h1

Ett fönster, tillfälligtvis

tisdag, 14 april 2009

Planet lättar. Medan vi fortfarande ligger i brant stigning tittar jag ut genom fönstret, över lapptäcket av tomma, vårbruna åkrar.

Och vid en viss höjd framträder (bokstavligen talat) plötsligt mönster. Strukturer, suddigt, bara skuggor i den omrörda jorden, men likafullt där. Åkergränser, tjärnar, husgrunder, murar, skogsdungar, vägar som en gång var. De kan vara tusen år gamla, eller bara hundra. Alla är de nu försvunna, och omöjliga att skönja om du står på dem.

Men de går att se just vid denna tid på året, och just från en viss höjd. Ett fönster till det förflutna öppnar sig, tillfälligtvis. Sedan planar vi ut, och åkrarna har på nytt blivit ensartade, nyanslösa.

23 kommentarer

  1. Fin liten betraktelse; påminner mig och Ernst Jüngers dagboksskrivande.

    Månne en liknelse för historikeryrket?


  2. Och jag tänker att det beror helt på vart landningsplatsen ligger. I Skåne har jag sedan länge kunnat förnimma den gröna skuggan över åkrarna. Inte påtagligt utan mer som ett löfte om vad som komma skall.

    Jag tänker på ”Time Team” som med flygbilder hittar romerska bosättningar i England och jag tänker på de skäggiga män som med markradar hittar murar, väggar och gravar. Fingeravtryck från dem som gick här före oss.


  3. Visst måste man se allt von oben, intet annat är skönjbart, intet att se där du står endast den som gräver kan hitta……


  4. märkliga finner jag dessa ord
    från peter å övriga kommentarer
    här har jag bodd på en höjd som eremit
    i ett landskap där avstånd
    djup å höjd varit dominerande för vårt varande
    å finner att jag är en fåne
    som icke kan finna ord
    för detta som är så naturligt
    sålunda bör väl dessa ord från mig utraderas
    men jag passar på att rekommendera
    Gustaf Hedenvind Eriksons gamla sagor
    från Jämtland . . . jo . . .
    om ni vill . . .


  5. Metoden bruges vistnok af arkæologer til forundersøgelser og planlægning af udgravninger, idet man i forbindelse med større jordarbejder har pligt til at grave så meget som muligt ud, men da ressourcerne er begrænsede er det vigtigt at finde de bedste steder, steder, som giver mest information. Dertil bruges overflyvninger ved pløjningstid. En erfaren arkæolog har fortalt om det i en dansk radioudsendelse (vistnok i serien ”Stedsans”).


  6. Du skriver verkligen..djupsinnigt..Kul.
    Jag brukar gå och sätta mig på (japp) en ruin här i Sala när jag får Ågren. (Vilket händer. Ofta. För jag fattar inte denna jävla Värld.)
    Ikväll hamnade jag (passiv form. Väldigt passiv.) I fängelse. En karl från ett annat land vaktade mig. Jag tänkte på världen. Jag undrade vilka upplevelser HAN hade och sedan tänkte jag:
    -Fan vad snäll han är!
    Hejdå!
    Hälsar Laila Labbala
    P.S. Min mor är senildement, eller nåt, men jävlar vad hon skrattade när jag sa att jag skriver på en ny bok. Laila Labbala från Lombolo!D.S.


  7. När jag mäter löprundor på Google Earth-kartan, gör jag ibland liknande iakttagelser. På Sjökrigsskolans gamla idrottsplats är till exempel friidrotten nerlagd sedan länge men ännu i många decennier kommer spåren av löparbanorna att synas från luften:
    http://www.jogg.se/?sida=map&id=196510


  8. Det verkar konstigt att man bara kan se det från en viss höjd. Borde man inte kunna se olika mönster från olika höjder vid denna tid på året?


  9. Minnet av en landning grep plötsligt tag;
    Sitter i planet, denna vackra sommardag, ser ner över åkrarna i den skånska landsbygden. Ung oerfaren stadsbo blickar ner över någonting, åkrar är det nog i alla fall. Väl framkommen att vara dräng för ett par månader i hos bonden. Hårt och slitsamt, tungt och besvärligt. Men som jag åt och så djupt jag sov, dessa sommarmånader i Skåne.
    Planet lyfter så åter hem mot staden och allt det invanda, tittandes ner över åkrarna, igen. Nej men, där han har redan skördat sin åker och där växer havren, det är väl dags att skörda snart. Jaså där odlar han nog potatis. Staden var sig inte riktigt sig lik när jag kom tillbaka, men som ung blir den det så fort igen.
    Tack Peter.


