h1

Om biografiskrivande 2

måndag, 11 maj 2009

I var litterär genre finns en direkt korrelation mellan graden av medelmåttighet och graden av givna grepp. Vilket är uppenbart för var person som läser deckare eller populärhistoria eller fantasy eller just biografier.

Uppgiften verkar så skenbart enkel. Däri ligger fällan.

I fallet med biografin följer man objektet snällt i hasorna, från födsel och barnaår, över ungdomstid och vuxenblivande, till höjdpunkten, den mogna människans triumfer och tragedier, för att sedan begå den sedvanliga melankoliska avrundningen i åldrande, sjukdom, svaghet och – död. Ofta är det svårt att skönja någon större tankemöda hos minnetecknaren; bara ett plikttroget radande av fakta.

Som om kronologi var detsamma som förklaring.

Ett alternativt arbetssätt har dock skissats på av den oförliknelige Borges:

Så komplex är verkligheten, och så fragmentarisk och förenklad är historieskrivaningen, att en allvetande betraktare skulle kunna skriva ett obegränsat, närmast oändligt antal biografier om samma människa, där var och en av dessa biografier brukar olika fakta; vi skulle vara tvungna att läsa många av dem innan vi förstod att de alla handlade om en och samma person. Låt oss förenkla det hela storligen, och tänka oss att ett liv består av 13.000 fakta. En av dessa hypotetiska biografier skulle bygga på för serien 11, 22, 33…; en annan på serien 9, 13, 17, 21…; en annan serien 3, 12, 21, 30, 39… . En historia över en människas drömmar är ej omöjlig att föreställa sig; en annan, om organen i hans kropp; en annan, om alla misstag han gjort; en annan, om alla de ögonblick han tänkt på pyramiderna.

Jag blir alltid lika upprymd och fylld av hopp när jag läser det här citatet.

30 kommentarer

  1. Jaa! En alldeles underbar tanke! Tack för den! Jag skulle vilja att min biografi handlade om alla de gånger jag – genom årens lopp – tänkt på torget i Kungshamn…


  2. Noterar att Borges serier är delmängder, men med ordningsföljderna oförändrade. Men alla levnadsöden låter sig inte beskrivas strikt kronologiskt.

    Jag såg en biografi över Oxenstierna (för att ta ett typiskt exempel) där händelserna inte var sorterade efter tid – det hade väl blivit tämligen oläsbart – utan efter ämne. Ungefär som en historik över ett land kan gå igenom aspekten A över perioden X-Y, därefter aspekt B osv.


  3. Kan det inte vara så att många biografiförfattare helt enkelt bara ger sina läsare det de vill ha, d.v.s. en mängd vetertagna fakta att kunna briljera med i personalrummet eller med cognacen i fåtöljerna efter festmiddagen. Att sedan produktionen blir enklare och snabbare gör inte saken sämre ur författarens synvinkel. Vi som vi ha mer varierad läsning är att beklaga men vi tycks vara i minoritet.


  4. Kronologi är ju inte detsamma som förklaring, men samtidigt finns det något ganska lovvärt i denna ansats. I antikens Grekland och Rom ansåg man ju mer att en människas väsen var i det stora hela givet vid födseln, och även under stor del av medeltiden och renässansen var detta en övertygelse. Var man ond som vuxen så var man också född sådan och vice versa. Det fanns också en tidslöshet i det tänkandet att människan inte nämnvärt förändrades med åren mentalt elelr själsligt.

    I det moderna Europa har det kanske blivit ett överslag av intresse för uppväxtåren, men samtidigt återspeglar det insikten om att man kanske inte är samma person vid 60 som man var vid 16. Eller är man det?

    Stephen Fry skrev nyss i Guardian ett jätteintressant brev till sitt 16-åriga jag, som var ett svar på ett brev han skrivit till sitt vuxna jag när han var 16. Se där ett intressant upplägg för en biografi – å ena sidan hur ens tonåriga jag skulle ha uppfattat ens liv som det blev, å andra sidan den åldrade personens omtolkning av ungdomsåren.


  5. Jag har just läst en av de sämsta biografier jag någonsin har stött på: Överste Gustavsson av C. H. Trolle från 1923. Den behandlar Gustaf IV Adolfs liv efter avsättningen. Den är kronologisk. Den är full av dåligt identifierade citat. Den har för många adjektiv och definitivt för många superlativer. och den förhärligar sitt objekt mera än nödvändigt för den upprättelse författaren något senkommet vill ge när han slår in öppna dörrar.

    Stilen är 1800-tals. Det fattas bara att författaren hade använt sig av gammal ortografi också: Öfverste Gustafsson. Gustaf IV Adolfs lif efter afsättningen.


  6. Borges satte alltid huvudet på spiken. Oändligheten var väl annars något han kämpade med. Boken av sand och för all del Biblioteket i Babel. Att skriva allt, bokstavligen. Vilket antar jag är en tanke som fascinerar alla skribenter.

    Jag läste för övrigt en anekdot någonstans att Borges när han fick en utgåva av en biografi om honom själv tackade och sa att boken säkert var bra men att han knappast hade något intresse i ämnet.


  7. Borges ord är naturligtvis oerhört poetiska och tankeväckande, men jag tycker nog ändå inte att biografier som är skrivna tematiskt eller efter någon annan ordnande princip per definition är bättre eller mer läsvärda än de som är skrivna i kronologisk ordning. Urval, sinne för intressanta detaljer, dramaturgi, skapande av sammanhang och skarp analys är för mig faktorer som spelar minst lika stor roll som ett kreativt berättartekniskt grepp. Har läst många biografier som varit långt ifrån ett trött staplande av fakta trots sitt kronologiska upplägg och ärligt talat tror jag att jag hellre läser Sebag-Montefioris kronologiskt upplagda biografi över Stalin än någon som kretsar kring hans organ (kanske med undantag av hans lever) eller alla de ögonblick då han tänkte på pyramiderna, men det vet jag ju naturligtvis inte förrän de har kommit ut och jag läst dem. Förvåningen kanske blir stor.


  8. Jag vill inte hårddra detta. Självfallet skrivs det alldeles *lysande* biografier enligt den kronologiska metoden – Sebag Montefiores bok är en av dessa. Min poäng är nog att detta angreppssätt är långt svårare än man tror – att få riktigt bra, vill säga; det hela VERKAR ju så lätt.

    Borgescitatet visar på att formen dock inte är så given som man tror, och att så mycket är möjligt att göra, bara man använder sin fantasi.


  9. Reflekterade, när jag skrev min doktorsavhandling om Elvis (1998), över hur olika olika författare, olika skribenter tycks formulera sitt uppdrag och inte minst hur olika bilderna de ger av föremålet för biografin kan bli. Två extremfall i det avseendet är Peter Guralnicks stora tudelade Elvisbiografi och Albert Goldmans mer ”famösa” (enligt fansen) Elvisbok Elvis. Problemet för samlarna, kompletisterna blir ju rätt delikat vad gäller en skildring som de kan tänkas avsky, som Goldmans, men ändå i fullständighetens namn tvingas skaffa sig. Har förstått att endel löser problemet genom att plocka in Goldmans bok i bokhyllan med ryggen inåt, så att de inte i onödan blir påminda om den.

    Minns hur central första delen av Guralnicks första Elvis-bok var när jag jobbade med avhandlingen. Gick genom boken tematiskt och skrev in alla (eller de flesta) för mig centrala frågeställningar i ett häfte, där jag i marginalen med olika geometriska figurer märkte ut de olika temata som fanns i citaten jag antecknat. Visade sig funka bra sedan när jag började skriva, var lätt att hitta via häftet och själva boken.

    Men det som slog mig var att det i Guralnicks i sig fina och detaljerade bok – som är strikt kronologiskt uppbyggd – fanns en alldeles tydlig tendens att skriva upp Elvis. Han framställs som The Boy, den oskyldige, vite, fattige sydstatskillen som inte riktigt förstår varför han blir en tonårsikon, eller den stora tonårsikonen, rollförebilden för alla kommande rock-stjärnor.

    Case in point, ur Guralnicks Last Train to Memphis. The Rise of Elvis Presley:

    He was, everyone agreed, unusually close to his mother. Vernon spoke of it after his son became famous, almost as if it were a source of wonder that anyone could be that close. Throughout her life the son would call her by pet names, they would communicate by baby talk, “she worshiped him”, said a neighbour, “from the day he was born”. (Guralnick 1994: 13)

    Jämför med Goldmans syn på Elvis (i svensk översättning):

