Hackspetten och jag

På morgnarna, när jag på väg ned till skrivarstugan kryssar mig fram genom en slalombana av knoppande scilla, möts jag alltid av xylofonsolot från en hackspett. Han sitter där en femtio meter bort, på en gammal lönn. BRRRR – paus – BRRRR – paus. Alltid samma plats, alltid samma trädhål, som han vidgar, millimeter för millimeter, oändligt långsamt, oändligt tålmodigt.

Han kommer nog att bli författare i sitt nästa liv. Eller så är det jag som blir till en hackspett.