  10. Din blogg omnämns i en artikel av Jenny Morelli om författarbloggar.
    http://vilaser.se/index.php?option=com_content&view=article&id=52&Itemid=58.com

    Enligt den är jag en av dina få kvinnliga läsare. Kan det verkligen stämma?
    /Siri


  11. Här en kvinnlig läsare som sällan kommenterar. Njuter av både inlägg och kommentarer gör jag däremot ofta.


  12. Peter, jag sitter med Andreas Jarblad och försöker emulera dina sida och förstå hur du hinner.


  13. […] Englund skriver på sin blogg om hur han ser saker från ett flygplan.https://peterenglund.wordpress.com/2009/04/14/ett-fonster-tillfalligtvis/ En bra metafor för topiker! […]


  14. Bra metafor för topiker!


  15. Hej Peter!
    Har just läst ut “Stridens skönhet och sorg” för
    andra gången och tycker den är hemsk, sorglig men också djupt mänsklig. Och det djupt mänskliga är det intressanta även om vi lever i en helt annan tid idag. Vad innebär ett krig? Finns det alltid en ”god” och ”ond” sida? Vi betraktar ju 2:a världskriget som de allierades krig emot nazismen och deras axelmakter. De allierade ”vann” kriget till slut och kunde diktera villkoren efteråt. Men jag undrar ibland över vad som ska anses som ett ”rättfärdigt” krig.

    Med vänlig hälsning
    Tom


  16. Vafalls?!
    Få kvinnliga läsare av Peters blogg?!
    Kom igen! Här är en till!
    M v h Mohikanen (japp, ett fruntimmer trots den manliga signaturen).


  17. Din blogg är en av de få läsvärda bloggarna, så jag hoppas att Jenny Morelli inte har rätt om att du skulle ha få kvinnliga läsare. Fast språket kan ibland vara lite akademiskt grabbigt, också i kommentarerna: t ex förekommer orden intet, skönja, ej och dock något oftare än säj i Blondinbellas blogg…


  18. Ytterligare en kvinnlig läsare här. Orden intet, skönja, ej och dock är på intet vis skrämmande jag har dock ej känt något behov att kommentera tidigare.


  19. På avstånd syns det förflutna tydligare än på nära håll. Min inre bild av den lilla stad där jag växte upp skiljer sig alltmer från den yttre verkligheten. Varje gång jag återkommer förvånas jag över att Järnhandeln och Café City är rivna, och fortfarande ser jag dessa byggnader i deras forna skick. Däremot kan jag för mitt liv inte erinra mig hur byggnaderna som ersatt dem ser ut. Såväl i vårt inre som i vårt yttre frammanar alltså avstånd bilder från det förflutna.


  20. Landskapet kan studeras på samma sätt som hällristningar. Under mörker med hjälp av släpljus framträder hällristningarna i all sin prakt, på samma sätt kan solen när den står lågt ge upphov till samma fenomen och i landskapet utkristalliseras (alla) igenlagda vattendrag. Mycket vackert och facinerande. Och vilket arbete att lägga igen dessa vattendrag. Stenmurar är mer synliga (i realiteten är även vissa stenmurars fundament nedgrävda) men arbetet är det samma: ett slit utan like


  21. Sedan 50 år tillbaka, ja, sedan jag först kan minnas, kan jag se världen ovanifrån och har i min konst många gånger, utan att jag nämvärt tänkt på det, fastnat i kartans egendomliga skönhet.
    Har samlat gamla kartor ur slaktade uppslagsverk under många år.
    (Sådan som är tryckt på riktigt papper och inte på journalpapper dvs glättat, eller kalendrerat som det egentligen skall kallas eftersom det gått igenom ett kalendreringsverk alltså glättvalsar.)
    Kartorna är så vackra med de ofta ihopflutna gränsdragningarna som får färgen att bli suddig, likt de gränser som i verkligheten finns.
    Där människor överskrider i sitt dagliga värv den annars så skarpa gränsen.
    Dessa våra dolda(o)överskridna gränser som ibland kan ge upphov till krig av alla dess sorter men som i fredstider, förutom i Korea, fungerar som gränshandelsplatser och mötesplatser.
    Nu märker jag att jag återigen flyger bort i tankar och vederkvicker min själ ovan molnen….adjö.


  22. Jag tror inte ett dyft på att du har få kvinnliga läsare! Att vi inte kommenterar alltid är en annan sak. I en blandad publik är det oftast män som yttrar sig, vilket inte betyder att kvinnorna inte finns.

    Själv läser jag gärna din blogg när jag vill jorda mig. Du är ofta uppfriskande realistisk och enkel i ditt tilltal.


  23. Din betraktelse Peter får mig att tänka på herrnhutarnas begravningsplats, den som finns beskriven i ” Levis resa ”. Vid en särskild tidpunkt på eftermiddagen tar släpljuset fram gravarna på Guds åker och de bortgångnas namn blir åter synliga för en kort stund.
    Det förgångna lämnar oss aldrig helt trots att personliga relationer och minnen suddas ut. Livet tar ständigt tilbaka något som döden och glömskan inte hinner få med sig.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: