Behov av brott
torsdag, 30 april 2009Femte säsongen av ”The Wire” var den mörkaste hittills, men på sätt och vis också den roligaste. Kärnan är nämligen en minst sagt tragikomisk historia, där en av huvudpersonera, den karismatiske, supige, skicklige och totalt ansvarslöse kriminalaren McNulty, utför en rad bluffar som ger intryck att det härjar en seriemördare i staden. Allt i syfte att få loss mer pengar till den kroniskt underfinansierade polisen.
McNulty förlorar dock snart kontrollen över sitt påhitt, då både politiker och – framför allt – media snabbt och ivrigt hakar på. I slutändan kommer det fram att det aldrig funnits någon seriemördare, men det hela tystas ned, då en ohelig allians av nya karriärer byggts upp på basis av denna fiktion – den ohederliga journalist som varit med om att blåsa upp bluffen nomineras till Pulitzerpriset…
Stundtals blir det hög satir av det hela, då det visas hur ordet ”seriemördare” skickar nära nog pornografiska rysningar genom media, politiker och allmänhet. De erfarna poliserna vet hur YTTERLIGT sällsynt det är med den typen av brottslingar, men det hjälper föga. Behovet av, ja längtan efter en seriemördare tar överhanden.
Om någon historiker i framtiden skulle få för sig att rekonstruera vår världsbild genom att titta på TV-tablåer och bestsellerlistor, skulle den personen dra slutsatsen att vi mer än annat var sysselsatta med brott, och dessutom brott av en synnerligen avancerad och ovanlig karaktär – som exempelvis seriemördare. (Att 99% av de faktiska brotten är av en helt annan och långt, långt banalare karaktär skulle ej gå att se. )
Det är givetvis detta som är förklaringen till varför vissa udda brott kan få en så oförklarligt stor uppmärksamhet i media och det allmänna medvetandet: för en gång skull överensstämmer sken och verklighet. Och vi kan tryggt fortsätta att bebo den svarta fiktion som utgör så stor del av vår värld.
Peter Englunds blogg 
Femte säsongen av The Wire höll naturligtvis hög kvalitet. Men jag måste säga att jämfört med föregående säsonger var den ett par snäpp sämre. Problemet var i första hand den del som fokuserade på Baltimore Sun. Hela det spåret kändes nostalgiskt och förljuget, som om David Simon drömde sig tillbaka till någon odefinierad guldålder då journalisterna var sanningens riddare i allmänhetens tjänst. Att idag berätta en historia om korruption på en tidning utan att överhuvudtaget behandla den explosionsartade framväxten av mediakritik via Internet framstår också som medvetet förblindat.
Men så har ju David Simon allmänt skeptisk till Internet som journalistiskt medium.
För övrigt tycker jag nog att säsong två och fyra var de starkaste av The Wire. Det var något visst med familjen Sobotkas oundvikliga tragedi i säsong två och någonting extra hjärskärande med de fyra skolungdomarna i säsong fyra.
Jag förstår lockelsen med seriemördare hos manusförfattare. Man kan hitta på så rysliga ritualer som mördaren utsätter sina offer för och som ”profilerare” får psykoanalysera. Plus att vi har kampen mot klockan för att gripa mördaren innan nästa mord sker.
Men i verkligheten är antagligen seriemördare ytterst ovanliga. Har vi någonsin haft någon i Sverige förutom Lasermannen? (Jag utgår från att Quick inte är det). Jag har ett svagt minne av någon som utförde ”barmhärtighetsmord” på ett ålderdomshem.
Dessa personer är dock långt ifrån den typiske seriemördaren i TV-serier och filmer.
Nu har jag – på gott och ont – ingen tv men det låter smått oemotståndligt. Samtidigt som det ger en skarp bild av vårt samhälle visar det även på andra kriminalseriers omöjlighet.
(Någon gång såg jag uppgift om att Henning Mankell fyllt Ystads statistiska mordkvot för 60 år – men då räknade man troligen inte med att de flesta mord reds upp ganska fort eftersom de begås av familj eller bekanta. Hur många seriemördare har vi haft i Sverige egentligen? Inte ens Tomas Quick finns ju på riktigt längre.)
Det har förvisso funnits intresse för spektakulära brott rätt länge – en av 1800talets mest spridda böcker var väl Lasse-Majas ”memoarer” – men det är sannerligen en underlig tid vi lever i. Inte minst ideologiskt: Framtidens folk kommer att ha svårt att förstå hur vi kunde se oss som så upplysta och demokratiska samtidigt som så stor del av vår materiella välfärd tillverkades av slavar i Kina. Eller att det i dagens Sverige är en rättighet att flyga till något soligt land för att ”unna sig” när man jobbat mycket, vilket rent demografiskt är lika mycket en rättighet som det var att åka bärstol i antikens Rom.
Jag misstänker att perioden 1990-2010 kommer att bli en vanlig skådeplats för historiska romaner om en generation eller tre (förutsatt att civilisationen som vi känner den lever så länge givetvis).
U.J.
Nog är det så, Peter. Knepigt. Man vill döda allt som inte stämmer. Och man vill ha syndabockar!Att girigt grejsa sig kring.
Mvh Laila Labbala
Hmmm, jag saknar för tillfället Tv så jag slipper ens frestas att se de alltmer otäcka och vridna tv-serier om deckare och brott som visas nu. Jag tänker ofta på en brittiskt deckarförfattare som skiver ganska otäcka deckare, vilken av sin mamma förebråddes att hon inte skrev om ”nice little murders”! På sätt och vis kan jag instämma i detta. Jag föredrar mord i Midsummer eller á la Agatha Christie. Om det nu ska finnas mordserier överhuvudtaget?
Det var oväntat att inte finna några andra kommentarer ännu? Är alla andra ute och firar våren? Jag satt just vid radion och lyssnade till sången från Gunillaklockan och fick vemodsrusningar efter en Sista april i Uppsala. Ack att vara vild student igen och dricka champagne ur grammofontratten!
Glad vår!
the wire the wire the wire, ångrar nästan att jag såg klart den. ser fram emot att dyka in i den världen igen då jag glömt allt om 10 år.
Själv kände jag en oerhörd tomhet efter sista avsnittet, värre än någon tomhet en tv-serie någonsin hade orsakat.
(OBS: KANSKE EN SPOILER)
Otroligt tung bildkavalkad på slutet, kände framför allt vilket avtryck serien hade gjort när jag skrattade uppgivet åt kommentaren ”Fits like a glove” – det var verkligen en scen som man var tvungen att ha hela bakrunden till för att kunna se i hela sina absurditet.
Ja förresten: Är det bara jag som tycker att de borde ha hållit sig till den underbara signaturmelodiversionen från första säsongen?
Det är intressant hur brottslingarna skall straffas i populärkulturen. I 80-talets filmer var det ofta viktigt att ”den onde” skulle dödas i filmens slut. Det fanns liksom ett moraliskt dödsstraff. På 90-talet blev brottslingarna oftare hjältar (Pulp Fiction, The Usual Suspects).
Du vet själv Peter. Du har svaret själv. Vi behöver syndabockar så att vi kan tro oss själv bättre. Har ingen tv så jag blir knasig se you tube-fixet. Verkar helt sjukt enligt mig. *Herrejävlar vad jag skrattar*
Bo i byn är bäst! Sköt om dig om babyn! Varm och Innerlig kram från Laila Labbala (utan tv)
Man behöver ingen tv för att se the wire. Så det är ju inget krav 🙂
Initiala ”intrigen” låter som en operationalisering, visualisering, av teorin om byrokratisk tillväxt (ex att off institutioner söker budgetmaximering).
”Ohelig” allians mellan aktörer med till synes skilda intressen, när förekommer inte det?
Är programet delvis en antites till Man of the year?
För den som vill läsa om otäcka sätt att dö på kan läsa inledningen till Den oövervinnerlige! För att inte tala om ”Stridens skönhet och sorg”.
Intressant att flera kommentatorer ovan saknar tv, så även jag. Låter som de tv-lösa är överrepresenterade, eller?
Ja jag har inte heller någon tv. Vi råkade klippa av ledningen vid en ombyggnad för ca 4 år sedan och har inte saknat den sedan dess. Så ingen ”wire” för mig.
TV?…… vad är det förnått?
Just detta med att bygga historia utifrån vår tids media har jag tänkt mycket på, det skulle bli fullkomligt groteskt. Men samtidigt undrar jag, historieintresserad som jag är, om det inte är så att det är mycket så man gjort med vår historia…
Min största behållning i femte säsongen är tredelad Det första handlar om en viss persons oförmåga att hantera framgången. Skriver inte vem det rör om det skulle vara så att de som saknar TV tar sitt förnuft till fånga och ser serien i framtiden. För er som har sett den så är det ganska uppenbart att han inte passar i kostym.
Den andra saken jag är frälst i är Bubs saga som får sin upplösning och den tredje är kopplingen till Uppdrag Mord och Adena Watson, Simon måste vara ganska hookad på lumpsamlare med hästar eftersom de dyker upp i båda serierna (likaså en sprängning av ett ghettohus och en brand i ett historiskt minnesmärke).
Till sist, någon har gjort en undersökning av The Wire (återkommer med källa när jag hittar den) och det visar sig att det avlossas cirka 90 skott från pistol och gevär under de fem år som serien täcker. Detta är alltså i Baltimore som tillsammans med Washington DC har USA:s högsta mordstatistik, särskilt blodig är den alltså inte. Förhållandevis.
Var föresten inte McNulty namnet på en mindre intelligent poliskonstapel i DCs komiska superhjälteserie ‘Plastic Man’?
Finns det någon nörd i församlingen som kan upplysa mig om huruvida det är en referens?
U.J.
Jag tycker det är lite intressant att, sensibilisera sig, och det blir man när man avstår från det som alla hänger sig åt, tv:n. Modeordet är ju annars, desensibilisering. Man utsätts för modefloden av Tiden, idag hård och tuff och fartfylld. Och gillar man det inte eller börjar känna grejer inför den då ska man helst desensibiliseras, dvs lära sig att inte vara känslig utan gilla Tiden och hetsen.
Bara början av the Wire får mig att inse att jag verkligen håller på att sensibilisera mig. Man ser så nytt och får en massa tankar om något som är så desensibiliserat att ingen längre reagerar.
Dock om det finns på datorn? Kanske jag glor på ett avsnitt. För folkbildningssyfte!
Allt Väl
hälsar Laila Labbala (medvetet sensibiliserande sig)
Åh nej.
Jag tror inte alls att de de TV-lösa är överrepresenterade här. Men det blir liksom en liten trend att omtala att man är utan TV (”dumburk”). Eller: om man har TV så ska man ändå låtsas att man sällan ”hinner” titta. Alternativt: man hinner titta, men utbudet är ju så miserabelt.
Hur ofta träffar man verkligen på någon som gillar att se på Tv och dessutom erkänner det?! 🙂
M v h Mohikanen.
Har TV. Tittar sällan. Inte som förr precis.
Kolla på andra bloggar så hittar du lätt folk som har järnkoll på melodifestivaler, 24, Lost och allt vad det är.
[…] skulle egentligen skriva lite litterärt och sådär lagom hypostaserande om mänsklighetens dunkla behov av att läsa deckare och tillverka […]
Suck, The Wire saknar man, en riktigt bra polisserie att följa har man inte haft på ett tag. The Shield gillade jag också, sätter nu mitt hopp till Southland.
[…] vår verklighet att jag ändå måste använda den som illustration. Håll till godo med denna text från en man med större “tyngd” än […]
Behov av att se brottslingar stoppas kanske mer..tycker jag…alltså
Stoppa brottslingar eller farliga filmer kan man göra på många vis. Min mor tex hon brukade kasta en filt över TV:n så att inte sonen (jag) skulle se det grövsat….och då var det oftast Perry Mason i TV:ns barndom. Det kanske kan vara en lösning. På den tiden fanns ju inte fjärrkontrollen så det fick bli en filt innan hon hittad off knappen.
sv; Tack för din röst! 🙂
Proportionerna mellan uppmärksamhet och ”personlig relevans” är verkligen fascinerande för den här sortens brott. Personligen tycker jag att Jack the Ripper är det mest extrema exemplet:
v a r f ö r känner egentligen sisådår varannan vuxen person i Sverige till ett gäng mord på några prostituerande i 1880-talets London?!