h1

Biografi som spegel

måndag, 27 april 2009

I en recension i det senaste numret av Times Literary Supplement skriver Michael Hofmann om den intressanta förändring som går att se vad gäller det samtida biografiskrivandet. De handlar nämligen alltmer sällan om de stora gestalterna, och har också förlorat sin inspirerande, ibland närmast hagiografiska prägel:

”Increasingly impatient ourselves, we are confronted no longer with imposing titans, but strange, lopsided, off-centered figures – ourselves not as we might aspire to be, but as we fear we are”

16 kommentarer

  1. Många av biografierna idag innefattar inte bara det storartade eller sensationella, utan visar också upp de sämre sidorna. De har blivit alltmer avklädda. Kanske ärligare? Kan det bero på att synen på oss människor förändrats? Att vi inte längre delar upp oss i grupper som antingen halvgudar(helgon) eller syndare. Istället för att fokusera på det särskiljande vill man fördjupa sig i likheterna, som en slags bekräftelse.


  2. Är inte det här nästan något av ett samtidens tema, det plötslig förmänskligandet av vad som tidigare orörbara storheter på gränsen till halvgudar och glidningen från centrum till periferi. Från politiker som blir allt mer personliga i kommunikeer över YouTube eller deltar i komediprogram i Amerikansk teve, Hollywood legender som plötligt annonserar allt från privatliv till middagsvanor på twitter och bloggar till Superhjältefilmer som plötsligt fokuserar allt mer på de muskulösa ikonernas vardagligare sidor, deras fel och brister, och hjälteskapets problematik.


  3. – ups måske er der nogen som har det store forkromede overblik – det har jeg nok ikke – men hvis jeg i Danmark skal slutte udfra boghandlerens top-ti så er det da ikke underklassens (selv-)biografier der dominerer, men lutter kändisser. skulle det virkelig være så meget anderledes i England?


  4. Jag ser i min kristallkula ett stort-stort paradigmskifte med motsatta tankegångar kring vedertagna ”regler”.
    Ja, kanske så pass stort att det kommer ”vanliga” människor på ovanlig positioner.
    Ja, t.o.m kanske helt annorlunda slutsatser som varit vedertagna i århundraden.
    Vem vet kanske Nobelpriset i litteratur går till en som egentligen aldrig skrivit en bok. Kanske en som aldrig ens blivit publicerad.
    Vi lever mitt ibland dem, de människor som kan komma ifråga om framtida lösningar på de stora problemen. Kanske t.o.m några som aldrig ens har tänkt sig vara den som blir det den blir.
    Framtiden, den som kanske upplevs som en rak tidsaxel egentligen, enligt vissa fysiker endast är som pixlar av tidsceller och imorgon är egentligen idag och vice versa och då kanske det finns sanning i att Napoleon aldrig funnits?
    Då blir biografiskrivandet väldigt svårt och det kanske är det som infunnit sig….tiden kanske förstår att den är levande och inte som en enda lång raksträcka?
    Tänk vad man kan tänka underligt som vissa påstår men nu kan det vara som ett sanningsserum att drick kaffe utan socker……nja, kanske inte ändå.


  5. Om detta skulle gälla de SKRIVNA biografierna, vad skall man inte säga om FILMADE diton, typ Victoria Silvstedts ”My perfect life”, ”Keeping up with the Kardashians”, TV-serien om Ozzy Osbourne med familj, osv, osv?

    Det finns väl ingen chans att vi får se en liknande TV-serie om familjen Englund (kanske betitlad ”Keeping up with the Englunds”)? Skulle kanske skära sig en liten aning med jobbet som ständig sekreterare, dock…

    /Martin


  6. Det var kanske så det var med de stora historiska gestalterna, de hade egentligen nageltrång och gick på dass som alla vi andra. Och gåtfulla obeslutsamheter bland stora ledare i avgörande skeden kanske bara berodde på en svår bakfylla? Liksom djärva beslut bara berodde på att maten var klar och man var tvungen att komma till ett avslut? ”OK vi går över Rubicon, hinner inte snacka mer, grabbarna ringde just och ville att jag skulle komma över och spela tärning”.


  7. Björn Olsson:
    kanske du har rätt att de gick på dass och att de hade nageltrång men frågan är om de brydde sig om det eller om de så att säga var ”beyond the pain”.
    De kanske såg sig som de övermänniskor som de trodde på…hur var det med Heidenstam?
    Churchill kanske menade något helt annat än det han erbjöd av blod, svett och tårar.
    Han kanske såg sig själv i rollen som den som just erbjöds det han sa.
    Vem befann sig bakom orden eller hur kunde de gömma sig bakom dem?
    Tillrättaläggandet genom att skriva sig en biografi. Allt för att inte bli sargad av sanningen.
    Ja, egentligen är biografier väldigt intressant läsning, om man nu kan se bakom det hela och där kommer forskningen in som en del av den sanna biografin. Så kanske vi behöver flera författare som skriver om några biografier utifrån en annan vinkel?


  8. Som alltid när det gäller att förstå samhället är det komplexa förklaringar som gäller men någon anmärkning är:

    1. Historia är inte längre endast en fråga om kungarnas göranden och låtanden utan ämnet har breddats till att handla såväl om både ”vanliga” människor som mentalitet (fenomen som kärlek osv). Detta är en motsvarande förskjutning – från maktelitens män (kvinnor?) till vanliga människor som det ev är lättare att identifiera sig med.

    2. Underhållningssamhället: Bröd och skådespel är en gammal metod för att hålla folket borta från politiskt beslutsfattande. Idag är skådespelet förlagt till TV och dess mer eller mindre underliga sk verklighetssåpor. Kvällstidningar lever på vad som häder/hänt i dessa såpor. Skvallerpressen lever på vad sk kändisar gör, inte gör. Medielogiken gör att spektakulära händelser blåses upp till stora nyheter. Även biografierschangern har anpassats till detta och har blivit mer lättviktiga (även de som behandlar de sk stora männen). Anpassligheten till krav på ekonomisk vinst genomsyrar hela samhällskroppen. Bokbranchen är i sig ett lysande exempel med sin betoning på att sälja böcker som genererar vinst (signera bara fyra ex för fler böcker säljer vi inte!).

    3. Pierre Bordieu har skrivit bl a om detta i boken ”Om televisionen”


  9. Molnets Broder,
    vad menar du ang Heidenstam?
    Övermänniska?
    Lång och stilig, visst, men…
    Läs per Gedins biografi om honom!
    Man måste själv bilda sig en uppfattning.🙂
    M v h Mohikanen.


  10. Jag är också mycket nyfiken på huruvida Heidenstam såg sig som en övermänniska.


  11. Mitt intresse för Napoleon III känns väldigt rätt med det citatet i ryggen. Sen är det inte särskilt rättvisande att äldre tiders biografier generellt skulle vara mer hagiografiskt skrivna än dagens. Tragedi och tillkortakommanden är minst lika viktiga teman i den klassiska biografigenren som framgångar och segrar. Det gäller inte minst Napoleon B som torde vara den mest ”biograferade” personen i historien.


  12. Ett exempel på den här förändringen – som i och för sig handlar om en av 1900-talets största populärkulturella ikoner, Frank Sinatra, men tar upp en sida hos honom som är mindre smickrande, hans förmenta brutalitet – är den som berättas av Sinatras butler George Jacobs i biografin Mr S.: The Last Word on Frank Sinatra (2003).

    Episoden inföll i medlet av 1960-talet under Ol’ Blue Eyes’ kortvariga äktenskap med filmstjärnan Mia Farrow. Mia hade en stor, vit katt som hette Malcolm och var döv. Skådespelerskan beundrade sin katt oerhört och kommunicerade med den på teckenspråk, berättar Jacobs. Det var någonting som gick ”saloonsångaren” på nerverna. En dag när Mia satt vid swimmingpoolen tillsammans med Malcolm och talade teckenspråk med katten kom Frank ut, tog, utan att säga ett ord, fram en liten bomb och lät den explodera intill kattens tallrik. – Döv? var det enda Sinatra ska ha sagt efter smällen, leende i njugg. Katten sprang förskräckt sin väg och hittades sedan aldrig mer.


  13. Heidenstam VAR en övermänniska intet tu tal om det vare sig Gedin tycker annat eller icke!!
    Han betedde sig som en iallafall.
    Vem skulle annars rita sin egen boning,(och vilken boning), leva som en Gud, tycka som han ville utan att ha andras åsikter i sin tankegång.
    Inte hade han mycket över sig för andra och hans åsikt var lag i hans hus.
    Att han sedan sågs med en överseende syn som om han var just den ubermensch han var men inte i andras ögon, utom i hans sällskap….
    Ja, vad säger Ni………


  14. Blir man en ”Übermensch” om man ritar sitt eget hus??

    Nu tappade jag helt intresset för ditt ev. resonemang i frågan.


  15. För att återknyta till ämnet biografi som spegel skulle jag vilja citera Roger Scruton som har några intressanta tankar att erbjuda i frågan. Kom att tänka på något som han skrev i recension av en relativt ny Picassobiografi:

    ”Modern biographies are generally opposed to any conception (other than a sentimental one) of the heroic, and are therefore unable to justify the interest that they arouse. All are very long, and all explore — with the impertinence of an age for which no human greatness must be allowed to obscure the fact of out equal littleness, and for which no human character must stray beyond the bounds of the cosy and the frail — the most intimate features of their victims’ earthly journey. Most are written in an easy-going middle-brow patter, reminding their readership that the lives of the great can be described in terms of the very same conception as rule the feelings of the gullible. In short, the modern biograhpy is an exercise in vicarious living: and vicarious living is the enemy of life.”

    (Philosopher on Dover Beach, s. 151)


  16. Scrutoncitatet var mycket intressant!



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: