALLT ANNAT BETYDELSE ❗
Det läge du beskriver, när läsningen bromsar upp och du blir sittande nära nog lamslagen med boken i din hand motsvarar väl ganska väl det som sägs i ett diktfragment som författaren citerar i slutet av följande kapitel, ur Hölderlins Hyperion:
Det finns en glömska av all tillvaro, då vårt väsen förstummas och det är som hade vi funnit allt.
Så kan all tillvaro också förstummas, glömmas, så att det är som hade vi tappat allt, en natt i vår själ, då icke en stjärnas skimmer, ej ens en murken stubbe lyser oss.
Jag har en ide´som på intet vis förskönar men åtminstone för mig tydliggör bättre.
4:e raden:
isället för tar skulle jag ändra till tär
7:e raden har jag försökt med:
Vad är din smärtfyllda lärdom
14:e raden
har jag bytt ut snabba mot porlande eller kanske hellre strömmande
Några förslag i all ödmjukhet.
Vacker dikt och mycket intressant blogg, den hamnar bland favoriterna!
oops… Pinsamt.
Får skylla på att jag stirrade mig blind på den tyska förlagan; där finns inget motsvarande rim inom strofen. Det avslutande ”ich bin” rimmar väl snarast på ”begegnung sinn” i raden ovanför den aktuella strofen? Efter att studerat hela den tyska texten och den svenska översättningen inser jag dock att rimmet minns / finns måste vara med i den svenska översättningen, annars blir det inte alls bra.
blir tagen, men hur illa det än låter så var det inte av dikten utan av det verkliga, det verkliga i det du såg & kände på tåget. Glad påsk
Det pågår en kollektivtolkning av Rilke här! Flera mycket bra idéer. När inga fler förslag kommer så skall jag ställa samman denna nya version.
I en översättning och tolkning av dikter brukar man säga att poesin går förlorad. Det är nog överdrivet men en omistlig del försvinner helt klart.
Tar man bara ett ord ur Rilkes dikt ex RASCHEN så framträder en tydlig bild av hastigt strömmande vatten för min inre syn. Vattnet ger ifrån sig ett vinande ljud, något som förstärker farten och rörelsen.
LG använder i sin översättning ordet SNABBA. Ljudet faller bort helt, rörelsen klipps av och ordet känns alltför ”modernt” för Rilkes dikt.
Men vad vet jag, en enkel medborgare av folket helt utan sakkunskap.
Peter, du har en enastående förmåga att lyfta fram saker som berör. Fortsättningsvis kommer jag att följa din blogg.
Den får mina stapplande försök till diktande att se i sanning patetiska ut…
Tack för att du delade med dig av den
Oavsett ändringar, den träffar så man slutar andas för en stund.
— nu kan jeg jo ikke rime på svensk, men så det må andre finde ud af, men jeg synes absolut, der er en pointe i, at digtet slutter : Ich bin. Og den forsvinder i den svenske oversættelse, som bør være: Jeg er. ‘Jag finns’ er en tiltalende rimløsning, jeg synes slet ikke det ham samme associationstyngde som: Jeg er.
…jeg vover alligevel det ene øje:
Och när inget minns, att du var här,
säg till den stilla jorden: Jag strömmar.
Säg till det snabba vattnet: Jag är.
Jag är något av fundamentalist när det gäller diktöversättningar, jag får utslag när det görs för stora avsteg från originalets versmått och rim. Ofta är det naturligtvis ogörligt att bevara det – från engelskan får man t ex ofta problem med att deras ord har färre stavelser än våra. Men går det så är det ett stort plus, tycker jag! I den andan kommer här ett försök att helt och hållet överföra Rilkes meter till svenska:
Stilla vän av många fjärran, sinna,
hur din andning ännu rymden när.
Häng dig högt i dystra klocktorns tinnar,
låt dig klämtas. Det som på dig tär
göds då och blir urstarkt i ditt sinne.
Gå i din förvandling ut och in.
Vilket är ditt plågsammaste minne?
Är dig drycken bitter, bli till vin.
Var i denna natt av övermått
trollkraft där sig dina sinnen korsar,
meningen det rara mötet bär.
Och när du så jordisk glömska nått,
till den stilla jorden säg: Jag forsar.
Till det snabba vattnet säg: Jag är.
Börjesson; Fantastiskt att du lyckats få med originalets versmått och rim, utan att göra språket mycket mer svårförståeligt. Jag är djupt imponerad. Har suttit lite med samma intentioner som du här hemma, men inte kommit ens i närheten av något resultat. Grymt.
/Martin
Ja, mycket bra! Tack!
Den riktade frågan – både in till författaren och ut till läsaren – en uppsamlingsplats. Där måste jag stanna upp – tänka efter – där kan jag också lära och förstå att jag lagt det bakom mig – och ur den få kraft att återigen möta det som kan komma att bli en ytterligare erfarenhet. Anne-Marie
Med originalens lyd i hovedet er det svært at acceptere en oversættelse overhovedet – som andet end nødhjælp til forståelsen – oversættelse af et digt er som at oversætte musik – men Börjessons sidste seks linjer överträffer langt hvad vi begyndte med. Især sidste linje får løftet versionen.
Jeg prøvede at lade Google bidrage og fik dette, som måske i sin hjælpeløshed kan bidrage til den almindelige morskab:
Silent vän för många Far, känner
hur du andas ännu mer utrymme.
I balkar i mörker belfries
kan du ringer klockan. Det som förbrukar upp till dig,
en stark på den här kosten.
Gå in i omvandlingen från a.
Vad är din erfarenhet av lidande?
Om du dricker bittra vin.
Var i denna natt av överskjutande
spell power sig i gränslandet mellan dina sinnen,
känsla av deras konstiga möter.
Och om du har glömt Terrestrial,
att tala om tyst jorden: Jag trough.
För att snabbt vatten säga: jag är.
Tar av mig hatten för både Börjesson och Martin.
Är själv dock lite förtjust i versionen ”minns”/ ”finns”. Det blir så skönt lätt, samtidigt som det gör skönt ont.
Det uppvägs kanske lite av att ”jordisk glömska” är grymmare än ”värdsliga..”
Inget är enklare än att tycka till om andras arbete..
: )
N
Måste få kommentera Börjessons översättning som jag vid en första läsning fann god. Jag fastnade dock senare vid de två första stroferna.
Börjesson reserverade sig lite och det gör jag med.
Tre saker uppehöll mig. Två av dem är av, säg, stilistisk art och en tredje av mer innehållslig art.
1. ”Häng dig högt …”. omedelbart efter jag kommit fram till att det var ett tungt ordval tyckte jag att det blev ganska burleskt pågrund av den andra oundvikliga konnotationen just denna fras kan ge en. Skulle man inte kunna tänka sig något av de tamare alternativen ”pendla högt …” eller ”svinga högt …”?
2. ”göds …”. Finns inte risken att tankarna går till gödselstacken – eller åtminstone något i närheten? Kan man inte tänka sig en återupprepning av ”när” istället. Dock här stöter vi på min tredje kommentar.
3. I Rilkes orginalversion avslutas fjärde versen första strofen och fullbordas första versen andra strofen med meningen: ”Das, was an dir zehrt,/wird ein Starkes über dieser Nahrung.” Jag läser in en omvandling av det som tär till något positivt, starkt enkom i just denna mening. Detta ganska viktiga tycker jag går förlorat hos Börjesson. Hos honom blir det som tär bara s a s än starkare. Även om man skulle kunna inse att så inte ska vara fallet tycker jag att Börjessons variant inte klarar kontexten. Skulle ”…/närs och blir då styrka i ditt sinne.” eller ”…/närs av det till styrka i ditt sinne.” kunna fungera?
Mattias!
Bra påpekanden. Varför inte plocka ihop en fullständig version, och lägg ut den här?
Igår var jag med på ett opinionsmöte för Dawit Isaak i Kulturhuset i Stockholm, och läste då den här sonetten. Den version jag använde var Börjessons, med två små ändringar, här satta i versaler:
Stilla vän av MÅNGET fjärran, sinna,
hur din andning ännu rymden när.
Häng dig högt i dystra klocktorns tinnar,
låt dig klämtas. Det som på dig tär
NÄRS då och blir urstarkt i ditt sinne.
Gå i din förvandling ut och in.
Vilket är ditt plågsammaste minne?
Är dig drycken bitter, bli till vin.
Var i denna natt av övermått
trollkraft där sig dina sinnen korsar,
meningen det rara mötet bär.
Och när du så jordisk glömska nått,
till den stilla jorden säg: Jag forsar.
Till det snabba vattnet säg: Jag är.
Jag tyckte också att ”göds” har lite fel klang, samtidigt så uppstår en upprepning: ”när” och ”närs”. Så den lösningen är inte heller riktigt bra.
Angående olycklig konnotation till ”häng dig högt”: Skulle ”Sväng dig högt” kunna funka?
En makalös dikt, för övrigt.
Jättekul med en diskussion kring mitt förslag. Och självklart enormt smickrande att självaste Peter Englund vågar visa sig offentligt med (i stort sett) min version!
Jag kan förstå och i viss mån dela invändningarna kring ”häng dig högt”. (Själv associerar jag närmast till en västernfilm!) Men samtidigt tycker jag inte att ”pendla” eller ”svinga” är riktigt lyckade. De antyder en egen rörelse, snarare än att bara hänga där och passivt låta sig ringas, som jag läser originalet. Kanske att ”häng dig upp” skulle vara en vettig kompromiss? Då tycker jag att man blir av med i alla fall stora delar av den morbida associationen.
Jag håller också med om att ”göds” inte är idealiskt. Anledningen till ordvalet var förstås just att undvika upprepningen ”när” / ”närs”. Men ni har nog rätt, det är ändå bättre med det alternativet. Någon tredje lösning kommer jag inte på. Och vad gäller Mattias innehållsliga invändning så kan det positiva i omvandlingen framhävas med en omformulering till ”närs då till en styrka i ditt sinne”.
För egen del är jag inte helt nöjd med raden ”trollkraft där sig dina sinnen korsar”. Ordföljden blir lite ansträngd och otymplig. Men jag kommer just nu inte på någon omskrivning som inte stjälper mer än den hjälper.
Slutligen, vad gäller ”månget” / ”många” i första raden så valde jag medvetet det sistnämnda. Gustafsson har ju också ”månget”, men jag tycker helt enkelt bättre om ”många”. Jag får dock medge att min tyska är långt ifrån perfekt – i själva verket är den tämligen usel – så jag är inte säker på att jag förstår exakt hur raden skall tolkas. Vad menas egentligen med ”Freund der vielen Fernen”?
Rilkes allitterationer i första raden har jag inte lyckats få med i översättningen. Vet inte om han hade någon avsikt med dem, men de finns ju där, så det hade varit kul att överföra dem…
Den lätt modifierade översättningen blir alltså så här:
Stilla vän av många fjärran, sinna,
hur din andning ännu rymden när.
Häng dig upp i dystra klocktorns tinnar,
låt dig klämtas. Det som på dig tär
närs då till en styrka i ditt sinne.
Gå i din förvandling ut och in.
Vilket är ditt plågsammaste minne?
Är dig drycken bitter, bli till vin.
Var i denna natt av övermått
trollkraft där sig dina sinnen korsar,
meningen det rara mötet bär.
Och när du så jordisk glömska nått,
till den stilla jorden säg: Jag forsar.
Till det snabba vattnet säg: Jag är.
En underbar och gripande dikt, detta!
Har dock en fundering på inledningen. ”Stilla vän” låter lite sökt på svenska. ”Freund der vielen Fernen” är också klurigt, men som jag läser det syftar det på saknade (kanske döda?) vänner.
Mitt förslag:
Stumma vän till dem du saknar, sinna,
Genom att välja ”stumma” blir kontrasten till ”låt dig klämtas” tydlig. Tyvärr kan jag inte komma på något sätt att bevara Rilkes underbara allitteration. Återkommer kanske, men nu är det kö till datorn…
I all ödmjukhet
Linnéa
Jag ångrade genast den inledning jag föreslog i mitt förra inlägg, så jag kunde inte somna utan att ha titta på det igen. Här kommer mitt förslag som utgår från Börjessons modifierade ovan (mina förslag med versaler):
STUMMA VÄN SOM MÅNGA MIST, BESINNA,
hur din andning ännu rymden när.
Högt i dystert klocktorns mörka tinnar,
låt dig klämtas. Det som på dig tär
BLIR då till en styrka i ditt inre.
Gå i din förvandling ut och in.
Vilket är ditt plågsammaste minne?
Är dig drycken bitter, BLIV till vin.
GIVE denna natt av övermått
MAGISK KRAFT NÄR dina sinnen korsar
MENING DÅ det rara mötet bär.
Och när du så jordisk glömska nått,
till den stilla jorden säg: jag forsar.
Till det snabba vattnet säg: jag är.
Så här tänkte jag:
I strof ett känns ”stumma” mer naturligt än ”stilla”. Det blir också en tydlig kontrast till ”klämtas”. Kände också att allitterationen var viktig, och detta var det i betydelse närmaste jag kunde komma på. Genom att omformulera rad 3 slipper man alla associationer till västernfilm.
I strof två ville jag komma undan kopplingen tär – när genom att i stället använda ”blir” i inledningen. Valde att avsluta raden med ”inre” i stället för sinne; det blir ju ändå nästan rim, och det svenska ordet sinne känns lite tunnare en motsvarande tyska begrepp. I sista raden står på tyska ”werde Wein”, skulle kunna översättas med varde vin, men det kändes lite väl högtravande.
I strof tre (som är rätt svårbegriplig) ville jag bevara konjunktiven och så tyckte jag att ”magisk kraft” kändes mer bekvämt än trollkraft.
I strof fyra funderade jag på att skriva ”stumma jorden” som parallell till inledningen, men jag vet inte? Den är alldeles underbar som den är!
God natt!
Underbart!
En bra lektion i översättningens konst. Jag är djupt imponerad av den ömhet och respekt ni visar Rilkes dikt.
Det är verkligen ingen lätt uppgift att ta sig an ett dylikt arbete, ungefär som att spika fast dimma.
Att få läsa det här är det finaste som finns.
Nya färska synpunkter, trevligt!
Jag är inte riktigt övertygad om tolkningen att ”Freund der vielen Fernen” syftar på frånvarande vänner. Jag tänker mig det mer som ”vittbefarne vän” eller något ditåt. I tveksamma fall brukar det hur som helst vara bra att hålla sig nära originalets formulering. Då bevaras eventuella tvetydigheter även i översättningen, så kan läsaren själv välja sin tolkning. Därför trivs jag inte riktigt med den förtydligande varianten ”som många mist”.
Allitterationen går jag fortfarande bet på att få med. Det bästa jag kommer på är: ”Flera fjärrans stilla frände, sinna”. Men jag tycker inte alls att det är någon förbättring.
Angående ”stumma” så är det lite samma sak där, tycker jag; det finns en tvetydighet i originalet. ”Stiller” kan betyda såväl tyst och stum som lugn och stillsam. I brist på en given tolkning bevaras mångtydigheten bäst med ordet ”stilla”.
Det där med ”magisk kraft” gillar jag däremot! Det låter bättre än trollkraft. Den extra stavelsen kan frigöras genom att ta bort ”sig” och istället byta ”korsar” mot ”korsas”. Det fixar dessutom till den krystade ordföljden. I gengäld blir rimmet korsas/forsar inte perfekt, men jag tycker egentligen inte att det gör något. Slutligen ser jag också en poäng i att få med ”ihrer”, alltså tillbakasyftningen att det är just sinnenas sällsamma möte som åsyftas. Den här strofen är svårförståelig nog ändå, utan att man behöver göra det värre med utelämnade syftningar! Strofen blir då så här:
Var i denna natt av övermått
magisk kraft där dina sinnen korsas,
syftet deras rara möte bär.
Är det bättre än förra versionen? Ingen aning! Jag har kommit för nära nu, jag ser inte helheten längre. Fråga mig om en vecka eller så, när jag förhoppningsvis återvunnit lite distans…
”Vilket är ditt plågsammaste minne”
…låter inte bra…säger jag helt spontant…
Smärtsam erfarenhet bättre
eller…ditt mest smärtsamma minne…
det minne som orsakat dig störst smärta…
M v h Mohikanen
(jo då, skriver dikter ibland).
Om en enkel butler får ha en åsikt, är Linnéas variant på klocktornsproblemet, där hon undviker det fula imperativet ”häng”, mycket elegant. Så vitt en skumögd butler kan se har hon hittat det själv trots att hon inte markerat det med versaler. Om han läst slarvigt får ni slå honom på fingrarna.
Metern klarar jag inte. Gjorde trots det ett försök. Detta är dock min läsning och tolkning. Ni får se det som ett expriment och sidospår. En del har jag tagit från er andra. Annat har jag helt sonika, om än, vill jag tro, ömt och respektfullt, bara gjort en alternativ tolkning/omformulering av.
Linnea nämnde något om att dikten kanske riktade sig till de döda, något liknande hade även föresvävat mig. På vilket plan befinner vi oss här? Riktar den sig bara mot de som befinner sig i ett gränsland eller en utsatt människas existens överhuvudtaget?
Ett ord/begrepp som var viktigt för mig var korsväg.
Du stilla vän från detta andra fjärran,
än ekar dina andetag i rummet.
Som kläpp och klocka högt i dunklet,
bland tornets balkar, klinga du. Det som dig tärt
skall av detta bli till något starkt.
I detta skall du färdas fram och åter.
Ett smärtsamt minne väcker än din harm.
När det blir dig alltför bittert, var då vinet.
Var så i denna natt av mättnad
den korsväg dina sinnen träffar,
den kraft som detta möte ger.
Och när du en gång skilts från världen
säg till den stilla jorden att du var,
till det strida vattnet sjung: jag är.
Jag är fortfarande stum; dels av dikten i sig, dels av beundran av de vackra översättningarna.
Selvfølgelig kan man indenfor et enkelt digt i en digtsuite forsøge sig med en tolkning – men helt godt bliver det nok ikke uden oversætterne har styr på hele rækkens tankegang – tænker jeg ved blot at læse side 109-110 i Anna Mischa Sloth Carlsens specialafhandling:ORFEUS OG SELVETS SPEJL
– om poetisk tænkning i Rainer Maria Rilkes Orfeussonetter
Det har just kommit ut en sprillans ny översättning av Rilkes Orfeus-sonetter. Översättaren heter Martin Tegen. Så här lyder hans version av sonett XXIX:
Stilla vän av allt långt borta, märk
hur vår rymd blir större där du andas.
Här med klockor mellan balkars verk
låt dig klämta. Bättre dagar randas
när du stärks av sådan kraftig näring.
Bli förvandlingarnas harlekin.
Bjuder den emot, din livsförtäring?
Tycks dig drycken bitter, bli då vin.
Kanske denna natt ett övermått
av trollkraft din förvirring övervinner
och åt sällsamt möte mening bär.
Om det jordiska har dig försmått,
säg åt stilla jorden då: jag rinner.
Till det snabba vattnet säg: jag är.
[…] Jag finns! June 3rd, 2009 | Author: admin Detta inlägg är direkt kopierat från Peter Englund. Det finns bara ett ord: urkraft. Dels sonetten, dels slutkommentaren. Läs! https://peterenglund.wordpress.com/2009/04/08/sag-till-den-stilla-jorden/ […]