    Elvis Presley är därmed den klassiske nordamerikanske gestalten: den totalt kluvna personligheten. Han framhöll alltid sin eviga kärlek och lojalitet till mamma, landet och traditionerna, han var alltid en oförbätterlig reaktionär lantis, bara obetydligt mindre extrem än Ku Klux Klan och John Birch Society; men han var också den första stora gestalten i den degeneration [degenerering] av det nordamerikanska samhället som har skapat rockens och punkens narcissistiska, anarkistiska knarkarhjältar. Han är en faustiansk gestalt, i likhet med flertalet nordamerikanska mytgestalter, som med perfekt tydlighet framställer båda polerna av det schizoida USA. Vad som gör honom så skrämmande och oroande – men återigen så echt Amerikan – är hans otroliga oskuldsfullhet och självgodhet, hans förbluffande förmåga att undermedvetet inse eller ana den totala motsägelse som utgör hans personlighet. Han är van vid att samtidigt leva i två världar, de präktigas dagvärld och katternas nattvärld, och han betraktar denna klyvning som det naturliga och oundvikliga mänskliga tillståndet. Det är denna janusartade attityd som så ofta får honom att framstå som en gåta. (Goldman 1981: 287)

    Vem har rätt, vem ger den riktigare bilden av Elvis, Guralnick eller Goldman? Jag tror frågan är felaktigt ställd. Intressantare är att fråga sig vilken bild man har mer nytta av som forskare, som fan, som kulturkritiker etc. Den frågan är långtifrån så enkel att svara på. Svaret kan dessutom variera hos en person, beroende på situation, vad man är på jakt efter, vilka frågeställningar man vill ha svar på, lite som i Borges-citatet, faktiskt.


  10. Precis så! En människa är så mycket mer komplex än att kunna passas in i ett linjärt mönster. Minnen är inte heller linjära, de bara ligger där, huller om buller. Man kan välja olika aspekter, eller så kan man bara plocka de som dyker upp. Även varje minne, varje händelse, borde kunna skrivas ett nästan oändligt antal gånger, beroende på när man minns det, hur nuet influerar på det förflutna och sinnesstämningen i skrivögonblicket. Biografier kan bli mycket mer spännande..


  11. Då förstår jag tanken. Kanske ska man betrakta biografier som ett slags porträttmålning. Man kan välja att avbilda personen enligt den gängse normen för hur ett porträtt ska se ut. En talangfull konstnär kan skapa ett mästerverk även om han håller sig till denna norm, men en överhängande fara är att formen är så etablerad och styr arbetet så hårt och så oifrågasatt att det blir mekanik snarare än konst. Resultatet blir ett platt porträtt som visserligen påminner om personen men som saknar konstnärligt uttryck och därför blir tämligen ointressant. När Picasso målar ett porträtt av Dora Maar har han inte porträttlikhet som ledande princip. Resultatet uttrycker därför sidor hos henne som ett konventionellt porträtt aldrig skulle kunnat uttrycka. Borges pekar ut vägen för ett kubistiskt (eller något annat)anslag som inte behöver tränga ut det kronologiska, men som kan komplettera detta, uppliva och förnya genren. Undrar om någon har ett exempel på en biografi som rör sig i det området?


  12. Ja, det är en människa, en individ och alla hennes fantasier är du, du, du och du……..
    Alla är vi från en och samma tanke, men missförstå inte …inget religiöst utan en kraft, en tanke men många fragment…………..


    • Är det månne den kosmiska kraften?????


  13. Ett fint citat att återkomma till. Har ibland funderat på min egen begravning – hur kommer jag att beskrivas? Vilken musik kommer att spelas? Blommor? Kyrkkaffe? Smörgåsbord? Hur kommer jag att bli ihågkommen? Omöjligt att veta. Omöjligt att få besvarat.På min farfars begravning hade min far med syskon bett prästen nämna farfars vägran att handla på Konsum. Vilket såklart bidrog till fniss bland allt snyftande. Men det var en del av honom, en stenhård princip. Småhandeln skulle gynnas! Efter begravningen bjöds det på buffé med hela släkten, vänner och bekanta närvarande. Minnestal skulle naturligtvis hållas, helst om hur klantig farfar var – han var ju expert på att hamna i märkliga och fantastiskt roliga situationer. Tal hölls, minnen delades och min ångest växte. Vad berätta? Vad, vad? Tänk, tänk…Jag kom inte på någonting. Det var blankt. Farfar var plötsligt allt och ingenting. Han blev till roliga historier, min minnesbild av honom blev så märklig. Så jag beslutade mig för att behålla den för mig själv. Det kändes bäst. Sorlet av skratt fick verka som bomull istället. Således – det vore ju spännande att höra vad som skulle sägas på ens egen begravning liksom läsa en biografi om en själv och ta del av kritiken. Ett riktigt uppvaknande kanske, men så dags då.


    • När gamla människor dör passar det inte illa med lite skämtsamhet (givetvis inom vissa gränser!) på begravningen. Tvärtom kan det vara riktigt trevligt, och hjälpa till så att men minns personen ifråga på ett positivt sätt.

      När yngre människor dör är det en helt annan sak. De har ju inte levt färdigt och har dessutom oftast människor i sin omgivning som är beroende av dem. Usch och fy för sådana begravningar!

      Härförleden hade min dotter lite svårt att sova och hade lite ångest för vad som skulle hända om hennes mamma eller jag skulle dö före henne. Det tog en stund att förklara för henne att jag det är så det skall vara – det måste vara varje förälders största mardröm att överleva sina barn, om det så skrivs världens bästa dödsruna över(om?) dem.

      /Martin


  14. ”Livsklättraren”, Sigrid Combüchens bok om Hamsun, är en lysande biografi som inte strikt håller sig till den vanliga mallen född-skola-ungdom-framgång-åldrande. Egensinnig, full av omdömen, jag har sällan läst en biografi där författaren bedömer personen han/hon skriver om så mycket som Combüchen bedömer Hamsun, och samtidigt är hon angelägen om att inte reducera hans motsägelsefullhet.


  15. – et uendeligt emne, som fik en betydningsfuld afslutning i del 1. Hvem vover supplerende bemærkninger dér.
    – tog anledning af alle disse indlæg om emnet til at spørge mig selv, hvilken biografi, som havde gjort størst indtryk på mig. I dette øjeblik tror jeg det må være Jørgen Sandemoses bog om sin far. Aksel Sandemose læste jeg tidligt, læste ham som en opfordring, tog ham som en udfordring. Jeg anede billedet af den mand, som Jørgen Sandemoses biografi siden gik tæt på – samtidig som det sved, at komme så tæt på.
    – Jørgen Sandemose gør eksperimentet at dels fortælle om Aksels Sandemoses ”liv” og om hans ”bøger” i en og samme bog. Jeg læser den, som jeg læste Aksel Sandemose, som brev til mig, ikke som ”eksempel i biografigenren”.


  16. Oh, jag blir alldeles fnittrig när jag läser citatet. Helt underbart. Äntligen ett biografiskrivande som speglar människans komplexitet. Tänk er en serie om Strindberg.
    Strindbergs psykiska tillkortakommande
    Strindbergs skapande
    Strindbergs vänskapsrelationer
    Strindbergs mardrömmar
    Strindbergs och naturen
    Strindberg vid staffliet


  17. Jag förundras återigen över alla försök att förhoppningsfullt tro någon kan uttala/skriva något om en annan person utan att fullständigt vara fast i sin egen begränsning.

    Hur många möjligheter för misstag ryms inte i en tolkning av en hellre liten text?

    Miljontals mistolkningar finns i envar biografi, förståss. I god mening. Men ändå.

    Moster och mamma med 16 års avstånd i liv och erfarenhet diskuterar färgen på deras gemensamma faders skägg.

    För den ena dottern var faderns skägg rött, för den andra brunt.

    Det gick så långt i intensitet att vi barnen fruktade ett fysiskt duellerande om skäggets verkliga färg, som antagligen skulle utses av den fysiskt överlägsna debattanten….

    Jag är själv föremål för åtta barns värdering. De har inte haft samma moder enligt hörsägen….

    Begripligt eftersom de levt under olika förutsättningar. 18-årig morsa till 44 årig med nyfödd i famnen….

    Om vi lämnar det roliga kuriosa så är vi alla till fals för eftertidens dom. Och den blir inte ensidig.

    Erfarna läsare, tolkare som vi är, tar vi in varje skrivet ord med förbehåll.

    De fyra frågorna jag prackar på mina barn och elever ser ut att ha ett värde/relevans här också:

    Varför säger just du just detta till just mig just nu?

    Om Elvis: Hans kroppsspråk har betytt minst lika mycket som det musikaliska innehållet i hans framträdanden. Ingen biograf kan gissa sig till Leonardos sex-appeal, eller Lao Tse´s ditto.

    Till vår hjälp har vi bara avtrycken av deras person som vi finner i hörsägen, omtaler, och, just det, biografier; subjektiva samlingar av lite av varje.


  18. Hrm, nattensbibliotek:
    Strindbergs ”psykiska tillkortakommande”? Såå, mer än andra människors…??
    Varför inte Strindberg och kärleken också…?
    M v h Mohikanen.


    • Jag rekommenderar Olof Lagerkrantz Strindbergbiografi, där han bland annat beskriver hur den gode August regisserade sitt eget och sina medmänniskors liv så att det skulle passa in på de ”självbiografiska” romaner han skrev.


  19. Jag tror inte att många här är naivare än du, Hanne, vad gäller möjligheterna till kunskap om det förgångna. Menar du att det är meningslöst att ens försöka?

    Men om alla biografier du hittills råkat ut för har varit ”subjektiva samlingar av lite av varje” så förstår jag dig åtminstone så långt.


    • Är inte alla biografier ”subjektiva samlingar av lite av varje”? Sedan kan givetvis subjektiviteten vara mer eller mindre ärlig och konsekvent, men nog sjutton blir en beskrivning av en annan människas (eller för den delen ens eget) liv i bokform subjektiv.

      Detta innebär INTE att jag tycker biografier är meningslösa, men jag tror man skall bära den ofrånkomliga subjektiviteten i minnet när man läser dem. (Subjektiviteten gäller f.ö. allt i en biografi, från den ofrånkomliga sållningen av VAD man skall beskriva till HUR man beskriver detta).

      /Martin


  20. Kanhända skulle en biografi med ungefär samma utformning som Peter bloggägarens sista bok om första världskriget vara intressant.

    Och ja, Peter O, jag är säkert bland de mer naiva härinne, med den äran.

    Läsandet av andras verderingar/referat av en persons liv bjuder i högsta grad på författarens presentation av sin egen medmänskliga förmåga.

    Det gäller även små texter som blogginlägg.


  21. Finns en brittisk filosof – som jag just nu inte kommer ihåg namnet på – som hävdar att i varje fall hans liv inte formar sig till någon sammanhängande berättelse, att de upplevelser och erfarenheter han varit med om snarare är att se som fragment än som delar i någon helhet, life story, självbiografi. Mutatis mutandis kunde möjligen samma tanke då också tillämpas på biografier.

    Den andra ytterligheten är kanske att man som biograf inbillar sig att man likt sångaren i Coler Porters sång kan krypa under skinnet på en annan människa, kan tolka, avläsa honom/henne minst lika bra som han/hon själv är förmögen till det.

    Minns när jag skrev en biografi över en chefredaktör vid en finlandssvensk tidning, Birger Thölix på Vasabladet, och jag så mycket som möjligt försökte ”mima” han sätt att uttrycka sig, tänka, beskriva sin omvärld. Delvis var jag kanske ett slags litterär buktalare, men minst lika mycket ändå en annan, eller ”mig själv”, i varje fall stilistiskt. Det utrymme som skapades i sammanförandet av hans talade text (som jag hade på band) och min skrivna text formade ett slags tredje rum. Ibland har jag tänkt att formen var en blandning av biografi, vänbok, maskerad självbiografi …


  22. I denna Tid är människan så oerhört förminskad och maskinifierad. Det mänskliga, det är som att det är det mest skrämmande, så man gör allt för att avskaffa henne.
    Och det värsta av allt. Det är inte någon fiende som pysslar med det i syfte att exempelvis skaffa sig makten. Hon gör det själv. Människan är på väg att utplåna människan. Så ondsint, sinnrikt och illasinnat att inte någon annan förslår.

    Man kan bedröva för mindre.

    Tycker Laila Labbala från Lombolo


  23. ytterligare en aspekt på problematiken är ju om man kan skriva en avhandling som biografi. Avhandlingen ska ju, enligt konstens regler, vara ett svar på en bestämd fråga. En biografi ska berätta om ett liv. Jag (som skriver på en biografisk avhandling i kyrkohistoria) funderar på om inte en biografi blir som bäst om den i någon mån försöker vara just ett svar på en fråga – och ger upp försöken att skildra ”hela livet”.

    (En lysande nyutkommen biografi längs dessa linjer är för övrigt ”The Way of Improvement Leads Home. Philip Vickers Fithian and the Rural Enlightenment in New England” av John Fea.)


  24. […] was reading Peter Englund’s blogg (he is to take over for Horace Engdal in the Nobel Foundation) about biography writing and noticed […]


  25. Spændende diskussion.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: